Jag har kommit fram till att jag inte förstår hur jag ser ut. Jag har verkligen varit inne på det förut, men nu har jag tagit massa kort på mig själv rakt framifrån i starkt motljus och jag ser inte ut på korten som jag ser ut i spegeln. Jättekonstigt.

Det är en kamera för 2000 kr med Schneiderobjektiv, ingen värsting, men helt okej känns det som. Jag fattar dock inte vilken bild jag ska tro på, den i spegeln eller den på korten Haha, det kanske låter jätteweirdo, och det kanske det är, men är det nån som känner igen sig?

När jag var liten hade jag en bild av att jag var en fin kille, sen när jag kom in i puberteten i mellanstadiet så började den bilden ändras och jag började tycka jag var ful och hitta massa fel på mig som andra inte hade. Jag kunde inte ens ha shorts på mig för att mina ben var sjukt smala tyckte jag. Men det var inte det enda, massor med fel hittade jag i mitt utseende.

Det konstiga är att ser jag kort som jag hatade då, så tycker jag idag att jag ser fin ut på dom ofta, och att jag blivit mycket fulare nu. Sen samtidigt har jag också en bild av att jag är en snygg kille och jag har ju fått väldigt snygga tjejer och ändå kan jag känna mig som ett monster också.

Nu iaf har jag mått bra i mitt utseende i två tre år, jag har t.o.m. tyckt att jag är snygg, men så rakade jag av mig håret här nyligen och nu ser jag ett monster i spegeln. Det konstiga är att den här fulheten inte fastnat på dom kort jag tagit i lugn och ro utan att vara stel. Först trodde jag det var min mobilkamera som var konstig, men nu har jag tagit kort på mig med min nya kamera och sen har jag typ kollat på bilder på killar jag tycker ser bra ut som är rakade och då tycker jag att vissa av dom t.ex. kan ha samma fel som jag ser på mig själv (fast värre!) utan att dom ser ut som monster.

Jag fattar verkligen inte det här Jättekonstigt. Jag misstänker att jag lägger in negativa känslor om mig själv när jag ser mig i spegeln, men samtidigt så undrar jag om min kamera inte förskönar mig och trots typ 20 - 30 kort på mig själv idag på olika platser i min lägenhet så skulle jag inte säga att det där monstret syns, vissa bilder ser jag ju mindre bra ut på, men inte som ett monster på något av dom.

Hm... What the fucks up med det här?

Jag har känt mig i tio år som ett jävla långsmalt sugrör också men tryckt undan det, men folk verkar inte se mig så när jag har djupfrågat dom och nu väger jag säkert närme 80 kg och är 186 lång så jag är ju ingen tjockis men jag är väl inte heller nåt sugrör. Och på bilderna på mig själv så ser jag inte ut som ett sugrör heller, jag tycker jag ser typ manlig ut som min pappa när han var ung Och jag har ändå nån sorts inre bild av att jag är och ser ut som en liten pojkvasker

Jaja, vad ska man säga

Jag har skrivit om det här med att inte riktigt ha koll på hur man ser ut i den här tråden: http://www.aspergerforum.se/ytterligare-en-trad-om-utseende-t15167.html#383599

Har du haft BDD tidigare?
Det kan förklara den negativa bilden du har av dig själv till och från.
Kan säga att jag känner igen mig en del i det här.

När det gäller att man ofta ser annorlunda ut på kort än i spegeln så tror jag att det dels handlar om just detta att man stelnar till i fotoögonblicket och fångar ett ansiktsuttryck som inte är så lätt att få syn på i verkligheten då uttrycken hela tiden förändras. Alltså även hos en aspergare med stel mimik.

Edit: Du hade redan skrivit i min tråd såg jag nu.

