nano skrev:

alfapetsmamma skrev:Man kan knuffas för att det "brukar hända saker då", och stiltje och tystnad är outhärdligt tråkigt och sövande. Man väcker sig själv genom sånt alltså.

Om man nu måste ha fart o fläkt så får man ta o ordna en tävling eller något, ett race i korridoren eller ute.
Nog för att jag oftast haft saker för mig men aldrig har jag som tur är känt behovet att göra någon illa för att bli mer alert eller något, möjligen när någon gjort någon illa först, låter konstigt i mina öron att göra illa för att man ska klara sig själv på något vis.

Bara för att du inte gjort nåt eller inte kan tänka dig nåt så betyder det inte att det kan vara så för nån annan, eller hur? Jag skulle kunna säga detsamma (jag skulle inte X eller Y) om en hel massa saker som gäller många med AS eller ADHD (det var ADHD jag tänkte på mest i det citerade exemplet), det betyder inte för den skull att det är mindre sant för nån annan.

T ex är jag inte intresserad av fart och farligheter, och inte heller är jag livrädd för somligt, ändå är A-personlighet och risktagande vanligt vid ADHD (inte alla men tillräckligt många) och fobier, tvångstankar och rädslor är nåt annat vanligt vid npf.

Om man knuffar nån för att man bara inte kan låta bli, eller för att man lärt sig att det då brukar hända nåt så är det inte medvetet, det kanske jag missade att påtala. Alltså kan man inte tänka Ah, shit, jag har dötråkigt, låt mig bråka med Adam, då blir det liv i luckan. Nä, just, då får jag skäll, bäst jag anordnar ett race! Gick det att tänka så eftertänksamt hade inte personen nog inte fått diagnosen...

Tror du mig inte så kan du läsa på valfritt föräldraforum med avdelning för bokstavsberikade barn. Det här är vanligt, och det förklaras bl.a med det jag skrev. Att moralisera om det dumma med att bete sig så här är lika meningsfullt som att moralisera om att t ex folk med AS skulle älta sitt favvoämne fast andra somnat och ramlat under bordet...

jameson du pratar om olika mål för killen, kan du precisera dessa mål. vad är det för mål, jag vill ha konkreta exempel på mål och vad är ert syftet med dem.

Något att fundera över kanske är vems målet är, som du och det team som jobbar runt killen försöker uppnå.
Utgår ni från hans upplevelse av vad som fungerar och vad han tycker att han behöver stöd i, eller är utgångs punkten att han ska bli så lik en NT som möjligt för att smälta in bättre.

Det är så lätt att glömma att det som känns och upplevs som en fungerande lösning inte alltid är det för oss.
Visst är det bra att kunna spela det "sociala spelet", men vi behöver få behålla vår npf identitet också.
Som tex att få vara sociala på en rimlig nivå. Att få vara en tystlåten typ, med korta svar.

Troligen är de lika viktigt att ni som ska hjälpa och stötta, arbetar med er egen förmåga att respektera och acceptera det som är avvikande.

När man ska stötta någon med NPF så är det viktigt att förstå/se den utlösande faktorn till en Konflikt/svårighet. Alla de svårigheter/problem som utomstående upplever att vi har behöver inte nödvändigtvis vara ett problem för oss.

Det finns inga färdiga lösningar bara individuella Många av oss kan påminna om varandra men vi är också en egen individ med en egen personlighet.

Har man en diagnos så är det lätt att bråk/konflikter/svårigheter och problem tillskrivs en diagnos.

Får du möjlighet gå och lyssna på en föreläsning med Helen Tranqvist.

Jag tycker att det är bra att du ställer dina frågor. det är iaf ett sätt att få nya infalls vinklar.

Jag önskar att du läser vad jag skrivit en gång till
och försök ta in det utan att gå i försvar.

Min tolkning av vad du skrivit kvarstår tyvärr.
Jag är tämligen van att göra sådana
bedömningar dessutom.

Jag vidhåller att du behöver utbildning.
Grundläggande sådan dessutom..
Känner du inte till sådana basala metoder
som seriesamtal eller sociala berättelser
så räcker det för mig i nuläget.

Plugga på lite och återkom.
Titta gärna in på www.autism.se och
www.autismforum.se

Där kan du också lära massor!!

