På det lilla viset. Då vet man var har dig, i alla fall: I bollhavet!

Enligt min (lilla barnsliga) uppfattning tycker jag mig ändå ha märkt att många (ej alla, givetvis...) som har barn känns mer vuxna... Åtminstone när det gäller deras omhändertagande natur. Har t ex märkt skillnaden på fd kompisar som fått barn, att de blev mer "mogna" i sättet. Har märkt det på flera tjejkompisar...

Jo, Ensamflickan, det är nog en riktig observation, tror jag men det är trickigt detta.

Ansvarstagande hör äkta vuxenhet till och vissa handlingar och vissa beteenden är alltid ansvarsfulla medan vissa alltid alltid är oansvariga. Därför blir många verkligen vuxnare av att skaffa barn; de tvingas ju lägga sig till med de universellt ansvarsfulla beteendena och handlingarna. Samtidigt ger detta möjligheter åt dem att fortsätta att vara barnsliga, på det negativa sätt jag tjatat om i tråden.

I vår halvsjuka kultur finns mängder med sätt att vara förälder på som andra menar är oansvariga. Speciellt finns en majoritet med gemensam syn på vissa grundläggande föräldrabeteenden, beteenden som exempelvis jag menar är oansvariga eller i bästa fall inte har något med ansvarstagande, mer med fritt val, att göra. Denna majoritet tycker jag att de flesta föräldrar verkar ty sig till under de första månaderna av föräldraledigheten. Rimligen kopplar de ihop alltsammans med vuxenhet, ifall de verkligen behövde bli mer vuxna för att klara situationen. De kopplar alltså ihop det universellt ansvarsfulla med det "kulturellt ansvarsfulla" och alla som inte hänger med i deras jargong verkar i deras ögon icke ansvarsfulla.

Tror ni att AS vuxenhet och NT vuxenhet skiljer sig åt?

Jag tror att ni varit inne på det, men jag har funderat på detta när jag har läst vad ni skrivit.

Tonzon skrev:Tror ni att AS vuxenhet och NT vuxenhet skiljer sig åt?

Jag tror att ni varit inne på det, men jag har funderat på detta när jag har läst vad ni skrivit.

weasley är moderator och har inte flyttat tråden, så hon håller nog med... liksom jag som lagt den här.

Jag skulle just nu vilja få rollen som den som med korta inlägg kommenterar andras långa. Skulle du vilja utveckla litet? Dra fram litet citat från tråden?

/ J

Tonzon skrev:Tror ni att AS vuxenhet och NT vuxenhet skiljer sig åt?

Jag tror att ni varit inne på det, men jag har funderat på detta när jag har läst vad ni skrivit.

Jag vet inte, jag har inte tänkt på det på det viset förut. Men ju fler jag träffar av dem som hänger här, så kan jag skönja en liiite annorlunda bild av vad som pågår ute i världen.

Så, kort sagt; jag börjar tro att det generellt sett finns en lite annan syn på vad som räknas som vuxet. Åtminstone att döma av de som hänger här.

weasley skrev:Haha, ett exempel på min barnslighet; jag kan visst äta godis innan maten! Förstår inte varför det finns regler kring godisätande och mat. Men som sagt; det är mycket jag inte förstår....

Som en sk "Vuxen" tänker jag svara på det här:
Godis och sötsaker innehåller mycket socker, vilket gör att du känner dig mättare och därmed inte äter tillräckligt med bra och nyttig mat, vilket gör att du inte får i dig alla näringsämnen och saker du behöver. Därför är det bäst att äta mat först och godis sen.

Spendera fem minuter med en två-åring som fått äta godis innan läggdags så ser man direkt varför det är en dålig idé.

Angående vuxenhet så tycker jag att de som jag definierar som vuxna är mer ansvariga och eftertänksamma än andra. De använder bilbälte, bilbarnstol, stannar inte ute och festar/super hela nätterna, använder bekväma skor och kläder (istället för att t ex frysa), använder cykelhjälm för att t ex vara en bra förebild för barnet.

jonsch skrev:weasley är moderator och har inte flyttat tråden, så hon håller nog med... liksom jag som lagt den här.

Jag skulle just nu vilja få rollen som den som med korta inlägg kommenterar andras långa. Skulle du vilja utveckla litet? Dra fram litet citat från tråden?

