Jag tycker det låter väldigt slarvigt när människor säger "hodder" istället för "hotter". Eller som någon sjöng i en låt i Karlavagnen nyss... "we can work idd out" när det ju egentligen stavas "we can work it out".

Det är ju nästan så man tycker det är "verbal slöhet" att uttala de orden så.

Men en del kanske säger så även bland engelskspråkiga?

Iaf säger man tydligen "forgedaboutid" i maffiafilmer.

Hej Alien!

Ja det var precis det jag menade, men jag ville inte "peka ut" "en viss nation västerut" där det är vanligt att folk talar så

Ibland tänker jag att en del människor kanske uttalar orden så för att verka "coola", "världsvana". Lite som när en jobbarkompis jag hade för längesedan berättade om att han ville ha ett turboaggregat till sin bil. Men han uttalade inte ordet "turbo" som det brukar göras på svenska, utan han uttalade det som "töwbo", som i amerikanskt uttal.

Alien skrev:Men en del kanske säger så även bland engelskspråkiga?

Iaf säger man tydligen "forgedaboutid" i maffiafilmer.

Vaddå peka ut? Det är det helt normala uttalet i USA. Eftersom säkert över 90% av alla filmer och TV-serier kommer därifrån så är det ganska naturligt att det blir normen man efterhärmar även om man får lära sig brittiskt uttal i skolan.

Själv tycker jag det låter mjukare och vänligare än brittisk engelska som i mina öron låter vass och avklippt. Kanske för att jag lärde mig amerikanska som väldigt liten av mina kusiner.

Men visst kan det låta löjligt när man använder amerikansk uttal även på ord som faktiskt finns i svenskan. Eller när européer bräker på bredaste amerikanska så fort de ska prata engelska fast de inte ens gör det särskilt bra.

jorand skrev:

Tallerger skrev:Ingen som stör sig på när "dörr" och "mörk" uttalas som "durr" och "murk"? (Det finns till och med de som säger "funster", men att folk inte skiljer mellan kort ö och kort u är vanligast framför r.)

Låter som Luleådialekt.. Men jag håller med, det låter inte så vackert.

I Sundsvallstrakten uttalas däremot alla ö:n "mörkt"eller hur man nu ska förklara det enklast. Ordet snöhög låter extremt konstigt i mina öron. Inte så många mil därifrån uttalas alla ö:n "ljust", vilket ju inte heller låter särskilt rätt. Märkligt.

Jag tror det är vanligt i GBG-trakten att man säger typ "mjulk" och "murk". Lasse Kronér är ett praktexempel på att prata så.

För vissa i GBG existerar bara (kort) "u" eller "ô" som "ö-ljud" Jag talar göteborgska, och säger liknande "funster" men jag använder inte alls så många "Ô" som många gör. Jag säger "bröd", inte "brôd".

I Skaratrakten säger folk samma "ö" som i "bröd" även när de säger saker som inte har sådant ö, t.ex. röv, örn. Motasvarande verkar gälla för "ä".

Jag tycker att det är intressant med dialekter.

EDIT: Jag testade en person, och sade att "träet verkar murkna efter ett tag" och han svarade "ja, det har nog blivit lite mörkare", så det är nog helt vedertaget ljud i GBG-området. Personen talar förresten ett mellanting av bohuslänska och göteborgska.

Bror Duktig skrev:

jorand skrev:

Tallerger skrev:Ingen som stör sig på när "dörr" och "mörk" uttalas som "durr" och "murk"? (Det finns till och med de som säger "funster", men att folk inte skiljer mellan kort ö och kort u är vanligast framför r.)

Låter som Luleådialekt.. Men jag håller med, det låter inte så vackert.

I Sundsvallstrakten uttalas däremot alla ö:n "mörkt"eller hur man nu ska förklara det enklast. Ordet snöhög låter extremt konstigt i mina öron. Inte så många mil därifrån uttalas alla ö:n "ljust", vilket ju inte heller låter särskilt rätt. Märkligt.

Jag tror det är vanligt i GBG-trakten att man säger typ "mjulk" och "murk". Lasse Kronér är ett praktexempel på att prata så.

För vissa i GBG existerar bara "u" eller "ô" som "ö-ljud" Jag talar göteborgska, och säger liknande "funster" men jag använder inte alls så många "Ô" som många gör. Jag säger "bröd", inte "brôd".

I Skaratrakten säger folk samma "ö" som i "bröd" även när de säger saker som inte har sådant ö, t.ex. röv, örn. Motasvarande verkar gälla för "ä".

