Paterrior94 skrev:Har även märkt att de använder socialt mindre detaljrikt prat när de pratar med mig, alltså att de kan berätta för vanliga exakt vilka ställen och så utan att dem frågar, men för mig brukar det bara vara "Jag skall jobba på ett ställe då", som att man är mindre värd att prata med bara för att man har sociala problem.

De kanske inte vill belasta dig med för många detaljer som de inte är säkra på att du är intresserad av?

Är nog klokt om man försöker att inte tolka in motiv i det andra gör, för det är inte alls säkert att man gissat rätt.

Den som vågar kan ju prova att ta upp problemet såsom Pemer gjorde, fast som Bror Duktig påpekar finns ju alltid risken att de inte alls vill få dessa saker medvetandegjorda utan bara blir sura.

Inger skrev:

Pemer skrev:Det är ju tillfällen då den jag skrivit till uttryckt att hon "är ute efter ngn" jag talar om??!?

Kan ju hända att personen ifråga inte är intresserad av just dig då.
Eller är intresserad men att inte vågar skriva tillbaka just därför.
Eller inte vet om hon är intresserad men är blyg bara.
Kanske inte vet hur hon ska svara.
Kanske blev lite tagen på sängen av den uppenbara inviten och rädd att alla sorters svar innebär att man förbinder sig att gå vidare.

Kanske är det flera olika personer som skickar liknande brev samtidigt så att det kan kännas utpekande av mottagaren.

indra76 skrev:Kanske bäst att skriva två meddelanden, ett mer formellt om info om träffar och annat och sen ett om att du är singel. Annars kan man ju uppfatta det som att du skriver likadant till alla "på vinst och förlust".

Tycker visserligen att man borde vara trevlig att svara oavsett. Så jag menar inte att du egentligen gör något fel.

Lycka till!

Ja, absolut skulle jag gjort det med facit i hand. Det var hur nära som helst att jag hade gjort det mer förståndiga valet. Jag velade och tvekade och hattade och fnattade, men tyckte mer och mer utifrån stilen jag tyckte mig se i vad hon hade skrivit själv i inlägg och i profil att det borde funka. Det är lustigt att man aldrig träffar rätt i sådana bedömningar av medsystrar här på NPF-flanken heller...

Och tack för lyckönskningen! Får väl se när det händer något seriöst, att någon som jag med allt jag har att ge ska komma dit någon jäkla gång kan jag inte tveka det minsta om. Det kan ju liksom bara inte vara meningen att någon med så mycket värme och kärlek ska bli sittande med det till ingen nytta...

Hög igenkänningsfaktor på de flesta inlägg hittills! Det är som att man som Aspergare ovillkorligen hamnar i strykklass socialt. Jag tror bästa är att inte låtsas om det och "fake it 'till you make it" även om det tar hela livet. Men det är svårt att inte bli lite misantropisk när man läser om det svart på vitt såhär.

Pemer skrev:[...] jag blir nonchalerad och uppfattad som om det är jag som har börjat prata som tvåa och den som ska tystna och vänta på min tur.

I min familj var det här en av naturen given parameter sedan så länge jag kan minnas, tills jag väl spottade upp mig och sade ifrån och beskrev fenomenet och ställde alla mot väggen att det var så det kändes. Jämt. Och att jag inte ville finna mig i det mer. Då kunde alla märka det och lärde sig träna bort det. De lärde sig räkna mig som likvärdig. När det påtalades rent ut.

Grymt imponerande! Jag önskar att jag blir lika modig.

animal skrev:Det är som att man som Aspergare ovillkorligen hamnar i strykklass socialt.

Det är just det som känns så tungt och orättvist.

Karro skrev:

animal skrev:Det är som att man som Aspergare ovillkorligen hamnar i strykklass socialt.

Det är just det som känns så tungt och orättvist.

Vad gör du åt saken, om jag får fråga?

Jag har så stort utbyte av sådana här trådar! Jag vill rikta ett varmt tack till alla som delar med sig av konkreta och handgripliga strategier för att tackla vardagen med NT-människorna.

Många nöjer sig med att i svepande ordalag säga något om att man skall prata om det som ens samtalspartner är intresserad av - i allmänhet dem själva - och att man alltid skall vara tillmötesgående och bjuda på sig själv. Jag förstår såklart innebörden av råden, men de är fortfarande för ospecifika för att jag skall kunna tillämpa dem i vardagen. Bara "bjuda på sig själv" liksom?! Hur gör jag det?

Det är mycket bättre med "gå fram till tanten, le vänligt och hälsa glatt på henne, fortsätt med att intresserat fråga vad hon gör här och varför och ta emot varje stavelse i svaret med entusiasm".