Undrar om det är vanligt att vi med AS inte känner något behov av vänner? Jag gör inte det. Har två väninnor som är äldre än mig. Vi träffas sällan men mejlar varandra och det trivs jag med. Känner ingen här i Luleå.

Det är olika.

Vissa saknar vänner, andra är glada att slippa.

Jag saknar vänner. Jag behöver inte ha ett sådant ös med ytliga vänner som de flesta verkar ha, men någon nära vän hade inte varit fel.

Jag mår också dåligt av att bli utfryst i grupper, oavsett jag vill vara med eller ej.

Jag kan sakna att vara del av ett sammanhang, att kunna ”hänga” med andra utan krav. Ibland har jag hittat sådana tillfällen, som när jag hade häst, då kunde jag ”hänga” med dem i stallet, det gav mig det sociala som jag behövde.

Men jag har annars svårt att orka ta tag i sociala kontakter, vilket gör att de rinner ut i sanden. Jag har inga kompisar kvar sedan tidigare, utan de två jag ibland träffar nu beror på omständigheter i min situation just nu. Finns ingenting som säger att de kommer finnas kvar om jag förändrar min livssituation.

Jag blir oerhört avundsjuk när kollegor berättar om sina fester de har hemma, jag har ingen att bjuda hem när jag fyller år… Jag och maken har två par som vi umgås med väldigt sporadiskt och jag har väl 1 person jag brukar luncha med, fast jag brukar alltid boka av den åtminstone en gång innan jag orkar komma till skott så att säga.

Jag saknar inte att umgås på tu man hand med någon, men jag saknar att kunna träffa folk och umgås med utan att jag måste ta tag i något eller själv bjuda till så att säga. Jag har väldigt svårt att ringa mina få vänner, hittar på en massa ursäkter och blir lättad om de inte svarar om jag ändå ringer, då kan jag lämna ett meddelande och så har jag visat att jag bryr mig. Vet ju att man måste hålla kontakten om man ska fortsätta ses.

Jag vill inte vara med andra.
Eftersom jag inte säger någonting brukar dom flesta ignonera mig, varken vara snäll, eller elak. Men ändå känns det hemskt om man är med en person, och lixom så kommer en person och frågar den andra personen om den vill göra "det och det" frågar aldrig mig (fast hade sagt nej ändå xD)
Grr känner mig bortglömd. Men det är som sagt mitt eget fel^^

Jag har definitivt ett behov av vänner och att vara med andra. Det är därför det är så jävligt att jag saknar så kallad social kompetens.

Håller med Indra76, jag saknar att ha folk att hänga med ibland. Just nu har jag egentligen bara två personer som jag skulle kalla vänner, och dessa träffar jag väldigt sällan.

När jag gick i högstadiet hade jag ett kompis gäng som bestod av två tjejer (som jag var nära vän med) och ett gäng killar och även om jag inte precis kunde umgås med killarna på tu man hand direkt så trivdes jag väldigt bra där. Hade även en nära vän i pararellklassen och jag hade faktiskt rätt bra kontakt med dom flesta tjejerna i pararellklassen också eftersom jag delade vissa lektioner med dom. Suck, så bra jag hade det under den tiden

Det tar väldigt mycket energi för mig att umgås med folk, men jag ibland känner jag mig så ensam och värdelös och önskar att jag hade ett större kontaktnät. Men jag har väldigt svårt att skaffa vänner nu för tiden, när jag pluggade i höstas på universitet hade jag ingen att umgås med i den klassen. Fast jag gillar också att vara själv, så en liten ensamvarg har jag inom mig, men jag har defenitivt behov av social kontakt.

Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade min man. Jag är otroligt dålig på att vara ensam, får väldigt stark ångest, kan inte äta ngt vettigt, sitter mest och såsar vid TV:n eller datorn. Nästan värre om jag är själv med barnen.