/ J

Okej, jag skall dra fram lite citat.

jonsch skrev:Vårt samhälle kryllar av de vuxenhetsdefinitioner som utgår från godkännande från samhällets topp. För att trots denna barnsliga relation känna sig vuxen så föredrar man att jämföra sin vuxenhet med andra, som också söker godkännande från toppen. Folk som hakat upp sig på att hacka på denna situation, som jag, betraktas som naiva. Vi förstår eller kan ju inte uppfylla majoritetens vuxendefinition, tycker folk i sin barnslighet. Jag är ... irriterad, på det här.

jonsch skrev:Min observation är som sagt att de brukar vara relativa; oftast jämför sig de flesta med andras vuxenhet. Mysteriet kvarstår dock: Hur hamnar en sån som jag (som du? Som fler av er?) i den skara som behandlas som jämlikar av de väldigt få som inte jämför sig med andras vuxenhet?

Är de få AS- vuxna

weasley skrev:Jag tror dessutom att många kan försöka vara vuxna genom att befinna sej på en självutnämnd "topp". Nu tänker jag på alla de som med ord och/eller handling försöker trycka ner andra, klassa dem som dummare, mer opålitliga, mindre intelligenta, etc. Jag TROR att det en sån person är mest rädd för är det den misstänker andra för att vara, för att på något sätt befinna sej kvar på "sin" topp. Dvs är personen rädd för att uppfattas som omanlig, kan den lätt anklaga andra för att vara omanliga, så att personens uppfattning om sej själv relativt den andre stärks.

NT - Vuxenhet?

jonsch skrev: Jag respekterar högt människor av en typ som vi kan kalla Vuxna (fler här som gillar dem?). Vuxna karaktäriseras av att de känner sig trygga i sin vuxenhet utan att behöva jämföra sig med andra. Särskilt låter de bli att jämföra sig med en viss majoritet, som vi kan kalla De Barnsliga. ...
De flesta nöjer sig med en eller annan klyschig världsbild som de i sin egen grupp alla är sååå överens om. ....
De som träffat mig kan ha noterat att jag lätt trillar in i det beteendet själv. En gång i tiden gjorde jag inte det. Då nöjde jag mig med en i mitt tycke Vuxen variant, nämligen koll av att inga sårade känslor finns hos den andre. Sådant behövs inte oss sant vuxna emellan men gentemot De Barnsliga anser jag det OK att min sort och Vuxna beter sig så. Det är en förutsättning för att min sort och Vuxna ska kunna ha sådan relation,som jag frågar efter här, mitt i majoriteten av Barnsliga....

AS- Vuxenhet NT- Vuxenhet

tahlia skrev:I ordet vuxen finns för mig en självsäkerhet. Där finns inte längre ett behov av konstant bekräftelse. Jag vet vem jag är, vad jag vill och varför. Och jag bryr mig inte om vad andra tycker om den saken såvida de inte har rätt i att något kan skada mig på vägen. Vuxen innebär också en herrans massa ansvar. Främst för sig själv. Att klara ansvaret i vardag såväl som i social samvaro som mellan vänner, famil som i jobb. Och, som även hos mig, som förälder.
Barn tror att vuxna vet allt. En vuxen vet att h*n aldrig någonsin kommer att kunna allt, och försöker fruktlöst förmedla den kunskapen till barnen.

Att vara vuxen innebär också att man är medveten om sina fel och briset och man gör något åt dem, i den mån det går. Man arberat på sådant man vet man har behov att förbättra, och man dämpar det man vet ligger på för högt.

Att vara vuxen suger på många sätt och vis. Men när jag kom till den trönskeln att jag inte längre lät andra människor påverka hur jag mår, så blev det rätt sköt att vara vuxen ändå.

Brukar NT föräldrar förmedla kunskapen om att h*n inte vet allt?
Brukar inte NT vuxna strunta i sina fel och köra på ändå?

jonsch skrev: Jag vill bli omtyckt och uppsökt men inte av dem som räknar vuxenpoäng (barn och bil och villa och hund), utan av dem som (till synes?) inte behöver vuxenpoäng för att känna sig vuxna. Själva umgås de som dissar vuxenpoäng okritiskt med dem som räknar poäng. Orsaken är förstås att de inte tänker på vuxenpoängsräknande alls, speciellt inte dess vara eller icke vara hos andra. Som du skriver ungefär.

AS-Vuxen NT-Vuxen?

underjord skrev:Jag låter det vara osagt om jag är vuxen eller inte, men jag känner igen känslan av att människorna drar förhastade slutsatser utifrån min ovilja att hela tiden varudeklarera mig själv, mina kvaliteter och färdigheter, som en sorts vandrande reklampelare. Eftersom jag inte hela tiden visar vad jag går för antar människorna att det inte finns något att visa.

