Jag har insett att jag mer eller mindre alltid haft en rädsla för att forma nära förhållanden. Jag har egentligen aldrig haft något förhållande, eller ens någon nära vän. Jag har bekanta som jag känt och umgåtts med under större delen av mitt liv, men jag har aldrig riktigt velat ha någon närmare förbindelse med någon. Just nu sitter jag och funderar på om denna rädsla är något som går att övervinna, eller om det helt enkelt är ett tecken på att jag mår bäst när jag får vara så självständig som möjligt.
Jag inser att man ändå kan vara rätt självständig fastän man lever i nära förhållanden, men rent praktiskt så innebär det ju ändå en rad uppoffringar. Och det känns som att dessa uppoffringar är något som jag inte kan, eller åtminstone har väldigt svårt för att göra.
Finns det andra här som känner igen sig i detta och kanske har lyckats finna mer ro i situationen?

Jag känner igen mig i det här. Tidigare har jag varit väldigt rädd för att komma någon nära men det känns som om det har gått över och att jag kan leva med mindre rädsla idag. Det har dock krävts en hel del medvetet jobb för att komma dit. Vad tjänar jag på att vara rädd? Varför är jag rädd? Det är nog några av de frågor man bör ställa sig först. Om man sen kommer fram till att man trivs bäst ensam så må det ju vara hänt..men man ska inte behöva gå runt och vara rädd. Rädsla begränsar oss... (Usch vad det här lät hurtigt på något vis, det är inte lätt men det går att komma över rädslan).

Hoppas att du kan hitta ett sätt att komma runt din rädsla

Jag är mer rädd för motsatsen. Att inte leva i ett förhållande med någon.

Är nog ganska avvaktande. Efter 28 år med en bisexuell kvinna som behandlade mig otroligt illa, så är jag nog otroligt skeptisk mot bisexuella människor.

Kan nog tänka mig någon form av förhållande med en kvinna, bara inte för snabbt i början. Måste vara säker på att det är en ärlig person, kan ta lång tid att utröna. Har haft ett vänskaps förhållande med en kvinna, men har insett att hon inte är helt ärlig. Vill inte att min asperger skall utnyttjas igen.

Har börjat trivas ganska bra för mig själv.

What's the point? Och varför ska det behöva vara "nära" bara för att det är nåt "seriöst"? En framresonerad överenskommelse verkar mycket tryggare och enklare.

Jag har kommit på att jag nog skulle vilja ha ett förhållande men utan för mycket närhet. Så då är det ju kört. jag kan aldrig ha något förhållande. Dumt bara att jag endå kan bli kär. Min kropp borde inse att det inte går ihop med hur jag annars känner mej.

Just ja... är det fysiskt nära som avses, eller nåt annat?

Vad får dig att dra slutsatsen till att det beror på en rädsla?

När du träffar den rätte personen för dig så kommer du glömma att du ens hade rädslorna från början.

Jag var oxå rädd, väldigt rädd länge, nästan 20 år levde jag ensam och önskade inget annat. T.o.m. i drömmarna om jag drömde att jag var med ngn så blev jag rädd och sköt personen ifrån mig. MEN sen fick jag insikten att klara sig helskinnad tills man blir gammal inte är en bedrift att sträva efter utan att ta det goda med det dåliga hör till livet och gör att man lever. I teorin i varjefall för trots att jag letat aktivt efter partner i 7 år nu så är jag fortfarande singel men numera ofrivilligt och smärtsamt ensam.

Jag är känslig och oxå fått många smällar och svek av dem jag borde kunnat lita på i hela mitt liv men att gå och förvänta sig samma i fortsättningen är inte bra. Man får ta människorna för de individer de är och hoppas på att hitta de goda. Bästa människorna jag träffat hittills har varit AS forumfolk.

Jag har aldrig varit rädd för förhållande, men jag har aldrig haft en "bästa vän". Det enda jag varit rädd för var att nån skulle tycka att jag var konstig. Jag mår bra av få, ytligare gemenskaper eller rent tekniskt okomplicerade förhållanden. Komplicerat menar jag med att behöva skapa en massa strategier hela tiden för att hålla relationen vid liv.

carl skrev:Komplicerat menar jag med att behöva skapa en massa strategier hela tiden för att hålla relationen vid liv.

Vad är det för strategier som håller relationer vid liv?

tveskägg skrev:

carl skrev:Komplicerat menar jag med att behöva skapa en massa strategier hela tiden för att hålla relationen vid liv.

Vad är det för strategier som håller relationer vid liv?

