Jag upplever människor lite grann som djur. Och under dom senaste dagarna har jag insett att folk verkligen behandlar varandra som djur på många sätt och som barn på många andra sätt.

Jag förväntar mig att alla människor ska förstå lika mycket som jag, eller att dom skulle kunna det menar jag och blir på nåt sätt förvånad varje gång det visar sig att en person saknar mentala förmågor att förstå vissa saker. Och jag behandlar inte medmänniskor som lejon vars primitiva agressioner jag inte får lov att väcka.

Samtidigt har jag expermineterat med cannabis och fått en helt annan närvaro och medvetenhet om mina känslor. Känslor som både fördummar och gör mig mer fungerande och kapabel på samma gång.

Bilden som jag fått under dessa senaste tiotalet dagar är att jag tillskillnad från NT inte styrs av mina känslor på ett medvetet plan, då mina känslor sällan är medvetna, starka eller uppenbara. Ungefär som att man ignorerar djuret man är, tillfördel för hjärnan man berikats med.

Min värld är så snabb mot andras världar tror jag. Jag processar så otroligt mycket information, jag har börjat att tro att andra inte är likadana. Och att det både gör dom mer omedvetna men samtidigt gör att dom kan sortera ut det viktigaste för dom och paradoxalt ändå mer medvetna på vissa andra sätt.

Det jag beskriver är det skillnaden mellan AS och NT? Jag är inte alls så insatt i AS, men jag börjar förstå vad som skiljer mig från andra tror jag.

Man bör nog inte dra sådana skarpa skiljelinjer mellan en liten och väldigt heterogen grupp och en jättestor och ännu mer heterogen grupp som omfattar hela jordens befolkning. Varje person är ju unik så det du upplever är inte alls säkert att det gäller alla med AS bara för att ni har samma diagnos.

Att förvänta sig att andra ska veta och förstå det man själv vet och förstår brukar kallas dålig mentaliseringsförmåga eller Theory of Mind och är typiskt för autismspektrumtillstånd.

Jag blev också jätteförvånad när jag insåg att andra inte tänkte, kände och förnam saker såsom jag gjorde. Och att de ö h t tänkte, kände och förnam något, det var inget jag tänkt på innan jag blev informerad om det. Jag kan fortfarande bli häpen när andra (med eller utan diagnos) inte ser eller fattar det som är uppenbart för mig. Men å andra sidan upphör jag säkert inte att förvåna andra genom att missa det som är uppenbart för dom...

Inger skrev:Jag blev också jätteförvånad när jag insåg att andra inte tänkte, kände och förnam saker såsom jag gjorde. Och att de ö h t tänkte, kände och förnam något, det var inget jag tänkt på innan jag blev informerad om det.

Nu vet jag inte egentligen hur jag ter mig för andra, om jag beter mig som om de borde tänka som jag. Men jag minns att jag har nog inte trott att andra fungerar som jag, jag har mer tyckt att andra var konstiga och att de verkade ha svårt att förstå saker.

Det har liksom varit tydligt att andra inte tänkte som jag, lika lite som att ett bord tänker som jag (nåja, lite skillnad är det, men för att ta en enkel liknelse). När jag har yttrat mig om mina tankar, så är det "ingen" som fattar eller känner igen sig.

Jag har också behövt kämpa för att föreställa mig att andra verkligen grubblar på sådant som jag grubblar på, och har fortfarande svårt att tro att de gör det (jag tror att de som sade det bara sade så: "ah, alla tänker på sådant"). Jag vet nämligen ingen annan som automatiskt tar reda på var tapetmönster upprepar sig, funderar på allt som sägs (ur olika vinklar) eller ser detaljer både på folk, saker och meningar. Folk säger ju t.o.m. att de inte ser sådant som jag ser, sedan säger de att alla tänker på sådant som jag tänker på.

Nä, jag hade nog rätt från början.

Jag har också tyckt att andra är konstiga och att jag är annorlunda etc, men ändå har jag inte använt kunskapen jag kommit fram till eftersom jag ändå gång på gång blir förvånad över att jag kommer på samma sak om och om igen om andra människor

Nämligen att dom inte är medvetna, att dom är känslostyrda, inte tycker saker för att dom själva kommit fram till det och anpassar sig i allt för att passa in i den gruppen dom vill vara en del av, att dom mest bara vill tillfredställa inkonsekventa känslor och behov, att dom inte söker efter mening och svar på samma sätt som en själv, och att dom är nästan obsessive över att vakta och förbättra sin sociala rang hela tiden.

