Hej!

Är relativt ny på forumet så om det här är något som redan diskuterats en hel del tidigare ber jag om ursäkt för ännu en tråd i ämnet... Inser att det jag kommer skriva om delvis också skulle kunna falla inom ämnet "skaffa barn när man har asperger" men bare with me.

Det jag funderar över är väl mer eller mindre hur man hanterar när man längtar så mycket efter att skaffa barn, men inser att det inte riktigt är möjligt i den livssituation man befinner sig i just nu?

Jag är kvinna, blir 28 år i år, och har absolut för avsikt att försöka skaffa barn förr eller senare. Min sambo och jag hade till och med hunnit börja försöka sommaren 2008. Men i samband med det föll jag (återigen) ner i en fruktansvärt djup depression, som jag nu nästan två år senare börjar ta mig ur små, små steg i taget. Det kanske säger sig själv att våra barnplaner då lades på is. Under de här två åren har jag, efter nästan 10 år inom psykiatrin, äntligen genomgått en utredning och fått diagnosen asperger. Jag har fått den hjälp som jag behöver, bl.a. arbetsterapeut, hjälpmedel o.s.v. och börjar få lite mer ordning på mitt liv. Arbetstränar nu på samma ställe som jag jobbat på innan min sjukskrivning och hoppas återfå så stor arbetsförmåga som är möjlgt, vet dock inte hur hög den blir....

Medicinerar även med en del psykofarmaka, har ätit samma antidepressiva (Mirtazapin) sen jag var 18, men har de senaste 1½ åren ca, gått upp i maxdos. Enligt min läkare på psyk får man absolut inte äta denna medicin under en graviditet. Har försökt sluta med den ett par gånger under de senaste 10 åren, men det har inte funkat. Istället har jag som sagt behövt öka dosen, så en nedtrappning känns så långt borta.

Av alla dessa anledningar (sjukskriven med osäker framtida arbetsförmåga, mediciner, en del arbete kvar med att få livet och vardagen att flyta hyfsat smidigt) samt även allmän oro hur jag ska klara av en graviditet med tanke på min stress- och ångestbenägenhet så är det inte läge just nu att skaffa barn hur gärna jag än vill. Så hur hanterar jag denna väntan och längtan på bästa sätt? Känner mig så stressad över att åren går och att jag inte ska "hinna" innan jag p.g.a. åldern kommer ha svårt att bli gravid. Vill så gärna iaf sluta med min antidepressiva medicin, skulle kännas som ett jättekliv i rätt riktning, men är livrädd att det skulle förstöra de framsteg som jag gjort de senaste månaderna.

Vad händer om du minskar dosen? Finns det någon annan medicin som inte är farliga vid graviditet? Klockan tickar, jag är "bara" 26 men känner litet likadant.

Tack för att du svarar!

Tidigare gånger när jag försökt minska dosen (nu är det ett par år sen senast) så har jag drabbats av jätteångest, och framförallt extrem sömnlöshet. Efter ett tag så har jag blivit mer deprimerad igen. Senast när jag tog upp med en läkare på psyk att försöka minska igen avrådde de mig starkt till det just nu eftersom jag håller på att försöka komma tillbaks i arbete, så att även minska medicinen i det läget kunde lätt bli för mycket.

När vi började planera att skaffa barn 2008 så sa de på psyk att om/när jag blev gravid kunde jag direkt byta till zoloft (tror jag det var) för den är ok att käka under graviditet. Men då var utgångsläget ett annat. Och jag känner mig osäker på att byta på grund av att Mirtazapin är den medicin jag haft minst biverkningar av. Och det är ju skillnad på ett SNRI och ett SSRI-preparat. Är rädd att om jag byter när jag blivit gravid så ska jag börja må jättedåligt och då är det ju liksom för sent att byta tillbaks, bara att leva i totalt panik under resten av graviditeten - ingen bra förutsättning att klara av att vara en trygg mamma efteråt. Därför vill jag helst sluta eller byta innan jag börjar försöka bli gravid, men som sagt så avråds jag till det just nu. Det är därför jag nu sitter här och VÄNTAR (känns det som) på att jag ska må bättre, på att det ska ordna sig med arbete alternativt annat sätt att försörja mig på o.s.v. o.s.v. Men under tiden går åren... Och längtan växer.

