Har ni märkt samma som jag, alltså att när man talar med en vän så tycker man att man gör bra ifrån sig, att man är socialt bra.

Helt plötsligt så pratar de med någon som inte har asperger, och man bara står där med chockerade ögon, hur kan det glida på så bra, de låter ju jättetrevligt när de pratar.

Jag brukar bli depressiv när det blir så, vad är det som fattas hos mig?
Varför kan inte just jag få prata lika bra som de med utan asperger?

Och såhär brukar det vara med alla vänner, alltså inte bara en enda.

Man blir helt stum

Man brukar även bli den vännen som de kontaktar sist pågrund av detta.

Jag har märkt att jag får mer respons från en utan Asperger, på det sociala samspelet. När man pratar med en person med Asperger får man mer respons på det man säger, det sakliga innehållet.

I alla neurotyp-sammanhang, inklusive - och inte minst - när jag är med min nära familj, brukar jag vara avläst från början som inte lika viktig.

Börjar någon annan än jag prata är risken försumbar att någon annan inget märker och själv börjar prata direkt efter. Och händer det märker alla vem som började prata först och den som var tvåa inser direkt att lägga ned och vänta tills den förste har sagt sitt.

Men börjar jag försöka säga något är risken överväldigande att någon annan kan börja snacka upp till en eller rentav ett par sekunder efter, och då helt utan att någon har märkt att jag började först. Det blir den andra som fortsätter och jag blir nonchalerad och uppfattad som om det är jag som har börjat prata som tvåa och den som ska tystna och vänta på min tur.

I min familj var det här en av naturen given parameter sedan så länge jag kan minnas, tills jag väl spottade upp mig och sade ifrån och beskrev fenomenet och ställde alla mot väggen att det var så det kändes. Jämt. Och att jag inte ville finna mig i det mer. Då kunde alla märka det och lärde sig träna bort det. De lärde sig räkna mig som likvärdig. När det påtalades rent ut.

Så där tycker jag att jag fick belagt att det är mycket av något slags undermedveten utstrålningsgrej, men att folk kan lära sig se alla runt samma bort om vi med fel utstrålning fixar att ta plats och bita ifrån. Med sin familj kan man rentav klara det, det kunde jag. Men hur troligt är det i många andra miljöer, som arbetsplatser...?

Nä, folk beter sig som skit, och påtalar man det, så är ens dagar som "vän" räknade.

Total igenkänning Pemer!

Jag tycker att det blir deprimerande när man först vet allt om en specifik sak och pratar och alla är intresserade.
Sen när det inte ska pratas om det längre utan när småpratet slås på då vet jag aldrig vad jag ska säga. Säger jag nåt så tar pratet slut där eller så börjar folk prata om nåt annat. Hela situationen som tidigare flöt på så bra är helt plötsligt helt ryckig.

carl skrev:Jag tycker att det blir deprimerande när man först vet allt om en specifik sak och pratar och alla är intresserade.
Sen när det inte ska pratas om det längre utan när småpratet slås på då vet jag aldrig vad jag ska säga. Säger jag nåt så tar pratet slut där eller så börjar folk prata om nåt annat. Hela situationen som tidigare flöt på så bra är helt plötsligt helt ryckig.

Känner igen mig där också :/

Paterrior94 skrev:

carl skrev:Jag tycker att det blir deprimerande när man först vet allt om en specifik sak och pratar och alla är intresserade.
Sen när det inte ska pratas om det längre utan när småpratet slås på då vet jag aldrig vad jag ska säga. Säger jag nåt så tar pratet slut där eller så börjar folk prata om nåt annat. Hela situationen som tidigare flöt på så bra är helt plötsligt helt ryckig.

Känner igen mig där också :/

Jag med, och jag säger alltid någonting som bara skiner ut "hej, jag är socialt inkompetent". Typ ett litet opera-fyllt "okej" och efter det lämnar jag rummet i ren frustration. Svårt att gå in i samma rum sen igen, det blir liksom riktigt nervöst och spänt i min kropp.

Bror Duktig skrev:Nä, folk beter sig som skit, och påtalar man det, så är ens dagar som "vän" räknade.

Ofta lär det ju vara det. Det är ju de som är "normala" när de känner av vilka som är likvärdiga och helt ogenerat fryser ut oss som bedöms som mindre värda...

Det är samma sak på t ex dejtingsajter med det här att det liksom hör till att man "besvarar" hur trevliga och vänliga kontaktförsök som helst med iskall tystnad om man väl inte är intresserad.

Och det fåtal gånger jag inte fått något som helst hej tillbaks när jag hälsat någon nykomling på forumet välkommen hit och berättat om träffarna jag håller i. Brukar göra det till folk som bor här i sthlmstrakten eller hyfsat nära och som gav åtminstone mig intrycket i hur de skrivit i sina presentationer och/eller första inlägg att de skulle kunna vara intresserade av träffarna. Det normala har varit väldigt glada hälsningar tillbaka, stort tack för så vänligt bemötande...

De enda gånger jag inte fått det minsta svar på pm över huvud taget här på forumet har hängt ihop med att det varit damer som hade nämnt något på temat "söker kille för relation" och jag har hört av mig och visat intresse.