Se till att du får adekvat utbildning och
handledning i det du gör just nu.
Jag skulle inte råda dig att göra mycket utan
en kunnig handledares hjälp i nuläget.

Det är ingen lek det du gör och det handlar
som sagt om människors liv.

Det är ett mycket viktigt arbete du har.
DU är mycket viktig för dina elevers
fortsatta liv.

Jag hoppas du är en person som kan ta till dig
det vi skriver. För vem tror du annars bäst
kan förklara för dig vad som fungerar, hur vi tänker,
vad vi tror kan fungera?

Du? Eller någon annan utan diagnos?

Tingeling

jameson skrev:

Aspkvinna skrev:En person med rätt utbildning i kunskaper i ämnet borde inte ha dom frågorna som du ställer.
Det är inte personligen emot dig nu utan en allmän fråga är det så att det anställs människor att ta till vara dessa personers kaosliv som inte har kompetens att göra det?

Jag är endast en del i kedjan av personal som arbetar kring killen ifråga. Killen får assistans/hjälp/stöd från specialpedagoger, kuratorer, Barn och Ungdomspsykiatri osv osv osv.
De frågor som ställs här i forumet av mig har med min nyfikenhet kring trådens rubrik att göra. Om någon anser att det inte är rätt frågor, så har ni gjort era val, men man kan alltid få ändra sig.

Självklart har människor rätt till den hjälp de kräver eller nödvändigtvis behöver, inte alltid att de själva valt detta.
I detta specifika fall jag är insatt i behövs det många instanser och yrkesmänniskor med olika nycklar till den här unga människan för att skapa något positivt.

Mitt mål är inte att peka ut dig personligen utan påvisa det faktum att outbildade personer får vara delaktiga i en process som detta inte är ok lika lite som att i en operationssal är alla utbildade för sin del av den processen. Ingen där är oubildad och bara "intresserad".

Tingeling har beskrivit det bra tycker jag.

alfapetsmamma skrev:Om man knuffar nån för att man bara inte kan låta bli, eller för att man lärt sig att det då brukar hända nåt så är det inte medvetet, det kanske jag missade att påtala. Alltså kan man inte tänka Ah, shit, jag har dötråkigt, låt mig bråka med Adam, då blir det liv i luckan. Nä, just, då får jag skäll, bäst jag anordnar ett race! Gick det att tänka så eftertänksamt hade inte personen nog inte fått diagnosen...

.....bokstavsberikade barn....

Bokstavsberikade barn det låter så kul att jag sitter med ett stort leende, undrar om det finns några bokstäver med i maten jag just gör, spagetti brukar ju vara vitaminberikad, kanske de har spagetti som är bokstavsberikad med

Minns någon i usa som sade att "innan jag fick vara med om X visste jag inte att man kunde låta bli att göra något som man tänkt, det var ingen skillnad mellan att ha tänkt en sak och att göra det" är det något åt det hållet?
Har nog svårt o sätta mig in i hur det skulle vara.
Tänker mig genast att en sådan person inte ska vara militär eller jobba i ett handgranatslager, den lär ju spränga sig själv och anläggningen i luften förr eller senare.
Eller är jag helt ute o cyklar eller övergissar här?

jameson skrev:De "regler" som jag tillsammans i samråd med föräldrar tänker sätta handlar till en början om att punktmarkera vissa icke acceptabla sociala beteenden, t.ex; spotta på väggar, slå klasskamrater, kalla varandra för bög, fitta, hora osv.
"Reglerna" fyller grunddläggande humana syftet att människor bör behandla varandra som människor, som subjekt inte objekt.
Förmodligen går detta i hand med vad somliga anser vara "vuxet korrekt".

Kan nog vara svårt att börja med detta om killen har Tourette, eftersom en del av detta ingår i Tourette-problematiken snarare än i AS. Jag skulle nog bara punktmarkerat rena slagsmål med klasskamrater till att börja med.

jameson skrev:Följden av ett icke önskat beteende blir samtal om hur killen upplevde situationen, hur jag upplevde den, vad som egentligen är humant acceptabelt.
Jag hoppas innerligt på att killen kommer bli "pratbar" och kan föra diskussioner och älta dem, inte bara svara "typ jag kände för det" eller "varför inte?" eller "nej" eller "ja/nej" eller "ja, ja, ja, ja..." - som svar på frågor som rör dessa ämnen ovan.