BD, jag gör det visseligen inte automatiskt men jag gillar att utforska tapetmönster och lista ut "hur de byggde maskinen" för vad det nu är.
Jag liksom försöker industrialisera allt i mitt huvud så jag kan bygga en egen maskin som ger samma eller bättre resultat.
Sedan förfinar jag maskinen in absurdum
Fast bara maskiner jag gillar och är nyttiga.

Man får vara lite försiktig i sina tankar. En sak är att filosofiskt betrakta människor som djur, en annan att börja se det i dagliga livet.

Är andra människor djur, då är man själv också djur.

I gamla Indien delade man upp människor i tvåbenta djur och så människor. Det blev sedan det som skapade kastsamhället, där kastlösa betraktas som djur även tills idag. Människorna kallade ibland sig själva arier.

Idéer som nazisterna i Tyskland sedan annamade och kallade sig själva arier, och andra folkgrupper betraktade de som djur.

Så har vi vissa religiösa sekter idag, som också anammat Indiska idéer, ingen nämnd ingen glömd, som betraktar sig själva som gudomliga människor eller arier, och andra som demoner eller tvåbenta djur.

Jag förstår vad du menar Karro, men jag ställer inte mig själv över andra. Jag märker bara att folk har väldigt lätt till "primitiva" känslor och lustar på ett sätt som jag inte har.

Tänk en fredag eller lördag dom super sig fulla sen verkar dom aslätt gå igång på alla cylindrar för vilken hona som helst (hur hon än ser ut nästan) ingen direkt självmedvetenhet, påfåglar sig som djur och spelar coola fast dom är osäkra, utan att liksom djupare filosofera över det. Sen efter dom kanske fylleknullat och vaknar så svullar dom i sig mat och äter allt ätbart som finns i lägenheten, sen var den helgen slut och så är det måndag, då knatar dom iväg till jobbet som robotar, bara för att man ska för att dom får ångest om dom inte gör det man ska göra, istället för att som jag få ångest av att man just "ska" göra massa saker.

Sen kanske det är nån brottsling som begått ett avskyvärt brott och då sitter dom i lunchrummet och tävlar om beskrivningar av sadistiskt våld som dom skulle vilja utsätta gärningsmannen för. Alternativa åsikter generellt sätt, motas inte med argument utan utfrysning mobbing eller att visa sin dominans på nåt annat sätt ungefär som djur som visar tänderna och reser raggen. T.o.m. våra kära politiker kör ju den stilen, kolla hur dom "tar debatten med SD" bara det är ju bara samma sorts mobbing som skedde på skolgården i mellanstadiet (rätta in sig i ledet är a och o).

Egoistiska ologiska motsägelsefulla och med dubbelstandarder tycker jag typ dom flesta är fulla med.

Jag menar inte att jag är bättre än andra men det är som att jag saknar den här osjälvständiga flockmentaliteten som andra typ tycker är det viktigaste i deras liv. Men jag ser mig inte som bättre än andra tvärtom skulle jag vilja bli mer som dom för att jag tror att människor inte kan bli riktigt lyckliga utan att acceptera att dom faktsikt är stenåldersmänniskor och att det är samhället inte individen som civiliserats under dom här tiotusentals åren.

dino skrev:Jag förstår vad du menar Karro, men jag ställer inte mig själv över andra. Jag märker bara att folk har väldigt lätt till "primitiva" känslor och lustar på ett sätt som jag inte har.

Jag håller med och har märkt ungefär samma sak. Men så säger de att det är mig det är fel på - så får de väl tycka det.

I mitt fall tror jag det handlar om att jag kanske inte har riktig kontakt med mitt känsloliv (utan att veta om det, jag känner ju bara till mitt sätt att vara liksom). Men kanske är det därför jag alltid varit ganska normöverskridande och var lite ligistig gränspressare när jag var yngre. Att det krävs speciellt starka saker för att jag ska kunna känna osv. Om du förstår vad jag menar?