Skillnader i AS vuxen och NT vuxen?

Jag skulle kunna fortsätta men jag vill inte citera allt.
Hoppas att ni fattar vad jag menar.

(ursäkta att jag inte fick till citatrutorna rätt.)

-----------------------------------------
Moderatorn:

Fixade citaten

Jag misstänker att ifall jag inte varit aspig men i övrigt samma person så skulle jag ha svepts med i skaran som räknar vuxenpoäng så att det sjöng om det. Mig gör alltså aspighet kritisk i vad jag räknar som vuxet och ansvarsfullt. Det hör till konceptet att jga ibland räknar dit radikala grepp som faller utanför vår kulturs NT-ramar för vuxenhet. Vilket alltså är skillnaden mellan mitt slags aspiga vuxenhet och NT:s.

thalia skriver om att aktivt försöka lära barn att vuxna inte vet allt. Det kanske är ett exempel på att tänka på sakers yttersta konsekvenser, vilket jag funnit utmärkande för åtskilliga här på forumet.

Jag vill som sagt bli vän med folk som inte räknar vuxenpoäng men enter är de rakt igenom, de jag tänker på.

Kan vi analysera det här snyggare? Mer komplett?

Du vill alltså ha en lista på folk som inte räknar vuxenpoäng!? Och du vill också låta de som vill uppföras på den listan bevisa att de inte räknar vuxenpoäng genom att resonera kring vuxenhet, så att du kan analysera det som sägs och sedan avgöra vilka du ska föra upp på din lista!?

Nej nej, underjord, hjälpaligen! Som jag tolkar dig så misstänker du att jag vill rangordna folk här efter vuxenhet, icke då! Forummedlemmarnas vuxenhet skiter jag ärligt talat i - även om påfallande många trevligt nog uppfyller sådan vuxenhet som jag uppskattar.

Kanske är Tonzon ute efter litet sådant analyserande som jag just satte igång med men från min sida är det bara ett försök att lyfta fram alla vinklingar i tråden.

Jag jagar sätt att bemöta de trevliga enter, utanför forumet, som dissar vuxenpoängsräknande, på. Läs gärna de första inläggen igen, underjord!

/ J

jonsch

Tror du inte att de märker att de har en som inte räknar vuxenpoäng?

Annars är det väl bara du sätter dej med en av dem och ser grubblande ut, för att sedan lite i förbifarten anmärka på nåt som DU tycker är vuxet... det kan ju bli en intressant tankeväxling?

Vad tycker DU är vuxet förresten? Det har sagts lite i svepande generella ordalag, men har du några konkreta exempel?

Men weasley, de bryr sig ju inte OM vuxenpoäng - de är knappast medvetna om dem alls - även om de väl skulle förstå mitt resonemang rent intellektuellt. De kanske noterar i förbifarten att jag aktar mig för att räkna vuxenpoäng men det ger inte mig några poäng, så att säga.

Nej, för att nån som jag ska sticka ut tror jag att en aktiv ( en omedveten är ju svårt för oss att lägga oss till med) utstrålning av välvillighet mot alla mänskliga avarter är modellen.

Vad JAG räknar som vuxet? Jaa du... konkret, ska det va också...
Som sagt finns tendensen att räkna vuxenpoäng i mig, jag bara tycker illa om att göra det. Så jag försöker nog bedöma så spontant som möjligt, från fall till fall, för att undvika v.p.-räknande fördomar - men det är ju inte särskilt konkret. Dessutom blandar jag nog lätt ihop god moral och vuxenhet, fast jag på ett barnsligt sätt vinnlagt mig om extra god moral hela livet.

Att tänka på den allmänna stämningen och att se till att ingen känner sig utesluten ur den delade glädjen, hör till dessa blandningar av vuxet och högmoraliskt. Att tänka på dem som kommer efteråt tillhör ett helt komplex av hänsyn som kanske också är både vuxet och gott. Sedan finns det till synes egoistiska eller tvärtom till synes självuppoffrande, moraliska val som jag anser det barnsligt att inte våga stå för, även om hela samhället lynchar en och ens kära säger upp bekantskapen.

Någon eller ett par än mer allmänna vuxengrejer skrev jag bestämt om i början av tråden. Ids inte kolla nu. Vetenskaplighet, förresten, ska också vara med. Man var mer känsloberoende som barn, än man riktigt ville.