Om du får vettiga svar på sådant beror nog på många faktorer, men du bör nog inte bli förvånad om du inte får vettiga svar. Isf ska du definitivt inte försöka pressa fram dem, eftersom killen då antagligen inte är obstinat, utan faktiskt inte kan svara på sådana frågor. Det är t.ex. möjligt att han inte har en blekaste aning om varför han gör vissa saker, speciellt då inte om han dessutom har Tourette. Du får då istället själv studera olika situationer där saker går snett, och försöka fundera ut vad som gått snett. Då behöver du såklart veta vad som brukar gå snett i kommunikationen mellan AS och NT.

Det är svårt att säga något alls om hur man kan hjälpa och stödja ett barn med AS om man inte vet en hel del. Till exempel om hur aspig h*n är. Eller på vilket sätt vederbörande är aspig.

Just det faktum att det är ett syndrom innebär att alla är aspiga på sitt sätt.

En konsekvens av det är att du måste prata med grabben. Och prata betyder i sammanhanget sannolikt att du måste lära dig prata aspergerska. Det betyder att du (förmodligen) måste vara konkret och rak. Prata utan dolda undermeningar och utan underförstådda budskap. Så fort det kommer in tolkningsmöjligheter kommer många med AS att få problem. Lär dig att ställa raka, rakt-på-sak-frågor. Många inom skolan är duktiga på att linda in budskap på ett sätt som inte funkar för aspiesar. (Här på forumet är det flera som är duktiga på att kommunicera oinlindat och rakt, Krigarsjäl är ett bra exempel.)

Begreppet värstingar halkade in i tråden på nåt ställe. Och tankar om att markera och punktmarkera. Barn med ADHD och Asperger är inte värstingar. Och det hjälper inte med att markera. Den metod som fungerar är positiv förstärkning. Gärna tillsammans med konkreta lösningar på konkreta problem. Ett exempel på det är att ge elever två uppsättningar med skolböcker, en hemma och en i skolan, eftersom de kommer att glömma. Och ständiga kommentarer om att ”du måste…” eller ”du får inte…” eller ”det är oacceptabelt att…” det ena och det andra kommer att ha motsatt effekt. Det beror på att barn med AS och/eller Tourette/ADHD eller vad det nu är inte förstår eller inte kan på annat sätt. Man måste veta hur man skall göra istället, hitta det bra sättet att göra på. Hitta istället konkreta, praktiska lösningar. Till exempel rutiner för läxläsning och likartat.

Ofta är en aspies värld en intellektuell värld, som innebär att vi måste förstå saker och ting. Till exempel sociala regler. Och då kan man inte bara träna på att ”mingla”.Träning måste och kopplas till förklaringar och motiveringar. De metoder alfapetsmamma föreslår fungerar ofta.

Några citat från läroplanen (Lpo 94):

”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.”

”Ingen skall i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling.”

”Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov.”

”Hänsyn skall tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.”

”Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar.”

Det här betyder att anpassning av skolans verksamhet efter personer med AST inte är en option. Det är en plikt, en skyldighet. Och det är på samma sätt en plikt, skyldighet, att prata med eleven på ett sätt som är meningsfullt för vederbörande så att vederbörande kan vara medbestämmande.

jameson skrev:Jag tror mycket på att vuxenvärlden bör visa sitt intresse för ungdomars beteenden. Jag tror att vi vuxna bör reagera på det som vi anser inte vara ett gott beteende. Jag tror att elakheterna mot varandra bottnar ofta i miljö, social miljö och respekt.

Håller med. Just att dåligt beteende inte måste vara något som finns inskrivet i diagnosen är viktigt. Samtidigt så behöver orsaken till killens dåliga beteende inte ligga i samma omständigheter som för NTs. Snarare är det ofta helt andra omständigheter som ger dåligt beteende. Därför behöver du ha god kännedom om npf för att kunna göra något åt det. Om du tolkar hans beteende utifrån ett NT-perspektiv finns stor risk att du hamnar helt fel.

