Hej,

mina psykologer har sagt till mig att de tror jag har asperger men att jag själv får välja om jag ville ha diagnos eller inte. Jag ville inte ha en diagnos, för jag kände att jag inte visste riktigt...

Men på senaste tiden har jag funderat på problem jag haft med killar som kanske kan vara relaterade till Asperger:

* Jag har inte vågat se killar mer än några sekunder i ögonen eftersom jag tror de då ska tro jag är intresserad av dem. Samtidigt känner jag mig då så otrevlig när jag gör så. Därför bestämde jag mig för att verkligen se dem i ögonen nästa gång, på samma sätt som när jag lär känna en ny tjejkompis. Men båda två gångerna jag hunnit göra det har killarna blivit intresserade av mig. Den ena addade mig på facebook och började kommentera och sånt och den andra hängde efter mig på festen jag var på. Det var jobbigt för jag var ju inte intresserad av honom.

* Är jag ute på krogen vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig när en kille kommer upp och ska dansa med en. Jag känner mig obekväm i situationen och vill därifrån... Jag vill inte låta någon komma för nära.

* Jag har varit kär i och intresserad av många killar. Men jag är osäker på vad de ska tycka om mig... om de kommer acceptera mig som jag är. Jag är inte så undergiven och värdesätter att inte spela att man är någon för att bli mer omtyckt. Jag har mycket vilja och tycker inte om att falla för grupptryck. Jag har ganska rå och grov humor och är inte alls så tjejig av mig även om jag älskar inredning, kläder och smink.

* Känner jag på mig att någon kille gillar mig eller får veta av honom eller någon annan att han gör det, då försöker jag undvika honom så mycket som möjligt. Ibland kan jag bli otrevlig mot honom också... Det får jag jättedåligt samvete av. Jag vill inte söka ögonkontakt, träffar ajg honom känner jag mig obekväm och tänker "nu gillar han mig mycket och hur ska jag göra för att visa att jag inte gillar tillbaka?
Är det någon mer som känner igen de här problemen? Har ni lyckats hantera dem på något bra sätt? Hur har ni löst det?

Tacksam för hjälp och svar!
//Piglet

Dejta medvetet och gå på din intuition.

Kan delvis känna samma, men det jag försöker att tänka är att det är min asperger, jag kan göra det som jag tycker är obekvämt eftersom att jag vet vad det beror på, men humorn och det att man är elak förstår jag inte varför de borde existera i asperger.

Det konstiga med mig i alla fall är att jag både är snäll och otrevlig, vilket jag har gissat på att den elaka delen är asperger och den snälla mig själv som person.

Jag har absolut ingen koll på hur man signalerar intresse/ointresse och gör inte ens några försök att tolka andras signaler. Är nån intresserad av mig får de vara tydliga eller ihärdiga, jag tänker inte ta initiativet. Men eftersom jag är kille drabbas jag inte av efterhängsna killar på grund av detta. Vet inte riktigt hur du bör göra, men en lösning är väl att undvika miljöer där folk raggar, och undvika ögonkontakt med alla du inte känner. Jag har sällan ögonkontakt med folk eftersom jag inte vet hur mycket som är lagom.

Krigarsjäl: Jag tycker det skulle kännas så pinsamt att dejta bara... Liksom "hej, berätta varför du är bra potentiell partner för mig så berättar jag varför jag är bra för dig"... Det skulle bli så tillkonstlat Det känns skönt att känna killen bra innan man inleder något... Eller hur tänka du med att man skulle dejta någon? någon man kände innan, internet lr så?

Paterrior94: hm.. men när du gör det som känns obekvämt, känns det bättre sen eller är det fortfarande obekvämt?:) humorn har jag nog fått lite från min storebror och vänner... liksom de man umgåtts med, så har man fått ltie av varandras humor. hm hur menar du med elak och hur menar du med att du e både snäll och otrevlig? i vilka situationer?:)

Den förfärlige snömannen: jag vet hur man signalerar intresse men inte hur man signalerar neutral Det känns bara som det helatiden kommer "raggnings-tillfällen". Om man är på någon fest, om man träffar kompisars kompisar på stan, om man börjar på ett nytt jobb, i klassen man går... Åh, om jag får fråga, när du träffar en ny människa, ser du den inte i ögonen då när du hälsar?

piglet skrev:Åh, om jag får fråga, när du träffar en ny människa, ser du den inte i ögonen då när du hälsar?

