För några år sedan tyckte jag att livet var totalt meningslöst, utan mening. Men så berättade en vän för mig att det inte stämde. Och jag fann att han hade rätt och ändrade mig.
Nu tänker jag inte exakt säga vad han sa, för även om det är enkelt, så är det invecklat, men istället:

Livet är väldigt meningsfyllt för en själv. Man har ändå inget val eftersom man lever.

När jag var ung fanns filosofin typ - ditt värde är beroende på hur många som tycker du är värdefull.
Vilket nästan garanterar att man blir totaldeprimerad och tror man är värdelös om man har AS, för det är så svårt att hitta personer att knyta sociala förhållanden med och ännu svårare att behålla relationerna.

Men det är fel! Nonsensfilosofi.

Ingen kan rösta om ens värde. Värde har man inför sig själv, och tycker man inte det, så kan inte ens restens av jordens befolkning ändra på det genom röstning.
Tror man på Gud, så har man dessutom värde inför Gud.

När man väl inser sitt eget värde för sig själv, så är det inte lika viktigt att ha en massa sociala förhållanden. Man kan lika gärna vara själv. Och man tar de sociala förhållanden som kommer lite mer avslappnat.

Det är synd om människor som tror de har värde andast om de har massvis av meningslösa sociala förhållanden och inte uppskattar sitt eget värde för en själv. För en NT är det ofta så, misstänker jag. De blir galna med endast sig själva och dövar sin ångest med massvis med meningslösa sociala relationer.

Descartes sa något liknande, men komprimerat: "Cogito ergo sum", vilket nog måste vara mitt favoritvalspråk, för det säger så mycket.

trémula skrev:Ens egna krav på meningsfullhet är det enda jag syftar på. Om andra tycker att jag lever på ett meningsfullt sätt eller ej är irrelevant.

Ja, men då så. Hade det varit klart från början, så hade jag inte gått i polemik med dig. Det är den påtvingade meningsfullheten som jag vänder mig emot. Tanken att det finns ett öde, en gudom eller någonting annat som har sett till att du finns till av en anledning som du kanske aldrig förstår. I mina öron är det bara ett sätt att skjuta problemen som man har framför sig, utan att ta itu med dem. Meningen med livet är att du blev till, när du dör upphör den meningsfullheten att existera, liksom du. För mig är det inte en negativ inställning eller en positiv inställning, utan bara ett konstaterande.

..Jag vågar inte spela gitarr i min nya lägenhet. Blir hämmad av andra grannar. Om jag försöker trosta det blir jag bara utmattad.
Jag blir rädd, sen arg av alla ljud mina grannar gör. Ljuden river i mitt nervsystem.
Jag har god lust att gå dit och slå dom eller nått, just nu.
Det känns som om jag blir galen när ljuden går rätt in i mig och jag tappar koncentrationen på det jag skulle göra.
Jag kan inte ens tänka. Känns som om man blir ofrivilligt inbjuden i deras privatliv och dom i mitt.

De här människorna springer runt med en jobbig stressig energi och öppnar och stänger skåp, bara river runt!

Nej, flytta.igen..

Lakrits skrev:Varför måste det som sker, och livet i stort, ha en mening? [...]

I allmänhet taget, något polariserat: Varför upplever några en sådan mening, eller längtar efter att få göra det, medan andra i bästa fall nätt och jämnt kan avstå från att avfärda sådana upplevelser som inbillning? Varför måste somliga söka eller skapa spänning och dramatik medan andra finner tillräckligt av den (eller mer) i det som kommer av sig självt? Varför är vissa beroende av sådant som trygghet, känslomäsig värme, skönhet för att kunna leva, medan andra bara triggas av otrygghet och utsikter att spela till sig makt och rikedomar, och båda sorternas människor uppfattar det den andra sorten lever genom som livsfientlig idioti?

Gissar att det är litet samma slags frågor. Grundläggande skillnader i läggning och behov, med fysiologiska grunder och överlagringar av kulturell och livshistorisk inlärning, som inte kan förenas eller förstå varandra.

Hur man nu ska få in det här under trådämnet mer än rätt indirekt. Fast nog tycker jag mig ha märkt att sådana här frågor och konflikter ställs mer på sin spets bland aspergare, av olika förståeliga skäl.

Du har precis beskrivit varför jag inte kan bo i en lägenhet, med en massa andra människor i lägenheter runtomkring, utan att bli helt galen efter ett tag.

*Att jag har svårt att skaffa mig vänner och känner mig allmänt socialt awkward. Känner mig så misslyckad för att jag inte tycker om att festa och småprata för det är det man förväntas göra.

