Jag jobbar på en stressig arbetsplats. Oftast är jag okej med det, för det är stimulerande för hjärnan, även om jag har mycket ångest, uruselt korttidsminne och tenderar att "bryta samman" om stressen blir för stor.

Men sen finns det andra arbetsuppgifter som jag finner så otroligt tråkiga och värdelösa. Det går inte att "rycka upp sig och tänka positivt" för mig. Så fort jag har denna specifika arbetsroll, så blir jag sömnig, slö, trött och få lust att lägga mig ner och sova lite spontant. Jag blir på otroligt dåligt humör, grinig, nästan ledsen och detta resulterar i att jag ofta är "sjuk" eller att jag tar mindre pass än jag kan (jag ber för att soc inte ska upptäcka detta).

Jag kan inte sluta på mitt jobb, för då får jag inga pengar, och jag kan inte be om att inte få göra denna specifika uppgift. (Jag har ingen officiell diagnos än och paradoxalt nog jobbar det folk med AS på mitt jobb som klarar det utan gnäll.)

Kan detta ha att göra med min (f.n under utredning) möjliga AS-diagnos?
Jag har även misstankar om ADD, grundat på att jag i allmänhet är ouppmärksam, otålig och lätt blir uttråkad, men jag har läst att folk med AS lätt blir uttråkade av sådant de inte är intresserade av.

Jag skulle inte fråga om jag trodde att jag bara var lat, utan det här är tristess som gör att jag bara vill skjuta mig. Även om det finns "arbetsuppgifter" att sysselsätta sig med så skulle jag tusen gånger hellre flytta hem och inte tjäna en krona än tvingas göra det där jävla skitjobbet.

Hur står man ut? Hur gör ni?
I det här samhället är det ju inte en rättighet att trivas med sitt jobb, man ska vara glad att man har ett öht. Men det är fan inte jag. Jag får ändå socialbidrag och lönen dras av på det.
Är jag bara lat?
Tilläggas bör att jag även i grundskolan hade 25-30 % frånvaro hela skoltiden för att jag inte hade motivation eller intresse av att befinna mig där.

Om jag gör uppgifter som inte känns motiverande eller utmanande så blir jag ytterst uttråkad och känner till slut en otrolig trötthet. Jag har alltid försökt maskera den till synes "lathet", som man automatiskt kallar det, genom att undvika sådana uppgifter eller hitta på ursäkter. Dock är det ytterst jobbigt att göra så.

Tyvärr så är enda sättet att hitta något man vill göra och bli bra nog att kunna sysselsätta sig med det.
Om det är jobb pga tvång så finns det möjlighet till pardon för vissa jobb pga funktionshinder och annat.

I korthet: Jag tror att carl har rätt.

Längre version: Tristess av den grad som du beskriver, honeysquid, har jag kämpat mot i halva mitt liv, minst. Fast jag har vänt på det och menar att jag har ett enormt mycket större behov av meningsfullhet än vad de flesta har. Vilket är en god sak, allmänt sett, en talang - sorgligt förbisedd av den majoritet som saknar den.

Den som vill ha min mest meningsfulla definition på meningsfullhet kan få en hel avhandling från mig - vi struntar i den nu. Även mina egna erfarenheter av problemkomplexet upptar en massa plats. Enskilda erfarenheter skulle nog platsa i inlägg och de kanske kommer, särskilt om de efterfrågas men just nu nöjer jag mig med att carl nog har rätt.

Oavsett teorier och tankesätt och djupare meningar så kan jag tyvärr inte hindra mig själv från att faktiskt må fysiskt och psykiskt dåligt så fort jag tvingas göra något jag verkligen hatar.

honeysquid skrev:Oavsett teorier och tankesätt och djupare meningar så kan jag tyvärr inte hindra mig själv från att faktiskt må fysiskt och psykiskt dåligt så fort jag tvingas göra något jag verkligen hatar.

Vad älskar du?

Respektive: Vad skulle kännas helt okej att syssla med på fulltid?

Som jag förstod det, 'squid. så har du redan ett jobb du till stor del gillar eller tycker är helt okej. Problemet brukar ju vara att inte dessutom tvingas göra det man har problem med att stå ut med, mer än vad man står ut med. Enkelt att skriva, svårt att lösa men det är nog som sagt lättare att lösa det än att lyckas börja gilla det mest själsdödande.

Fast lyckas man "omvända" sig till att gilla även det "själsdödande" så är det väl bra. Känner man att man är nära så kanske det är värt att satsa på det, hellre än på att skaffa bättre jobb.

Det här blev flummigt värre, och kanske meningslöst/trist. För att reda ut begrepp bättre behövs som sagt en avhandling.

Det är ett problem i sig att det lätt känns meningslöst att diskutera meningslöshetskänsla...

Vad jag vill göra är egentligen oviktigt då jag ändå inte har utbildningen som krävs, och för att få plugga måste jag först härda ut på det här jobbet för att tillfredsställa socialen. Måste därför lära mig stå ut i detta nu, då jag inte kan säga upp mig.

honeysquid skrev:Vad jag vill göra är egentligen oviktigt då jag ändå inte har utbildningen som krävs, och för att få plugga måste jag först härda ut på det här jobbet för att tillfredsställa socialen. Måste därför lära mig stå ut i detta nu, då jag inte kan säga upp mig.

Det går att komma runt det mesta för att tex plugga eller fokusera på annat. Dock går det inte att slippa allt.
Härda ut kan man göra. för mig har det många gånger varit en nedåtgående spiral.

Då har du ju nåt som förhoppningsvis räcker för att driva dig igenom tristessmomenten så länge som det behövs. Starka drivkrafter - särsklit kärlek av olika slag - kan göra det tristaste rätt intressant, har jag märkt. Jag hoppas på det bästa, honeysquid, och om du har chansen, så bli kär!

Det sista kan vara en hyfsat lättillgänglig lustaförstärkning så här i vårtider, tänker jag.

Jag vet inte hur förhållandena på din arbetsplats är och vilka slags arbetsuppgifter det gäller men det går exempelvis inte att sätta på lite musik i lurar och koncentrera dig på att lyssna på den samtidigt som du gör dem?

Kan känna igen mig, men jag vet inte om jag egentligen har svårare än andra att ta tag i surdegar och trista göromål. Men jag kan ibland "fastna" vid datorn och tycka att det tar emot något enormt att bara gå och hämta en utskrift 5 meter bort, än mer gå på möte. Ibland går det lättare, om jag är "uppe i varv", då kan jag lätt flytta mig och göra olika saker. Men däremellan sitter jag gärna vid datorn och jobbar, vilket kan vara svårt eftersom jag behöver göra annat också, men då får jag tvinga mig mer eller mindre. När jag väl gör det funkar det, så för mig är det nog mer bytet av aktivitet som är det svåra.

Svårt att ge dig tips annat än att till viss del gilla läget eftersom jag tror att de flesta jobba är både roliga och tråkiga. Kanske kan du ge dig själv någon slags belöning när du gjort det tråkiga, en fikastund, en tidning efter jobbet, eller liknande.

Bjäbbmonstret skrev:Jag vet inte hur förhållandena på din arbetsplats är och vilka slags arbetsuppgifter det gäller men det går exempelvis inte att sätta på lite musik i lurar och koncentrera dig på att lyssna på den samtidigt som du gör dem?

För mig, Bjäbbis, så ger bra musik bara ångest (verklig ångest) eftersom den ju är en vacker målning över det trista och bara bekräftar hur trist det egentligen är.

Jag menar, det funkar alltså inte för mig men det hoppas jag ju på att vara ensam om.