Jag tror jag tittar dem snabbt i ögonen men förmodligen mycket mindre än vad som är normalt. Jag träffar sällan nya människor, eftersom det är nåt jag undviker. Bortsett från AS-träffar där konsekvenserna av att göra "fel" inte brukar vara så allvarliga som i resten av samhället. Jag har dock bestämt mig för att jag ska utöka mitt umgänge, och funderar en del över hur det ska gå till men ännu har jag inte listat ut hur jag ska göra med ögonkontakten.

piglet skrev:Paterrior94: hm.. men när du gör det som känns obekvämt, känns det bättre sen eller är det fortfarande obekvämt?:) humorn har jag nog fått lite från min storebror och vänner... liksom de man umgåtts med, så har man fått ltie av varandras humor. hm hur menar du med elak och hur menar du med att du e både snäll och otrevlig? i vilka situationer?:)

Man kan säga att det känns obekvämt, att man får den känslan, att man bara vill lämna stället, men på något vis så har just det att man tänker på att det är asperger hjälpt mig lite, inte mycket, oftast så tar asperger över fysiskt också så allt går åt skogen när man skall försöka sig på något som säger att man bara vill lämna stället, men ibland funkar det att tänka emot, och då funkar det hyfsat, men fortfarande så vill man lämna stället på direkten som sagt, i min ålder så måste man bjuda på sig själv tyvärr om det skall bli något :/

Det med elak och snäll är mer att man är snäll och vänlig när man umgås, men helt plötsligt så händer något som får en att bara ge skit, att man nämner något som är dåligt på personen eller så, så man kan säga att i övrigt så är man snäll och vänlig men vissa tillfällen så är man riktigt dryg, det liksom bara kommer ur en utan att man kan kontrollera det.

Och om jag skall nämna situationer så är det oftast när man känner sig otrygg på något sätt, kanske att det är fullt hus på ett visst café, mycket ljud eller att man gör något som man bara tycker är ointressant och okomfortabelt.

Humorn är feldriven eftersom att jag inte kan förstå vad andra menar, man är liksom i sin egen värld och tror att alla förstår vad man menar exakt lika bra som en själv.

Den förfärlige snömannen: hm men om du pluggar (såg att du stod som student), pluggar du distans eller har en klass? Hur fungerar det? Vad gör ni på AS-träffar?

Paterrior94: jag ska verkligen testa det där! vara på min vakt, "det är asperger"... man måste utmana sig själv lite... kanske man får ta det i små steg? typ småflirta med någon i bilen bredvid eller något, som man ändå aldrig kommer att se igen...

hm det där med snäll och elak... det känner jag igen. Man kan vara supersnäll mot vänner och så riktigt hemsk hemma...

åh på tal om café med mycket ljud och så... har du också kännt att du gillar tystnaden? Jag tycker musik i bakgrunden "stör"...

Känner du med humorn att du inte hittar någon som skrattar åt samma saker som du? Jag har haft turen att hitta vänner med liknande humor de senaste åren...eller så har man utvecklat den tillsammans, ajg vet itne riktigt. Vad brukar du skratta åt?

piglet skrev:Den förfärlige snömannen: hm men om du pluggar (såg att du stod som student), pluggar du distans eller har en klass? Hur fungerar det? Vad gör ni på AS-träffar?

Jag går i en klass och det funkar inte direkt perfekt. Jag umgås inte med de andra studenterna. Jag vill inte skriva mer om det öppet.

AS-träffar kan se ut på alla möjliga sätt. Det innebär att aspergare träffar varandra och gör något. De träffar jag håller i brukar innebära diskussion om vad som helst, och det finns alltid intressanta ämnen verkar det som. Samt saft, kaffe och kakor. Vissa här på forumet gjorde dock en krogrunda nyligen, och det är ju ett ganska annorlunda sätt att ha AS-träff.

snömannen: okej nej det låter inte kul med klassen :/ Hoppas det ordnar sig ändå Vem är det som organiserar träffarna? Kan det vara vem som helst här i forumet?

piglet skrev:Paterrior94: jag ska verkligen testa det där! vara på min vakt, "det är asperger"... man måste utmana sig själv lite... kanske man får ta det i små steg? typ småflirta med någon i bilen bredvid eller något, som man ändå aldrig kommer att se igen...

hm det där med snäll och elak... det känner jag igen. Man kan vara supersnäll mot vänner och så riktigt hemsk hemma...