*Svårigheterna att få jobb

*Samhällets krav på att man ska vara social, flexibel och bra på allt/det mesta.

Linding skrev:*Samhällets krav på att man ska vara social, flexibel och bra på allt/det mesta.

+1. Jag ser det dock som brister i samhället mer än som handikapp. Om vi hade haft en annan samhällstyp där aspergerdrag var normen skulle det vara NTs och inte aspergare som räknades som handikappade.

Linding skrev:*Svårigheterna att få jobb

Japp, håller med

-Att ha en ständigt överhängande känsla av att vara ensam
-Att vara deprimerad hela tiden, till följd av ensamheten och känslan av främmandeskap
-Att känna mig korkad ofta eftersom jag behöver klara instruktioner gällande allting. Det är frustrerande när den man talar med agerar som att du måste vara telepatisk för att förstå hela bilden av det han eller hon talar om.
-Att ofta inte orka - eller våga - göra saker som involverar socialt samspel

Deadly_Nightshade skrev:-Att ha en ständigt överhängande känsla av att vara ensam
-Att vara deprimerad hela tiden, till följd av ensamheten och känslan av främmandeskap
-Att känna mig korkad ofta eftersom jag behöver klara instruktioner gällande allting. Det är frustrerande när den man talar med agerar som att du måste vara telepatisk för att förstå hela bilden av det han eller hon talar om.
-Att ofta inte orka - eller våga - göra saker som involverar socialt samspel

+1

Med den skillnaden att jag inte är depressiv p.g.a. ensamheten.

Det finns väl egentligen inget som är dåligt med Asperger Syndrom, snarare saker som är svårt men det är helt olika beroende på individ.

Jag kan tycka att det är svårt när det är mycket folk då man också förväntas prata med alla. Jag vet liksom inte alltid vilket håll jag ska vända mig åt.
Ska jag prata med honom eller henne eller alla samtidigt?
Det känn nästan som om hjärnan går i högvarv.

Vill dock poängtera att det faktiskt ändå kan funkar utmärkt ibland.

Ibland när jag försöker prata med någon kan jag bli sur/irriterad eftersom jag inte alltid lyckas läsa av om han/hon lyssnar och drar då slutsatsen att han/hon inte alls lyssnar.

Hade hellre varit utan, helt klart.

Hm, hatar kallprat: öl hjälper

Hatar att tänka så mycket hela jävla tiden: öl hjälper

Jag hatar att vara deppig och ha dålig självkänsla (inte över utseendet, utan att jag inte klarar av någonting): godis hjälper

Att man alltid skall ta allt så allvarligt, jag vet innerst inne att just det inlägget inte var menat så hårt men ändå tar jag det dubbelt så hårt, och sen att man nästan alltid blir missförstådd och att man alltid är så kritisk ibland utan att mena det, en del mobbning har det lett till.

Lakrits skrev:

KrigarSjäl skrev:Vem är mest naiv: optimisten som tror att allt löser sig och att vi lever i den bästa av världar eller pessimisten som ser till att vara förberedd?

Båda är enfaldiga och trångsynta, livet består av både bra och dåligt.

själv anser jag mig vara en optimistisk pessimist... Allt kommer att gå åt pipsvängen om det får chansen. livet kommer sluta i en katastrof. det är bara att gilla läget och försöka ha så roligt man kan medan man skjuter upp det oundvikliga.

jag förbereder alltid minst 3 backupplaner och behöver ofta förbereda ett par till, för det går aldrig som jag planerar... men som de sju små dvärgarna sjunger:
Vad gör det om hundra år när allting kommer kring

Bror Duktig skrev:

FamiljenM skrev:Att folk tror att man är lat för man inte kan få flera saker gjorda. Jag har fått höra att jag är lat hela livet.

Samma här. Jag har fått höra så mycket skit om hur jag är, så det är bara att inse att jag anses totalt värdelös.

Haha Ja, är det nåt man är väldigt säker på så är det ju att det är fel att vara såsom man är. Ju mer jag är mig själv med andra människor, desto mindre uppskattad blir jag. Svårt att inte dra några slutsatser av det

Och då är jag inte ego eller totalt taktlös, jag är mest bara annorlunda och inte så normativ.

Bror Duktig skrev:

KrigarSjäl skrev:

Bror Duktig skrev:[quote="FamiljenM"]Att folk tror att man är lat för man inte kan få flera saker gjorda. Jag har fått höra att jag är lat hela livet.