Jag har bott själv en knapp månad under hela mitt liv...det var efter min skilsmässa, sen fick min nya kille (nuvarande man) flytta in (då hade vi känt varandra några veckor, men vad gör man inte för att slippa vara själv ).

Inte för att det är ett alternativ mot ensamhet, att skaffa en partner för den sakens skull, men för mig tror jag att det ger mycket det sociala som jag annars inte vet hur jag skulle fått. Så jag är tacksam för det!

De flesta har väl något slags behov av sällskap, men mitt är nog väldigt litet. Jag bor tillsammans med min flickvän, så jag är snarare i behov av ensamhet. Jag har trots allt ändå alltid föredragit att vara ensam.

Jag behöver verkligen min man och son! Men att träffa någon att umgås med på fritiden, ta en fika och sitta och babbla. Jag kan inte vara med på sådant, förstår inte hur man kan prata om väder och vind. Det gör aldrig jag. Ibland när jag skriver brev skriver jag om vädret, men att prata om det, nej inget för mig.

Jag har haft en väninna som jämt babblade! Hon gick i samma klass som mig på grundskolan. Hon tyckte jag var så tystlåten och retade mig. När vi slutat skolan fortsatte vi vara vänner och hon babblade på, jag försökte lyssna fast jag blev alldeles trött i hjärnan. Hon tyckte jag var en god lyssnare, ja självklart eftersom jag nästan aldrig sa något!

Nu trivs jag med livet som det är. Jag har anpassat mig och skulle inte kunna leva utan min familj! Min väninna sa jag upp bekantskapen med efter att hon svikit mig. Har nu två väninnor som jag sällan träffar. Vi mejlar varandra ibland.

Jag har alltid haft massor av vänner. Av någon anledning så dras värstingarna till en, fast iofs så är ju oftast värstingarna bokstavsbarn och därav frustrationen som gör dom missförstådda och till värstningar.

Jag har inte haft problem med att skaffa flickor heller, är bättre än dom flesta i detta får jag ofta höra.

Däremot har jag fått mer och mer social fobi desto äldre jag blir. Bra att jag har förstående polare och flickvän iaf.

thefilosofer skrev:Jag har alltid haft massor av vänner. Av någon anledning så dras värstingarna till en, fast iofs så är ju oftast värstingarna bokstavsbarn och därav frustrationen som gör dom missförstådda och till värstningar.

Jag har inte haft problem med att skaffa flickor heller, är bättre än dom flesta i detta får jag ofta höra.

Samma här. Fast man tröttnar snabbt.
Det är lite smått irriterande och man tycks nästan tro med åren, att alla andra har seriösa psykiska problem som annars skulle inte kräva någon större svårigheter att kunna umgås med folk. De har ett sådan utomordentlig stark behov av normer, så kallad vett o etikett, som egentligen tycks häröra från osäkerhet:
Men gud, hur är det passande att reagera till detta ?
Wow, vilka människor det finns där ute.

Nog har jag mina egna småsintheter som liksom för andra har väl ärvts som förutsättningar att man ska ha lust att umgås med andra, som kommer utav mina egna svårigheter. Men mest tycks mina komma utav att det är vissa saker som jag helt enkelt måste få bekräftat, så jag känner att personerna i min omgivning inte är självupptagna;
Uppoffring anser jag krävs, så jag vet dem inte har bara sig själv i sina tankar. Något de kommer ofta undan med, genom att hävda sin rätt till detta med att majoriteten av neurotypsiak har samma svårigheter och tycks tro att sanningen påvisas genom instämdhet för sina egna tillkortakommanden..

Världen vore bättre, om människor helt enkelt inte tycktes uppfostras till att förvänta att allt ska vara utmärkt, men faktiskt att man ska vara tacksam och förvånad när någon gör något speciellt.

Vägen till lycka är att välja dem som duger; Det finns rum för att bli överraskad. Jämfört med att antingen duger det, eller så duger det inte.