åh på tal om café med mycket ljud och så... har du också kännt att du gillar tystnaden? Jag tycker musik i bakgrunden "stör"...

Känner du med humorn att du inte hittar någon som skrattar åt samma saker som du? Jag har haft turen att hitta vänner med liknande humor de senaste åren...eller så har man utvecklat den tillsammans, ajg vet itne riktigt. Vad brukar du skratta åt?

Man kanske inte skall följa mig 100 % i det jag säger att man skall utmana sig själv, men enligt mig så är det de enda man kan göra under en sådan situation, för oftast så vill man inte förstöra för dem man är ute med.
Man får liksom slappna av och bara verka snäll, har skitsvårt för det själv, ärligt talat så älskar jag att dra mig undan, men när man väl har gjort det så ångrar man sig det oftast och bara argar sig på asperger.

Precis!
Om jag är ute så är jag som en nallebjörn, tyst och gullig i sättet.
Men hemma, där kan jag ibland vara riktigt barbarisk mot min mamma i sättet "Varför lagade du det här äckliga?", "Du hör aldrig din döva fan!", "Jag njuter i alla fall mer än vad du gör din dystra jäkel" som exempel.
Har även hänt att man har varit hård mot lärarna, det handlar liksom om hur mycket man gillar personen innerst inne, fulheterna kommer från ärligheten, den som en vanlig människa skulle hållt gömd i sitt djupaste.

Ja det har jag faktiskt, jag är emot för mycket ljud, för starkt ljus och för mycket människor och prat.
Igenom det så kommer det otrevliga fram också.

Det har jag också, har blivit mobbad pågrund av det, men ibland så hittar man faktiskt folk med samma humor, dessa som inte är så dödsnoga på hur man skämtar.
Min pappa förstår mina skämt, vi skrattar och så, men dock så är det trott att han har asperger också, så ja.
Min humor består av egna tankar, alltså det som jag själv skulle skrattat åt, det finns lite olika sätt hur det går åt pipsvängen, dels att jag skall säga någonting och tappar mig mitt på vägen, att jag inte kommer på vad jag skall säga, alltså att man säger fel ord så allt bara blir fel, annat är att man kan sitta och skämta i hur lång tid som helst utan att den andre skrattar, det är bara jag som skrattar, så det blir tjatigt för den andre.

Man kan säga att det är lite död humor, ogenomtänkt humor, som jag en gång sa om en glasskulptur inne på en gymnasieskola med enbart glasväggar, "De har typ använt alla glasväggar till att skapa den där skulpturen", tillbaks fick man skratt som enbart bestod av hånskratt eftersom att jag tydligen lät så korkad och dålig.

piglet skrev:snömannen: okej nej det låter inte kul med klassen :/ Hoppas det ordnar sig ändå Vem är det som organiserar träffarna? Kan det vara vem som helst här i forumet?

Vem som helst kan starta en tråd i avdelningen för träffar, och det är det ju rätt många som gör också. Sen finns det andra träffar som inte organiseras via forumet, t.ex. autism- och aspergerförbundet samt Attention har träffar här och var.

Paterrior94

mmmm hm slappna av och verka snäll... jag ska försöka

Hm intressant det du sa... att det var ärligheter man sa. jag kan känna att jag ibland bara blir så irriterad att jag säger saker jag vet jag egentligen inte borde säga eftersom det sårar, men irritationen tar över och jag gör det i alla fall. Med lärare är jag dock mycket artig och med vänner så ler jag mycket, skrattar mycket, pratar mycket, lyssnar mycket och är mycket trevligare än hemma. Har tagit mer och mer plats i kompisgänget med åren

ja mycket prat omkring är jobbigt... man blir så lätt distraherad av vad andra säger omkring en också... Åh jag hatar när mamma tjatar med gäll röst xd det är som naglarna mot en griffeltavla XD

Vad dumma folk e som mobbat dig för din humor!!! Det är spontan humor som är roligast, det oväntade som itne alls passar in i situationen Vad bra att du kan skratta tillsammans med din pappa ändå, måste vara skönt att nån i familjen kan förstå dig(?). Jag brukar också skratta åt mina egna skämt^^ längre än man ska... Jag och en kompis skrattar tillsammans åt att säga "höhö pommes frites höhö"... det är verkligen konstig humor :S

snömannen: tack så mycket för infon jag ska hålla utkik efter träffar, kanske dyker upp på nån

piglet skrev:Paterrior94

mmmm hm slappna av och verka snäll... jag ska försöka

Hm intressant det du sa... att det var ärligheter man sa. jag kan känna att jag ibland bara blir så irriterad att jag säger saker jag vet jag egentligen inte borde säga eftersom det sårar, men irritationen tar över och jag gör det i alla fall. Med lärare är jag dock mycket artig och med vänner så ler jag mycket, skrattar mycket, pratar mycket, lyssnar mycket och är mycket trevligare än hemma. Har tagit mer och mer plats i kompisgänget med åren

ja mycket prat omkring är jobbigt... man blir så lätt distraherad av vad andra säger omkring en också... Åh jag hatar när mamma tjatar med gäll röst xd det är som naglarna mot en griffeltavla XD