När det handlar om kontakter som enbart är svar på en sådan sak är det en sak, men det stör mig gräsligt när det är i första hand en välkomsthälsning och info om träffar mm som bemöts så, bara för att jag råkar göra misstaget att i samma pm drista mig att så mycket som nämna "jag är också singel".

Då upphävs alltså allt av att kunna kosta på sig att försöka vara trevlig tillbaks till någon som försökt vara det mot dig, då har det blivit ett sammanhang där det är en självklarhet att vara dryg och skita i att svara, vad än hälsningen innehöll i övrigt.

Och det är ju jäkligt trevligt att bemötas så här, och sedan behöva påminnas om det varje gång man ser inlägg från vederbörande...

Pemer skrev:

Bror Duktig skrev:Nä, folk beter sig som skit, och påtalar man det, så är ens dagar som "vän" räknade.

Ofta lär det ju vara det. Det är ju de som är "normala" när de känner av vilka som är likvärdiga och helt ogenerat fryser ut oss som bedöms som mindre värda...

Så är majoritetsfolk, oavsett vad det handlar om.

När jag var på ett vuxendagis med blandat folk, så hade vi vid jul ett gemensamt "julbord" (som de flitiga deltagarna ordnade till de mindre flitiga).

Alla utom en fick plats. Ingen, INGEN utom jag reagerade på att personen såg sig om, och moloket gick och satte sig ensamt i ett annat rum.

När jag var på en grej med NT-folk och vi skulle fika, fick alla utom jag plats. Jag fick sätta mig vid ett annat bord, lite halvskymt. De andra bekymrade sig inte det minsta, utan bjöd "alla" på bullar (utom mig alltså, jag ingår inte i "alla").

När jag gick på Komvux, fick jag följa med de andra på lunch, på nåder. De väntade på varandra om de behövde tala med läraren eller gå på toa efter en lektion. Men när jag skulle fråga läraren en kort sak: "XXX! Nu får du fanimej komma om du ska med" och en annan gång när jag ville gå på toa först: "det hinns inte, hejdå". En annan gång var det en som sade att det var så kul att ha med en sådan som mig. Så annorlunda och kunde kul saker (och jovars, gjorde hela grupparbetet för att få mer än underkänt). Sedan gick hon med de andra på lunch.

En gång på en hundutbildning när jag kom på morgonen, sade en av ledarna "där är ju du! Jag talade just om dig, du är så fantastisk och det är så kul att ha med dig!" (hon sade mer bra saker också, och hon var alltid en ärlig person så det var inget falskt smicker). Jag vände mig om och tittade länge efter vem hon talade med. Men det var mig hon menade. Jag glömmer det aldrig, och som ngn påpekade, det är sorgligt att man blir så lite uppskattad i vanliga fall att man vänder sig om och undrar vem de menar när man får en social komplimang, eller att man omhuldar minnet av det som en ovanlig skatt.

Pemer skrev:När det handlar om kontakter som enbart är svar på en sådan sak är det en sak, men det stör mig gräsligt när det är i första hand en välkomsthälsning och info om träffar mm som bemöts så, bara för att jag råkar göra misstaget att i samma pm drista mig att så mycket som nämna "jag är också singel".

Det kanske kan bli väldigt förvirrande om man inte vet hur man ska tolka. Kanske de inte menat något illa om de inte svarat, utan mest inte vet hur de ska göra eller förstår vad du menar.

Stor igenkänning på alla sorternas händelser...

I högstadiet var det mera regel än undantag att de andra flickorna i klassen valde bordet bredvid det bordet jag satt mig vid i matsalen. Blev det dom tagit fullt så nej, inte kom någon på tanken att fråga Meppe om de kunde sitta med henne. Varför skulle man det?

Jag känner igen mig! Hade en väninna som när hon ringde mig, radade hon alltid upp alla som hon ringt innan hon ringde mig, sist av alla. Jag sade upp bekantskapen med henne efter att hon svikit mitt förtroende.

Nu har jag ingen nära vän alls, bara mejlar några stycken.

vallesmamma skrev:Jag känner igen mig! Hade en väninna som när hon ringde mig, radade hon alltid upp alla som hon ringt innan hon ringde mig, sist av alla. Jag sade upp bekantskapen med henne efter att hon svikit mitt förtroende.

Nu har jag ingen nära vän alls, bara mejlar några stycken.

EXAKT så betedde sig en person som nyligen visade sig bevara sitt otäcka sätt. Jag har skrivit om det i privata.

Hon sade att hon "hade ringt alla hon kunde komma på, du är sista halmstrået att jag får komma ut ikväll".

När vi försökte ta upp kontakten igen nu, så ställde hon in två träffar i rad. Den ena för att hennes familj var sjuk (fast hon åkte och shoppade i stället) och den andra mailade hon vid midnatt och sade att psykologen hade ringt och ändrat tid för morgondagen.

Pemer skrev:Stor igenkänning på alla sorternas händelser...

