Jag har det senaste halvåret mer och mer börjat att fundera på om jag har kontakt med mina egna känslor.
Jag har oxå svårt att tolka mina känslor,skilja på vad jag känner för vissa.
Jag har på senare tid träffat några tjejer som jag blivit lite intresserad av och vet inte riktigt om jag blivit förälskad eller om det är någon sorts igenkänningsfaktor.
känner någon annan igen sig?

Jag har känt igen mig ett slag men nu i veckan, händelsevis, blev jag helt säker åtminstone på att vara kär. Därmed föll även andra känslotolkningar på plats, tycker jag.

Min förutsägelse, tvilling99, är alltså: Ett tu tre så vet du plötsligt (förhoppningsvis något hyfsat positivt). Tills dess kommer du att ha folk som delar din osäkerhet.

Slutkläm: Så länge man inte är säker så kan man lika gärna köra på i umgänget utan hänsyn till vart det skulle kunna leda. Så skulle jag kanske ha gjort i våras. Svårt men det borde gå, tycker jag. Hur man uppfattas ("raggningsmedveten" eller världsvan) är en annan fråga.

Hej Du!!!
Äntligen har jag lyckats hitta mig ut hit till forumet...
Av vad jag ser att du skriver så kan man ju redan se att du är en bit på väg med ditt sett att hantera dina känslor, och känslor kan nog lura oss alla ibland. Men det bästa (i längden) är nog att vara rak på sak tror jag. Ett bra sätt att hitta vägen till andra, kan vara att först försöka hitta sig själv.. men det är inte alltid så lätt! Genom att träffa andra, får man ju också fler sätt att se sig själv på. Glöm inte bort att det bara finns "En DU", så vad än alla andra än kan, så kan dom aldrig bli DU. Var rädd om dina vänner, det finns bara en sort av dom var också. KRAM/ Din vän Snöflingan (S som i Snöflingan, S som i S.....) !!!

Hej snöflingan och välkommen till forumet!

Jag tror jag vet vem du är...

Om jag e kär i någon så vet jag det bara,
men visar det inte för personen

Måste fråga dig Laturia,varför visar du inte för personen som du är kär i att du är kär i denne?
Hoppas du inte tar illa upp om jag frågar hur gammal du är?

Jag måste ha dålig kontakt med mina känslor och mitt känsloliv, när jag så uppenbart inte kan förmedla bilden av mina faktiska känslor, utan genomgående blir avläst och tolkad på andra sätt än vad som stämmer.

Sedan länge har jag ju själv tolkat in mitt läge gentemot det motsatta könet att det är blotta förekomsten hos mig av mycket kärlek och känslor som i sig blir tolkat direkt som denna vrångbild direkt av enbart "men ååååh, du är ju så desperat..." Lite som att det är "lukten" av mycket känslor hos en man kvinnor ofta bara inte kan relatera till, och tolka på ett riktigt sätt utan att bara slå över och utgå ifrån att det bara är något väldigt konstigt med honom, har jag ju valt att utgå ifrån.

Eller är det då snarare jag själv som har dålig kontakt med mina egna känslor, och därför är dålig på att visa upp dem så att de syns och tolkas för vad de faktiskt är?

Det verkar mer långsökt att jag själv skulle ha god kontakt med dem, medan det bara är större delen av omvärlden som absolut inte kan förstå sig på mig utifrån de signaler de läser av.

En liknelse jag gjorde i min blogg härom året är att det känns mycket som att sitta med en fin Porsche och inte ha något emot att sälja den och få lite cash i ett läge där många rika brats är väldigt sugna på att köpa just en sådan Porsche. Men just min Porsche tar ingen notis om. Någon som själv hade en köpes-annons att han ville ha en silverfärgad precis som jag har får en magkänsla av att det är något fel på just min Porsche och köper strax efter en blå Porsche i stället. För lite mer än vad jag ens ville ha för min. Rent allmänt får man en känsla av att de flesta porschespekulanter får för sig att just jag bara ljuger och bara sitter med någon jävla Opel, och det blir de så säkra på redan när de ser mina säljes-annonser, så det är över huvud taget inte intressant att svara och försöka ta reda på något om saken, de vet ju redan ändå att det inte alls är någon schysst Porsche jag sitter på. Tror de.

Väldigt mycket så känns skillnaden mellan vad jag tycker jag har att ge som partner, och hur omöjligt det verkar vara att se för målgruppen.

