Jag känner att jag behöver kontakt med andra i samma situation och beslutade mig för att registrera mig här. Är diagnostiserad med grov social fobi (kanske dels mitt eget fel, se nedan) men är helt säker på att det inte kan förklara allt. Har varit inne på Aspergers ända sen jag kom i kontakt med en bekant som är diagnostiserad med AS. Det skulle förklara så mycket som jag upplever problematiskt.

Jag ska egentligen upp tidigt imorgon för att träffa min flickvän (sedan 2 år) och äta "mysig" frukost (jag _försöker_ ha det "mysigt"). Det som jag känner är det värsta är att jag ibland känner mig helt känslolös och ointresserad av att prata med henne när AS symptomen kommer in i bilden. Vill oftast vara ensam utan att ha kontakt med andra människor. Det är bara problematiskt och alldeles för ansträngande.

Har varit tillsammans med henne i 2 år nu. Känner mig ofta känslolös, och vill oftast vara ensam och göra saker jag intresserar mig av och vill inte bli störd. Bryter lätt ihop och gråter när jag blir överväldigad och stressad. Tappar lätt intresset för konversationer, och fokuserar på mönster omkring mig och annat - precis vad som helst. Även för nya bekanta, vilket gör att jag upplevs som tråkig, arrogant och ointressant. Bra - då går de och lämnar mig ifred som jag ju vill

Naturvetenskap är det som intresserad mig och jag kan lätt fastna i det en hel dag om jag fick chansen. Min flickvän vill att vi ska göra saker "tillsammans", jag försöker hänga på och har en del inlärda beteenden för att handskas med detta utan att det märks för mycket - men det känns mindre bra inombords,om ni förstår.
Blir oerhört lätt förvirrad av verbala instruktioner, och tappar lätt bort mig i handlingen i filmer när det blir för mycket. Har oerhört svårt med fantasi och att svara på frågor som är mer analyserande.

Går i terapi sedan ett tag tillbaka. Men det är mest fokuserat på social fobi. Jag ringde och sa att jag hade social fobi (visste väl inte så mycket om AS då), och därmed kanske mitt eget fel också. Det är dock svårt att prata om det och säga direkt att de borde utreda för AS... gått på flera olika mediciner och terapin känns ibland bara "dum" och meningslös. För jag har alltid varit så här, hur skulle det kunna bli annorlunda?

Har svårt att se framåt och med depressioner jag försöker dölja känns allting bara på "låtsas". Att följa rutiner istället för att "känna" och frustrationen att inte alltid kunna göra saker som intresserar mig.

Ursäkta att det blev så långt.


Admin
Redigerat inlägget något.

M42 skrev:Går i terapi sedan ett tag tillbaka. Men det är mest fokuserat på social fobi. Jag ringde och sa att jag hade social fobi (visste väl inte så mycket om AS då), och därmed kanske mitt eget fel också. Det är dock svårt att prata om det och säga direkt att de borde utreda för AS... gått på flera olika mediciner och terapin känns ibland bara "dum" och meningslös. För jag har alltid varit så här, hur skulle det kunna bli annorlunda?

Det blir bara ett kort svar på en liten del av ditt inlägg nu. Jag tycker att du ska ta upp AS med din terapeut så snart som möjligt, spelar ingen roll att du sökte dit av annan anledning. Du kan ju bara säga att du läst på en del och känner igen dig och så får du antagligen berätta mer om hur och så får terapeuten fundera på detta - det kan ju vara så att h*n inte har erfarenhet av just AS och måste läsa på eller rådfråga själv, alternativt att du får söka dig vidare till någon annan. Gällande din sista fråga så kan alla utvecklas, men det är dock nödvändigt att veta vilken ens problematik är för att detta ska kunna ske.

M42 skrev:Känslolös

Gå och undersök dej om du är psykopat. Det kan vara nån sån "sjukdom".

Tyvärr obotlig isåfall. Livet kan va hårt.

treeman skrev:

M42 skrev:Känslolös

Gå och undersök dej om du är psykopat. Det kan vara nån sån "sjukdom".

Tyvärr obotlig isåfall. Livet kan va hårt.

Annars passar den beskrivningen ganska bra hur man kan känna om man är apatisk och deprimerad.

carl skrev:

treeman skrev:

M42 skrev:Känslolös

Gå och undersök dej om du är psykopat. Det kan vara nån sån "sjukdom".

Tyvärr obotlig isåfall. Livet kan va hårt.

Annars passar den beskrivningen ganska bra hur man kan känna om man är apatisk och deprimerad.