Jag saknar vänner, men kan knappt inte fungera socialt. Det går rätt bra när jag umgås med endast en person i taget. I grupper fungerar jag inte alls.

Jag tänkte försöka skaffa fler vänner och öva mig. När jag var under 13 år hade jag en hel del vänner. Men sen blev vänner mer och mer ointressant.

Har inga problem att umngås med folk på krogen på fyllan t.ex.
Då är ju folk dumma i huvudet (man själv inkluderad ).
Även i större grupp brukar fungera, då kan jag hålla käften lite när jag vill eller bara gå iväg när jag känner för det.

Svårare blir det när man träffar folk sepparat. Fungerar bra i någon timma, efter det börjar det bli problematiskt och för mig obekvämt. Kan ganska ofta även tycka det är väldigt jobbigt samtidigt som jag föredrar att umngås så egentligen så man slipper den otroliga ytligheten som annars finns.

Tror jag har mer behov av någon enstaka nära än massa löspack som det är just nu. Fast fördelen med massa löspack är ju att man vet var man kan hitta dom när man känner för att socialisera lite. Speciellt på helgen.

Jag har absolut inget behov av vänner eftersom jag trivs ensam. Har en riktigt bra vän som jag träffar någon gång ibland och det känns bra. Annars trivs jag mest ensam.

Jag saknar vänner men samtidigt så orkar jag inte umgås med andra så ofta. Är nöjd med att ses högst en gång i månaden och däremellan höra av varandra via mail. Det innebär att jag inte har några kompisar här. Eller det finns nog några som ser sig som kompisar men de tycker att det känns konstigt när man inte orkar umgås och då rinner det ut i sanden eftersom de har andra att prata med.

Sen är det ju så att jag vill träffa andra en och en, vilket försvårar det hela ytterligare eftersom många föredrar att träffas flera stycken på en gång.

Just nu vet jag nog inte hur jag kommer vilja ha det i framtiden. Tycker det är intressant att ha vänner som går att diskutera med. Känner inget behov av att umgås fr att fördriva ensamhet, tror är ganska vanlig att folk gör så. T.ex. klara inte av att vara sällskap framför en meningslös TV serie.

Tror kanske jag framigenom försöker å kontakt med några som jag kan dela intressen med.

För tillfället tillbringar jag helst min fritid för mig själv.

Rubriken "saknar inte vänner" kan tolkas på två sätt:

- man har gott om vänner; ergo man saknar inte vänner

- man behöver inga vänner

Det är väl den andra tolkningen som avses.

Jag har saknat vänner, t ex i skolan. Vänner skulle ha skyddat mig från mobbning. Jag läste om riktigt goda vänner, "besläktade själar", och det var sådana vänner jag ville ha.

Men åren gick, jag vande mig vid mitt ensamma liv med böckerna som sällskap; därutöver hade jag bara bekanta som jag aldrig umgicks med privat. Ibland undrade jag över att jag inte led mer av min ensamhet. "Man vänjer sig vid allt", förklarade jag saken för mig själv.

När jag arbetade så hade jag ju mina arbetskamrater. Jag behövde inte göra något aktivt för att träffa dem, så de fungerade som ett slags vänner, vissa av dem. Så mycket värre när jag då förlorade mitt jobb; då försvann också det lilla sociala liv jag hade utanför familjen.

Fast nu träffar jag ju forumiter ibland, så jag har iaf ett socialt liv nu.