Det är en väldigt konstig känsla. De som inte vet något om den typen av situation kan nog aldrig riktigt förstå själva grejen. Själv känner jag ju inget annat än vad bra jag är, och har god självkänsla att jag är ett gott kap. Normalt sett är ju redan det vad alla säger är så viktigt att ha i grund och botten. Men på mig blir det ändå avläst som att självkänslan är dålig. Det har framkommit rent ut i kommentarer jag fått när jag skrivit om detta i andra trådar här på forumet. Så trenden överlag är att vad jag själv känner och tycker - det är raka motsatsen till vad i princip hela omvärlden kan se.

Det ligger väl rätt så väl i linje med bilden de flesta har av hur det ska gå till att man inte ska visa att man är kär i någon. Normen de flesta har tagit som självklar är ju att det aldrig är attraktivt och intressant att besvara någon annans känslor, någon som inte är så intresserad ska det ju vara...

Jag måste vara jättekonstig, skulle någon visa mig intresse skulle jag se det som en bra förutsättning för att något kunde hända, och bli synnerligen nyfiken på om nu den personen också kunde väcka mitt intresse. Men där är man ju nu bra ovanlig... det normala ska ju tydligen vara att slå ifrån sig och definitivt inte visa något intresse tillbaks...

Du Pemer nu får vi ta och hitta på något konstruktivt råd åt dig. Ska fundera medan jag är ute och springer. Hoppas någon hinner före (inte i spåret, naturligtvis, det är omöjligt).

Vad gör alla människor, så långt sprang jag inte. Nå.

Du kan bli bitter, som Eddie! Han har en finfin lista över tips för dig, om hur man går till väga, i Tips-forumet.

Du kan byta inställning. Om du börjar känna olust inför känsloprat och inför prat med främlingar om hur många barn ni skulle kunna skaffa ihop så är du på god väg.

Du kan planera in en serie projekt som ger dig en helt annan utstrålning. Filosofiskt accepterande av vad man inte hunnit förändra och maximal ansträngning för att förändra det otillfredsställande, är konceptet i yttersta sammanfattning. Jag kan mala på rätt länge om det - be om ett pm ifall du blir mycket nyfiken.

Vill du ha mer individuellt anpassade råd får du starta en Analysera-Pemer-tråd. Långa frågor från resten av forumet och koncisa svar från dig, innan vi diskuterar ihop oss om några resoluta order till dig.

Alternativt kan du ju plocka upp en tråd här och en där och knyta ihop ett eller annat koncept för dig - men det där vet du.

Tema för Analysera-Pemer tråd: "Hur få Pemers mest attraktiva egenskaper att stråla om honom?"
Jag skulle råda dig att börja med kvinnliga intervjuare, om vilken dragningskraft du egentligen har...

Nu tar det här inlägget slut med en stilla undran om verkligen inga kvinnor härinne är lika begivna på att i amorösa frågor hamna i centrum på det här sättet? TC tror att svaret är nej, beroende på att kvinnor är såna av naturen. Jag hoppas att någon kvinna här ska ha lyckats undvika att bli gjord sån, av ett livs hjärntvätt. Men forumet har kanske helt enkelt fler otillfredsställda killar än otillfredsställda tjejer.

tvilling99 skrev:Måste fråga dig Laturia,varför visar du inte för personen som du är kär i att du är kär i denne?
Hoppas du inte tar illa upp om jag frågar hur gammal du är?

Det är en lång historia...

Resten svarar jag med i "meddelanden"

Pemer skrev:En liknelse jag gjorde i min blogg härom året är att det känns mycket som att sitta med en fin Porsche och inte ha något emot att sälja den och få lite cash i ett läge där många rika brats är väldigt sugna på att köpa just en sådan Porsche. Men just min Porsche tar ingen notis om. Någon som själv hade en köpes-annons att han ville ha en silverfärgad precis som jag har får en magkänsla av att det är något fel på just min Porsche och köper strax efter en blå Porsche i stället. För lite mer än vad jag ens ville ha för min. Rent allmänt får man en känsla av att de flesta porschespekulanter får för sig att just jag bara ljuger och bara sitter med någon jävla Opel, och det blir de så säkra på redan när de ser mina säljes-annonser, så det är över huvud taget inte intressant att svara och försöka ta reda på något om saken, de vet ju redan ändå att det inte alls är någon schysst Porsche jag sitter på. Tror de.

Väldigt mycket så känns skillnaden mellan vad jag tycker jag har att ge som partner, och hur omöjligt det verkar vara att se för målgruppen.