Jag tycker att det är intressant med dialekter.

Ah, det är ju så man skriver ja. I mina hemtrakter säger man i princip bara "ö", i Luleå bara "u" och i Sundsvall bara "ô" fast mycket "dovare" än i Göteborg, långt ner i halsen, typ.

Snöhög, snuhug och snôhôg, således.

Dialekter är skoj, instämmer.

Jag som bor i Stockholm, men är uppvuxen i norra Västmanland, hör hela tiden folk säga:

igenkligen (egentligen)
ungefärn (ungefär)

Det låter gulligt.

Oftast är irritation över feluttal onödig. Dels har folk en tendens att tro att läsuttal är korrekta. En del språkpoliser gör skriftspråket till måttstock för talspråket, när sanningen är att de är två olika system.

Dels är det rätt meningslöst att söka ett ords uttal i dess ursprung. Ord försvenskas och passas in i den svenska språkmelodin. Det som sticker ut är snarare försök att verka bildad genom att svänga till uttalet av visa ord.

Jag säger "Va ska vi gö?". Sån är min dialekt. Men jag skriver "Vad ska vi göra?"

Jag säger persi'lja och prese'nning, inte pe'rsilja och pre'senning. Sån är min dialekt. Sen får folk reta sig på det om de vill.

vadloink skrev:Dels har folk en tendens att tro att läsuttal är korrekta. En del språkpoliser gör skriftspråket till måttstock för talspråket, när sanningen är att de är två olika system.

Mycket sant. Stavning och uttal kan ju alltid glida ifrån varandra, och många ord har genom århundradens lopp fått stora skillnader - samtidigt som det säkert alltid har funnits en och annan som utgått från att uttalet ska vara som stavningen och uttalat som det stavas. Vanligare och vanligare har det förstås blivit ju mer litterata vi blivit, så särskilt i vår tid har stora skolor börjat uttala somligt som det stavas i stället för på det etablerade sättet.

Var det t ex här i tråden någon nämnde "ärbjudande" som feluttal?

Erbjuda, erhålla, erfara, erinra sig och allt vad det är för ord av det slaget hade etablerade uttal med ä snarare än e, men under 1900-talet har de börjat uttalas med e av många, för så stavas det ju. Men uttal med ä var där etablerat sedan långliga tider. Idag är väl nu snarare båda uttalsvarianterna acceptabla.

vadloink skrev:[...] har folk en tendens att tro att läsuttal är korrekta. En del språkpoliser gör skriftspråket till måttstock för talspråket, när sanningen är att de är två olika system.

Har blivit allt vanligare på senare tid, och inte bara bland språkpoliser. Pemer gav ett exempel ovan, och såvitt jag vet blir de allt flera. Läsningen ökar i betydelse samtidigt som gammaldags bildning och kontakt med vårt eget språkliga förflutna minskar, folk tenderar dels att se skriften som primär och talet som sekundärt och blir dels ängsligare att göra fel.

Jag som är född på Södermalm på 1970-talet hör till den sista generationen stockholmare som gör om korta [ö] till hårda [u] i vissa ord. T.ex. blir påståendet "den förra dörren var mörk" utsagt [den f'urra d'urren va m'urk].

Det är en rent dialektal fråga och inte, som vissa i tråden tror, ett uttalsfel. Numera hör man det knappt någonstans, men det kan bero på att Stockholm har blivit mer blandat nu än det var förr. Då höll man sig på sin malm, så dialektskillnaderna mellan t.ex. Östermalm och Södermalm var ganska tydliga. Mina kusiner, som växte upp på Östermalm resp. i Vaxholm, har alla distinkta regionala varianter av stockholmskan.

Mina kusinbarn, däremot, talar alla samma stockholmsdialekt, trots att de bor i vitt skilda delar av Storstockholm. De säger [ö] och inte [u], och de har ett brett [ä], som jag associerar till skärgårdsfolket (t.ex. min Vaxholmskusin), istället för att som jag ibland gör säga [e] i ord som "räka" och "räv". "Rävdjävel" uttalas av mig med ett [e] på det första ä:et och ett [ä] på det senare (som också är det sista, ety ordet avslutas strax därefter).

Nu har jag befunnit mig alldeles för länge i diasporan för att ha kvar mitt tjusiga Hoa Hoa-uttal, men när jag är i Stockholm så tittar det fram.

