Jag är 17 år, snart 18. Har haft depression sedan 13 års ålder ungefär, skickats till psykologer hit och dit, självmordsförsök etc. Hoppade av i nian för jag kunde inte klara av skolan. Jag har ingen energi för någoting, mitt liv styrs av tvångstankar och ångest. Annars sitter jag bara framför datorn. Jag blir helt passiv.

Jag ska göra utredning snart och kolla om jag har Aspbergers, men jag undrar blir livet verkligen lättare om jag får det bekräftat? Jag kanske inte ens har Aspbergers men mycket av symptomen passar in på mig.

Jag känner mig så instängd bara i min egen värld..

Välkommen till forumet!


mnordgren:
Flyttade ämnet. Ändrade även stavningen i rubriken.

Hej och välkommen till forumet!

Första så heter det: asperger (titta på headern om du är osäker på stavningen)

För det andra: även om det är AS eller inte, så kan du genom en diagnos få hjälp med stöd i olika områden där du känner att det behövs. Och att du kan få hjälp med att få veta vad du behöver fokusera på och kunna hantera det så du kan få mer vilja att kämpa på och leva vidare vare sig det är AS eller inte.

Hoppas jag gav lite till svar just nu..

Välkommen Suss92!

Välkommen, Suss92!
Jag känner igen mig i en hel del av det du berättar och vet att tillvaron kan vara svår och smärtsam. Hoppas du kan finna kraft att orka kämpa vidare!

En eventuell AS-diagnos löser inte alla problem - det finns tyvärr inga enkla lösningar - men, precis som keedo skriver, så kan diagnosen leda till att du får adekvat hjälp att klara livet bättre. Det kan röra sig om insatser från habiliteringen, men också diverse stödinsatser via LSS ( = lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade).

Diagnosen kan också ge dig möjlighet att bättre förstå dig själv och din situation - och likaså kan din omgivning få en möjlighet till bättre förståelse. En effekt av ökad självförståelse, är att man förhoppningsvis kan se med blidare ögon på sig själv och i förlängningen få en bättre självkänsla i stället för att "slå på sig själv". AS-diagnosen löser inte alla problem, men öppnar nya möjligheter. I bästa fall.

Via detta forum, föreningar som Attention, Autism- och Aspergerförbundet och Organiserade Aspergare finns också möjlighet att knyta kontakter med andra aspergare och därigenom kunna dela erfarenheter, få råd och stöd och kanske också en känsla av att inte vara ensam i universum. Med din trådstart har du ju redan tagit ett steg.

Hm, för mig så började de mer depressiva tiderna vid den åldern med.
Just av den där känslan av att alla andra växte isär från mig på ett eller ett annat sätt.

Tvång och ångest brukar vara ett självklart passande till en Aspergerdiagnos om det finns så väl som flera symptom att koppla sig samman till.
Att inte orka skolan, det kan jag förstå - speciellt med alla dessa intryck som måste tas in (särskilt för dem som lider av överstimulerad sensibilitet).
Alla ljud, alla människor som bokstavligt talat pressas in över en, för att inte säga ljuset vid vissa tillfällen... det finns så mycket som kan slita bort ens fokus ifrån böckerna att det rent ut sagt tröttar ut människan.

Jag fick själv min diagnos vid en sådan sen ålder som 19 år och att få en klar diagnos har ju dock både sina för- och nackdelar.
Om så, så vet du, du behöver inte längre vandra runt och undra dig sliten.
Sedan kan du också få stöd om det så väl behövs, som om samtalsstöd, aktivitetsersättning, även en kontaktperson via habiliteringen...

det kan självklart bli på det sättet att du känner dig stämplad.
Fast samtidigt behöver du inte berätta det för alla i din omgivning om du inte vill det - allting handlar om dina egna beslut och val.
Ingen annans.

Go for it.