Ifall du hittar något där som kunde hjälpa mig att sticka ut bland ovanligt fördomsfria enter, så får du gärna underrätta mig!

Usch, vad jonsch-centrerat det blir. Känns inte riktigt vuxet.

Som jag sa: Du får väl prata med enterna om vuxenpoäng. Om dina spaningar om deras fördomsfrihet stämmer lär du ju få dem bekräftade genom ett enkelt samtal, eller hur?

Dessutom passar det sej jättebra med såna samtal över en kopp kaffe eller vad man nu föredrar.

Okej, det kanske är psykologiskt riktigt, trots allt. Ska fundera på det. Tack!

/ J

jonsch skrev:
Kan vi analysera det här snyggare? Mer komplett?

Jag har funderat, på min bedömning av vuxen.

Nter vill ofta visa sin vuxenhet med vad de åstakommit. Som vuxenpoäng, men det tycker jag inte är ett mått på vuxenhet.
Vuxen är ju hur man är.

Som:

Att fatta egna beslut, att stå för dem och att ta konsekvenserna av dem.

Att våga vara sig själv, oavsett vad dina vänner gör.

Att acceptera att andra är sig själv, även om de inte är som en själv.

Att om man har ansvaret om någon, eller något, fullgöra det.

Att acceptera att man inte kan allt och om möjligt jobba på att bli bättre.

Att inte låtsat inför andra att man är bättre/sämre än man är.


Detta ser jag sällan prov på bland Nterna. Så jag undrar om detta och liknande är ett Aspergeraktigt vuxenhet?

Att fatta egna beslut, att stå för dem och att ta konsekvenserna av dem.

Att våga vara sig själv, oavsett vad dina vänner gör.

Att acceptera att andra är sig själv, även om de inte är som en själv.

Att om man har ansvaret om någon, eller något, fullgöra det.

Att acceptera att man inte kan allt och om möjligt jobba på att bli bättre.

Att inte låtsat inför andra att man är bättre/sämre än man är.

Ännu en vackert sammanfattande lista på, låt oss säga sann, vuxenhet. Tonzon, jag tror det är så här:

Aspisar har nog lättare att strunta i majoritetens åsikter; "lättare" kan man kalla det när majoriteten har tvivelaktiga åsikter, "svårare att anpassa sig till" kan mankalla det när majoriteten beter sig ganska omdömesgillt i något avseende. OM en aspie skulle falla över på den goda sidan här i världen så har vi allts nog lättare att hanbka oss fast där.

Vidare är det lättare att få en vänlig attityd om man själv fått hårda törnar av livet, samtidigt som man varit omgiven av kärleksfulla människor - ungefär så; jag har själv levt så skyddad att jag mest babblar här egentligen men rimligen finns det kärlekslösa och/eller fascistiska aspisar också. Någon enkel förklaring till att de blivit som de blivit, finns det säkert, troligen flera enkla.

Många aspisar har alltså goda förutsättningar att bli Sant Vuxna men det finns sannerligen enter som går iland med det också, i enstaka eller åtskilliga avsenden. Dock har jag ännu inte hitta någon moraliskt och mognadsmäsigt oklanderlig människa någonstans i världen eller historien. det krävs nog medvetna ansträngningar för att få till några såna. Vore det en god sak? Hur många kan bli hur bra? Sådant kan man fundera på.

Finns det verkligen en sådan människa?

Alla är ju olika personer, det som EN tycker är oklanderligt tycker en annan är helt förfärligt.

weasley skrev:Finns det verkligen en sådan människa?

Alla är ju olika personer, det som EN tycker är oklanderligt tycker en annan är helt förfärligt.

Det finns inga perfekta människor. Men man kan sträva efter att bli bättre. Ingen kan jämföra sig med någon annan, för alla har olika tankemönster att utgå från.

Nu har jag genomgått en bit personlig utveckling igen och vill uppgradera resonemang.

Vuxet medvetandetillstånd = distans mellan känsloreaktioner och handling? Sen jag vaknade i morse kan jag minnas hur folk reagerat på mig i den gångna veckan, utan att minnet nödvändigtvis ger mig känsloreaktioner. Därmed blir detta folk lättare att förstå; jag förstår dem när jag är mitt i känslorna också men utan distans mellan mina handlingar, som de reagerar på, och mina reaktioner på deras reaktioner, så får jag svårt att avgöra vad de torde reagera positivt eller negativt på.

Är detta definitionen på vuxet medvetandetillstånd? Att kunna handla tvärs emot vad ens känslor dikterar, utan att det nödvändigtvis ger exempelvis oöverstiglig, akut sorg?

