Jag är 43 år och väntar först nu på AS diagnos, bättre sent än aldrig antar jag! Det var ju uppenbart något som inte stämde under uppväxten, jag var introvert och onormalt blyg. Skoltiden var jobbig ang. det sociala umgänget, jag trivdes bäst om jag fick vara för mig själv, sedan har jag alltid misstänkt ADD eftersom inlärningen var åt pepparn och jag kämpade antagligen så mycket med att hänga med att jag fick daglig huvudvärk. Utvecklade f.ö. migräner som 3 åring (hujedamej vad tidigt!). Jag gick stelt, lite som en pinne, var allmänt fumlig och osäker över vad jag skulle göra med dom däre jämrans armarna så dom hamnade mestadels i jackfickor. Min point är att det var uppenbart att saker inte riktigt flöt som det borde för mig, det vet min familj.

Som tonåring fattade jag inte det sociala spelet alls, kunde bara hålla en konversation om jag verkligen ansträngde mig, missförstod folks intentioner och var godtrogen och blev utnyttjad. Nåväl, vuxenlivet blev bättre men visst har jag haft massor med problem som många AS folk känner igen, tex med arbeten, impulsivitet i livsbeslut, väldigt få relationer med många års singelliv emellan (skönt!).

Nåväl, ni som fått diagnos senare i livet, hur reagerade familjen på detta?
Jag kan ta ett exempel med min mor. Min son, nu 11, visade sig ha problem redan i förskolan, i 2 klass fick han diagnosen ADD. När jag nämnde till henne att hennes barnbarn utreddes för ADD slog det bakut, jag var "galen som trodde något sådant" (det var inte jag som trodde, det var 3 år med olika klasser (förskola till 2:an), 3 olika lärare som alla såg samma sak, hur pojken kämpade (han är oxå inför en AS utredning i dagsläget).

Jag var rosenrasande, hur kunde hon anklaga mig för att hitta på något sådant? Vi hade ett av våra en-gång-per- 10 år- gräl. Idag accepterar hon naturligtvis det hela och förstår sig på diagnosen bättre. Nu ett steg framåt, hon har nämligen en hel del överraskningar att vänta: min son har troligtvis AS oxå, jag utreds snart för AS, min yngre dotter väntar på ADHD samt ångest utredning.

Dela gärna med er av era erfarenheter, det skulle vara intressant att se hur olika familjer agerat, och hur ni händelsevis hanterat "bakslag". Lustigt nog tror jag att den som bäst kommer att acceptera detta är min pappa, han är för gammal för diagnos (74), men jag vet med säkerhet att han har AS, han är väldigt specifik, nu vet jag var genen ligger.

Tack på förhand, alla!

Jag la detta ämne på bevakning då jag är intresserad av vad folk kan berätta. Jag har ännu inte fått min diagnos så jag väljer att inte yttra mig,än

Hej och välkommen förresten:)

Först var både jag och päron förvånade, men fick inse det efter ett tag, då jag kände igen så mycket här på forumet. Syster är tveksam, verkar som hon tror att jag bara låtsas eller nått...

@Ms Tibbs- jag tror det blir en liknande reaktion från min syster...

Thurizas- tack ska du ha, det känns förträffligt här på forumet, jag kommer säkert att spöka runt här mycket i framtiden!

Min familj tog det med fattning, eftersom de redan misstänkte att det var någonting åt autismhållet. Men ingen av dem är heller fördomsfull gentemot personer med neuropsykiatriska och/eller psykiatriska funktionshinder eftersom det har varit ett problem i familjen i generationer. Även om ämnet har varit skambelagt av äldre familjemedlemmar, så har vi barn gjort klart redan för länge sedan att vi inte tänker föra den sortens idioti vidare. Och det verkar som om den inställningen har underlättat även för våra föräldrar när de har blivit tvungna att ta itu med sina demoner.

Hmm...
Jag själv har länge misstänkt AS och känner stor lättnad över min diagnos.

Jag tycker dock att min familj har dumförklarat mig totalt sen jag fick diagnosen.
Mamma har till exempel bett sin mamma om ursäkt för att jag var så "ouppfostrad" när jag var liten, för att nämna en grej...
Hon sa "Ja, nu har hon ju iallafall en förklaring"...

Min familj tror att jag är en bedragare, att jag har bluffat mig till diagnosen för att slippa arbeta.

junkandshit skrev:Min familj tror att jag är en bedragare, att jag har bluffat mig till diagnosen för att slippa arbeta.

Helt otroligt, jag är mållös.

Vilket påminner mig om när någon skrev något i stil med "folk fattar inte att det är ett jobb att vara social" för mig är mitt jobb det jag har lätt för o gillar o göra.
Håller med om att det är ett jobb att vara social, iaf hela tiden.

Fast jag har bara jobbat minimalt sedan årsskiftet, bara sådant jag kunnat göra hemifrån nästan.
Inte många dagar, kan nog inte säga att jag ahr ett jobb just nu.

Nu kan jag yttra mig! mina föräldrar tog det bra, till och med min far som alltid velat ha en "normal" dotter tog det riktigt bra. Mina föräldrar verkar mer se fördelarna för min skull framledes än nackdelar. Nackdelarna har jag redan fått uppleva under hela min uppväxt så nu när jag äntligen har fått svart på vitt i vad som är fel så hoppas dom att jag lättare kan hantera mitt liv.