Mina känslor är ju också ologiska osv, men jag intellektualiserar nog mina känslor så mkt att jag liksom motat dom mest primitiva känslorna vid grinden för ganska många år sen. Det är t.ex. extremt svårt att provocera mig på något sätt.

Medan andra människor verkar ha sina känslor med i allt och värderar känslor högre än tankar så kanske jag har längre till mina känslor och historiskt sett har jag iaf alltid värderat tankar över känslor. När andra t.ex. anpassar tankarna och "verkligheten" efter sina känslor så har jag gjort tvärtom och försökt att anpassa känslorna efter "verkligheten" i dom fall där det blivit en konflikt.

dino skrev:I mitt fall tror jag det handlar om att jag kanske inte har riktig kontakt med mitt känsloliv (utan att veta om det, jag känner ju bara till mitt sätt att vara liksom). Men kanske är det därför jag alltid varit ganska normöverskridande och var lite ligistig gränspressare när jag var yngre. Att det krävs speciellt starka saker för att jag ska kunna känna osv. Om du förstår vad jag menar?

Mina känslor är ju också ologiska osv, men jag intellektualiserar nog mina känslor så mkt att jag liksom motat dom mest primitiva känslorna vid grinden för ganska många år sen. Det är t.ex. extremt svårt att provocera mig på något sätt.

Medan andra människor verkar ha sina känslor med i allt och värderar känslor högre än tankar så kanske jag har längre till mina känslor och historiskt sett har jag iaf alltid värderat tankar över känslor. När andra t.ex. anpassar tankarna och "verkligheten" efter sina känslor så har jag gjort tvärtom och försökt att anpassa känslorna efter "verkligheten" i dom fall där det blivit en konflikt.

En person med Aspergers syndrom kan ha problem att förstå andra människors känslor: de meddelanden som sänds genom ansiktsuttryck, ögonkontakt och kroppsspråk missas ofta. De kan också ha problem med att visa empati med andra människor. Därför kan personer med AS uppfattas som egoistiska, själviska eller hänsynslösa.

I de flesta fall är dessa etiketter orättvisa, eftersom personer som har syndromet förhållandevis ofta är neurologiskt oförmögna att förstå andra
människors känslomässiga tillstånd. De blir vanligen chockade, upprörda och ångerfulla när de får reda på att deras handlingar är sårande eller olämpliga. Personer med AS har helt normala känslor.

De känslomässiga bindningar som de kan ha (t ex till föremål snarare
än till människor) verkar dock ofta underliga eller kan till och med framkalla oro hos personer som inte delar deras perspektiv.

Denna begränsning av förmågan att avläsa sina egna och andras känslor har benämningen alexitymi, en grekisk term som myntades 1972 av P.E. Sifneos och betyder "frånvaro av ord för känslor.
"Senare undersökningar har bekräftat att 85% av personer med AS-diagnoser har alexitymi, ett resultat som ställer viktiga frågor för framtida forskning rörande hur man kan förklara den höga komorbiditeten.

Enligt Tony Attwood kan alexitymi också förklara svårigheter som personer med AS har med att hantera ilska, där oförmågan att uttrycka känslor i ord gör personen benägen att använda fysiska handlingar för att uttrycka sin sinnesstämning och få utlopp för sin känslomässiga energi.

Källa: Wikipedia

Det låter lite konstigt det där om man applicerar det på mig. Jag är jätteduktig på att beskriva en känsla med ord, problemet är ju att jag nog inte har riktig tillgång till mina känslor och att jag har så många olika känslor på samma gång att jag ofta bara känner känslorna som en enda gröt där man inte kan urskilja ingredienserna, utan bara känner att det inte smakar gott.

Ord för känslor har jag i mångfald och kan hitta på egna kombinationer, men när man mest känner ett jävla motstridigt surr så blir det svårt att liksom leva efter och följa sina känslor. Splittrade orders ger en splittrad medarbetare. Lite så om du fattar?

Sen så värjer jag mig emot att dom liksom utgår från normen när dom definierar sådär. Om världen bara befolkades av Gudrun Himmlers och Saddam Husseiner sånär som på Dig, vore det oempatiskt att inte ta hänsyn till deras känslor?