Ber om ursäkt för mitt "uttalande". Jag mådde skit igår och råka skriva det jag skrev. Fölåt. Du lär inte vara psykopat.

M42 skrev:Jag känner att jag behöver kontakt med andra i samma situation och beslutade mig för att registrera mig här. Är diagnostiserad med grov social fobi (kanske dels mitt eget fel, se nedan) men är helt säker på att det inte kan förklara allt. Har varit inne på Aspergers ända sen jag kom i kontakt med en bekant som är diagnostiserad med AS. Det skulle förklara så mycket som jag upplever problematiskt.

Hej och välkommen!

Jag ska egentligen upp tidigt imorgon för att träffa min flickvän (sedan 2 år) och äta "mysig" frukost (jag _försöker_ ha det "mysigt"). Det som jag känner är det värsta är att jag ibland känner mig helt känslolös och ointresserad av att prata med henne när AS symptomen kommer in i bilden. Vill oftast vara ensam utan att ha kontakt med andra människor. Det är bara problematiskt och alldeles för ansträngande.

Känner igen det där. Jag blir lätt överansträngd av för mycket social kontakt, särskilt om det måste pratas mycket. Min 3/4-sambo har också AS och ingen av oss är särskilt pratsam på morgonen så då går det bra, men min kompis (som inte har AS) är lika social och pratglad dygnet runt så den kontakten måste jag tyvärr ransonera av ren självbevarelsedrift fast hon är en underbar person.

Har varit tillsammans med henne i 2 år nu. Känner mig ofta känslolös, och vill oftast vara ensam och göra saker jag intresserar mig av och vill inte bli störd.

Att få vara ifred och ägna sig åt sina intressen tillräckligt lång tid i taget kan vara livsnödvändigt för många introverta, aspergare, forskare, konstnärer och andra kreativa personer för att man inte ska bli deprimerad eller galen av frustration.

En del är till sitt temperament mer intellektuellt än emotionellt lagda, det är helt normal variation. Finns både intellektuella och emotionella aspergare, och många som är både och.

Själv blir jag ofta emotionellt bedövad när jag är överansträngd, som att systemet går på reservaggregatet och alla 'lyx'-funktioner som känslor o dyl sätts på sparlåga. Inte ens min favoritmusik eller annat som normalt väcker känslor i mig förmår tränga igenom bedövningen vid de tillfällena, blir nästan bokstavligen som en zombie då.

Bryter lätt ihop och gråter när jag blir överväldigad och stressad.

Jag brukar ofta gråta av ren trötthet när jag varit på något socialt galej som tog mer krafter än jag hade.

Tappar lätt intresset för konversationer, och fokuserar på mönster omkring mig och annat - precis vad som helst. Även för nya bekanta, vilket gör att jag upplevs som tråkig, arrogant och ointressant. Bra - då går de och lämnar mig ifred som jag ju vill

Jag försöker numera undvika sammanhang där det bara blir ointressant kallprat men känner igen detta från tidigare när jag inte hade något val.

Naturvetenskap är det som intresserad mig och jag kan lätt fastna i det en hel dag om jag fick chansen. Min flickvän vill att vi ska göra saker "tillsammans", jag försöker hänga på och har en del inlärda beteenden för att handskas med detta utan att det märks för mycket - men det känns mindre bra inombords,om ni förstår.

Har du funderat på om du ska ha någon relation ö h t? Du kanske skulle må bäst om du slapp dessa påtvingade gemensamma aktiviteter och fick ägna dig åt dina intressen i lugn och ro?

Blir oerhört lätt förvirrad av verbala instruktioner, och tappar lätt bort mig i handlingen i filmer när det blir för mycket. Har oerhört svårt med fantasi och att svara på frågor som är mer analyserande.

Låter klassiskt aspigt, även om det inte är alla som har de problemen.

Går i terapi sedan ett tag tillbaka. Men det är mest fokuserat på social fobi. Jag ringde och sa att jag hade social fobi (visste väl inte så mycket om AS då), och därmed kanske mitt eget fel också. Det är dock svårt att prata om det och säga direkt att de borde utreda för AS... gått på flera olika mediciner och terapin känns ibland bara "dum" och meningslös. För jag har alltid varit så här, hur skulle det kunna bli annorlunda?

Håller med doris att du bör berätta om din nya misstanke och hur mycket bättre du känner igen dig i AS. Säg typ det du skriver här, att detta känns som hur du normalt fungerar och inte som någon 'sjukdom' som går att bota med terapi.

