Jag kanske håller på att få en identitetskris. Jag kanske inte vet vem jag är.
Kanske är jag osäker på min självidentitet. Kanske har jag ingen?

Uppväxt
Jag gick inte på dagis eller förskola.

Under min uppväxt fick jag stryk hemma av pappa.
När jag började i skolan på lågstadiet så var jag väldigt våldsam, aggressiv, impulsiv, och konfliktsökande. Jag trodde väl det var så en kille skulle bete sig eller något, att det var så man fick respekt, att man skulle vara stark och ha auktoritet över andra.
På mellanstadiet upphörde detta till följd av en polisanmälan och en sträng lärare.
På lågstadiet hade jag kvinnliga lärare, som var snälla men saknade auktoritet.
Min mellanstadielärare var manlig, han var snäll, rättvis, respektingivande, och sträng. Han tolererade inte mitt beteende. Varje gång jag varit involverad i en konflikt eller gjort något dumt så konfronterade han mig, och det blev jobbigt för han hade auktoritet.
Han var jättebra, det var min bästa lärare jag haft. Hänt att jag råkade kalla honom för pappa.

I skolan blev jag mobbad.
Folk är omogna, och det kan vara kul att trycka ner andra, och jag har inte själv betett mig exemplariskt, så jag förstår att folk varit taskiga mot mig, dom kanske inte själv har haft det så lätt.
Men jag kan ändå känna ett hat att människor tryckt ner mig, sinkat mig, och förstört för mig, förpestat min tillvaro, haft en negativ påverkan på mig, och skapat osäkerheter och tvivel hos mig. Sånt kan ju forma mig som person.
Det är ett brott att göra så, att förstöra något vackert.
Tänk om tillvaron hade varit optimal istället och jag hade peppats och uppmuntrats, hur det skulle kunna ha influerat och format mig.

Andra ungar och klasskompisar hade lyssnade på musik och hade favoritartiser och sånt. Inte jag, dom frågade vilken min favortitartist var, men jag visste ingen, jag lyssnade inte på musik. Sen upptäckte jag musik lite senare när jag fick internet kunde ladda ner.

I retrospekt kan jag tycka att jag inte varit medveten, self-aware. Jag gjorde vad jag blev tillsagt, var lätt influerad och hängde med kompisar, och gjorde som dom utan att tänka. Jag tänkte inte.

Jag var uppvuxen som Jehovas vittne, och firade aldrig jul, påsk, födelsedagar och andra högtider som andra gjorde.
När jag var liten ville inte mamma att jag skulle gå utanför gården, sen fick jag väl gå utanför gården till dom andra gårdarna, men hon ville ändå att jag skulle hålla mig i området/grannskapet, att jag inte skulle röra mig i centrum. Nuförtiden ser jag ungar själva röra sig fritt i stan.

Tillhörighet
Jag vet inte om jag haft tillhörighet. Jag satt mest hemma själv med datorn. Jag fick ett modem hittade webben och IRC, där hittade jag folk med djupt datorintresse, och det hade jag också. Lärde mig om Linux, programmering, säkerhet, etc. Jag tycker om datorer, jag har plockat ihop min egen, och spenderar mestadels av min tid framför datorn.
Fast nuförtiden spenderar jag tiden framför ett MMORPG spel, fast egentligen är jag ingen gamer heller.

Nutid och personlighet och identitet
Jag har spelat ett MMORPG spel i jättemånga år nu, det är det enda som jag gör.
Jag spelar som en tjejkaraktär och säger till andra att jag är tjej. Jag gillar egentligen inte att ljuga.
Undrar om det har påverkat min personlighet/identitet att ha spelat varje dag, hela dagarna ett MMORPG som en tjej?
Jag har inga kompisar och gör typ ingenting.
Jag är apatisk och har ingen vilja, ambition, motivation, drivkraft eller något. Jag undviker ansvar. Jag svarar ofta "kanske" eller "vet inte".
Jag kan ha svårt att bestämma mig, och saker kvittar ofta för mig.
Jag kan känna mig nihilistisk och misantropisk.
Jag kan känna mig narcissistisk, att jag är bättre än alla andra, kanske är det en självförsvarsmekanism mot osäkerheter och missnöje? Kanske är det mixat självälskan och självhat.
Jag kan känna ett förakt mot människor.
Jag vet inte vart all tiden har tagit ivägen, alla åren har bara försvunnit, jag vill att det fortfarande ska vara 1998. Jag hatar att fylla år, varje år så får jag ångest och medelålderskris. Jag hatar när folk frågar mig om min ålder.

Sociallt en prism/kristall
Man ska inte tråka ut människor med sina egna intressen, så när jag chattar med folk på internet så brukar oftast agera som en prism då jag beter mig olika gentemot olika person, och olika personer uppfattar mig olika. Kan prata om deras intressen. Kan försöka lägga mig på samma nivå som den jag chattar med. Seriösare mot äldre människor, löjligare mot yngre människor, etc. Så kanske dom kan identifiera med mig, eller känna att vi ligger på samma våglängd. Vet inte om dynamisk social/personlig anpassning av sig själv är normalt beteende eller sociopatiskt.