Känner igen mig. Är 10 år äldre men minns det som igår hur det var för 10 år sen. Jag har inte fått någon diagnos än. Det som har hjälpt mig mest av allt mot psykproblemen har varit terapin jag gick i.

Det jag har fått ut av AS och övriga diagnoser är ett slags erkännande att såna människor som jag med mina problem faktiskt kan existera. Det gör det lättare att acceptera vissa delar av hur man är som att vara faktiskt vara ens personlighet. Fast om jag bara hade fått en AS-diagnos och ingen mer hjälp hade jag nog inte blivit så hjälpt, jag hade nog fimpat mig själv faktiskt. En AS-diagnos innebär ju faktiskt att man får bekräftat att det här är ett sätt att vara, att det inte är en depression som kan stävjas utan mycket av ens problem är helt omöjliga att förändra, det är sjukt nedslående på många sätt. Men det kan bli lättare att hitta vägar runt problem om man vet vad det är för fel på en.

Jag sitter också mest framför datorn och är passiv, ligger och dagdrömmer och tycker allt är skit. Fast ibland har jag ljusare stunder, och det känns inte lika katastrofalt hemskt och så som för 10 år sen.

Hej och välkommen.

När jag blev medlem här kände jag mig inte så ensam längre

Kanske är alla mina "problem" inte bara existerar i mitt huvud utan att det faktiskt finns en förklaring för dem. Min kusin har AS och min syster har ADHD.

Hoppas bara på en lösning snart, har möte med Soc det ska hjälpa mig med en utredning.

Tack för svaren!

Oj vad mycket grammatiska fel det var , menar kanske alla mina problem inte bara existerar i mitt huvud*

Hej och Välkommen

Hoppas det går bra och lycka till!

Suss92 skrev:Jag är 17 år, snart 18. Har haft depression sedan 13 års ålder ungefär, skickats till psykologer hit och dit, självmordsförsök etc. Hoppade av i nian för jag kunde inte klara av skolan. Jag har ingen energi för någoting, mitt liv styrs av tvångstankar och ångest. Annars sitter jag bara framför datorn. Jag blir helt passiv.

Jag ska göra utredning snart och kolla om jag har Aspbergers, men jag undrar blir livet verkligen lättare om jag får det bekräftat? Jag kanske inte ens har Aspbergers men mycket av symptomen passar in på mig.

Jag känner mig så instängd bara i min egen värld..

Hej och välkommen! Jag började också må skit när jag var 13. Blev utfryst i den åldern i skolan helt och hållet. Alla förändrades utom jag liksom.

Jag har en AS diagnos och det har hjälpt mig jättemycket. Innan försökte jag vara "normal" och orka allt som andra orkade. Men det gick ju inte. Nu med diagnosen så är jag mycket snällare mot mig själv. Jag accepterar att jag inte orkar vissa saker. Det gör mig "fri". Accepterandet.

Jag fick diagnos för ett år sedan ungefär. Och jag har lyckats minska min ångest mycket sen dess. Tvångstankarna också. Jag förstår mig själv nu.
Jag mår bättre och bättre för varje månad som går. Mår "bra" oftast nu.

Så det finns hopp. Trodde aldrig jag skulle överleva speciellt länge.

Och nu så känner jag energi och hopp inom mig. Det kan du också hitta om jag kunde. Tror du kommer finna det du också.

Och kom ihåg att du behövs här på jorden. Det finns en mening med att du lever.

aspergerkontakt om det kan vara en sida för dig

Jag har också vart deppig och haft lätt social fobi hela livet.

Allting det där stämmer in på mig. Särskilt den apatiska delen. Orkar inte göra någonting alls, allting är så färglöst & trist. Men mycket som skapar de depressiva tendenserna hos mig är nog ADHD, virr-varret av olika tankar, och den fatalt låga självkänslan. Är också lika gammal som dig...
Så det jag vill säga, är väl, att du inte är ensam om att ha det så här, om det nu kan vara till någon tröst för dig!