Vad dumma folk e som mobbat dig för din humor!!! Det är spontan humor som är roligast, det oväntade som itne alls passar in i situationen:P Vad bra att du kan skratta tillsammans med din pappa ändå, måste vara skönt att nån i familjen kan förstå dig(?). Jag brukar också skratta åt mina egna skämt^^ längre än man ska... Jag och en kompis skrattar tillsammans åt att säga "höhö pommes frites höhö"... det är verkligen konstig humor :S

Det där med lärarna är förstås ärligheten, innerst inne så gillar jag inte dem så mycket, och igenom det så slänger man ur sig både det ena och det andra okontrollbart.

Haha ja herregud xD, känner igen mig där, usch, mammas röst är som naglarna mot en griffeltavla, jag får huvudvärk direkt av någon anledning.

Det där med pappa är som sagt för att han kanske också har asperger, alltså att det inte är någon av dessa vanliga personer om så.

Haha precis, bara det att det är sjukt svårt att hitta personer som har spontan humor, men min asperger är rolig för många eftersom att dem skrattar som bara den när jag just gör bort mig.

p94:

oj, det skulle jag aldrig kunna göra... kan uppföra mig som jag älskar en lärare jag verkligen inte gillar. Det känns bara som någonstans måste man få ut sin lite otrevligare sida... typ hemma

haha, vet du jag har hörselskydd som typ byggarbetare har mot buller, som jag sätter på mig ibland när jag ska plugga och det är för mycket ljud^^ mmm alltså usch för gäll mammaröst. Jag får itne huvudvärk men det är obehagligt :S

Ja, men fortfarande just att din pappa har asperger tycker jag är en tillgång! Då har du någon nära som kan förstå på vilket sätt du tänker... Jag håller verkligen med dig om att det är svårt att hitta folk med spontan humor... det är nu senaste två åren humor och allting klickat riktigt bra med kompisarna för mig. hhm kan du känna att du ibland medvetet gör bort dig för att roa andra? så känner jag ibland^^

Ja, det är ju bara så att vissa hatar en och vissa älskar en.

Det där med kontakter var mest jobbigt som yngre sedan började jag med ett ordspråk. "Jag vågar inte men jag gör det endå!" fungerade skitbra tills man vågade lite väl mycket och fick ändra det till "Jag vågar men jag gör det inte" ist.. Har dock svårt för folk som överumplar en med prat på stan som man inte är berädd på osv.

Har räknat ut det att det funkar inte att vara blyg, kanske är lite väl vågad och säger för mycket ist.

Har alltid funderat på vart balansen är.

Känner igen det där med att mamma låter som en nagelskrapande griffeltavla. Ibland kan hon bara öppna munnen för att säga ngt och man blir halvt galen.

piglet skrev:p94:

oj, det skulle jag aldrig kunna göra... kan uppföra mig som jag älskar en lärare jag verkligen inte gillar. Det känns bara som någonstans måste man få ut sin lite otrevligare sida... typ hemma

haha, vet du jag har hörselskydd som typ byggarbetare har mot buller, som jag sätter på mig ibland när jag ska plugga och det är för mycket ljud^^ mmm alltså usch för gäll mammaröst. Jag får itne huvudvärk men det är obehagligt :S

Ja, men fortfarande just att din pappa har asperger tycker jag är en tillgång! Då har du någon nära som kan förstå på vilket sätt du tänker... Jag håller verkligen med dig om att det är svårt att hitta folk med spontan humor... det är nu senaste två åren humor och allting klickat riktigt bra med kompisarna för mig. hhm kan du känna att du ibland medvetet gör bort dig för att roa andra? så känner jag ibland^^

Jo det har du faktiskt rätt med
Det är väl därför som jag har passat så bra med pappa igenom tiden, men asperger gör ju också att man är avvikande, vilket har visats hos honom också.