Lite allmänna kommentarer till inlägg i tråden jag läst men inte hittar igen:

Det är inte säkert att killen mår bättre av att få sin vardag planerad in i minsta detalj. Det finns exempel på aspergare som starkt ogillar sådan planering, samtidigt som det finns de som har stor glädje av det. Alltså, ta hänsyn till vilken typ killen är.

Jag tycker att ART är en utmärkt metod för en kille som kommit på kant med sin omgivning, oavsett om han har npf eller inte. Jag tror inte heller att seriesamtal och sociala berättelser är något som funkar på alla. Jag skulle bara tyckt sådant var töntigt. ART-metodiken är mer "rättfram", speciellt den delen som har med sociala beteenden att göra. Vet, eftersom jag sett den i praktiken med våra barn.

Jag skulle oxå tänka på auktoritetstrots. Jag tror det kan vara mer vanligt i kombination med Tourette. Om killen har auktoritetstrots, behövs helt andra metoder för att komma till rätta med vissa delar av hans problematik.

Angående bilder som stöd, så tror jag inte heller detta är något som hjälper alla. Det fungerar nog mest på folk som tänker i bilder, vilket långt ifrån alla gör.

Ganesh skrev:Och ständiga kommentarer om att ”du måste…” eller ”du får inte…” eller ”det är oacceptabelt att…” det ena och det andra kommer att ha motsatt effekt. Det beror på att barn med AS och/eller Tourette/ADHD eller vad det nu är inte förstår eller inte kan på annat sätt.

Inte nödvändigtvis. Det kan finnas många andra orsaker än att man inte förstår vad man får och inte får göra. En sak kan vara att man inte vill följa regler (auktoritetstrots). Vissa barn är väldigt bra på att lära sig olika regler, men förstår inte att de gör fel i vissa situationer för att de missar ickeverbala signaler. Våra barn är väldigt noga (och bra) på att följa regler, och vet alltid när andra barn brutit emot regler, men däremot så förstår de inte vissa situationer för att de missar signaler. För sådana barn tvivlar jag starkt på att sociala berättelser är rätt väg att gå. Vad de behöver lära sig är att tolka icke-verbala signaler, inte att lära in alla sociala situationer med logik.

nano skrev:

alfapetsmamma skrev:Om man knuffar nån för att man bara inte kan låta bli, eller för att man lärt sig att det då brukar hända nåt så är det inte medvetet, det kanske jag missade att påtala. Alltså kan man inte tänka Ah, shit, jag har dötråkigt, låt mig bråka med Adam, då blir det liv i luckan. Nä, just, då får jag skäll, bäst jag anordnar ett race! Gick det att tänka så eftertänksamt hade inte personen nog inte fått diagnosen...

.....bokstavsberikade barn....

Bokstavsberikade barn det låter så kul att jag sitter med ett stort leende, undrar om det finns några bokstäver med i maten jag just gör, spagetti brukar ju vara vitaminberikad, kanske de har spagetti som är bokstavsberikad med

Minns någon i usa som sade att "innan jag fick vara med om X visste jag inte att man kunde låta bli att göra något som man tänkt, det var ingen skillnad mellan att ha tänkt en sak och att göra det" är det något åt det hållet?
Har nog svårt o sätta mig in i hur det skulle vara.
Tänker mig genast att en sådan person inte ska vara militär eller jobba i ett handgranatslager, den lär ju spränga sig själv och anläggningen i luften förr eller senare.
Eller är jag helt ute o cyklar eller övergissar här?

Är glad att du inte blev sur över mitt inlägg.. Jag insåg lite för sent att det kanske lät strängt i överkant.

Sen läste jag om en pojk på ett föräldraforum, lite senare på kvällen. Han kunde inte lämnas ensam en miunut, just för att han kunde hitta på sånt som att knuffas eller slåss, och så tänkte jag att mitt inlägg hade varit helt rätt här....

Tja, det brukar sällan hjälpa att bli arg, vill däremot gärna lösa bekymmer som dyker upp.

rdos skrev:

Ganesh skrev:Och ständiga kommentarer om att ”du måste…” eller ”du får inte…” eller ”det är oacceptabelt att…” det ena och det andra kommer att ha motsatt effekt. Det beror på att barn med AS och/eller Tourette/ADHD eller vad det nu är inte förstår eller inte kan på annat sätt.