Det var Zoloft eller annan SSRI jag tänkte på. Du kan ju prova den ett tag, före du blir gravid, för att se om den funkar. Gör den inte det har du iaf provat.

En annan sak du ska tänka på är hur känd du är av soc. De har en benägenhet att ifrågasätta föräldrar med diagnoser o ska stup i kvarten utreda om man duger.
Samma med psyk/barnpsyk, de är skyldiga att anmäla till soc enbart på misstanke om att ett barn kan fara illa.
Så planera noga, se till att du/ni har ett fungerande vardagsliv o att du mår så bra man kan begära. Och L-ing är nog bättre att bo i då än N-ing.

SEn är ju du inte ensam om att försöka hantera barnlängtan, det delar du med många kvinnor som av olika anledningar inte får eller kan skaffa barn. Även om det kan kännas mycket svårt så är det nog ändå en sak som man efterhand lär sig hantera.

Din ålder tycker jag inte att du ska oroa dig över. Min mor var 33 när jag föddes. Tänk på kronprinsessan som är en bit över 30 hon med, liksom drottningen var, hon var väl 35. Och jag vet många som varit både 40 och mer. Så visst är det möjligt även om en del risker ökar med högre ålder.

Hej och tack för ditt svar!

Jag har aldrig haft någon kontakt med soc och tror inte att jag någonsin kommer behöva ha det heller. Varken på grund av ekonomin eller annat stöd. Den enda kontakten jag har är med psyk och habiliteringen, men mina kontakter där är övertygade om att jag när jag lärt mig hantera mina svårigheter kommer klara mig själv och kunna bilda familj. Jag har haft turen att ha en fantastisk familj, en hög intelligens (vad dumt det känns att säga!) som gör att jag till viss del kan kompensera för mina svårigheter, har en fil. kand från universitetet i ryggsäcken så jag vet att jag kan prestera under rätt förhållanden. Har med andra ord en hel del skyddsnät som jag är mkt tacksam för. Osäkerheten ligger i om i hur hög omfattning jag kommer klara av att arbeta, och detta vill jag känna på innan jag fattar några andra beslut om framtiden. Men visst har man hört skräckhistorier om hur folk blir ifrågasatta som föräldrar enbart utifrån en diagnos, så jag uppskattar att du "varnar" mig för detta, det ska man nog inte glömma bort.

Jag har även en fantastisk sambo som tar största lasset med hem och så vidare, och som även är väl införstådd med att han förmodligen kommer få göra det även i framtiden.

Och jag förstår hur du menar med åldern, min mamma var 32 när jag föddes och 34 med brorsan, så min oro är ju till viss del onödig och ologisk. Men den finns där just för att allt känns så osäkert just nu hur lång tid det ska ta att bli bättre. Nu har det ju tagit två år bara att börja se ovanför vattenytan igen, så det är ju ganska "långa" tidsperspektiv det handlar om. Jag har även stora problem med oregelbunden mens och uteblivna ägglossningar, så det är långt ifrån självklart att det kommer gå snabbt och lätt för mig att kunna bli gravid. (Oro igen )vilket späder på åldersnojjan.

MsTibbs skrev:Det var Zoloft eller annan SSRI jag tänkte på. Du kan ju prova den ett tag, före du blir gravid, för att se om den funkar. Gör den inte det har du iaf provat.

Det är det jag planerar att göra, men min läkare vill att jag väntar med att pröva att byta tills jag är mer stabil i mitt mående samt i att vara i arbete, så jag inte riskerar att åka rakt ner i helvetet igen. Har precis efter flera månaders arbetsträning börjat bli hysat ok med 25% arbete, så jag har lite jobb kvar framför mig! Men sen ska jag absolut göra som du säger!