Lakrits skrev:Jag som är född på Södermalm på 1970-talet hör till den sista generationen stockholmare som gör om korta [ö] till hårda [u] i vissa ord. T.ex. blir påståendet "den förra dörren var mörk" utsagt [den f'urra d'urren va m'urk].

Det är en rent dialektal fråga och inte, som vissa i tråden tror, ett uttalsfel. Numera hör man det knappt någonstans, men det kan bero på att Stockholm har blivit mer blandat nu än det var förr. Då höll man sig på sin malm, så dialektskillnaderna mellan t.ex. Östermalm och Södermalm var ganska tydliga. Mina kusiner, som växte upp på Östermalm resp. i Vaxholm, har alla distinkta regionala varianter av stockholmskan.

Mina kusinbarn, däremot, talar alla samma stockholmsdialekt, trots att de bor i vitt skilda delar av Storstockholm. De säger [ö] och inte [u], och de har ett brett [ä], som jag associerar till skärgårdsfolket (t.ex. min Vaxholmskusin), istället för att som jag ibland gör säga [e] i ord som "räka" och "räv". "Rävdjävel" uttalas av mig med ett [e] på det första ä:et och ett [ä] på det senare (som också är det sista, ety ordet avslutas strax därefter).

Nu har jag befunnit mig alldeles för länge i diasporan för att ha kvar mitt tjusiga Hoa Hoa-uttal, men när jag är i Stockholm så tittar det fram.

Men jag hör det ju på TV hela tiden, och inte minst av unga storstadskvinnor som också använder Viby-i. Det gäller bara ö följs av r.

Sedan länge har de flesta varianter av (riksspråksaktig) svenska tre eller fyra ö-ljud. Före r uttalas ö öppnare än annars, åtminstone när ö:et är långt, med följden att vokalljuden i "föl" och "för" skiljer sig åt. Många skiljer dessutom mellan de korta ö-ljuden i "föll" och "förr" på samma sätt, så att "föll" uttalas med en kort version av vokalen i "föl", och "förr" med en kort version av vokalen i "för". Det är därför sammanfallet med kort u-ljud för de flesta sådana talare enbart gäller framför r. Där jag är uppväxt används dock enbart det öppna ljudet när ö:et är kort, så att "föll" precis som "förr" uttalas med den öppna varianten, medan "föl" till skillnad från "för", "föll och "förr" uttalas med den mer slutna. (Lite bakgrund bara.)

Jag irriterar mig inte om folks speciella uttal beror på dialekt i äkta bemärkelse, men när man kan misstänka att de finns någon sorts sociala skäl bakom, så kallat "prestigeuttal", så stör det mig mycket.

Ja, så tycker jag de groteskt överdrivna viby-I:en som vissa unga tjejer använder låter. Som en sjukt överdriven prestigemarkering, att det ska låta väldigt "fiiiiiint". Det var inte så länge sedan jag satt snett emot två unga tjejer på pendeltåget och den ena hade sådana där i-ljud och man kunde inte låta bli att undra om hon skojade när hon talade så överdrivet just med i:na. I övrigt talade hon i stort sett helt normalt, men så fort det kom ett i lät hon snarare som en parodi på en parodi....

Vad beror det på att vissa individer uttalar alla sche-ljud som tje-ljud? Det verkar inte alls dialektbundet.

Zombie skrev:Läsningen ökar i betydelse samtidigt som gammaldags bildning och kontakt med vårt eget språkliga förflutna minskar, folk tenderar dels att se skriften som primär och talet som sekundärt och blir dels ängsligare att göra fel.

Precis. Förutom att läsningen inte verkar göra så mycket avtryck, eftersom man så ofta ser sånt som andvända, igentligen, lungt, asseptera, parantes, konferans (dvs sånt som stavas "som det låter" eller som folk TROR att det låter).

Bror Duktig skrev:Vad beror det på att vissa individer uttalar alla sche-ljud som tje-ljud? Det verkar inte alls dialektbundet.

I högsvenskan sätts sje-ljuden mycket långt fram i munnen, i stort sett framför tänderna (om man försöker att imitera det). Men det är ändå skillnad på det och tje-ljud. Min mor och mormor talat resp. talade högsvenska, men fick ofta höra att de sade [tje:d], när de i själva verket sade [sje:d] ("sked", alltså).

Det är möjligt att det finns de som inte gör skillnad på sje- och tje-ljud, men jag tror att det oftast handlar om "lyssnarvana", d.v.s. att det är så få i Sverige som lägger sje-ljudet lika långt fram i munnen som finlandssvenskarna, att man de gånger man stöter på det inte hör skillnaden mellan [sje] och [tje] p.g.a. ovana.

