Jag har läst att infektion i fosterstadiet och syrebrist under förlossning kan leda just till mina besvär. Just det gav förlossningsperosnalen mig när jag föddes. Stor sannolikhet m.a.o. ord att dom där gav mig mina problem som jag lidit av hela mitt liv. Men dom förklarade inte att mamma och jag höll på att dö eller att det kunde ge mina besvär som jag har.

Jag är inte diagnosticerad än, men en psykolog som jobbat med såna utredningar remitterade mig till en utredning och efter preliminärtest hos honom så har han konstaterat det här.

Jag är alltså psykiskt funktionshindrad och det är stor sannolikhet att "samhället" orsakade detta för mig.

I två år har jag varit sjukskriven just nu sen jag fick kicken från jobbet. Men jag har fortfarande ännu inte fått min utredning så jag kan inte få pröva concerta/ritalin eller får annan hjälkp som jag har rätt till som funktionshindrad.

Två ggr har jag trott nu att jag äntligen skulle bli utredd men så har jag remitterats vidare etc etc och nu vill dom få mig att sluta röka cannabis och försäkringhskassan har hört av sig så snart kommer väl dom vilja tvinga ut mig i jobb igen. INgen hjälp har jag fått, inte ens en diagnos, har mest varit helt ensam i hela världen i två år typ. Jag gav liksom upp med människor på nåt sätt och tänkte att jag kan lika gärna vara hemma ensam och göra musik och pyssla med mina intressen och inte nästan träffa nån. Har knappt ens kontakt med min familj som bor i andra änden av sverige.

Jag är väldigt smart enligt tester men jag har ruttna betyg och min stående känsla från skoltiden är att jag blev motarbetad och ogillad av lärare och att jag hade massa problem och isolerade mig och tog avstånd lite från människor redan då. Sen har jag försökt plugga igen men inte klarat av att plugga klart så jag har fått betala massa studieskulder också.

Inte ett skit hjälp för mina funktionshinder och inte förrän jag är nästan 30 så är det nån som konstaterar att jag har asperger och add...

Fast man har rätt till extra stöd i skolan och massa andra åtgärder som jag förstår, eftersom min brorson får det. Sen läser jag om människor på nätet osv som har hur många diagnoser som helst, som är mkt mkt yngre än mig, men jag som sökt hjälp så många ggr jag har inte ens fått en diagnos även ifall mitt liv i många fall verkar ha varit mkt mer miserabelt än deras (dom kan t.ex. ha pluggat på universitet och klarat massa saker som inte jag har)! Det gör att jag börjar hata samhället. Jag känner nu att jag inte vill bidra ett skit till det här samhället, försäklringskassan kan ta sig i röven och jag ska säga det till dom. Jag ska uppmana dom att göra mitt liv så dåligt som möjligt ta lägenheten ifrån mig och försöka vräka mig.

Jag har ingen lust att vänta längre och jag tänker inte sluta röka förrän jag får nån annan hjälp, jag tänker inte må dåligt och göra uppoffringar för att inte få ett skit tillbaka fast jag har lagligt rätt till det. Om jag inte hade varit så ja vad säger man, jag kan ju inte rikta det här mot nån specifik person, eftersom ingen specifik enskild person bär skulden men fanns det en person som var skyldig så skulle jag känner jag nu iaf fantasimässigt njuta av att slå ner den persoen med ett baseballträ.

Två års väntan, ett liv i utanförskap och väldigt ensamt, inbillade utseendeproblem som jag tagit på fullt allvar och trott 100 % på, en känsla av att jag aldrig haft någon som verkligen brytt sig om mig. Misslyckade studier och sportsliga achievements fastän jag varit väldigt talangfull på olika sporter etc etc etc, tio år av mitt liv i en soptunna för att jag varit själv emd mina problem och inte fattat att jag haft såna här problem och kunnat få nåt stöd och nu när jag för första gången sen jag var ett litet barn känner att jag mått bra tack vare cannabisen, då ska dom ta den ifrån mig, utan att jag får nåt annat utan att jag ens får en diagnos, ny väntetid och lösa boliner är det ända jag fått..

Jag vill bara sova eller så är jag skitarg, men nu gäller det typ att kriga för att det ska hända nåt eller bara skita i dom helt och hållet, det är det enda jag känner som möjliga utvägar. Accepterar inte den gången som dom har presenterat för mig nu och all extra väntetid.

Men jag klarar bara av att vara arg i små bråkstycken, redan nu har jag skrivit av mig så att jag blir smått apatisk och på nåt sätt släpper det här helt. Vad fan ska man göra? Är det fler som känner så här? Jag känner mig rövknullad och tycker typ att jag borde nästan få skadestånd och upprättelse, men det enda dom ger mig är halvdant intresse skeptisism, väntan och och jobba och försörj dig hets. Förutom på Capio Lundby sjukhus, men där kan dom inte utreda mig...

Tycker samhället att man ska vara kapabel för att klara av att vara okapabel, att man ska vara psykiater för att kunna få rätt psykisk hjälp etc?

Jag ser vad du skriver, vill du ha respons, eller?

Jag förstår din ilska fullständigt. Men jag vet inte om jag kan ge några tips på rak arm...mer än att fortsätta kriga med myndigheterna. Som medborgare har man rätt till vissa saker och tyvärr finns det alltför många tjänstemän och socionomer (amöbor i mina ögon) som bara förhalar och ger missvisande information.

Det bästa du kan använda forumet till är nog att fråga mer specifikt om det är något du behöver hjälp med. Här finns folk med otroligt mycket erfarenhet och kunskap.

Det är väl bra om det hjälper att skriva av sig?
Ibland kan bokstavsvoodoo styra bort ilskan, som att öppna en ventil.


Du vet vad jag anser om cannabis, sluta inte för att folk säger åt dig utan för din egen skull. Tids nog lär du ångra att du öht började röka. Det kanske funkar som lindring just nu, men _alla_ droger är destruktiva i det långa loppet.

Titta på de som rökt i 10 år och se hur fräscht de har det i hjärnkontoret...

1. Det är ingen som med säkerhet vet vad som har orsakat dina besvär. Du lär heller inte vara den enda person här i världen som är född under förlossningskomplikationer.

2. Många här på forumet var betydligt äldre än dig när de fick diagnos och har inte heller fått någon särskild hjälp i skolan. Det är bara de yngre som kunnat få det och en del är dessutom missnöjda med den hjälp de har fått och tycker att de skulle ha mått bättre utan.

3. Så länge du röker cannabis får du förmodligen ingen hjälp för de kommer att skylla det på drogen.

4. Det hjälper inte om du har goda skäl för din vrede - ingen kommer att ta hänsyn till det bara för det. Du måste faktiskt försöka använda den för att ta dig ur din situation i stället. Det är den energi du har och det är du skyldig dig själv om du vill må bra i framtiden.

5. Du behöver inte ta någon som helst hänsyn till det jag säger för jag har inte ens AS och vet inte hur det är.

Förstår inte riktigt här, menar du att din AS/ADD beror på infektion i fosterstadiet och syrebrist under förlossning, eller pratar du om andra besvär?