Aha, problem med mens mm? Be då din läkare kolla din sköldkörtelfunktion med jämna intervall, inte bara en gång utan 1-2 ggr per år så man ser om det sker nga förändringar. Man behöver inte ha så mycket försämrad funktion i den för att infertilitet ska bli följden. Finns nga gynekologer som jobbat mkt med detta.

Hej tänkte skriva att jag förstår dig.. men det gör jag ju INTE jag kan ju inte förstå hur du känner.. tänkte försöka uppmuntra dig lite dock.

Att stå ut med att vänta.. tänk på att när du väl har väntat har du skapat så mycket bättre förutsättningar för de barn du tänker ge liv.. du slänger dig inte ut i något bara för att du vill utan du VILL faktist ge det bästa DU kan åt ett barn, mycket moget och förnuftigt!

Även om förändringen kan ta tid för dig så har du ju ett bra mål att kämpa för, alla förrändringar är lättare när man har ett mål att nå, du har dessutom delmål på vägen jättebra! (fyfan nu lät jag som en djävla arbetsförmedlare)

Själv har jag 2 barn, den ena fick jag som 19 åring straxt efter gymnasiet.. inte bästa förutsättningarna alls men man gör det bästa av situationen. Jag är nu 29 och kan meddela dig att många många av mina klasskamrater/kamrater knappt ens tänkt tanken på att skaffa barn NU. Så du behöver inte känna att du har bråttom hoppas det går bra för dig med att ändra medicinen.. !

A skrev:Aha, problem med mens mm? Be då din läkare kolla din sköldkörtelfunktion med jämna intervall, inte bara en gång utan 1-2 ggr per år så man ser om det sker nga förändringar. Man behöver inte ha så mycket försämrad funktion i den för att infertilitet ska bli följden. Finns nga gynekologer som jobbat mkt med detta.

Det visste jag faktiskt inte! Jag har kollat den på VC ett par gånger, senast för lite mer än ett år sedan, och dom säger att värdet ser normalt ut. Men å andra sidan har jag hört från bekanta som kan en del om ämnet att vissa symtom som jag har skulle kunna vara tecken på en obalans, och att det vanliga blodprovet man tar inte alltid visar rätt, så man blir ju lite konfunderad... Kanske något som är värt att prata om med sin gynekolog istället?

Ayhanza skrev:Hej tänkte skriva att jag förstår dig.. men det gör jag ju INTE jag kan ju inte förstå hur du känner.. tänkte försöka uppmuntra dig lite dock.

Att stå ut med att vänta.. tänk på att när du väl har väntat har du skapat så mycket bättre förutsättningar för de barn du tänker ge liv.. du slänger dig inte ut i något bara för att du vill utan du VILL faktist ge det bästa DU kan åt ett barn, mycket moget och förnuftigt!

Även om förändringen kan ta tid för dig så har du ju ett bra mål att kämpa för, alla förrändringar är lättare när man har ett mål att nå, du har dessutom delmål på vägen jättebra! (fyfan nu lät jag som en djävla arbetsförmedlare)

Själv har jag 2 barn, den ena fick jag som 19 åring straxt efter gymnasiet.. inte bästa förutsättningarna alls men man gör det bästa av situationen. Jag är nu 29 och kan meddela dig att många många av mina klasskamrater/kamrater knappt ens tänkt tanken på att skaffa barn NU. Så du behöver inte känna att du har bråttom hoppas det går bra för dig med att ändra medicinen.. !