Lakrits har absolut rätt om lyssnarovana att höra skillnad på de två ljuden, jag har plågsamma barndomsminnen av det...

Själv uttalade jag inga sche-ljud som sist i tyskans Bach utan med det samma som i början av franskans je t'aime när jag var liten och har först någon gång på vägen börjat varva med ach-ljud där det passar vettigt i orden, vilket det ju totalt misslyckas med att göra t ex i ord som dusch eller match, då låter det ju inte klokt någonstans.

Och jag brukade möta ungar som uppriktigt inte hörde att det var så jag sade, utan häcklade och hånade mig "Han säger inte Schötorp, han säger Tjötorp" när de snackade om Sjötorpsskolan som de gick i. De tyckte verkligen att det var tje-ljudet jag använde, och hade ingen förmåga att identifiera min sorts sje-ljud.

Jag blev galen på dem, jag hade ju koll på alla tre ljuden, deras sje-ljud (som jag hade lärt mig att många andra använde, men som jag tyckte lät äckligt och fel och inte ville ta i min mun), mitt sje-ljud och det helt väsensskilda tje-ljudet som de på fullt allvar inte kunde skilja från mitt sje-ljud.

"Han säger inte Schötorp, han säger Tjötorp"
"Gör ju INTE ALLS, jag säger Sjötorp!"
"Där hör ni, han säger Tjötorp!"
"Hur dum är du? Nu säger jag Tjötorp! Nu säger jag Sjötorp!"

Då tyckte de jag sade samma sak bägge gångerna. De var helt oförmögna att höra någon skillnad.

Hur många gånger jag än försökte upprepa och bad dem koncentrera sig och lyssna.

Måste väl ha varit någon låsning också att inte vilja erkänna att jag faktiskt inte alls sade just Tjötorp som hade varit den stora poängen att hävda att jag gjorde. Det hörs ju en skillnad så fort man hör upp och lyssnar ordentligt, det gör det ju!

Jag hör ingen skillnad på det sje-ljud ni beskriver, och tje-ljud. Det ni beskriver är det första gången jag någonsin hör. Den jag tänker på som jag mest har hört använda sådant sje-ljud, tycker jag säger ett tydligt tje-ljud (enligt mina öron).

Jag skulle vilja träffa er så ni får demonstrera ^_^ Svårt att fatta helt i text.

@Pemer, hur menar du med dusch och match? Vilket ljud använder du där? Jag använder tje-ljud för de orden, men har hört många säga med sje-ljud.

Jag har hört några äldre gubbar kalla bilmärket Dodge för "dotsch".

Pemer skrev:Själv uttalade jag inga sche-ljud som sist i tyskans Bach utan med det samma som i början av franskans je t'aime !

Fast i början på Je t'aime är det ett tonande ljud som svenskar tycks ha väldigt svårt att få till ens när de försöker...? Det brukar bli just sch-ljud. Som i klassiska exemplet Jacques Chirac, som uttalas Schack Chirac.

Je t'aime uttalat Schö täääm låter lika illa som eyes (eyez) uttalat som ice (ajs). Bläk för svenskförvanskat uttal helt enkelt.

Dotsch låter som ett rätt typiskt försvenskat uttal där, ja. Fast på amerikanska säger de väl snarare Dod-dsj.

Ett jättevanligt uttal av Buick "på svenska" är ju, apropå det, smått dyslektiskt betingat, när man säger Bjuck. Jag har i alla fall alltid utgått från att det uttalet härrör från att man läst fel och tror det stavas Biuck, och inte Buick.

Jag funderade just på att läsa in en liten ljudfil och skicka upp och länka, då tar jag och gör det, då! Återkommer!

Skåningar säger inte pain riche med det franska uttalet utan pajn risch.
Sen har vi japanesisk.
Dodge blir Dodsch.
Poker uttalas pockor.

alfapetsmamma skrev:Fast i början på Je t'aime är det ett tonande ljud som svenskar tycks ha väldigt svårt att få till ens när de försöker...? Det brukar bli just sch-ljud. Som i klassiska exemplet Jacques Chirac, som uttalas Schack Chirac.

Stämmer förstås. Kanske var fel exempel på vad jag menade egentligen, men jag kan onekligen säga att "mitt" sje-ljud (samma som i lite överdriven form kan skojas om att 77 är det enda tal man kan vissla) ligger klart närmare ett riktigt uttal av det tonande ljudet i Je t'aime, än ett tyskklingande sche-ljud.

