Jag vill ha råd från alla er med Asperger- hur tycker ni att jag ska prata med min son på snart 9 år som nyligen fått diagnos Asperger? Om ni själva fått diagnos som barn - vad tyckte ni var bra respektive dåligt i samtal om diagnosen med era föräldrar alternativt habiliteringen?

Moderator: Förtydligade rubriken.

Hej hej,

Jag fick diagnos som vuxen, och mycket med AS ser inte jag alls som problem, så jag har förstås även fört över detta annorlunda tänkesätt när jag talat om ungarnas aspighet med dem (fast den ena är diagnosförnekare, inte så konstigt då hon också är tonåring).

Jag skulle råda dig att läsa på ORDENTLIGT och så tala med honom på ett så naturligt och rättframt sätt som möjligt och mer i form av prat om de AS-drag/egenskaper HAN har än vad som är den gängse bilden, för han behöver inte alls vara lik den och då kan det nästan bli självuppfyllande profetior över det, att han MÅSTE vara si och så för så är man när man har AS.

Läs gärna Gerlands små enkla böcker för barn eller anhöriga som inte vet så mycket, ihop med honom sen. Men innan dess, läs på riktigt ordentligt, så det inte blir de värsta klyschorna om det (om du nu inte kan en massa redan, det vet ju inte jag).

En bra sida som kanske kan vara till hjälp är www.sjalvhjalppavagen.se (eller om det är com på slutet, kommer inte ihåg). Där finns både barnriktade som vuxenriktade menyer.

Cissi skrev:Jag vill ha råd från alla er med Asperger - hur tycker ni att jag ska prata med min son på snart 9 år som nyligen fått diagnos Asperger? Om ni själva fått diagnos som barn- vad tyckte ni var bra respektive dåligt i samtal om diagnosen med era föräldrar alternativt habiliteringen?

Jag är precis varit i din situation och har precis berättat för min tioåriga dotter att hon har (högfungerande) autism och adhd. Nu beror det ju helt och hållet på hur barnet är, hur moget det är och hur mycket det kan ta åt sig. Jag sa helt enkelt till min dotter att anledningen till att vi varit och pratat med den och den (psykologen) var för att ta reda på varför hon blir arg så lätt, varför hon inte orkar gå i skolan och varför hon inte orkar sitta tillsammans med de andra barnen i klassen. Jaha, sa hon. Jo, sa jag, du har något som heter autism och adhd. Det är det som gör att du inte orkar allt detta. Å andra sidan är det pga detta du är så otroligt duktig på det och det. Så autism och adhd är också väldigt bra att ha, du är duktigare än många på mycket och kan bli expert på dinosaurier. Och det är tack vare detta som du får gå på en liten skola, där bara några få elever går och där det finns många lärare som vet precis vad du behöver och orkar. En sån lyxskola fick inte jag gå på när jag var liten!
Jaha, sa min dotter, går där fler speciella barn där, såna som jag?

Ja, och så vidare. Jag skulle råda dig att lyfta fram det han vet han har svårt för så han förstår i det stora hela varför han har diagnosen men sen vara väldigt noga med att lytfa fram allt det som gör att han är så duktig och kan så mycket, de positiva aspekterna av hans AS, för givetvis finns det sådana!

Lycka till.

En sak du ska komma ihåg är att alla aspien är olika.

Se människan som den är - kärlek, respekt och acceptans för denna!

Ta det luuugnt... Saker och ting faller på plats naturligt till slut.

Vår son var 7.5 när han fick veta att han har Asperger. Utredningen blev klar då. Det var psykologen på Bup som berättade för honom. Vi föräldrar var med då. Hon hade gjort en bok åt honom med bilder o text, lite som en serietidning. Där hon först beskrev vår son, sånt som han är duktig på. Sen tog hon upp sånt som är jobbigt för sonen. Och berättade att såna "svårigheter" med ett "samlingsnamn" kallas Aspergers syndrom.

Han blev jättearg först, för nåt "sånt" ville han inte ha!!! Men så småningom började han oftare bläddra i sin bok....
Idag är han 9,5 och är helt "sams" med diagnosen.

Boken "All cats have aspergers", visserligen på engelske, men där kan man skratta igenkännande.

Kati skrev: Det var psykologen på Bup som berättade för honom. Vi föräldrar var med då. Hon hade gjort en bok åt honom med bilder o text, lite som en serietidning. Där hon först beskrev vår son, sånt som han är duktig på. Sen tog hon upp sånt som är jobbigt för sonen. Och berättade att såna "svårigheter" med ett "samlingsnamn" kallas Aspergers syndrom.

Det låter fantastiskt ambitiöst och kompetent gjort. Inget vi stött på, tyvärr. Grattis till er!

MsTibbs skrev:Boken "All cats have aspergers", visserligen på engelske, men där kan man skratta igenkännande.

Jag har inte läst boken men jag hittade ett youtubeklipp.

Vad GLAD jag blir för alla kloka råd och tips! Tack! Och kom gärna med mer.

Undrar om någon av er har barn med diagnos och är utredd?
Har ni i så fall berättat det för erat barn?
Vid vilken ålder berättade ni och hur gick ni tillväga?

Har en son på sju år som fick diagnos Autism för två år sedan ungefär.Funderar på om jag ska berätta det för honom eller hur jag ska göra.

Jag har nyss fått reda på att jag har Asberger och Adhd. Jag själv kan nu efteråt känna att jag hade önskat att jag vetat om detta redan när jag var liten. Känner ochså en viss rädsla för att det hade begränsat mej och fått mej att känna att jag inte kunnat ta mej över vissa hinder i livet. Att jag skulle blivit begränsad av att veta om mitt handikapp.

Tacksam för att få ta del av era funderingar kring detta.

Moderator: Slog ihop två trådar med liknande ämne.

hej, jag har också en son som är 7 och han fick sin as-diagnos för 1,5 år sedan. Jag har funderat jätte mycket på det här. Jag har alltid tänkt att det är bäst att köra med öppna kort för barnen. Dels för att jag själv har jobbat både på bup och hab där jag träffat barn och unga med as, adhd, motoriska svårigheter eller olika former av hjärnskador. Där har jag sett hur tokigt det kan bli när man döljer diagnoser för barnen. De är ju smarta och fattar ofta tidigt att de fungerar annorlunda.

Å andra sidan så kan jag ibland se att min son tycker att det är jobbigt när vi pratar om det. Jag kan också bli rädd att vi på nått sätt har begränsat honom, genom att ha berättat från början. Vid ett tillfälle när det blev tokigt och sonen fick ett utbrott, så försökte vi få honom att försöka förklara hur han kände. Då sa han för första gången att "jag vet inte men det har med asperger att göra" Det är bra att han kunde uttrycka sig så, men det kändes i mammas hjärta!

Hur som helst tycker jag att detta är jättesvårt, men det känns bra att få läsa om andras erfarenheter / Angela

Cissi, mitt förslag är att börja med något som är bra med diagnosen, att peka ut att det är på grund av diagnosen och sedan att det också ger en annan effekt o ger exempel på nackdel så det inte blir enbart en stämpel på dålighet.

Rätt många inbillar jag mig har någon sorts systemsyn som gör dem klart bra på att förstå olika sorts system, är iaf en sak jag tycker mig se bland rätt många aspisar som jag tycker är klart mindre vanligt bland vanligare människor.