Där har vi dock en olikhet, jag försöker med allt för att stoppa min asperger i sådana situationer eller vad man skall säga, jag tycker att det är såpass hemskt när man väl har gjort bort sig, allt blir så pinsamt.

Zalmina: det är just det jag är lite rädd för! att jag ska göra för mycket också! Som när jag träffar på en fest någon ny kille, att jag ser för mycket i ögonen... det hände ju på en fest, så nu har jag vart lite småförsiktig. Men sen om man pratar med någon man tycker är snygg... då är det som att antingen kommer blicken stanna och vara övertydlig, elelr så kommer den flacka bort direkt...

jag har också alltid undrat över balansen... jag tror inte det finns en balans man kan stanna på utan att man åker lite fram och tillbaka över den...

haha tummen ner för gäll mamma-röst

Paterrior94: hm men känner du att du är avvikande för aspergern? personligen känner jag att jag är översocial några dagar och sen stänger in mig... hur är det för dig?

det låter inte lätt med humor-situationen... men jag tror du förr elelr senare i livet kommer hitta flera med samma humor! Om du inte gillar när de skrattar åt dig på hånfullt sätt, så kan du säga till dem tycker jag. Är de bra vänner så bryr de sig om att inte såra dig... men det kan itne alltid va så lätt att säga till heller::/

piglet skrev:Paterrior94: hm men känner du att du är avvikande för aspergern? personligen känner jag att jag är översocial några dagar och sen stänger in mig... hur är det för dig?

det låter inte lätt med humor-situationen... men jag tror du förr elelr senare i livet kommer hitta flera med samma humor! Om du inte gillar när de skrattar åt dig på hånfullt sätt, så kan du säga till dem tycker jag. Är de bra vänner så bryr de sig om att inte såra dig... men det kan itne alltid va så lätt att säga till heller::/

Man kan sammanfatta det såhär, som du nämnde så har jag också mina översociala dagar, ibland kan jag älska att vara med mig själv, men andra så vill jag vara precis som alla andra ungdomar, just då kan man säga att jag också är översocial, det är ungefär som att min personlighet slåss mot min asperger, och medans jag lever på så slåss dessa två i min skalle, vilket gör det hela till en stor och rörig blandning.

När livet för vanliga är piss så är mitt asperger liv dubbelt så piss.

Jag är typ också översocial i några dagar för att stänga in mig själv i några dagar. Vissa dagar städar man som en galning andra dagar orkar man inte göra något och då ska det klagas.

Men är killen intresserad av dig tycker han nog bara om att du tittar på honom =)

Är han inte intresserad finns det några miljarder till att välja emellan.

Det du förlorar mest på är att vara blyg och kan komma till den situationen "nu eller aldrig". Nästa vecka kanske han har hittat någon annan för att han trodde att du var ointresserad. Eller gett upp.

Men det är jobbigt om det uppstår en såndär pinsam tystnad...

paterrior94: mmm, är det så för dig att förutom konstiga skämt ibland(?) skulle dina kompisar aldrig tycka att du var annorlunda? Jag vill inte berätta för någon att mina psykologer trott att jag har asperger... det är lite av en förnekelse tror jag... de skulle nog bli väldigt förvånade. Släktingar som vet tror psykologerna har fel... men jag vet ju vilka problem jag har.

Något jag lärt mig är i alla fall att det bästa man kan göra är att acceptera sin situation och göra det bästa utav den... sen vet man ju inte alltid hur man ska göra det bästa av situationen, men man kan alltid försöka Jag skulle vilja lägga till att du ändå verkar vara en glad människa! Tonen i det du skriver är glatt, så det är bra!

Zalmina:

asså shiet! I går då det var Valborg hängde jag med kompisar från halv tio på morgonen till midnatt och i dag har jag bara suttit framför datorn och inte velat träffa någon alls XD och vissa dagar städar jag också jättemycket och andra bara: näh, orka! mamma bah: "jag fattar inte att du låter rummet förfalla sådär efter att du städat det sådär snyggt" XD

Ja... men där kommer problemet jag är rädd att han itne ska acceptera mig killen. Att han tror jag är som de flesta andra tjejer så skrattar jag åt "grabb-skämt", vågar säga att jag är ganska smart, och har mycket åsikter och framtidsplaner... Jag blir oftast intresserad av lite "bad boys"... eller killar som gillar lite dummare tjejer XD

hm hur menar du med nu eller aldrig?