Hej
Har fått diagnosen ADHD och läste mycket om det och Asperger.

Har kommit fram till att min bror till 99% säkerhet har Asperger.
Min fråga är ska jag säga något till honom eller inte han är över 40.
Blir man hjälpt av att veta något eller är det bättre att inte veta?

/Lars

Hej Lars och varmt välkommen till oss!

I ditt ställe hade jag valt att berätta om att jag fått diagnosen ADHD och sedan avvaktat, "väntat" på att din bror kanske frågar om ADHD och om han har "märkt av" några drag av autism hos dig.

En liten hake är att man kan ha drag av Aspergers syndrom utan att för den skull ha själva syndromet.

Lycka till!

/geocache

lalalala skrev:Har kommit fram till att min bror till 99% säkerhet har Asperger.

Det där är en rätt omfattande utredning även för de som är specialister, så jag tror du överdriver.

Och det har betydelse för:

Blir man hjälpt av att veta något eller är det bättre att inte veta?

Eftersom det bara är om man har fått diagnosen man kan få professionell hjälp.

Så vad det handlar om är om du ska uppmana honom att försöka bli utredd. Det kommer han bara bli om han har såna problem som det bedöms att han behöver stödinsatser.

Och där har du svaret på din fråga: Verkar det som han har drag av AS men ändå klarar sig bra; Då finns det inte nån anledning att säga nåt.

Jag håller inte med. Om man inte berättar, kanske han aldrig blir utredd och därmed aldrig får reda på huruvida han har en autismspektrumpersonlighet.

Det kanske är det här som skiljer mig från NT lite, jag skulle bara ha sagt det utan en endaste tanke på just det där. Jag räknar nånstans med att alla ändå vill "leva i verkligheten" bara för att jag försöker göra det. Skulle inte bry mig heller ett smack om nån sa att dom misstänkte det, skulle fråga vad han eller hon tänkt på sen gå å läsa om Asperger för att ta sätllning.

Lalalala:
Som jag ser det så finns det inget som hindrar dig från att informera din bror om dina misstankar.
Vad det sedan leder till ligger ju hos honom själv att avgöra. Det är inte helt lätt att få till stånd en utredning och vägen dit är lång. Han kanske inte har behov av en utredning ens.

Faktiskt tycker jag nog att det är allas rätt att upplysas om eventuella avvikelser som kan ställa till det i livet eller som riskerar att göra det i framtiden.

Att ha en neuropsykiatriskt avvikande hjärna behöver inte vara ett problem, den kan lika gärna vara en stor tillgång och är också oftast just det.
Men den medför även en stresskänslighet som gör oss extra sårbara för påfrestningar.
Detta kan leda till att många av oss får problem med "följdsjukdomar" som ångest, depressioner, fobier, tvångssyndrom mm.

Att veta om sina svagheter är nästan det enda sättet att undvika hamna i fallgroparna. Dessutom riskerar man att bli felbehandlad om inte grundproblematiken är känd.

Så anledningarna till att berätta om det du observerat hos din bror för honom själv är många och väger tungt.
Dina misstankar är ingen absolut sanning och det är omöjligt att veta dels hur rätt du har i dem och dels vad din bror i praktiken väljer att göra åt saken.

Men i och med din omsorg över honom och hans ev. AS problematik får han en valmöjlighet att agera om han vill och om han känner att han behöver det.

En annan aspekt i det här att få en diagnos inom NPF-spektrat är att herediteten är så pass stor.
Får man en diagnos inom det här spektrumet kan man nästan räkna med att någon nära släkting också har det.
Därför anser jag det vara min skyldighet att informera mina släktingar, inte minst dem med barn, om att jag fått en AS-diagnos så de har en chans att se över sin egen eventuella problematik.
Jag tror att man kan bespara många ett otroligt lidande iom. det.

Det är min åsikt men jag kan ha fel.

Tack för alla svar

Jag avaktar nog lite med att prata med honom, det är svårt nog att prata om normal saker för oss.

Det har alltid varit svårt att vara kompis med min bror har alltid tyckt att han varit smått efterbliven eller allmänt trög, men jag förstår nu att det beror på min adhd och hans asperger.

Tur att jag fick adhd

AS är jobbigt att ha och stödinsatser hade jag behövt redan som barn! NU är det på gång, nu när jag snart fyller 36 år....