Att man måste ta kontakt med vissa mellanrum och hitta på akiviteter. Utgå ifrån vad personen har för behov och önskemål med relationen och på olika sätt förhålla sig till dem.
När man umgås så måste man växla mellan att småprata om vardagliga saker till att prata om mer seriösa saker, samt fånga upp hur personen mår och försöka utgå ifrån det i umgänget.

carl skrev:Att man måste ta kontakt med vissa mellanrum och hitta på akiviteter. Utgå ifrån vad personen har för behov och önskemål med relationen och på olika sätt förhålla sig till dem.
När man umgås så måste man växla mellan att småprata om vardagliga saker till att prata om mer seriösa saker, samt fånga upp hur personen mår och försöka utgå ifrån det i umgänget.

Oj! Måste man verkligen göra allt det där?

Jag säger som Bjäbbmonstret, jag är mer rädd för ensamheten. Tyvärr är man ju nu en felprogrammerad typ av kille, och sitter här i den skrämmande ensamheten.

Lite OT-utvikning: När jag hittade Aspergerforum kände jag i massor av avseenden att här hade jag hittat likadana människor och här var de som kunde förstå mig, till skillnad från den neurotypiska omvärlden.

Jag tycker att det har stämt i alla avseenden utom ett. Förmågan att bli sedd av det motsatta könet. Där har jag inte kunnat se någon som helst skillnad mellan NT-tjejer och AS-tjejer. Några enstaka gånger har något nästan kunnat hända, men oftast inget alls. Och oftast blir man bemött med en pinsam iskall tystnad om man gjort misstaget att visa att man kanske också skulle kunna vara intresserad av mer än vänskap, om det skulle visa sig finnas grogrund för det. Det vill säga precis samma resultat i båda grupperna.

Någon större population av AS-, eller för den delen NPF-tjejer över huvud taget, som funkar på ett tydligt annorlunda sätt jämfört med NT-tjejer, och därför kan i första hand känna igen sig i killar av samma slag och känna en dragning till oss AS-killar som inte NT-tjejerna kan se (just för att vi funkar på ett tydligt annorlunda sätt jämfört NT-killar ) - nej, det känner jag inte att jag har sett någon. AS-tjejerna verkar dras mest till samma NT-killar som NT-tjejerna.

Eventuella kommentarer på det kanske tarvar en egen tråd. Just den här aspekten vet jag inte om jag känner att vi har berört i några tidigare relationstrådar. Jag är säker på att jättemånga har helt andra uppfattningar.

Pemer skrev:Jag säger som Bjäbbmonstret, jag är mer rädd för ensamheten. Tyvärr är man ju nu en felprogrammerad typ av kille, och sitter här i den skrämmande ensamheten.

Lite OT-utvikning: När jag hittade Aspergerforum kände jag i massor av avseenden att här hade jag hittat likadana människor och här var de som kunde förstå mig, till skillnad från den neurotypiska omvärlden.

Jag tycker att det har stämt i alla avseenden utom ett. Förmågan att bli sedd av det motsatta könet. Där har jag inte kunnat se någon som helst skillnad mellan NT-tjejer och AS-tjejer. Några enstaka gånger har något nästan kunnat hända, men oftast inget alls. Och oftast blir man bemött med en pinsam iskall tystnad om man gjort misstaget att visa att man kanske också skulle kunna vara intresserad av mer än vänskap, om det skulle visa sig finnas grogrund för det. Det vill säga precis samma resultat i båda grupperna.

Någon större population av AS-, eller för den delen NPF-tjejer över huvud taget, som funkar på ett tydligt annorlunda sätt jämfört med NT-tjejer, och därför kan i första hand känna igen sig i killar av samma slag och känna en dragning till oss AS-killar som inte NT-tjejerna kan se (just för att vi funkar på ett tydligt annorlunda sätt jämfört NT-killar ) - nej, det känner jag inte att jag har sett någon. AS-tjejerna verkar dras mest till samma NT-killar som NT-tjejerna.

Eventuella kommentarer på det kanske tarvar en egen tråd. Just den här aspekten vet jag inte om jag känner att vi har berört i några tidigare relationstrådar. Jag är säker på att jättemånga har helt andra uppfattningar.

Måste bara säga att i mitt fall dras jag definitivt till AS-grabbar.. från början helt Omedvetet dessutom, har i efterhand fått reda på att både den ena ochd en andre jag gillar att umgås med har AS. JAg ser det som ett + med AS , tyvärr finns det en massa - också

Det märkliga är att jag inte ens fastnat för något NT-kille alls om jag ens känner någon!? det bara haglar AS-grabbar omkring mig käns det som.

Men AS-tjejer funkar väl olika de med så det är ju ingen ren fakta direkt men nu vet du att det FINNS AS-Honor som föredrar AS-Hanar

Hehe... jo, man har väl sett i en del signaturer och profiler här på forumet att ni är några. Men jag möter visst aldrig själv någon ur den kategorin under de där exakt rätta omständigheterna.