Om min AS-diagnos:

Min mamma: Hon låtsas som hon är blind, döv och stum.
Min pappa: "Jasså jaha..."
Min man: "Ja, men det visste vi ju redan..."

Truly skrev:Om min AS-diagnos:

Min mamma: Hon låtsas som hon är blind, döv och stum.
Min pappa: "Jasså jaha..."
Min man: "Ja, men det visste vi ju redan..."

He he! Maken har en helt avslappnad respons, låter lite som min bror antagligen skulle reagera!

Jag fick min diagnos i 40-årsåldern.
Min mamma accepterade direkt och började snart se Asperger-drag i var och varannan person i sin stora bekantskapskrets - inklusive hos sig själv. Jag är glad att jag bor i en annan del av landet...
Min syster var intresserad och ville läsa hela utredningen men verkar se det mer eller mindre som en slump vem som får en diagnos.
Min bror har två söner med Asperger och verkade ha sett mig som en solklar Aspergare sedan länge. Gav praktiska tips och tog det mycket odramatiskt.
Min man såg det mest som den lättnad det var för mig. Jag är ju den jag varit hela tiden, påpekade han. Han har sedan alltmer insett mina svårigheter i kontakter med myndighetspersoner varför han numera ställer upp som mellanhand och argumenterar för mina rättigheter.
Min dotter sörjer ibland att hon inte fått den sociala träning hemifrån som hon skulle ha fått i en familj med "normala" umgängesvanor. Hon har också haft en tendens att öka sin lyhördhet för när jag blir stressad och då bli beskyddande - vilket inte är hennes uppgift.

Fick diagnos förra sommaren.

Mina vänner, min chef och de kollegor jag berättat det för har alla tagit det fantastiskt bra. Märker ingen som helst skillnad på hur de är emot mig, mer än att de ställer intresserade frågor om AS när de undrar något.

Exet blev inte heller ett dugg förvånad, men tyckte det var tråkigt att detta kom fram så här långt efter det att vi separerat.
Sonen har accepterat det fullständigt och tar hänsyn.

Min mor tror att jag fuskat till mig diagnosen för att "få uppmärksamhet" och vägrar acceptera den. Mitt syskon med familj är likadan.

Jag förstår verkligen inte vad det är de inte förstår. Och jag är så diskret att uppmärksamhet är det absolut sista jag vill ha i något sammanhang! Men mina föräldrar och och syskon är inte de personer som jag känner står mig närmast här i världen, så jag kan stå ut med deras oförståelse.

junkandshit skrev:Min familj tror att jag är en bedragare, att jag har bluffat mig till diagnosen för att slippa arbeta.

Jag har inte fått någon diagnos än, men så här verkar min utefamilj tycka också. Innefamiljen som jag bor med, de förstår mig bättre.

Jag fick min diagnos förra året, 33 år gammal.
Jag har berättat för några få personer, däribland ett syskon som jag inte har kommit så bra överens med. Beskedet om diagnosen verkar ha löst upp knutarna.
Mina vänner tycker inte att det är nåt att prata om. Vi blev inte vänner utifrån det att jag har asperger
Däremot kommer föräldrar aldrig att få reda på det. De skulle misstro alltihop och det tänker jag inte utsätta mig själv för.

Min pappa blev glad för att han hade läst att Einstein kunde ha haft det.
Min mamma blev ledsen då jag misstänktes ha AS för att hon tyckte att det verkade så hemskt (trots att hon troligtvis har det själv, men inte är utredd). Blev troligtvis lättad då läkaren sa att personer med AS ofta är mycket begåvade .
Min syster ringde till avdelningen jag var inlagd på och tipsade dem om att jag kanske hade AS

Av vilken anledning tipsade systern sjukhuset?

För att jag hade fått många utbrott när jag bodde hos mina föräldrar och för att jag hade sagt något som inte var så politiskt korrekt.

Det viktigaste för mig är att jag reagerade positivt på diagnosen. Har lärt känna mig bättre p.g.a. den. Far reagerade väl också positivt då jag berättade om diagnosen (skickade ett par länkar till artiklar). Mor tycker att jag har allvärldens fel och reagerade väl inte positivt i alla fall. Bror är väl likgiltig.

Tor skrev:Det viktigaste för mig är att jag reagerade positivt på diagnosen. Har lärt känna mig bättre p.g.a. den. Far reagerade väl också positivt då jag berättade om diagnosen (skickade ett par länkar till artiklar). Mor tycker att jag har allvärldens fel och reagerade väl inte positivt i alla fall. Bror är väl likgiltig.

Jag antar att det inte spelar någon roll vad du säger/ gör med din mamma. Bra du har positive respons från pappsen i alla fall. Det känns så skönt att få grepp om vad ens "problem" beror på- en diagnos är viktig anser jag. Jag förstår inte varför läkare frågar en vad sökt diagnos ska göra för nytta. De verkar inte förstå att vi kämpar- dagligen, en del mer, en del mindre, men det är definitivt ett handikapp. Om man är förälder är det än mer viktigt med diagnos, barnen lever ju med en dygnet runt, en diagnos är alltid, alltid positiv.

Håller absolut med. Vissa anser dock att de blir stämplade då de får en diagnos. För mig var det nog inget jag direkt begärde/ville få utrett. Visste knappt vad aspergers syndrom var innan psykiatern nämnde det och jag hittade hit

För mig var det till en början defenetivt något läskigt och något jag inte ville ha men det berodde på fördomar om vad AS var förnågot.
Vara dålig är något jag inte vill vara och något jag brottas med till en del.