Kan säga också att jag kan skifta i vad jag tycker om min lägenhet, mina låtar och mina saker på samma sätt. Ibland ser min lägenhet ut som världens coolaste retroplace och ibland ser det bara fel och konstigt ut. Min soffgrupp som är en raritet från 60 talet som jag sett säljs från 9000 upp till 45-60tusen på nätet den älskar jag, men jag tycker att kuddarna är lite för tunna så att proportionerna blir fel från en vinkel och det där kan liksom pajja hela soffan om jag är på det humöret.

Jobbigt att pendla så där man vet ju inte vad man ska tro ibland.

Men mina drag och benen i ansiktet är typ formade olika, min panna är stor i spegeln men inte på korten osv.

Jaja...

Jag har läst lite i den tråden redan tror jag skrivit i den också men jag ska läsa resten nu då.

Jag har ju gått i psykodynamisk terapi och dom tror inte på BDD, men visst det har jag nog. Jag tror att jag har gjort om avvisanden kritik och sånt till att jag var ful. Men i spegeln ser jag verkligen ful ut, fast det är olika från spegel till spegel, ibland ser jag bra ut också

Jaja, känns som om jag förklarat mig nu, jag förstår dock inte vad man gör åt det. Är jag ful så vill jag acceptera det är jag snygg vill jag njuta av det genom att känna mig mer trygg, det är bara så jobbigt att när jag umgås ute i världen och så då känner jag mig snygg, men sen så blir jag chockad när jag ser mig i speglar och på många andras kort och känner att jag måste ta itu med min uppblåsthet och inse att jag absolut inte ser ut som jag känner nånstans att jag ändå är.

Jag känner mig absolut inte som snyggast på jorden, långt ifrån, men ganska snygg och mest charmig och busigt snäll. Tillräckligt för att jag inte ska behöva leva ett liv i gömundan som nån sorts kvasimodo. Speglar och kort raserar dock den bilden så jag brukar undvika kort och speglar.

Dude, stirra inte på dig själv för mycket i spegeln, det är ju därför många tonårstjejer har så dåligt självförtroende!

Alltså, desto mer du tittar på dig själv, desto mer fel kommer du ju hitta, jag brukar bara överblicka, jag vet att jag är snygg (eller folk säger det iaf).

Jag känner igen det där, tycker jag ser bra ut i spegeln men mår fruktansvärt dåligt av att se mig själv på tex film för jag trodde inte att jag såg ut "så där". Så är det varje gång och jag blir alltid lika deprimerad, jag tycker jag ser hemsk och ful ut. Resultatet är ju att jag aldrig är med på varken foto eller film, någon gång kan man se på en filmsnutt hur jag smyger i väg, stel som en pinne ut ut synfält. Dålig självbil, eller?

Ser man sig i spegeln är man ensam och ser förmodligen antingen allvarlig eller grimascherar. Är man på kort så är man förmodligen glad/ledsen etc "på riktigt",åtminstone om man blir fotograferad utan att veta om det.

Jag känner också så, det behöver absolut inte vara så allvarligt som BDD.

MsTibbs skrev:Ser man sig i spegeln är man ensam och ser förmodligen antingen allvarlig eller grimascherar. Är man på kort så är man förmodligen glad/ledsen etc "på riktigt",åtminstone om man blir fotograferad utan att veta om det.

Jag känner också så, det behöver absolut inte vara så allvarligt som BDD.

Nä, men visst hade det kunnat vara skönt att acceptera sig själv och hur man verkligen ser ut!

Jag känner verkligen igen mig och jag trodde jag var ensam om att känna så här. Jag vet inte om jag ser ut som ett monster eller om jag ser åtminstone okej ut. Värst brukar vara provhytter, då vill jag bara spy. Speciellt HMs och Stadium (jag tror det var Stadium i alla fall, annars skyller jag på att min hjärna försöker förtränga den skräckupplevelsen ).

Jag kan tycka att jag ser väldigt annorlunda ut på bilder (och även där kan det gå från ful till hyffsat snygg) men sen när man fotograferar andra tycker jag ju att dom ser "normala" ut så jag antar att man är lite självblind?