Influenser
Träffade en kille som inte alls betedde sig som en kille, han är rätt unik och cool. Det har väl kanske bidragit till min åsikt att alla borde accepteras och folk ska få vara som dom är eller vill, och att folk inte behöver ha stereotypiskt beteende och att bara för att man är kille så behöver man inte bete sig på ett specifikt sätt.
Jag fick influenser och började gilla och ta efter en del grejer från honom.
Tidigare kände jag en killkompis på internet som tränade mycket, och då kanske mitt intresse för träning var större som följd av influens.

Dissociation
Jag fått iden att dissociera mig ifrån saker, kanske kan man växa som människa då om man inte låter sig begränsas av semantiska taggar och beskrivningar/ord. Dissociera mig ifrån identitet som människa, kille, vit, heterosexuell, etc.
Då kan jag bara vara 'sexuell' istället, det är mycket mer öppet.
Jag känner mig inte som en människa. Jag känner inte så mycket samhörighet med människor, jag kan känna en avsmak och avsky för människor.
Jag känner mig inte som en kille, inte som en tjej heller. Som något annat, som mig själv eller nåt. Killar är grovt överrepresenterade bland idioter, brottslingar, våldtäktsmän, mördare, psykopater, etc.

Personegenskaper
Jag tycker om mig själv och kan tycka att jag är bra person.
Men samtidigt så har jag inga vänner, och har varit mobbad, och sitter bara hemma och gör ingenting, så jag kanske är tråkig, jag kanske inte vill vara mig längre.
När jag är mig så är jag mig, och då måste jag vara på ett visst sätt, och får inte ta plats eller sticka ut. Jag är tystlåten, osynlig, tråkig, ointressant, okarismatisk, statisk, introvert. Inte så bra personegenskaper.

Jag kanske vill ha andra personegenskaper. Jag kanske vill vara någon annan.
Kanske bör jag skina?
Kanske ska jag inte hållas kedjad, kanske ska jag blända in, kanske ska jag sticka ut?

Alter-ego
Jag har utvecklat lite utav ett alter-ego. En person med annan frisyr, annan klädsel, massor av smink. Som denna person har jag faktiskt introducerat mig själv som Paprika, istället för mitt riktiga namn.
Som denna person känner jag mig inte osynlig, jag får massvis med uppmärksamhet. Det är lite som att ha en mask på sig eller gömma sig under en pseudonym. Jag känner mig starkare, modigare. Jag känner mig mindre osäker och rädd för att dömmas.
Jag vågar ta mer plats och uppvisa avvikande beteende. Vara mer social, ta mer plats, etc. Fast det kanske har något att göra med att jag brukar ha alkohol i blodet när jag är mitt alter-ego.
Tanken har slagit mig att kasta bort mig själv, och på fulltid bli mitt alter-ego. Fast det är klart, jag skulle nog inte kunna vara sminkad på min arbetspraktik, det skulle nog inte accepteras.

Paprika. Hur gammal är du ungefär?

Bjäbbmonstret skrev:Paprika. Hur gammal är du ungefär?

Jag är 25 år gammal.
Jag har inte gjort någonting.
Jag har inte levat.
Jag känner mig död.
Tiden bara springer iväg.

Paprika skrev:Jag är 25 år gammal.
Jag har inte....

Känslan känner jag igen. Den går aldrig helt och hållet över. Men det kommer att hända saker i alla fall.

I första remissen till psyk jag fick 2002 stod det att jag har identitetsproblem bland annat, kanske träffa en kurator eller annat liknande och bena ut lite?

Är det vanligt med AS att inte ha tillhörighet?
Att ha svag självidentitet eller nåt?

Jag ser mig mer som en 'underlig entitet' än en kille eller människa.

Paprika skrev:Är det vanligt med AS att inte ha tillhörighet?
Att ha svag självidentitet eller nåt?

Jag ser mig mer som en 'underlig entitet' än en kille eller människa.

Jag också, känner mig som en rymdvarelse som inte passar in någon stans, medan världen är inskränkt och försöker knö in mig i minimala boxar.

Men är inte det utmärkt? Det finns väl tillräckligt många som är mer typiskt manliga resp kvinnliga och som går från vaggan till graven uppfyllandes sin på förhand utstakade roll. Jag tycker det är underbart att det även finns många som är otypiska och inte alls passar in i några mallar. Hur tråkigt vore det inte annars?

Inger skrev:Men är inte det utmärkt? Det finns väl tillräckligt många som är mer typiskt manliga resp kvinnliga och som går från vaggan till graven uppfyllandes sin på förhand utstakade roll. Jag tycker det är underbart att det även finns många som är otypiska och inte alls passar in i några mallar. Hur tråkigt vore det inte annars?

Ja, jag tycker det. Men livet blir en enda lång kamp.

Inger skrev:Hur tråkigt vore det inte annars?

Tråkigt?!? Det vore ju enkelt... så man kunde lägga sin energi på nåt mer varaktigt än att varje dag försöka förstå vad folk har hittat på för dumheter den här gången