Ja, jag får väl instämma i det när jag inte orkar försöka med egna ord. Fast jag visste ju inte att jag hade något som kallades Asperger heller. Bara att det inte spelade någon roll hur hårt jag ansträngde mig med de regler som alla andra till och med fick bryta mot ibland, i en del fall ofta, och fick vara med ändå - eller nästan ingen roll, något hade jag väl för det så småningom, men där och då kunde jag ha kastat det mesta direkt i sjön.

Om man studerar människor märker man att det ofta är en person som tar ordet, och dominerar, och de andra lyssnar då. Det kan man utnyttja och helt enkelt vara den personen som dominerar och tar ordet, även fast man egentligen inte är sådan. Så ibland behöver man helt enkelt endast "ta plats i rummet". Ibland är ett sådant beteende ett tecken på att man är med, är framåt, försikommen, osv. Speciellt män har en god portion stångande emellan sig för att etablera en social rangordning.

Kanske andra inte småpratar med en, om de tycker man tar en ledarroll, men som As klarar man ändå inte av så bra att småprata, så vad spelar det för roll? Alternativet är att sitta tyst i ett hörn och vara den som alla skyfflar över arbetet på. Eller eviga misslyckade försök att vara med i gänget på samma villkor som de andra.

Om man däremot sitter bland snälla människor som man känner bra, brukar de ta hänsyn och ge en ordet, för de kanske vet att man allt som oftast har något vettigt att säga.
Ses man som nörd, tråkig, AS, eller något kan man inte ändra på något sätt, så det är bara att strunta i det och spela sin roll.

Jag har märkt att sitter jag bland kompisar är det aldrig något problem. Problem uppkommer endast när situationen är lite spänd, och andra, liksom katter och hundar, vill etablera en social hierarki. Det är då man kan välja om man vill sitta i botten eller toppen.

Människor pratar egentligen bara förtroligt med de som de anser vara nära vänner och på samma nivå. Mot andra är en stor del spel, att alla har sina invanda roller.

Hela det här sociala sammanhanget/spelet lär man sig ofta hjälpligt efter en stor mängd år. En AS-bok menar 20-30 år sådär. Vilket är vad det tog för mig typ.

Då kommer man till punkten då folk säger - du kan inte ha AS, för du verkar så social och trevlig.
Ha, om de bara visste!

Karro skrev:Hela det här sociala sammanhanget/spelet lär man sig ofta hjälpligt efter en stor mängd år. En AS-bok menar 20-30 år sådär. Vilket är vad det tog för mig typ.

Då kommer man till punkten då folk säger - du kan inte ha AS, för du verkar så social och trevlig.
Ha, om de bara visste!

Det var på pricken.

Hoppas det är bättre idag, då det finns diagnos och åtminstone litet hjälp, för frågan är om det var värt priset att slita ut sig som jag gjorde.

Pemer skrev:När det handlar om kontakter som enbart är svar på en sådan sak är det en sak, men det stör mig gräsligt när det är i första hand en välkomsthälsning och info om träffar mm som bemöts så, bara för att jag råkar göra misstaget att i samma pm drista mig att så mycket som nämna "jag är också singel".

Nä, vad pinsamt, gör du det!! Låter lite desperat, skinner klart igenom att du är ute efter nå'n. Inte säkert att denne är ute efter ngn!!

Det är väl första bästa grejen att skriva för att skrämma iväg ngn.

lettan skrev:Inte säkert att denne är ute efter ngn!!

Det är ju tillfällen då den jag skrivit till uttryckt att hon "är ute efter ngn" jag talar om??!?

Kanske bäst att skriva två meddelanden, ett mer formellt om info om träffar och annat och sen ett om att du är singel. Annars kan man ju uppfatta det som att du skriver likadant till alla "på vinst och förlust".

Tycker visserligen att man borde vara trevlig att svara oavsett. Så jag menar inte att du egentligen gör något fel.

Lycka till!

De finns också de som av utbrändhet inte orkar svara.. Eller som är rädda att skriva något fel och bli avvisade..

Har även märkt att de använder socialt mindre detaljrikt prat när de pratar med mig, alltså att de kan berätta för vanliga exakt vilka ställen och så utan att dem frågar, men för mig brukar det bara vara "Jag skall jobba på ett ställe då", som att man är mindre värd att prata med bara för att man har sociala problem.

Pemer skrev:Det är ju tillfällen då den jag skrivit till uttryckt att hon "är ute efter ngn" jag talar om??!?

Kan ju hända att personen ifråga inte är intresserad av just dig då.
Eller är intresserad men att inte vågar skriva tillbaka just därför.
Eller inte vet om hon är intresserad men är blyg bara.
Kanske inte vet hur hon ska svara.
Kanske blev lite tagen på sängen av den uppenbara inviten och rädd att alla sorters svar innebär att man förbinder sig att gå vidare.

Själv skulle jag nog försöka svara och åtminstone meddela att jag inte var intresserad, men det har väl kommit med en viss mognad. När jag var yngre och inte visste vad jag skulle göra så gjorde jag ingenting. Att tänka på andras känslor fanns inget utrymme för i min egen panik och förvirring när jag hamnade i nya, oväntade eller obehagliga situationer.