Tack, vilket fint svar!
Det är precis så jag försöker tänka, och det funkar faktiskt när man har "bra" dagar! Det är nog så att det känns extra jobbigt just nu för att flera av mina gamla vänner och bekanta från skoltiden börjar få barn nu, bland annat min bästa kompis under många år är gravid. Så man kan väl inte låta bli att jämföra sig, dumt nog! Känns ibland som att andra så lät bara går vidare med sina liv, medan man själv står kvar på samma fläck och stampar, utan att kunna ta ett steg framåt. Men du har helt rätt, jag ska försöka att verkligen tänka såhär att kanske så kommer det gå jättebra för mig och min eventuella framtida familj, just för att de kommer vara SÅ planerade, efterlängtade och genomtänkta ur alla aspekter. Det är en fin tanke!

hatschepsut skrev:

A skrev:Aha, problem med mens mm? Be då din läkare kolla din sköldkörtelfunktion med jämna intervall, inte bara en gång utan 1-2 ggr per år så man ser om det sker nga förändringar. Man behöver inte ha så mycket försämrad funktion i den för att infertilitet ska bli följden. Finns nga gynekologer som jobbat mkt med detta.

Det visste jag faktiskt inte! Jag har kollat den på VC ett par gånger, senast för lite mer än ett år sedan, och dom säger att värdet ser normalt ut. Men å andra sidan har jag hört från bekanta som kan en del om ämnet att vissa symtom som jag har skulle kunna vara tecken på en obalans, och att det vanliga blodprovet man tar inte alltid visar rätt, så man blir ju lite konfunderad... Kanske något som är värt att prata om med sin gynekolog istället?

Kräv ut en kopia på din labrapport.

Läkare brukar tro att TSH på uppåt 5 är normalt eftersom labens referenser säger så (referenserna skapade strikt efter en normalfördelgninskurva EJ efter sjukdomsfrekvens eller vad man vet för värden som är friska), medan de som vet, vet att över 2,5 + symptom ska behandlas, att en ökning av 1 enhet i TSH-värde kan ge symptom, och över 2,5 ska man absolut INTE ha om man vill bli gravid eller är gravid.

Ove Törring som är bland sveriges främsta, säger att en person som legat på 1 i TSH, kan få problem vid 2, eftersom en ökning med 1 kan ge symptom. Dessa personer missas eftersom man aldrig funderar på vad som är det normala för en viss person.

En artikel som kan vara av intresse för dig:
Diskutabel gräns för TSH-värdet vid hypothyreos - ur primärvårdens nyheter

Tack Bror Duktig!
Det är ungefär det jag hört av min bekanta (som själv har dessa problem) men jag har inte haft någon bra skriftlig info. Men den här informationen ska jag verkligen ta med mig nästa gång jag kontaktar vårdcentralen!

Du kan hitta länkar till mer bra artiklar och texter på www.hypo2.info

Kolla runt där.

För att lyckas mot vården, så måste man ha texter ur "rätt" tidningar och av "rätt" personer, som den här Ove Törring. Läkare är mycket hårdnackade med att de själva har rätt och brukar ju inte lyssna på något om man inte har en text från en auktoritet OCH som varit publicerad i rätt tidning.

Och kräv alltid ut dina labrapporter, läkare säger för det mesta att allt är bra, t.o.m. när det är utanför labbens normalfördelningskurvereferenser (egen erfarenhet vid ett flertal tillfällen).

Om du har tagit prov förr, så kanske du kan få ut några labbrapporter och se hur ditt TSH har legat.

Även järn och B12 har referenser som läkare accepterar, och som inte har någon som helst att göra med vad som är optimalt. Det finns t.o.m. forskning som visar mer och mer att de accepterade lägsta värdena är alldeles för låga och associerade till att man senare får vissa sjukdomar.