Har svårt att se framåt och med depressioner jag försöker dölja känns allting bara på "låtsas". Att följa rutiner istället för att "känna" och frustrationen att inte alltid kunna göra saker som intresserar mig.

Som sagt, om du mår så pass dåligt av att inte få tillräckligt med tid för dig själv och dina intressen så kan det nog vara dags att antingen förhandla dig till mer egentid i relationen eller också avsluta den. Tyvärr brukar det ingå i diagnosen att ha svårt att säga ifrån och ta plats också, det är något man får öva sig på. Ibland tvingas man helt enkelt, för att man blir sjuk annars. Rekommenderar att ta tag i det innan du bryter ihop, även om det känns jobbigt.

Ursäkta att det blev så långt.

Det är lugnt. Men lite mer luft mellan styckena skulle göra det lättare att läsa. Det som hör ihop med föregående stycke fattar man att det hör ihop ändå.

Tack för svaren! Ska träffa läkaren idag och försöka ta upp det. Har antecknat lite struktur på hur jag ska säga det. Kanske får ta med en lapp, annars finns risk att det aldrig blir av att jag säger det.

Det där med känslolös var kanske lite fel ord, känslomässigt opassande kan nog vara mer åt rätt håll.
Har definitivt känslor som går antingen väldigt uppåt eller väldigt nedåt, eller ofta helt olämpliga i just den situationen jag är i. Väldigt frustrerande när man har flickvän.


När det gäller relationen så har jag flyttat till egen lägenhet och får mer tid för mig själv. Får se hur det fungerar. När vi umgås (och jag känner för det) så är det underbart, och jag älskar henne verkligen.

Tack Inger! Förstår vad du säger och uppskattar att du tog dig tid att skriva. Ska snart iväg och se vad läkaren säger... tycker ju själv också att AS stämmer bättre överens.


Var rätt nedstämd när jag skrev ovan inlägg. Känns bättre idag. (det blir till och med en smiley idag!)

Har precis varit och träffat läkaren. Hon hade med sig en läkarstudent, och dum som jag var kunde jag inte säga ifrån att jag inte ville att hon skulle vara med. Det förstörde allt jag planerat.

Vågade inte säga ifrån alls utan bara satt där och höll med allt hon sa. Hon pratade om medicinen, biverkningar och min situation som hon redan vet om.

Antagligen för att studenten skulle få en överblick?

Sen tyckte hon inte att vi skulle boka en ny tid utan låta det vara eftersom jag ligger på den dos hon vill jag ska ligga på, och hon kommer titta in hos mig och terapeuten för att se hur det går.
Hon frågade om det gick bra, och jag sa "ja" efter tvekande. Jag och terapeuten skulle fokusera på terapin medan hon följer upp medicineringen.

I slutet frågade hon om jag var nöjd med att jag klarade av att ha studenten där samtidigt, att det var modigt och att jag kände "Yes, det här klarar jag av!".
Hon frågade om och om igen, med olika formuleringar varje gång efter en stunds paus och försökte få mig peppad eftersom jag tvekade att svara i säkert 1-2 minuter och bara satt tyst där.

( Jag kände mig helt förtvivlad och tänkte att det här var jag sannerligen inte nöjd med utan var väldigt besviken med. Tankarna bara låstes och jag kände frustration inombords, vågade inte säga ifrån. ).

Fick inte fram ett ord när studenten satt där

Första lösningen jag kom på direkt efter var att lämna ett brev till terapeuten som han kan lämna till henne... ??

M42 skrev:( Jag kände mig helt förtvivlad och tänkte att det här var jag sannerligen inte nöjd med utan var väldigt besviken med. Tankarna bara låstes och jag kände frustration inombords, vågade inte säga ifrån. ).

Fick inte fram ett ord när studenten satt där

Första lösningen jag kom på direkt efter var att lämna ett brev till terapeuten som han kan lämna till henne... ??

Vad tråkigt att det inte gick som du hade tänkt, och vad dåligt av läkaren att inte "känna av" dig bättre, dvs läsa mellan raderna att du nog inte alls trivdes i situationen.

Jag tycker dock att ett brev låter som en jättebra idé! Det kanske till och med är lättare att skriva ner allt än att säga det. Känner iaf själv ofta så och använder texter/brev för att samla mina tankar, få perspektiv eller komma fram till vad jag tänker och vill - när man ska prata är risken att man blir stressad, glömmer eller inte kan formulera sig lika bra.

Admin

Låser tråden på begäran.