Inte nödvändigtvis.

.

Helt riktigt. Varje regel och tumregel har undantag. Och varje princip gäller bara oftast, om ens det.

Det är ju därför det finns formuleringar i skollag, läroplaner och tex gymnasieförordning om att det är individens behov och önskemål som skall styra. Förslag och idéer om metoder och principer kan ju aldrig vara annat än bidrag till den pedagogiska verktygslådan.

Det är därför kunskaper, utbildning och erfarenhet är viktiga. Det blir alltid bättre om man inte bara vet vad man skall göra, utan också vet varför. Det vill säga har koll på den teoretiska bakgrunden. Då kan man göra bättre val och fatta bättre beslut.

Desto större lärarens/elevassistentens didaktiska, pedagogiska och metodiska intentionsdjup är, desto bättre lär det bli för eleven.

jameson skrev:

KrigarSjäl skrev:Det jag undrar är hur de andra eleverna behandlar grabben?

De andra eleverna drar sig undan inför nära kroppskontakt med killen eftersom han kan bli mycket fysisk. Killens status är i klassen är rätt låg därför att diagnosen ställer till det för honom.
Men ibland försöker de prata med honom under lektionstid om det ena eller andra, för det mesta svarar killen bara på direkta frågor eller undvikande på övriga frågor.

Du menar att problemet enbart beror på pojkens annorlundaskap och ser inte att interaktionen i klassrummet är allas ansvar och att alla har sin del? Varför bara koppla problemen till pojken och hans annorlundaskap?

jameson skrev:

KrigarSjäl skrev:

nano skrev:I bilket fall som helst är det ju rakt av elakheter att spotta på väggar, slå folk, kalla folk undeliga saker, sådant kan man ju inte bara acceptera.

Det är många lever som gör sånt, men bara de med NPF "punktmarkeras". Värstingar utan bekräftade neuropsykiatriska problem får sällan "assistenter".

Jag skulle gärna höra jamesons reflektioner kring det.

Min reflektion;
Jag tror mycket på att vuxenvärlden bör visa sitt intresse för ungdomars beteenden. Jag tror att vi vuxna bör reagera på det som vi anser inte vara ett gott beteende. Jag tror att elakheterna mot varandra bottnar ofta i miljö, social miljö och respekt.

Jag skulle kunna nämna ett exempel, om jag i korridorerna ser att en kille/tjej knuffas av andra elever stannar jag upp och analyserar situationen om det är en allvarlig eller skämtsam ton.
Beroende på vilken ton reagerar jag.

Att "punktmarkera"/reagera på situationer kan visa att vuxna bryr sig om ungdomarna och deras sociala beteenden.

Varför värstingar inte får assistenter kan jag inte svara på. Vad är en värsting enligt din definition, killar/tjejer som slår varann eller kallar varann för saker?
Varför en diagnosställd kille i sitt första högstadieår får elevassistans tyder på gott omdöme från skolan och en vuxenvärld som vill tonåringens bästa.

Hoppas det gav lite svar på din fråga om min reflektion?

Tack för ditt svar.

Min definition av värsting är den gängse; värstingar är de som saboterar undervisningen och gör så att andra mår dåligt.
Det är ett faktum att det inte är det dåliga beteendet i sig som genererar assistenter och "åtgärder". Det är annorlundaskap och diagnoser som motiverar anställning av sk personliga assistenter. Det vet du lika väl som jag.

I en miljö präglad av kollektivism och grupptänk är det naturligt att personliga assistenter fungerar stigmatiserande för den som får den "hjälpen". Pojken och de i hans omgivning får en tydlig signal att han "inte är som andra", och det i en miljö där det är oerhört viktigt att vara som andra. Din närvaro resulterar alltså i exkludering snarare än inkludering i klassen.

Vidare är det en utbredd myt att det bara är barn med problem som mobbar, barn som mår dåligt och kommer från "trasiga hem".
Idag vet vi att det finns många andra mekanismer bakom problemet.
Ett är att mobbing är en naturlig och direkt konsekvens av att samla barn och ungdomar i grupp och låta dem själva sätta agendan för umgängesformerna. Jag menar att lärare & skolledning rentav sanktionerar mobbing när de skapar en miljö präglad av konformism.
Ett annat är att mobbing är en konsekvens av gruppdynamiken. Man mobbar för att inte själv bli mobbad, för att visa gruppen att man inte är som den mobbade och för att stärka banden till gruppen.
Det här vet alla som läst psykologi.