Väldigt intressant information. Jag vet att i samband med att jag gjorde min AS-utredning förra vintern så var jag på VC för att ta en massa prover, för att utesluta att det fanns fysiska orsaker som skulle kunna orsaka vissa av mina problem. Det fanns det inte så det var eg inte det jag skulle skriva, utan: man tog även prover för att kolla nivåerna av en massa olika vitaminer och mineraler i kroppen. När svaret kom sa läkaren att de nivåerna var bra, men samtidigt så såg jag rapporten bakom henne i datorn där vissa rader var rödmarkerade. Jag frågade vad det betydde, och enligt läkaren så var det att det var för att jag hade brister/avvikande värden där Men samtidigt så "var det inget som avvek"?? Tyvärr har jag alltid extremt svårt att prata för mig hos läkare, så jag kom mig inte för att begära ut rapporten för att se vilka värden det var som var avvikande, eller varför hon menade att det inte spelade någon roll att de var avvikande. Kanske borde jag samla mod och ork att göra det nu, bara för att veta...

hatschepsut skrev:Väldigt intressant information. Jag vet att i samband med att jag gjorde min AS-utredning förra vintern så var jag på VC för att ta en massa prover, för att utesluta att det fanns fysiska orsaker som skulle kunna orsaka vissa av mina problem. Det fanns det inte så det var eg inte det jag skulle skriva, utan: man tog även prover för att kolla nivåerna av en massa olika vitaminer och mineraler i kroppen. När svaret kom sa läkaren att de nivåerna var bra, men samtidigt så såg jag rapporten bakom henne i datorn där vissa rader var rödmarkerade. Jag frågade vad det betydde, och enligt läkaren så var det att det var för att jag hade brister/avvikande värden där Men samtidigt så "var det inget som avvek"?? Tyvärr har jag alltid extremt svårt att prata för mig hos läkare, så jag kom mig inte för att begära ut rapporten för att se vilka värden det var som var avvikande, eller varför hon menade att det inte spelade någon roll att de var avvikande. Kanske borde jag samla mod och ork att göra det nu, bara för att veta...

Det är extremt svårt att stå på sig, jag vet... Och även om man står på sig så fungerar det inte.

Vissa män kan bete sig "myndigt" och på så sätt lyckas, men för kvinnor gör det beteendet bara saken värre.

Saken är ju den att rena bristsjukdomar, som vi kände dem på 1800-talet, existerar knappt. Men däremot så kan man få andra symptom mycket tidigare, ofta diffusa, trötthet, andfåddhet, lite yrsel, känner sig mer påverkad av stress än man borde, tappar lite mer hår. Och få höra att "sådant kan hända ibland". Om det inte vänder, så blir ju livskvaliteten kraftigt förstörd. Och man brukar ändå få höra samma "så kan det vara ibland".

Läkarna "på golvet" vet inget om forskningen. De tror på labbens referensvärden och hånler lite åt den obildade patient som påstår att den kanske behöver järn eller B12. Bland experterna så gäller t.ex. att 30 eller mindre i ferritin är absolut järnbrist, medan vanliga vården låter det vara normalt ned till 7, samtidigt som de på allvar tror att hb avgör järnbrist. Man kan ha allvarlig järnbrist utan att hb sjunker under nedre referens. Homocystein (mäter B12 indirekt, men bättre än att äta det löst i blodet) över 7 är associerat med sjukdomar för forskare, medan vården anser att det kan gå upp till 15. Experter på B12 håller med om att 7 är max. Läkare inom psykvården, skrattar och säger att homocystein är fel prov att ta och att B12-experterna nog inte vet det (jepp, min läkare sade så - vilket hån mot de riktiga experterna, undrar om han vågar säga det direkt till dem - när ska psykdoktorer lära sig att de inte är experter på provtagning).

Googla efter sådant och skriv ut om du hittar något som berör dig och som har tillräckligt med tyngd. Ju vettigare referenser jag hittar, desto mer som stämmer med föregående stycke.

Om man sedan lyssnar lite på folk som haft de där "normala" värdena, och som blvit MYCKET bättre när de kommit till en expert som medicinerat, så undrar man ju vad fan liksom. Ofta får sådana personer veta av vanliga läkare att det var placebo, men då kan man ju undra varför placebo inte har funkat på allt annat som personen testat och trott på.