Brukar tänka inte så lite också på
- å ena sidan hur många NT-tjejer som genom mina år här på forumet har kommit in och startat trådar om sina fina AS-pojkvänner, och
- å andra sidan hur monumentaltyst det blev från det motsatta könet på Vilda Webben när jag valde att sluta med att kunna få kontakt med tjejer en tid, fram tills man väl nämnde diagnosen, utan i stället nämnde den direkt i min presentation så får de fega och intoleranta rata direkt och jag nöja mig med de som mot förmodan blir kvar och kanske få någon kontakt något år.

Det blev nästan helt tyst. Men inte riktigt. Jag skrev nämligen också "Välkommen att höra av dig och FRÅGA om det är något du undrar om Aspergers syndrom". Så DET har någon gjort någon gång ibland.

Jag är inte rädd för förhållanden, men jag orkar inte med dem. I nuläget ser jag därför mig själv som att jag lever ensam. Framtiden vet jag inget om.

tveskägg skrev:

carl skrev:Komplicerat menar jag med att behöva skapa en massa strategier hela tiden för att hålla relationen vid liv.

Vad är det för strategier som håller relationer vid liv?

Säg det..

Jag har en tendens att dras till män med intensiva och alluppslukande intressen. En av dessa hade AS och ett par har utretts för det.

Det gäller alltså män jag känt mig dragen till och inte dem jag levt med och haft längre förhållanden med bortsett från en av dem men han var samtidigt också översocial.

Det är nog inte så enkelt som att AS dras till AS. Sanningen är nog snarare den att det inte är AS i sig själv som gör att det finns AS-AS relationer, och AS honor som dras till AS hannar (och tvärtom). Det handlar nog snarare om ganska ovanliga kommunikationsdrag, som varken är unika för AS, eller helt saknas hos NT-tjejer. Iaf är det min erfarenhet. Det är inte alla med AS som man får en naturlig kontakt med. Däremot så är det bra mycket vanligare i den gruppen.

Diagnosen definierar en avsaknad av normala kommunikationsfunktioner. Den definierar inte förekomsten av udda kommmunikationsdrag.

Ja, jag tror det ligger något i det. NPF verkar inte dras till NPF heller.

annorlunda skrev:Jag känner igen mig i det här. Tidigare har jag varit väldigt rädd för att komma någon nära men det känns som om det har gått över och att jag kan leva med mindre rädsla idag. Det har dock krävts en hel del medvetet jobb för att komma dit. Vad tjänar jag på att vara rädd? Varför är jag rädd? Det är nog några av de frågor man bör ställa sig först. Om man sen kommer fram till att man trivs bäst ensam så må det ju vara hänt..men man ska inte behöva gå runt och vara rädd. Rädsla begränsar oss... (Usch vad det här lät hurtigt på något vis, det är inte lätt men det går att komma över rädslan).

Ja, visst är det så. Inget fel med att vara hurtig
Jag antar att rädslan delvis beror på en naturlig rädsla för det okända. Jag får ofta för mig att jag förstår någorlunda hur andra människor fungerar, men när det väl kommer till kritan så visar det sig att jag uppenbarligen inte verkar göra det egentligen. Som många nämner kan det ju även leda till att man blir utnyttjad eller liknande, vilket ytterligare skapar en ovilja att forma nära kontakter. Sedan finns ju alltid det klassiska att man helt enkelt inte har energin som krävs att upprätthålla en ömsesidig nära kontakt. Men i slutändan tror jag inte att strategin att undvika allt som är jobbigt fungerar i längden.
Jag tror också att lära sig leva med sig själv är en viktig del i det hela. Om inte det allra viktigaste kanske

Bjäbbmonstret skrev:

carl skrev:Att man måste ta kontakt med vissa mellanrum och hitta på akiviteter. Utgå ifrån vad personen har för behov och önskemål med relationen och på olika sätt förhålla sig till dem.
När man umgås så måste man växla mellan att småprata om vardagliga saker till att prata om mer seriösa saker, samt fånga upp hur personen mår och försöka utgå ifrån det i umgänget.

Oj! Måste man verkligen göra allt det där?

Ja det är vad som behövs i mänskliga relationer. Sen vad som fungerar lättare beror på dagsläget. Tex om jag inte känner mig sugen på att prata om spec. intressen så behöver jag inte utgå ifrån att de andra måste få en syl i vädret, utan snarare att jag måste flika in själv ibland.

@carl

Det låter så jobbigt när du säger det på det sättet. Jag brukar ringa när jag har lust och prata om vad som faller mig in och förutsätter att andra pratar om vad de har lust att prata om. Jag säger inte att det alltid fungerar - kan nog uppfattas som ganska självupptagen ibland - men ORKA umgås med någon om man ska tänka medvetet på alla dessa saker hela tiden! Det är kanske det som är skillnaden med att inte vara aspergare. Eller?