Det är en väldigt konstig känsla. De som inte vet något om den typen av situation kan nog aldrig riktigt förstå själva grejen. Själv känner jag ju inget annat än vad bra jag är, och har god självkänsla att jag är ett gott kap. Normalt sett är ju redan det vad alla säger är så viktigt att ha i grund och botten. Men på mig blir det ändå avläst som att självkänslan är dålig. Det har framkommit rent ut i kommentarer jag fått när jag skrivit om detta i andra trådar här på forumet. Så trenden överlag är att vad jag själv känner och tycker - det är raka motsatsen till vad i princip hela omvärlden kan se.

En tanke som slog mig är att du kanske inte ska fokusera så mycket på "hur bra du är" eller "vad andra borde tycka om dig". Jag kan tänka mig att den attityden kan ha en avtändande effekt. (Även om du inte säger något, så kan det kännas på utstrålningen.) Att ha bra självförtoende är en sak, men att gå omkring och tänka på hur bra man är tyder knappast på bra självförtroende... Ta inte illa upp nu, jag menar inget illa. Vi har ju träffats flera gånger, och jag kan intyga att du helt klart har många "goda egenskaper". Men de skulle nog komma mer till sin rätt om du tänker mer på vad DU känner för andra, än på vad ANDRA borde tänka om DIG.

Ligger nog mycket i det, Ensam... på något vis faller ju ALLT tillbaks på att jag är "fel sort" som kommit snett in i partnersökandebiten från start, och har man väl fått en dålig start så är det ju dömt att fortsätta vara svårt.

Antingen är man osynlig, eller också är man "för mycket", antingen är felet att man har för dålig självkänsla och är den tvärtom god så är den raskt för god... har man väl fått svårt med de här bitarna märker helt enkelt alla just att man har svårt med dem, och det är i sig frånstötande... sedan är det bara frågan om i vilken ände av skalan varje enskild person ska skylla på att de tycker det brister...

Och det spelar ingen roll om de i övrigt ser alla sidor och egenskaper som de själva alltid har sökt hos sin drömpartner, det där svårbestämda felaktiga finns ju där och gör att han bara inte SKA uppfattas som något att ha...

"Hur få Pemers mest attraktiva egenskaper att stråla om honom?" som Jonsch så roligt skrev om. Ja, egentligen är det ju det här så att säga "felstämda" hos mig som förstör alla attraktiva egenskaper. Är det liksom fel i grund och botten blir det just de fina sidorna man studsar till och vränger ut och in som dåliga. *Romantisk och kärleksfull* kan man inte ta till sig, det stöps om till *vill bara alldeles för mycket och för snabbt*, *ödmjuk och inställd på att ge och ta i en relation* stöps om till *vet inte vad han vill*, *snäll, varm och mjuk* klassas som *mesig*.

Är nog helt enkelt bara för mjuk och skör själv, och det känns inte som något kvinnor är beredda att ta hos en man. Eller är jag orättvis då?

Fascinerande nog kan man se hela tiden på dejtingsajterna att tjejerna kan skriva hur mycket som helst "är dödstrött på att vara ensam", "vill verkligen möta prinsen nu"... men det är just som kille man genast blir kliniskt ointressant om man har samma grundsyn. Och det är inte mindre frapperande hur omåttligt blinda just de tjejer som själva är lika "desperata" är om man skriver en lite lagom flörtig och charmig hälsning till någon av dem. Det är då om någonsin reaktionen blir en koll på ens sida, men inte en stavelse tillbaks.

Eller tjejer som själva har dålig självkänsla över något verkligt eller inbillat fel och själva gör ett stort nummer rent ut på sin sida "vill möta någon som kan se mig för den jag är, med alla fel och brister också". Inte har de själva någon viljan att ha samma syn på de killar som hör av sig till dem...

Pja.... man har i alla fall lärt sig att ta kontaktsajterna med en VÄLDIG nypa salt som tänkbar väg till kärleken. Det kan kanske gå, men man ska sannerligen inte räkna med det...

Och jag tycker inte det är mer än ett gott självförtroende jag har. Som jag har erövrat i takt med att jag lärt känna mig själv och mina goda sidor, och efter att tidigare inte ha haft en aning om hur jag stod mig ha lärt mig att jag är väl värd att älskas. Och framför allt har jag så mycket kapacitet att älska själv, just apropå vad JAG känner för andra. Jag har själv lätt att tycka om andra, och det klart det svider att i så hög grad leva i en värld full av människor som har så mycket svårare att besvara de känslorna - varav till så stor del mest för att det redan har varit så svårt så länge att det därmed bara "ska" fortsätta vara så...