Lita inte på psykvården när det gäller prover, de verkar klart sämst av alla. Ej privata VC är näst sämst. Försök hitta en privatläkare med intresse. Helst experter på något nära din problematik.

Du vet väl att du har rätt enl Patientjournallagen att få ut kopior på alla handl som rör dig, anteckningar i journal, lablistor, remisser och -svar, allt utom på blodprover o vävnadsprover - lite svårt ju ...

Så skriv ett litet brev o lämna på din vc eller var du vill ha ut kopior ifrån. Det kan ev kosta om det är mkt papper men då får du fundera över hur långt bak du vill ha.

Du kan formulera det såhär

"Jag begär härmed ut kopior på samtliga handlingar som gäller mig, inkl lab listor,m remisser med svar och vad som annars kan finnas som tillhör min journal.
Jag emotser handlingarna snarast."

Underteckna med ort, datum, namn, personnummer o adress o ev tel.

Kan användas överallt så det är bara att skicka runt!

Frågar de vad du ska ha dem till så svarar du att det får de inte fråga om o du tänekr inte svara på det.
Vill de att du fölrst ska gå igenom jjournal mm med din läkare så säger du nej tack det behövs inte, jag har kontakt med folk som kan det här.

De kan inte tvinga dig till nånting sånt o du har rätten på din sida.
Det är bara att utöva den!

Sen kan du ju skriva här o berätta t ex om dian labvärden om du vill det.

Och är det så att du har avvikande labvärden utan att man brytt sig så kan det vara läge för att gå vidare .... efter att de fått förklara varför de inte tar itu med det.

Vässa hörngaddarna!

Tillägg
jag kan stava men inte mitt tangentbord ...

hatschepsut skrev: Tyvärr har jag alltid extremt svårt att prata för mig hos läkare, så jag kom mig inte för att begära ut rapporten för att se vilka värden det var som var avvikande, eller varför hon menade att det inte spelade någon roll att de var avvikande. Kanske borde jag samla mod och ork att göra det nu, bara för att veta...

Inte för att vara negativ eller låta avskräckande, men vill du ha barn måste du tänka på eventualiteten att du skulle få barn med eget npf. Får du såna barn lär du behöver kunna stå upp för dem och kriga för deras rättigheter, iaf om samhället fortsätter att se ut som det gör på alltför många ställen.

Så öva nu på att stå upp för dina rättigheter. Blir du ansvarig för någon annan MÅSTE du göra det. Tänker jag, och önskar dig samtidigt lycka till. Jag skulle inte vilja vara utan mina ungar, vilket helvete det än varit att försöka att få till till ex utredning, diagnos, skolbyte osv. Jag visste ju inte om nåt sånt som npf, eller jag visste ju att det fanns men förstod inte alls att det angick oss, både barnen, mig och en massa släktingar...

@Bror duktig: Verkligen tack, jättebra information. Jag har absolut funderat att försöka hitta någon privatläkare el. dyl. istället. På vårdcentralen känns det alltid så stressat, och att man är helt ointressant om man inte har en åkomma man kan skriva ut antibiotika mot efter 2 minuters undersökning. Bemötandet är oftast under all kritik. Jag har under många år nu lidit av konstant fruktansvärd trötthet, yrsel, svaghet och matthet, vilket ju är svårt för det KAN ju vara bara rent psykiskt, men det KAN också bero på något annat. Det är därför det är så svårt att stå upp för sig själv, för när man en gång fått en "psykstämpel" så tenderar ju vården att tolka allt man säger utifrån detta.

@A: Det är en bra idé, det skulle jag kunna göra. Det är ju bra numera att man kan maila till sin vårdcentral, så man inte behöver argumentera i telefon, vilket nog är det jobbigaste jag vet!

Vet inte om det är någon hjälp, men here it goes:

Jag har ätit anti-depressiva mediciner sen jag var 12 år gammal, har försökt trappa ner, sluta m.m...
Alltid trott att jag inte klarat av att vara utan, varenda gång jag trappat ner till mindre dos har jag börjat må dåligt på en gång.