Anna med fyra skrev:

MsTibbs skrev:Ser man sig i spegeln är man ensam och ser förmodligen antingen allvarlig eller grimascherar. Är man på kort så är man förmodligen glad/ledsen etc "på riktigt",åtminstone om man blir fotograferad utan att veta om det.

Jag känner också så, det behöver absolut inte vara så allvarligt som BDD.

Nä, men visst hade det kunnat vara skönt att acceptera sig själv och hur man verkligen ser ut!

Jovisst! Men jag ser ut på olika sätt olika gånger, vissa bilder tycker jag om, andra inte. Jag brukar inte oroa mig för hur jag ser ut, även om jag är noga med kläder och så, jag skäms inte om jag inte har smink en dag.

Linding skrev:Jag känner verkligen igen mig och jag trodde jag var ensam om att känna så här. Jag vet inte om jag ser ut som ett monster eller om jag ser åtminstone okej ut. Värst brukar vara provhytter, då vill jag bara spy. Speciellt HMs och Stadium (jag tror det var Stadium i alla fall, annars skyller jag på att min hjärna försöker förtränga den skräckupplevelsen ).

Haha alla ser ju för jävliga ut i provhytter. Det är så att man ibland undrar om de egentligen vill få sakerna sålda...

MsTibbs skrev:

Anna med fyra skrev:

MsTibbs skrev:Ser man sig i spegeln är man ensam och ser förmodligen antingen allvarlig eller grimascherar. Är man på kort så är man förmodligen glad/ledsen etc "på riktigt",åtminstone om man blir fotograferad utan att veta om det.

Jag känner också så, det behöver absolut inte vara så allvarligt som BDD.

Nä, men visst hade det kunnat vara skönt att acceptera sig själv och hur man verkligen ser ut!

Jovisst! Men jag ser ut på olika sätt olika gånger, vissa bilder tycker jag om, andra inte. Jag brukar inte oroa mig för hur jag ser ut, även om jag är noga med kläder och så, jag skäms inte om jag inte har smink en dag.

Jag skäms inte heller, så länge jag slipper se mig själv på film...Foto är inte alltid lika illa, film är värst.

I spegeln blir det ju spegelvänt - så då ser man ju sig själv ifrån fel håll! :O

Så för andra människor borde man se ut som man gör på kort/film - medan man själv ser sig precis tvärt om

Dino, om du verkligen vill veta hur du ser ut är det bara att posta din bild och fråga. Det finns tillräckligt många dödligt ärliga aspergare här för att du ska få ett 100% tillförlitlig kvitto på hur du ser ut. Jag tycker också det är skitjobigt med foton.

Baevern skrev:I spegeln blir det ju spegelvänt - så då ser man ju sig själv ifrån fel håll! :O

Så för andra människor borde man se ut som man gör på kort/film - medan man själv ser sig precis tvärt om

Ofta tycker jag att jag ser hemsk ut - ett monster, en häxa eller något. Men i provhytter tycker jag ofta att jag faktiskt ser bättre ut en jag trodde.
Antagligen ser jag bättre ut i spegelvända världen då?
Fast det är ju inte riktigt sant, för i provhytter vänds bilden ofta två gånger, vilket innebär? Dubbla spegelvända världen då?

Jag misstänker att det eventuellt kan ha att göra med att jag blev mobbad/retad i skoltiden i och fick lära mig att jag inte dög i andras ögon. Rädslan för förhållanden under tiden, bekräftade ju bara att man inte dög. Det enda man dög till var som ett sorts reservhjul, när "den rätta" inte var tillgänglig.
Efter ett tag tröttnar man på det och vill vara huvudhjul. Det är då man inser att det enda sättet att vara huvudhjul är att vara för sig själv. Precis vad jag var övertygad om i barndomen.