Och när man har gått så långt i tankarna som jag uttrycker mig i förra inlägget är man själv den som är bitter, och får skylla sig själv. Men lika mycket är det fortfarande en självuppfyllande profetia från omvärlden från början "äh, honom ska vi inte bry oss om" det handlar om från början.

Pemer skrev:En liknelse jag gjorde i min blogg härom året är att det känns mycket som att sitta med en fin Porsche och inte ha något emot att sälja den och få lite cash i ett läge där många rika brats är väldigt sugna på att köpa just en sådan Porsche. Men just min Porsche tar ingen notis om.

Jag har varit snäll och timid rätt länge nu på Pemer-fronten.. Suttit på mina händer och bitit i en pinne typ..

Jag har gjort det av hänsyn till en kille som är en bra kompis och den jag träffat mest på forumet.

Men alla har en gräns..

Pemer.. Du måste inse att du inte är någon Porsche! Du är en gammal orange Saab 99 med rostfläckar. Det spelar ingen roll hur mycket du lovar de få köpare du fått tag på att den alltid startar och går som en klocka, ingen vill ha den ändå..

Om jag inte missuppfattade så var det nyss någon som tipsade om att du kanske kunde leja en kvinnlig vän att se över din image. Försök ta till dig lite av de tips du kan få och kravla upp ur den där rosa fantasin om vilken drömman du är..

Någon nämnde även Eddies taktik.. Bitter och otrevlig bedrev han en regelrätt hatkampanj mot Wesslan och vips så fick han en personlig inbjudan till Uppsala..

Kan dock inte rekommendera den taktiken för dig. Även om Eddie kan vara en riktig idiot så är han så mycket Rock n roll att tjejerna bara inte kan hejda sig.

Jag vet.. Världen är orättvis men det hjälper inte att gny över det. Det enda man kan göra är att greppa läget. Skaffa dig en strategi, ett mål och jobba mot det..

Jodå, jag är väl på väg mot en strategi och så... råkade bara komma in på det gamla ämnet igen...

Men jag har hållit på många år med en strategi, ett mål att jobba mot, och för min typ verkar det vara lika fel det. Allt är fel. Alla fina, attraktiva sidor är ändå inte nog.

Men visst. Kommer jag på fötter i livet lite bättre och börjar jobba på dagarna, tjänar mer genomsnittligt och får lite mer ordning i livet, då jäklar kommer summan av alla fina sidor i övrigt att öka exponentiellt... inte för att folk vägrar se folk med för oordnade förhållanden utan för att man själv utstrålar så mycket större livsglädje över att man har ett bra liv. Jag vet det.

Så jag är fullt medveten om att väldigt mycket runt omkring är viktigast att få ordning på först, och att det ska mycket till för att man skulle råka möta *henne* innan dess.

Ska se till att komma till skott med det där lönebidraget för att komma igång på heltid med hockeyarbetet redan på måndag...

Pemer skrev:Ska se till att komma till skott med det där lönebidraget för att komma igång på heltid med hockeyarbetet redan på måndag...

Skit i det! Börja spela hockey istället så ska du se..

Fast i vilka avseenden bestämmer man vem som motsvarar en Porsche eller en orange rostig Saab 99? Vad man har för jobb eller hurdan man är som faktisk partner i det intima samlivet med sin partner?

När det gäller det sistnämnda lär inte kvinnan i mitt liv tycka att hon hittade något bottenskrap eller något medelmåttigt, det vet jag - uppenbart alldeles för ohälsosamt väl - av mina erfarenheter och de omdömen jag fått. Kvinnor som har barn som aldrig hade njutit så med sina barns fäder, och.... ja.... hmm...

Ja, det är uppenbart att det inte är någon bra kombination att vara för bra i de rent personliga sidorna enbart, och bli för medveten om det, när det ändå brister så mycket i andra viktigare sidor som måste finnas där också för att det ska kunna klicka...

Fast ändå har så sent som i år någon velat ha mig om jag bara ville rycka upp alla rötter, flytta jättelångt och i och med hennes ålder hade fått ta en jätterisk att aldrig få uppleva egen babylycka. Tänk att hon lyckades ens vilja komma så långt som att upptäcka vad det nu var hon upptäckte...

Pemer skrev:Fast i vilka avseenden bestämmer man vem som motsvarar en Porsche eller en orange rostig Saab 99? Vad man har för jobb eller hurdan man är som faktisk partner i det intima samlivet med sin partner?

Var inte mitt exempel tydligt nog??

Jag pratar ju om image.. Utstrålning..

Oavsett om du har jobb eller ett ordnat liv så måste du kunna utstråla något som kvinnor attraheras av.