Om du vill ha utförligare svar är du välkommen att fråga vidare.

Hej!

Jag jobbar som elevassistent på en högstadieskola och har mycket kontakt med elever med Asperger.
Jag undrar om någon här kan svar på:
Hur upplevde du din skolgång?
Vad var bra/dåligt?
Vad skulle du velat ha gjorts annorlunda?

Ashima skrev:Hej!

Jag jobbar som elevassistent på en högstadieskola och har mycket kontakt med elever med Asperger.
Jag undrar om någon här kan svar på:
Hur upplevde du din skolgång?
Vad var bra/dåligt?
Vad skulle du velat ha gjorts annorlunda?

Hej, Ashima! Är du ute efter någon generell bild av vad aspergare kan ha för upplevelser och behov under skolgången? För någon sådan generell bild finns inte. Det är extremt stor skillnad, på alla möjliga sätt, mellan dem som skriver på det här forumet.

Eller är du ute efter någon mer specifik typ av personer eller ute efter personer med någon specifik typ av upplevelser eller behov?

Du bör nog specificera. Annars finns det en mängd gamla trådar om skolgång och barn-/ungdomsår i allmänhet, att läsa.

/ J

Ashima skrev: Hur upplevde du din skolgång?

Hur upplevde du din skolgång?
-Hatade den från dag 1.

Vad var bra/dåligt?
-Konformismen, den påtvingade kollektivismen.

Vad skulle du velat ha gjorts annorlunda?
-Jag förstår inte varför skolorna alltid sätter den mobbade på de anklagades bänk. Varför man låter mobbarna gå kvar som vanligt efter en mild reprimand medan den mobbade utsätts för utredning, uppföljning och övervakning. Varför flyttar man på den mobbade och inte mobbarna?

Så länge det funkar så här på skolorna kallar jag dem Likriktningsinstitut snarare än skolor. Fascistoida likriktningsinstitut.
Om du som barn är udda, ensam och mobbad är du rättslös och det är en fråga om att överleva likriktningslägret ni kallar högstadiet. Utveckling, kamrater, lärande?
-Kyss mig där solen aldrig skiner.

F.ö anser jag att hemundervisning är ett bättre alternativ än skolgång med elevassistent. Att ha elevassistent är att bli stigmatiserad ytterligare i en värld där normalitet betyder allt.

Hur upplevde du din skolgång?
Det var väldigt jobbigt med mobbning från dag 1!

Vad var bra/dåligt?
Rasterna då jag satt inomhus och ritade.
Att ingen vuxen gjorde något åt mobbningen. Ingen såg mig. Ingen diagnos då.

Vad skulle du velat ha gjorts annorlunda?
Att de vuxna reagerat för en del påstod att jag var avvikande men ingen hjälpte mig. Lärarna tyckte det var mitt fel att jag mobbades. Mina föräldrar informerades inte om mobbningen trots att lärarna visste om det. På högstadiet blev det ännu värre, men bara en av lärarna kämpade för att jag skulle få en bättre miljö i skolan. Men ensam är inte stark..........

Jag ska specificera mig som Jonsch önskade. Att skillnaden är stor vet jag, ingen människa är den andra lik. Liksom att ingen har samma upplevelser.
Jag vill inte ha schablon-svar. Dessa återfinns allt för ofta i litteratur. Vad jag önskar är att jag kan få en inblick i erfarenheter och åsikter. Kanske även konkreta råd. T ex hur jag bör agera när en elev alltid vill vara själv. Hur viktigt är det sociala samspelet?

Skolan, och då kanske allra helst högstadiet, är en jobbig tid för många.
Min ambition är att försöka få tiden i skolan lite mindre jobbig.
Jag menar inte att jag kan göra underverk, som kan ändra hela skolväsendet. Men kanske kan jag göra livet lite enklare att leva för de elever som jag kommer i kontakt med?

Till vallesmamma. Jag håller med att vuxnas ansvar är att reagera och agera. Tyvärr finns det mycket rädslor för att göra saker värre. Men inget blir värre av att agera.