Jag vill vara social, mer än vad jag orkar dessvärre. Jag har vänner men det är få som jag skulle kalla riktiga vänner. Har hellre en nära vän än flera ytliga. Jag har alltid haft rätt hårda krav på mina vänner och därför är det få som fått hänga med genom åren.
Kravet kanske låter enkelt men det verkar vara något av en omöjlighet att följa, för normalt folk i alla fall. Kravet är ärlighet.
Säg hellre att du är less på mig för nu och inte vill umgås för tillfället än att hitta på en lögn exempelvis om att du skall tvätta alla dina strumpor för hand (just detta har dock inte hänt,än ). Jag har dock blivit bättre på att hantera folk som ljuger idag än då jag var yngre. När jag var yngre och någon ljög för mig valde jag att hellre vara utan den personen.Oavsett hur ensam jag än blev. Som vuxen har jag förstått att det är mer regel än undantag att folk ljuger, även om jag inte förstår varför dom väljer att göra det.
Jag har alltså ett behov av vänner och att vara social, jag kan bara inte fixa det i samma utsträckning som en vanlig människa kan.

Jag vet ärligt talat inte var jag står i den här frågan.

Som vanligt är mitt liv fullt av paradoxer. Å ena sidan vill jag vara social. Jag känner glädje då jag får flippa ut och bete mig som en livsnjutande tonåring; fåna mig, dansa, skämta hysteriskt och skratta åt struntsaker. Å andra sidan blir jag fruktansvärt trött av att vara social, både av mig själv (mitt sätt att vara social) OCH av att andra kräver för mycket av mig.

Ju äldre jag blivit desto mer ensam är jag, för jag orkar inte ens med en bråkdel av det jag orkade för 10 år sedan. Idag har jag bara vänner på internetforum. Där får jag den biten jag vill ha och kan själv (till viss del) bestämma när jag vill ha det.

MEN det är fortfarande något inom mig som skriker "vill ha MER", så jag antar att jag till viss del saknar en riktigt nära vän.
Men samtidigt som den tanken poppar upp är det någonting inom mig som skriker "NEEEEEEJ"...


Jag vet inte helt enkelt. Jag både saknar och inte saknar. Eller så är det jag som inte orkar med att tyda mina känslor och mina behov?

jag tycker inte att jag behöver vänner, känner inget behov. När jag gick i ettan på grundskolan följde jag efter de andra tjejerna så jag blev kallad för svans. Ingen ville umgås med mig och då led jag.

Men som vuxen lider jag inte. Jag har mina vänner på internet forum och det räcker känner jag.

Jag har en del nära vänner som bor i närheten och sådär.
Jag har fler vänner via nätet som jag chattar och mejlar med. Online-vänner är lättare ur energisynpunkt eftersom det kräver mindre ansträngning av att tolka miljöer, uttryck och det intrycksoverload jag drabbas av när jag träffar människor. Jag känner mig nöjd. Ibland kan jag känna en stöt av saknad efter det där livliga sociala liv som en del har, fester, middagar, träffas, telefonsamtal. Men jag gillar inte telefonsamtal och skulle, ärligt sagt, inte orka träffa människor så ofta.
Jag har det umgänge jag orkar med och egentligen behöver MEN ibland, som sagt, önskar jag att jag orkade mer än vad jag gör.

Jag trivs med ensamheten men blir lätt lite passiv. På sätt och vis vill jag alltid vara ensam. Då har man friheten att välja vad man ska göra utan att någon stör. Det jag egentligen vill ha är bra diskussioner för det andra är inte så viktigt för mig.

Vad det gäller energifrågan så tror jag att man förlorar energi om man är för passiv också. Man vänjer sig vid de flesta situationerna så småningom. Det är antagligen viktigt att balansera det där rätt.

Välkommen hit, Krake! Du har säkert rätt. Jag har två vänner men vi träffas sällan. Vi mejlar varandra, har även flera vänner på forum på internet, detta passar mig bäst. Bra diskussioner behövs även på forum annars tröttnar jag snabbt. Så passiv kan man ju inte kalla mig eftersom jag har forumvänner, eller är det att vara passiv?

Alla väljer sin egen nivå såklart! Bara du får lite motion också så är det nog bra :-) (Jag är själv jättedålig på att motionera men det ska ju vara bra sägs det)