Fantiserar ofta att jag skulle leva i ett annat samhälle.
Problemet är ju bara att man på nått sätt är beroende av det.
Jag måste ha pengar, jag vill ju finnas till.
Och majoriteten i samhället skapar regler som underminerar mitt sätt att bete mig.

Att söka jobb tex. känns så jävla hopplöst, eftersom jag inte skulle bli accepterad på jobbet och känna mig ännu mer utanför.
Det känns som om allt är mitt fel, men så kan det inte vara.

Det är inte pga samhället som alla mina problem finns, men en hel del.
Men om inte folk hade fungerat, betett sig som de gör hade jag inte behövt leva med ständig ångest och rädsla och skuld.
Men allt verkar går ut på sociala kontakter, smörsnack och att profilera sig. Visa upp sig. Och skiter man i det kommer det alltid någon och ska mäta sig med en ändå.
Jag vill gå i en skola/ha ett jobb eller umgänge utan att folk ska ha ett behov av att förena och lära känna mig. Helst skulle jag vilja att de fungerade som jag, men det går kanske inte.
Jag vet hur det blivit tidigare. Jag pratar med folk på exvis skola och jag blir bara förvirrad ännu mer och det orkar jag inte.
Jag vill inte vara helt ensam.
Kommer aldrig känna mig som en i gänget.

Jag vill säga jo, på ett bra ställe så.
Fast jag vet inte riktigt hur.
Har iaf haft det undebaraste jobb jag haft inom elektronikbranchen, funderar om företag där man eftersträvar extrem kvalitet ofta är bra aspieställen möjligen.
Just för att man troligen får göra exakta o perfekta prylar utan att man behöver ta hänsyn till att det tar tid.

Jag tror det kan vara viktigt att vara en i gänget en viss period i livet, i en viss åldersgrupp , tex i ungdomen och i skolan där det "gäller att passa in". För mig har det varit lite svårt att passa in och sen har jag mycket varit lite kärringen mot strömmen och gått min egen väg.


Har inte tvekat att säga ifrån på senare tid om nåt har känts fel, det har utvecklat mig från att vara en blyg liten gosse till en mera framåt herre som mera vågar ta för sig.


De på mitt jobb säger typ: Du skäms inte för nåt, du skulle kunna göra vad som helst, det stämmer inte helt men jag vågar mera nuförtiden.


Med vänlig hälsning
Christer

nano skrev:Jag vill säga jo, på ett bra ställe så.
Fast jag vet inte riktigt hur.
Har iaf haft det undebaraste jobb jag haft inom elektronikbranchen, funderar om företag där man eftersträvar extrem kvalitet ofta är bra aspieställen möjligen.
Just för att man troligen får göra exakta o perfekta prylar utan att man behöver ta hänsyn till att det tar tid.

Så sant, så sant.

Problemet idag är att ingenting får ta nån tid.

Du kanske kan försöka hitta (eller bilda) ett nytt gäng med andra som också känner sig utanför det sk normala samhället. Då kanske du kan bli en i gänget och trivas, om det handlar om mer likasinnade personer?

( Egentligen gillar jag inte benämningen utanförskap som det talas så mycket om idag. Vad som är innanför och utanför kan väl skifta beroende på perspektivet, och man kan vara inne på något område och ute på ett annat. Känns onödigt värderande tycker jag, och ännu ett utslag av detta tröttsamma behov många har av att sortera in människor i grupper hela tiden. )

Sanny, du känner precis som jag. Och på sätt och vis blir jag glad när jag ser att någon annan uppfattar den här världen som jag, för jag är så trött på att vara den ende som förstår mig när jag har känner de här känslorna. Det i sig är ju något som ökar känslan av utanförskap i alla sociala sammanhang, att vara ensam om att uppleva världen så här. Samtidigt är det väl mer tragiskt ju fler som är drabbade av detta.

Ibland blir det rent hat av mina känslor, hat mot majoriteten som skapar och bevarar alla dessa regler som utesluter oss. Jag önskar att man kunde omskapa hela samhället från början, med tydligare och förnuftigare spelregler.