Har varit och gjort tester på VC och det har visat sig att jag haft anemi och folsyrebrist bland annat, började äta medicin för det.
Folsyrebrist kan göra att man blir nedstämd.
Folsyretabletterna har hjälpt mig ett steg på vägen att må bättre.

Så det kan ju vara ett tips att kolla upp, folsyrebrist?

edit: äter inga anti-depressiva preparat alls nu

@hatschepsut yrsel och matthet skulle ju kunna vara vanlig järnbrist men om de nu har tagit en massa prover så borde det ju inte kunna vara det??

Jag tycker du ska försöka ta reda på vad du har för järnvärde. Ligger det i underkant utan att de anser att du är i riskzonen skadar det ju inte att ta tillskott och se om du blir något piggare av det.

Har man högt järn ska man dock definitivt inte ta tillskott eftersom det kan vara toxiskt.

@Alfapetsmamma:
Tack för ditt svar! Jag är absolut väl medveten om risken för detta. Det har varit en av de frågor jag diskuterat mycket med psykologen jag träffade på habiliteringen strax efter jag själv fick min AS-diagnos.

Jag hoppas och tror att jag kommer ha lättare att kunna strida för mitt ev. framtida barn än vad jag har för mig själv. Nu är det så lätt att strunta i att ta tag i jobbiga saker, för att man (dumt nog) tänker att det är ju bara jag själv som drabbas. Men har jag ett barn som är beroende av mig är det nog en helt annan sak. Redan nu märker jag ju t.ex. att jag inte har lika svårt att stå på mig när det gäller att bråka med veterinären (har en katt som är sjuk mycket) eller när det gäller att få vård för anhöriga.

Jag har också turen att ha en sambo som är extremt duktig på att stå på sig, argumentera och strida för att få det han vill ha - så blir det för mycket för mig nån gång så bussar jag honom på dem!

Det kanske är personligt att fråga så du behöver inte svara om du inte vill, men hade du någon npf-diagnos innan det var aktuellt att utreda dina barn? Jag kanske är naiv, men jag tänker att det kanske finns en större chans att få till en utredning i ett tidigt skede om det är känt att ena föräldern har diagnos? Det är lite så vi har diskuterat på hab... att om jag bor kvar inom Östergötlands landsting så har jag ju kontakter att "utnyttja" om jag skulle misstänka att det förelåg någon form av problematik hos mitt ev. barn.

Inkalo skrev:Vet inte om det är någon hjälp, men here it goes:

Jag har ätit anti-depressiva mediciner sen jag var 12 år gammal, har försökt trappa ner, sluta m.m...
Alltid trott att jag inte klarat av att vara utan, varenda gång jag trappat ner till mindre dos har jag börjat må dåligt på en gång.

Har varit och gjort tester på VC och det har visat sig att jag haft anemi och folsyrebrist bland annat, började äta medicin för det.
Folsyrebrist kan göra att man blir nedstämd.
Folsyretabletterna har hjälpt mig ett steg på vägen att må bättre.

Så det kan ju vara ett tips att kolla upp, folsyrebrist?

edit: äter inga anti-depressiva preparat alls nu

Vilket hoppfullt svar!

Jag har mätt nivåerna av järn, folsyra och b12 och de ska vara ok enligt det vanliga blodprovet (som jag nu börjar förstå inte alltid är rättvisande).
Jag äter trots det tillskott (vitamineral) på grund av att jag har varit vegetarian sedan jag var 14. Dock har jag på senare tid börjat äta fisk, och har faktiskt märkt en viss mätbarn effekt sedan jag för ca 2 månader sedan började äta EyeQ omega 3, framförallt på mina depressiva symtom. Det här ger mig visst hopp om att jag ska klara av att göra som du någon gång och sluta med mediciner. Om jag hittar mitt optimala näringsintag, samt eventuella brister åtgärdas.