Samma här. Jag har fått höra så mycket skit om hur jag är, så det är bara att inse att jag anses totalt värdelös.

Det är på sin höjd oförstående människors högst subjektiva åsikter.
Vem bestämmer vilka som är värdelösa förresten? Vem skall man ge det förtroendet till?

Efter vad jag sett av det du skrivit på AF menar jag bestämt att värdelös, det är du inte.
Någon emot? Bring it on i så fall...

Jag ansåg förr inte att jag själv var värdelös. Så sent som för 4 år (chansar lite med tiden här, men något åt det hållet) sedan så missades min depression för att jag sade att jag inte tyckte att jag var värdelös.

Men sedan har jag tyckt mer och mer att eftersom jag misslyckas så mycket, och inte är ekonomiskt självständig (och annan osjälvständighet) så är jag nog kanske rätt värdelös i alla fall.

Och oavsett om jag själv anser det eller ej, så är det en dålig sak med Asperger för mig: jag anses värdelös av de flesta.[/quote]

Amen to dat my brother!

Haha Va roliga ni är med er ödesironi, ert munhuggande och sarkasmen och ironin Känner mig jättehemma när jag läser vad många av er skriver

Karro skrev:För några år sedan tyckte jag att livet var totalt meningslöst, utan mening. Men så berättade en vän för mig att det inte stämde. Och jag fann att han hade rätt och ändrade mig.
Nu tänker jag inte exakt säga vad han sa, för även om det är enkelt, så är det invecklat, men istället:

Livet är väldigt meningsfyllt för en själv. Man har ändå inget val eftersom man lever.

När jag var ung fanns filosofin typ - ditt värde är beroende på hur många som tycker du är värdefull.
Vilket nästan garanterar att man blir totaldeprimerad och tror man är värdelös om man har AS, för det är så svårt att hitta personer att knyta sociala förhållanden med och ännu svårare att behålla relationerna.

Men det är fel! Nonsensfilosofi.

Ingen kan rösta om ens värde. Värde har man inför sig själv, och tycker man inte det, så kan inte ens restens av jordens befolkning ändra på det genom röstning.
Tror man på Gud, så har man dessutom värde inför Gud.

När man väl inser sitt eget värde för sig själv, så är det inte lika viktigt att ha en massa sociala förhållanden. Man kan lika gärna vara själv. Och man tar de sociala förhållanden som kommer lite mer avslappnat.

Det är synd om människor som tror de har värde andast om de har massvis av meningslösa sociala förhållanden och inte uppskattar sitt eget värde för en själv. För en NT är det ofta så, misstänker jag. De blir galna med endast sig själva och dövar sin ångest med massvis med meningslösa sociala relationer.

Descartes sa något liknande, men komprimerat: "Cogito ergo sum", vilket nog måste vara mitt favoritvalspråk, för det säger så mycket.

Skönt, vi tänker väldigt lika, tyvärr kan jag inte bibehålla det där tänket utan att t.ex. röka. Min Add eller vad fan det är, gör att jag inte får nån ro, hoppas verkligen att concerta eller nåt är lösningen där.

Jaja, struntsamma, ville bara ge dig cred för ditt inlägg, tänker likadant och det tog att bra tag att inse det där.

KrigarSjäl skrev:

Linding skrev:*Samhällets krav på att man ska vara social, flexibel och bra på allt/det mesta.

+1. Jag ser det dock som brister i samhället mer än som handikapp. Om vi hade haft en annan samhällstyp där aspergerdrag var normen skulle det vara NTs och inte aspergare som räknades som handikappade.

Det är faktiskt helt sant. Världen skulle vara mycket bättre på väldigt många sätt om alla var AS. Men tror inte konsumtionsamhället och välfärden hade varit alls lika stor.

dino skrev:Skönt, vi tänker väldigt lika, tyvärr kan jag inte bibehålla det där tänket utan att t.ex. röka. Min Add eller vad fan det är, gör att jag inte får nån ro, hoppas verkligen att concerta eller nåt är lösningen där.

Sådana där saker är svåra att hantera. ADHD t.ex. är ju inte något man kan "skärpa" sig bort med. Det försvinner inte någonstans i livet heller. I alla fall har inte jag upplevt det hittills.

Äter du medicin för din ADHD?

Jag försöker extrahera någon sorts medicinering ur vårdsystemet, men det är inte enkelt.

Extrahera, lol! Prova att be om terapi istället, då brukar receptblocket komma fram fortare än kvickt. (Tyvärr, för den som faktiskt behöver terapi.)