/A

(finns en tråd om skolgång redan)

För mig var skolan okej utom dom som var där (eleverna), älskar att lära mig men blev "urfryst" i brist på bättre ord. dom enda kompisarna var lärarna och min storasyster (byaskola så vi gick i samma klass tills hon började högstadiet).

förutom utfrysandet var låg/mellanstadiet ganska bra då man faktiskt fick utmaningar intelektuellt där (eleverna som har gått där har i snitt högst betyg i komunen) däremot högstadiet var i princip en repetion av låg och mellanstadiet och gymnasiet en repetition av högstadiet, så det käntes inte så stor mening att tvingas socialisera när man ändå inte lärde sig något = ca 75% närvaro eftersom tanken att gå till skolan fick mig att må illa och oland spy så jag sjukskrev mig ofta hypokondrisk som jag var + lite andra orsaker som tex PTSD m.m. (och ändå var gymnasiet nästan den enda gången jag hade riktiga kompisar)

däremot vissa områden tex skrivstil och idrott var jag mycket sämre än alla andra.

det som var bra var låg/mellanstadiet då en byaskola har små klasser + min syster höll reda på när vi hade tex idrott m.m. (inte hennes jobb dock, kanske nån annans om ungen faktiskt har diagnos)

fick diagnos några år efter jag gick ut skolan.

Ashima skrev:Jag ska specificera mig som Jonsch önskade. Att skillnaden är stor vet jag, ingen människa är den andra lik. Liksom att ingen har samma upplevelser.
Jag vill inte ha schablon-svar. Dessa återfinns allt för ofta i litteratur. Vad jag önskar är att jag kan få en inblick i erfarenheter och åsikter. Kanske även konkreta råd. T ex hur jag bör agera när en elev alltid vill vara själv. Hur viktigt är det sociala samspelet?

---klipp---
/A

jag facineras faktiskt att det är så många som kommer in hit och frågar om vad andra med AS tänker/tycker. varför inte fråga den man vill få svaret av själv?

Rapchic

Verkligen! Jag kan inte hitta den tråden. Har du lust att hjälpa mig?

Min erfarenhet är också att elever med Asperger klarar av låg-, mellanstadiet och gymnasiet bättre.

Ashima skrev:Jag ska specificera mig som Jonsch önskade. Att skillnaden är stor vet jag, ingen människa är den andra lik. Liksom att ingen har samma upplevelser.
Jag vill inte ha schablon-svar. Dessa återfinns allt för ofta i litteratur. Vad jag önskar är att jag kan få en inblick i erfarenheter och åsikter. Kanske även konkreta råd. T ex hur jag bör agera när en elev alltid vill vara själv. Hur viktigt är det sociala samspelet?

Jag vet inte hur jag ska skriva riktigt. Det är ju folk med dina ambitioner som behövs, så jag vill inte slå undan benen på dig. Men åtminstone fick jag inte fram mina poänger.

Hur jag önskar att du skriver ska du inte bry dig om. Meningen är ju att du ska få användbara svar, om det finns några sådana för dig att få.

För att ta ditt exempel med att en elev, med aspergers-diagnos, går för sig själv genom skolan; tyvärr finns det inget allmängiltigt svar på vad "en sån" elev vill. Somliga vill vara ifred. Andra önskar inget hellre än att vara en i gänget. Ytterligare andra önskar 2/3 av eleverna dit pepparn växer så att den kunde lära känna resten ifred. Det fins säkert många fler "typer".

Och för varje "typ" finns det lösningar som funkar för den ena men absolut inte för den andra. Dessutom finns alla lösningar som är dåliga för de flesta.

Om det funnes fungerande teorier skulle du kunna läsa dem. Om "vi" haft fler likheter än skillnadet hade du kunnat hitta några tumregler att hålla dig till. Men som det är så måste du nog välja, om du vill hjälpa.

¤ Du kan välja att vara en människa, kort och gott,och strunta i att "aspergeranpassa" din medmänsklighet
¤ Du kan välja en kanske klichéartat tydlig, specifik grupp, vars medlemmar har vissa, speciella behov gemensamma, och lära dig att försöka tillfredsställa just de behoven.

Gör vad du kan! Fast det gör vi väl alla.

/ J