"Det är oftast så att jag kan prata om nått när jag inte kollar i ögonen, men om jag gör det så koncentrerar jag mig att titta i ögonen hela tiden, vilket medför att jag inte lyssnar lika uppmärksammat längre."

Precis det där råkar jag ut för varje dag! När jag håller dialoger med lärare om viktiga saker så borde jag egentligen lyssna noga, men istället fokuserar jag mig alldeles för mycket på att försöka hålla ögonkontakt. Då är det som om orden läraren just har uttalat aldrig har uttalats. Och precis som FamiljenM säger så lovar jag en massa saker under tiden som jag håller ögonkontakt fast jag inte fattar vad det är jag har lovat.

De flesta brukar ju "hoppa fram och tillbaka" med ögonen när de ser en i ögonen, om ni förstår vad jag menar. Men jag brukar titta intensivt antingen på ett av ögonen eller på näsbenet. Jag undrar hur jag ser ut då egentligen. Jag skulle vilja se mig själv ur en annan persons synvinkel. =S

Om man skall dra upp en annan sak, jag har även problem med att folk tittar på en.
Jag tappar liksom koncentrationen i mitt pratande och blir helt tomatröd i ansiktet, folk som stirrar på mig dödar mig nästan kan man säga, innerst inne.

Usch finns verkligen inget värre än det.

Man vill liksom vara den där saken som inte får uppmärksamhet, men oftast så får jag det ändå

Jag tror av egen erfarenhet att det om man upplever obehag, att det har haft med ens ärlighet och äkthet att göra.

Om man som jag uppfattar det, är av naturen är noggrann till överdrift, så kan det ha att göra med om man bluffat eller varit osann.

(Egen teori...)

Vad säger ni?

Jag har svårt att kolla folk i ögonen, jag lyssnar mer och funkar bättre för mig. Koncentrerar mig mer på vad folk säger.