Jag är en pappa till ett kraftigt utåtagerande och explosivt barn på snart 13 år som har diagnosen explosiv adhd/aspergers syndrom. Jag sitter just nu med tårarna rullandes nedför min kind för hundraelftonde gången, och ja vet inte vad ja/vi ska ta oss till. Min son bor inte permanent hos mig, utan bor hos sin mamma och hennes nya kille sen ett år tillbaka. Han går i en specialutfomad skola för barn som har adhd och aspergers syndrom, men det fungerar inte så bra eftersom han är så utåtagerande.

I alla år har vi försökt ALLT för att det ska fungera för han i skola och i hemmet, men förgäves. Vi har team, han medicineras, vi har täta möten, hjälp från socialen, Lss mm, men inget fungerar och det blir bara värre och värre. Senaste året har utbrotten blivit tredubbelt så kraftiga, så kraftiga så ja/vi blir mörkrädda för vad som kan hända. Han demolerar allt i sin väg, slår och sparkar på allt och på dom som finns i hans närhet. Han slår med tillhyggen, kastar saker, hotar med knivar och tillhyggen, skriker att han ska döda allt och alla mm.

I går tog han skurmoppskvasten och slog till sin mor i bakhuvudet så hon blev groggy. Vart ska det sluta? Vi vill ju hjälpa vårt barn på alla sätt och vis och med alla tänkbara medel, men hur? Senaste tiden så känns det som om vi inte är kapabla till att ta hand om våran älskade son längre. Men vilken förälder vill ge upp sitt föräldrarskap? och vad händer då med våran son? Dom två kommuner vi har bott i (Filipstad och Karlstad) står lika handfallna som vi gör. Är han den enda av sitt slag här på jorden? Det känns så i alla fall. Finns det någon där ute som kan ge tips och råd, eller någon som lever eller har levt i en sådan situation?


Moderator: Kompletterade rubriken.

Jag vet en mamma på en gammal mailinglista om "Bokstavsbarn" som hade det ungefär likadant, jag ska se om jag kan hitta henne... Jag tror att sonen flyttade ur hemmet åtminstone delvis under en period och att det faktiskt blev bättre för dem alla och att pojken också mådde bättre av det. Men jag ska inte säga säkert.

Här har vi det inte riktigt så illa (ännu) och jag hoppas att det inte kommer dithän. Men det finns dagar då jag befarar det värsta. Sonen fyller tio i sommar, så vi en bit kvar av resan.

Ta inte illa upp när jag ställer min fråga. Har ni eller skolan använt er av KAT-kittet?
Jag bara undrar, för då kanske jag kan få en puzzelbit i mitt funderande om och hur det fungerar och om det överhuvudtaget används ute i den stora vida världen. Jag hoppas att ni hittar en lösning för er och er son. MVH

Jag känner igen det där från andra sidan staketet så att säga. Jag var extrem i min tidiga tonår. Speciellt i åldern 13-15 var jag som tokig. Bland annat på grund av detta var jag familjehemsplacerad under en tid. Det fungerade faktiskt rätt bra och när jag sedan återkom efter något år var det lite lugnare men inte helt bra. Om jag tillåts tala utifrån mig själv så tror jag att aspergare (en generalisering utifrån mig själv) har ett stort behov av ensamhet med sina tankar fria från sociala relationer och allt för mycket yttre stimuli. Det är mycket svårt med en stor familj. Jag blir aldrig arg eller agressiv annars men efter några dagar med familjen, när man känner stressen tränga på är det inte långt ifrån även idag även om jag som 26-åring kan hantera det betydligt bättre.

Saker som jag tror hade förbättrat min situation är ett rum där jag garanterat var fri från alla övriga familjemedlemar och där jag även t.ex. kunde äta och se på TV utan att tvingas interagera med resten av familjen. Jag hade också gärna sluppit alla spontana förslag "om att åka och handla" och liknande så att jag kunde skapa mina egna rutiner i vardagen (att anpassa sig till fyra andra människors vardag var mitt stora problem, det behöver jag inte göra längre vilket är enormt skönt).
Ett matschema skulle varit svinbra för mig, dels eftersom jag alltid alltid undrade vad det skulle bli för mat, dels eftersom jag hade mycket starka preferenser för vissa maträtter, dels för att det var en irriterande okänd faktor. Jag minns att jag kunde gå hela förmiddagar och fundera på vad vi skulle få för mat och ha ångest över att jag inte skulle gilla den. Dåliga matvanor medförde också att jag var i stort sett konstant hungrig och med ett lågt blodsocker blir man irriterad. Nu har jag löst det genom att bara äta pizza.

Antagligen hjälper dig detta inte ett skit, men du är i varje fall inte ensam.

Tillägg: Inget av ovanstående hade löst problemen, bara underlättat något. Men att skära bort 25-50% av konflikterna hade varit så jävla skönt för oss alla.

I denna tråd rekommenderas boken Explosiva barn, men jag vet inte om det gäller bara mindre barn?
http://www.aspergerforum.se/explosiva-barn-t8221.html

Det här var svårt...men du är inte ensam...

= Bilden föreställer....hur jag tänker och funderar....

Jag vill nog inte lämna ut hela mitt privatliv.....men du är inte ensam om att ha folk i din omgivning som får utbrott.....

Såg på tv om några som hade en dotter som just var väldigt utåtagerande o slogs o slängde saker.
De hade fått bygga om hemma för o klara av att ha henne hemma, allt ömtåligt bakom små separata utrymmen med tjocka träreglar så man ändå kunde prata men inte sticka in armen dit in.
Allt var låst, hon fick bara möjlighet o vara i de relativt ömtåliga delarna av huset.
Syskonen klarade det hela men det var inte lätt.

Till slut fick de lov o låta henne bo på något boende av något slag men vad annat skulle de göra liksom.

Var på fest hos en utåtagerande kompis....

Vi är vana vid att hon är utåtagerande....

Hon bor i en vanlig lägenhet nu när hon är vuxen och har en pojkvän och jobbar på skyddad verksamhet....

Det går bra för henne....nu i vuxen ålder....

Hon har en del kompisar och har en del fester....

Vi som är kompisar till henne är mycket vana vid hennes utbrott....

(Hennes pojkvän får ta hand om henne mycket)

Det kan gå bra för de som är utåtagerande i vuxen ålder...