Nu har BUP (vi kontaktade dem själva för att se om vi och de kunde hjälpa sonen att inte vara arg och olycklig etc i perioder och se om vi kan hjälpa honom på andra sätt hemma eftersom skolan redan funkar jättebra!).

Men nu säger de att han uppfyller många kriterier för ADHD och de börjar prata om att ge honom en diagnos.

Men det är ju helt fel!
Det finns så många andra aspekter (lillgammal, pratar helst med vuxna, drar sig undan för sig själv, har svårt att hålla kontakten med vänner, ticsar med händerna och i vardagssituationer som när han dricker mjölk, går i trappor etc, har svårt att förstå att det han säger kan göra andra ledsna, har jättesvårt att delta i samtal som involverar fler än två, fullkomligen uppslukad av datorer och xbox som han väljer före kompisar, och älskar att bygga lego och att plocka isär och ihop saker för att undersöka hur saker funkar och att han ligger långt över sin ålder begåvningsmässigt i Wechslertestet (på allt utom att se sammanhang)...
Ja, ni, det känns som om de missat allt som jag ser och jag vet inte vad man kan göra.

De kan väl inte ge diagnos under pistolhhot, så jag kan väl säga att jag vägrar.

Men samtidigt så vet jag ju att han utmaningar framför sig.
Frågan är om en diagnos - vilken den än är - hjälper honom eller om han klarar sig ändå. När han (och jag) mår bra (han känner direkt om jag är nere, stressad etc men det är värre med andra) så funkar han så bra. Han gillar skolan, tycker det är kul att jobba och lyckas - han kämpar som attan och är så duktig! Han kramas och pratas och lyssnar bra. Men när han mår dåligt eller är trött så hör han inte vad man säger, glömmer och verkar allmänt olycklig.

Fy vad svårt detta är. Jag ska träffa skolpsykologen i morgon och hon är en så bra person som jag hoppas vet lite råd.

Förresten, hur är detta med BUP kontra Habiliteringen? Varierar deras kompetens gällande diagnoser eller hur funkar det? Kan det vara så att BUParna bara tittar genom ADHD-glasögon - det måste väl variera från psykolog till psykolog?

Först och främst så ska du ju berätta för läkarna och psykologerna precis det du berättar här. Det vill säga, varför du inte håller med dem. Fast det har du kanske redan gjort. I så fall är nästa steg att visa belägg för dina argument om varför du inte håller med dem. Det kan kanske göras genom att föreslå att dem får komma på besök hos er eller på hans skola och se hur han beter sig i sin hem- eller skolmiljö, eller att han (och du om din son inte vill det helt själv) bor på institution en eller ett par dagar så att dem kan studera honom dygnet runt. Om du har filmer på honom när han växt upp så kan du visa dessa för läkarna och psykologerna. Jag vet inte om allt detta kanske redan gjorts, men det är det bästa jag kunde komma att tänka på just nu. Samt att vända sig till andra läkare och psykologer för ett andra utlåtande. Jag har hört om exempel där en läkare ställt AS-diagnos och en annan inte, på samma person.

Lycka till!

Du har rätt, det är ju det enda som gäller: Att säga vad man känner.
Men jag har så svårt att tro att folk inte har några dolda agendor - dumt, jag vet...

Inget av det som du beskriver har gjorts. När sonen varit på BUP (2 samtal) så har de frågat honom frågorna i sina formulär. De säger att det är svårt att komma honom "innanför skinnet", att han nog har dålig självkänsla och därför inte öppnar sig.
Visst har han dålig självkänsla, det har även jag märkt. Och att han inte har så mycket att berätta, är nog mer för att han inte ser på världen som vi gör. Han funderar inte så mycket om varför folk gör som de gör, han kör sitt race och reflekterar inte över vad andra gör eller säger. Om inte de personerna tillhör den absoluta innersta kretsen, som jag, hans pappa eller mormor, till exempel. Där känner han sig trygg och kan på nåt sätt samspela - men säkert p g a att vi anpassar oss efter honom som andra inte gör...

Nä, de på BUP har liksom inte fattat grejen, känns det som.

Nu har de kallat mig och pappan till ett nytt möte och då vill de säkert diskutera vidare kring en adhd-diagnos, så jag får väl förbereda mig inför det, kanske på det sätt som du beskriver...

Det verkar som om ADHD är lite "på modet" just nu, och kanhända att Tanterna hos dej är så inriktade på ADHD att de inte kan se något annat.

Berätta det du har skrivit här. I värsta fall; be dem titta i den där DSM-manualen de SKA ha på kontoret. Slå upp Asperger eller Autism eller något liknande och pricka av vilka signaler som stämmer på ditt barn.

Att få en diagnos kan vara både himmel och helvete. Det finns några trådar här på forumet som beskriver både och. Fördelen är att ditt barn kan få lagstadgad hjälp på det vis som är bäst för honom. Får han en ADHD-diagnos kan han få ADHD-hjälp, vilket inte är samma sak som autist-hjälp.

Var dock uppmärksam på risken att BUP-personalen kan bli griniga och uppleva det som att du, "mindre vetande", klampar in på det område där De Vet Bäst och att du försöker skriva dem på näsan att de har fel i sitt ADHD-utlåtande. Förbered dej på en sådan reaktion från deras sida, och försök ha argument för ditt uppträdande. Det kan hända att det är vettiga personer som sitter på ditt BUP, då är du bara att gratulera.

Om skolpsykologen känns som en bra person, kan det vara en idé att ha med henom som stöd för dina betraktelser, ifall BUP skulle krångla. snyggsmartosexig gav dej råd att ta med filmer på ditt barn, jag tror att det fungerar lika bra med en skolpsykolog, om denne är insatt i fallet.

Bra tips där att använda den (bra) skolpsykologen, som verkar ha bra kontakt även med BUParna.

Det börjar dra ihop sig till möte med skolpsyko, så kanske en del oro kommer att lösa sig då...

Tack båda för bra tips - man blir lite starkare av att få bolla känslor och idéer så här

Det kan ju även vara så att grabben har både Asperger och ADHD el ADD/DAMP på en och samma gång. Diagnoserna överlappar ju varandra.
Jag har huvuddiagnosen Asperger, men jag har också konstaterats ha DAMP, så jag har bägge, men Asperger är den som är mest klockren och som jag känner igen mig till 100% i.