En sund och vettig jämnställd svensk tjej hakar nog inte upp sig på hur välordnat ditt liv är. Hon vill ha en man som hon tänder på och är trygg med.

Du vill väl inte ha en tjej som bara tar dig för att hennes ekonomi skall bli tryggad? I så fall finns det gott om desperata thailändskor och ryskor på datingsidorna..

Du säger att du har fått bra omdömen som älskare av en del kvinnor och det är väl en bra början. Synd bara att dom inte vill fortsätta att åka runt i den oranga rostiga Saaben..

Pemer söker ju kvinnor som är 10år yngre har jag läst.
Jag vet inte, det låter lite som en felaktig strategi.

Problemet är förstås att det just en mjuk, charmig, omtänksam, sensuell och sensitiv man jag är, men det är ju inte kvinnor genetiskt präglade på att uppfatta som sexuellt attraktiva, utan bara "vänskapligt attraktiva" egenskaper. Där är grundfelet, som jag inte har fattat det som att man kan göra så mycket åt om man väl är fel typ från början.

Vilket bevisar just att det inte nödvändigtvis de som har ett utseende så att man känner "wow, vad sugen jag blir på att vilja hamna i säng med honom här så småningom" som alla gånger kanske är bäst när man väl är i sängen, och att det är alla som är lite för benägna på att gå på sådana känslor i sitt förstaintryck av någon som löper enorm risk att lura sig själva rätt duktigt.

Själv känner jag mig definitivt inte oattraktiv utseendemässigt heller, mer än i så fall de kilon för mycket jag bär på. Men jag är uppenbarligen en typ av kille som en tjej måste lära känna och börja tycka om en smula först, och kanske möjligen lite av misstag märka vid en riktigt gosig kram hur sensuell han är för att bli nyfiken på om han är någon att pussa på, för att sedan faktiskt bli jävligt just tänd efter de kyssar och det hångel som sedan kan följa. Om man väl lyckas komma dit först. Vilket är svårt så länge som såpass många tror att deras förstaintryck av någon säger allt om honom.

Skenet bedrar, som man brukar säga. Och att förstaintryck inte behöver stämma för fem öre är ju inte särskilt konstigt, när de allra flesta människor över huvud taget använder all icke-verbal kommunikation och tolkar icke-verbala signaler på ett helt annat icke-verbalt språk än det jag som aspergare behärskar...

Själv tillmäter jag inte mina egna förstaintryck den betydelsen, jag är en av de där jättekonstiga som naturligtvis tycker ett behagligt utseende är ett plus och en bonus, men så fan i helvete om det är vad jag kräver av kvinnan för mig i första hand, jag vill mycket hellre lära känna henne som person först, och är på t ex dejtingsajter just för att läsa tjejers presentationer till att börja med, så får ett gulligt utseende vara en attraktionshöjare - och om inte annat så blir någon jag älskar vacker i mitt tycke för att jag älskar henne.

Jag har förstått att jag hör till en liten löjlig minoritet där...

Flawed skrev:Pemer söker ju kvinnor som är 10år yngre har jag läst.
Jag vet inte, det låter lite som en felaktig strategi.

Jaha, jag är tyvärr för gammal för att få bli far, och ska nöja mig med de jämnåriga med vilka jag kanske med en jävla tur, men troligast inte, kan räkna med att få barn?

Thunderchild skrev:Någon nämnde även Eddies taktik.. Bitter och otrevlig bedrev han en regelrätt hatkampanj mot Wesslan och vips så fick han en personlig inbjudan till Uppsala..

Liten korrektion (sårry, kan inte låta bli....).

Eddie hade fått en inbjudan på irc, redan i somras nån gång. Sen när alla märkliga ord sades om mej påtalade jag detta för att försöka visa att jag inte alls var "mot honom" eller vad det var.

Pemer skrev:Problemet är förstås att det just en mjuk, charmig, omtänksam, sensuell och sensitiv man jag är, men det är ju inte kvinnor genetiskt präglade på att uppfatta som sexuellt attraktiva, utan bara "vänskapligt attraktiva" egenskaper. Där är grundfelet, som jag inte har fattat det som att man kan göra så mycket åt om man väl är fel typ från början.

Men herregud Pemer..

Du måste väl ge dig någon gång.. Om kvinnor verkligen skulle tycka att du var charmig och sensuell så skulle ju saken vara biff.. Bevisligen så tycker dom ju tyvärr inte det.

Hur lyder din strategi du påstår att du har? Går den ut på en systematisk hjärntvätt där du hela tiden intalar dig vilken drömman du är?

Snälla Pemer.. Vakna upp innan det är försent.