På mig personligen har det aldrig känts som om mitt problem har varit att jag inte kan avläsa andra människor. Flera jag känner fick sämre än många av oss på ansiktsutryckstestet som finns i nån parallelltråd. Däremot har jag alltid känt att jag inte är som andra och att det gör det svårt att förutspå deras reaktioner inför saker och ting när dom reagerar så i mitt tycke primitivt på saker och ting som jag inte alls reagerar som en barbar-apa på.

Men vem vet det är ju alltid klurigt det där med självinsikt. När jag inte ens kan bestämma mig för hur jag ser ut när jag tittar mig i spegeln, så är det ju inte osannolikt att man kan ha svårt att se mycket mer abstrakta saker om sig själv

dino skrev:På mig personligen har det aldrig känts som om mitt problem har varit att jag inte kan avläsa andra människor.

Jag opponerar mig också lite grand mot en sorts generaliserande och utifrån betraktande förklaringar. Till exempel vad som står beskrivet om alexitymi: few dreams or fantasies due to restricted imagination.
Är inte AS istället ofta beskriven som att ha hög eller extrem fantasi, bara att den kanske inte alltid är relaterad till verkligheten som andra ser den?

Angående att läsa av människor, så läser jag också av människor. Fast det jag läser av är ofta inte vad andra försöker visa, utan något annat. Ofta något de inte vill visa och de blir arga om jag relaterar till det. Så för mig är problemet vad andra försöker visa, försöker få mig att tro. Vad de försöker lura i mig som inte är sant. Att konstant behöva bearbeta - ok, nu ser jag det här, är det socialt acceptabelt att prata om det? Är det något jag ska hålla tyst om?

Ofta försöker jag överföra känsloyttringar till andra, och istället är det jag som finner att många andra är känslomässigt störda. Jag är ganska bra på att visa mina känsloyttringar och är ganska säker på att andra snappar upp det. Jag kan sockra både kroppsspråk och ord, för att det verkligen ska nå fram. Men att de väljer att inte bry sig om det. Det ser jag som känslomässigt stört. Att inte reagera.

Karro skrev:

dino skrev:På mig personligen har det aldrig känts som om mitt problem har varit att jag inte kan avläsa andra människor.

Jag opponerar mig också lite grand mot en sorts generaliserande och utifrån betraktande förklaringar. Till exempel vad som står beskrivet om alexitymi: few dreams or fantasies due to restricted imagination.
Är inte AS istället ofta beskriven som att ha hög eller extrem fantasi, bara att den kanske inte alltid är relaterad till verkligheten som andra ser den?

Angående att läsa av människor, så läser jag också av människor. Fast det jag läser av är ofta inte vad andra försöker visa, utan något annat. Ofta något de inte vill visa och de blir arga om jag relaterar till det. Så för mig är problemet vad andra försöker visa, försöker få mig att tro. Vad de försöker lura i mig som inte är sant. Att konstant behöva bearbeta - ok, nu ser jag det här, är det socialt acceptabelt att prata om det? Är det något jag ska hålla tyst om?

Ofta försöker jag överföra känsloyttringar till andra, och istället är det jag som finner att många andra är känslomässigt störda. Jag är ganska bra på att visa mina känsloyttringar och är ganska säker på att andra snappar upp det. Jag kan sockra både kroppsspråk och ord, för att det verkligen ska nå fram. Men att de väljer att inte bry sig om det. Det ser jag som känslomässigt stört. Att inte reagera.

Haha va lika vi är ska vi gifta oss? Du ser söt ut också med den lilla toppen som visar naveln, kanske lite stora öron, men det ser charmigt ut

Jag brukar dock inte fundera på om det är okej att prata om saker, jag bara kör på vet inte om det är addn eller min könsroll eller beteendestörningar eller vad men det är inte alltid lika uppskattat att psykoanalysera folk som skyr självinsikt som vampyrer skyr solljus och religioner skyr vetenskap.

Eller psykoanalysera var fel ord, men säger man nåt som avslöjar att man förstått den sidan dom inte vill visa upp.

Min grej är ju att jag slår bort fasaderna dom visar upp, jag tar det inte på allvar och intrycket av en människa styrs liksom inte av bilden dom vill leva upp till utan mer hur dom är och varför.

dino skrev:Haha va lika vi är ska vi gifta oss? Du ser söt ut också med den lilla toppen som visar naveln, kanske lite stora öron, men det ser charmigt ut

Det går nog inte, för lagårn är borta och det finns ingenstans att ha din gris.