Men jag ska tala in något och skicka upp, som sagt, med lite exempel!

Pemer skrev:Ett jättevanligt uttal av Buick "på svenska" är ju, apropå det, smått dyslektiskt betingat, när man säger Bjuck. Jag har i alla fall alltid utgått från att det uttalet härrör från att man läst fel och tror det stavas Biuck, och inte Buick.

Jag tror det kommer av uttalet, "bju-ick". Ingen av de raggare jag har träffade förr, har sagt annat än Bjuck. Nu börjar det uttalas mer som Bju-ick".

Jag funderade just på att läsa in en liten ljudfil och skicka upp och länka, då tar jag och gör det, då! Återkommer!

Jag googlade, och hittade helt motsägelsfulla saker:

Wikipedia om finlandssvenskt/högsvenskt uttal:

* Begränsad repertoar av sje/tje-ljud

Finlandssvenskan känner egentligen bara ett sje-ljud, och tje-ljudet realiseras med t-förslag, som en affrikata "tsch" /ʧ/:

Ord↓ Rikssvenskt uttal↓ Finlandssvenskt uttal↓
tjugo ɕʉ̟ːgʊ ʧʉ:gʉ
sju ɧʉ̟ː ʃʉː
schlager ʂlɑːgər ʃla:gær

Diskussion på flashback:

Jo... fast mina norrbottniska släktingar hävdar att de aldrig har problem att skilja främre sje-ljud från tje-ljudet oavsett varifrån i landet talaren kommer, men jag tycker att de säger "tjugosju" som "tjutju" / "sjusju" :hmm: Jag kan ändå med dem, om jag anstränger mig, faktiskt höra en liten skillnad, åtminstone en del av gångerna, men det var helt omöjligt med min fransklärare (överklassociolekt från Stockholm). Hon tyckte dock vi var döva som inte förstod vilken glosa det var hon sa

Jag har ju aldrig riktigt behövt bry mig om att hålla isär dem med tanke på att det enda sje-ljud som förekommer på samma positioner som tje-ljudet i min dialekt är det bakre, och om det finns några undantag är jag väldigt säker på att det rör sig om ord som ser helt olika ut och som man inte riskerar att förväxla. Möjligtvis med reservation för sammansatta ord.

Och jag undrar hur sje-ljudet kan vara mer främre än det "vanliga"? Jag känner det ju t.o.m. på läpparna när jag säger det, och känner luften bilda ljudande strömmar vid tänderna. Det verkar vara något jag inte har förstått här.

Ett sje-ljudsliknande ljud som jag kan, är det grekiska som liksom ligger långt bak, där som gommen buktar ut igen efter att ha bildat en håla. Låter som en blandning av sje-ljud och tje-ljud. Och när man ska lära dem säga "sju" så använder de samma ljud, fast lägger på något som låter som när man förbereder sig att lägga en spottloska (En person som inte kan svenska alls alltså, det var vänner till mina kusiner som är halvgreker). Deras "s" är också lite annorlunda. Som att man blandar in lite väsande sje-ljud i dem.

Jag är rätt kass på språk alltså, och har inte läst franska. Jag gläds mycket över att jag kan göra mig förstådd på engelska, och får överse med att jag säger "littel" med gravt uttal och "ice" om eyes och kan säga "massatjosetts" eller "connectikutt". Jag har dock inte sagt "Pennsylvanien" som en släkting gjorde Han åkte till "Pennsylvanien".

Apropå dåligt engelskt uttal, såg ni filmen om "Jan of Sweden"? Observera att jag inte ser ned på hur han talar, eller värderar det. Jag tyckte det lät rätt trevligt, och han hade ju verkligen lyckats göra sin lycka i Amerika.

Bror Duktig skrev:Jag har dock inte sagt "Pennsylvanien" som en släkting gjorde Han åkte till "Pennsylvanien".

Vilket är helt korrekt äldre svenska, precis som än idag för en massa andra länder där vi har -(i)en efter tyskan medan latinet, och efter det bland andra engelska och norska, har -(i)a.

Ni som nu grubblar över hur främre sj-ljud förhåller sig till tj-ljudet, vad säger ni om rs-ljudet i förhållande till dessa då? Enligt många beskrivningar av (högsvenskt) uttal är rs-ljudet (som i "kors") ett tredje ljud, men jag uttalar det nog oftast som tj-ljudet.