Att vara helt avkopplad från sina känslor är något litet annorlunda, kan tilläggas; det har jag mer erfarenhet av och det hjälper en definitivt inte i samvaron med andra. För all del är kanske skillnaden bara att när man är avkopplad så saknar man färska minnen av fungerande interaktion med andra? Utan sådana, färska minnen så kan man kanske inte utnyttja känslomässig distans till att avgöra vilka handlingar och reaktioner från mig som andra torde reagera positivt eller negativt på.

Tror ni att jag fått ihop och benat ut det till slut eller resonerar jag fortfarande litet som ett barn eller som en marsgubbe?

Jag tycker det låter lite vimsigt det du skriver. Hur är det med dej?

Att definiera (frånvaron av) känslor och sätta det i relation till vuxenhet är väl inte alltid så görbart. Ibland kan man dock tycka att det vore "vuxet" att tillåta sej sina känslor snarare än att koppla bort dem. Därmed inte sagt att man måste -agera- på sina känslor... du greppar skillnaden va?

Det finns nog väldigt många olika åsikter om vad det är att vara vuxen. Själv brukar jag numera säga att vuxen är man först när man återigen vågar vara barnslig. Dvs. man är så trygg i sin vuxenroll att man inte ständigt måste visa hur vuxen man är. Likaså har man fått en viss distans till sig själv och vågar vara självironisk och erkänna sina fel och brister. Ett problem med denna definition är förstås att de flesta människor nog aldrig blir vuxna.

Kvasir skrev:Det finns nog väldigt många olika åsikter om vad det är att vara vuxen. Själv brukar jag numera säga att vuxen är man först när man återigen vågar vara barnslig. Dvs. man är så trygg i sin vuxenroll att man inte ständigt måste visa hur vuxen man är. Likaså har man fått en viss distans till sig själv och vågar vara självironisk och erkänna sina fel och brister. Ett problem med denna definition är förstås att de flesta människor nog aldrig blir vuxna. :)

Men vad är då att vara barnslig?

Först när begreppen är utredda kan det bli någon meningsfylld analys av tillvaron. För mej innebär barnslighet att agera på sina känslor, särskilt irrationella sådana!

Ett exempel: Olle slår Lasse. Lasse känner sej kränkt och förnedrad så han slår Bengt som är bara hälften så stor som Lasse.

Ovanstående är ett exempel på ett barnsligt beteende. Hade Lasse varit lite vuxnare hade han antingen dängt till Olle, polisanmält Olle, eller tagit sej till sjukhus för omplåstring för att sedan inte bry sej om Olle någonsin mer.

Ett till exempel: Gudrun har bränt ut sej och fått problem med koncentration, mindervärdeskomplex och ångest. I en panikattack dumpar hon sin pojkvän och vägrar prata med denne när han undrar varför.

Även här råkar alltså en oskyldig ut för de känslor någon har, och som den agerar irrationellt på. Hade Gudrun haft lite mer vuxenhet hade hon klarat att se vad hon egentligen hade ångest över, alternativt hade hon pratat med sin pojkvän om hur hon mådde. Helst bägge.

Båda exemplen är för övrigt tagna ur verkligheten.

weasley skrev:Jag tycker det låter lite vimsigt det du skriver. Hur är det med dej?

Att definiera (frånvaron av) känslor och sätta det i relation till vuxenhet är väl inte alltid så görbart. Ibland kan man dock tycka att det vore "vuxet" att tillåta sej sina känslor snarare än att koppla bort dem. Därmed inte sagt att man måste -agera- på sina känslor... du greppar skillnaden va?

Tack, weasley, jag är utsatt för litet känslosvall men jag tyckte alltså att jag vaknat med litet distans till det. Det verkar ju inte så bra att jag ger ett vimsigt intryck, jag hoppas att det är mina långa meningar i ett abstrakt ämne som virrar till det.

"Definierande av känslor" - menar du bestämning av känslor? Definitioner tror jag hör hemma i en annan tråd (kanske inte?) och bestämning är väl inte riktigt heller vad jag försöker skriva om. Hyfsad koll på vilka de små rackarna är har jag nog haft en tid men den kunskapen är svår att utnyttja utan distans. Litet vimsig är jag nog bestämt eller har har jag nog bestämt varit, helt i händerna på mina reaktioner. Mina inlägg har självupptaget handlat om det den senaste tiden.

Kan det ha blivit mindre vimsigt nu, möjligen?