FamiljenM skrev:Jag tror att jag har skrivit detta förut på forumet.
Jag KAN ha ögonkontakt, (men om den ser normal ut, det vet jag inte) - MEN då kommer jag inte ihåg efteråt vad personen sagt till mig.
Detta är främst med personer som jag inte redan känner.
Jag kan sitta vid möte med FSK och arbetsförmedlingen och lova saker, som jag sedan inte kommer ihåg att jag gjort.
När jag sedan glömt att skicka in papper med mer... blir det pinsamt..

Det problemet har jag också en variant av. Jag har svårt att lyssna och koncentrera mig på vad det talas om (och kunna tänka) när jag håller ögonkontakt. Utom vissa som jag känner väl, där blir det enklare, kanske för att jag inte behöver bry mig så mycket.

Ögonen är ju själens fönster/spegel som man säger..

Har jättesvårt att titta folk i ögonen. Och när jag väl försöker så har folk ofta reagerat med att dem tycker att jag stirrar för mycket eller ser "borta" ut.

Värst är när man är på tåg/ buss och får en sittplats mittemot någon..Så hemsk.. jag vet inte vart eller hur jag ska titta på personen.

Och jag vet inte hur man tittar "lagom"

Hej. Jag har samma problem. Tycker det är jättesvårt att möta andras blickar och det är enormt frustrerande då ju ögonkontakt är en så viktig del i sociala sammanhang (speciellt om man vill vissa att man är attraherad av någon). Som aspie kan man nog inte botas helt från detta handikapp utan man får helt enkelt träna sig själv och låtsas lite.

Jag tar bara ögonkontakt med människor som jag verkligen litar på. Dvs, två personer i skolan.

Hundralappen skrev:Haha, jag har faktiskt glasögon. Där kanske vi har andledningen till varför det förändrades i puberteten! För då började jag använda dom konstant.

Kan dock bara isåfall ta av dom vid möten runt bord osv, ser knappt utan dom..


Just det ja.. Kom på en sak. Ni utan asperger (om här sitter nån) hur gör ni när ni går på bussen? "Vågar" ni kolla alla i ögonen eller hur gör ni?

Nej, jag kollar inte alla i ögonen. Jag tittar busschauffören i ögonen och säger ett kort hej. Jag tittar väldigt snabbt i ögonen, typ 2 sekunder. Om jag tycker mig känna igen någon på bussen tittar jag denna personen i ögonen, också väldigt snabbt, är det ingen jag känner tittar jag bort utan att säga något.

Om jag skall sätta mig brevid någon tittar jag den personen i ögonen och frågar om det är ledigt där jag vill sitta. Jag sitter helst själv på bussen faktiskt utan att prata med någon.

MVH Astro

Astro skrev: Om jag tycker mig känna igen någon på bussen tittar jag denna personen i ögonen, också väldigt snabbt, är det ingen jag känner tittar jag bort utan att säga något.

Intressant. Jag kan inte känna igen någon så fort. Jag skulle behöva nån sekund längre, kanske mer för varje person.

Innan jag fick min diagnos tänkte jag aldrig något alls på ögonkontakt, allt flöt på automatiskt. (Vad andra såg och tyckte vet jag inte.) Men efter diagnosen började jag känna mig smått nojig. Allt jag gjorde undrade jag om det var "normalt" el "konstigt". Följaktligen är det enklast att inte umgås med folk alls el bara med andra aspergare, som har överseende med ens "konstigheter".

Jag tycker inte att jag tittar folk i ögonen så mycket. (Skulle sällan kunna säga vilken färg en person har på ögonen.) Jag hoppar hit och dit med blicken, ögonen, näsan, munnen, håret, händerna, bort från personen helt och hållet, tillbaka etc.

Betr bussen så ser jag aldrig någon i ögonen, min blick är helt inställd på att leta en ledig sittplats. När jag väl fått det, är det inga bekymmer; jag halar upp en bok el en tidning att begrava mig i. Hiss är besvärligare, då stirrar jag i golvet el på dörren.

Men jag har tänkt att jag borde vara artigare och se folk i ögonen, t ex expediter, bussförare etc. Men min uppmärksamhet är alltid fokuserad på något annat, t ex att plocka fram pengar och plocka ner mina varor. Det händer nog pga att jag är långsammare än andra, så därför måste jag jämt stressa för att inte vara i vägen.

Jag har för mig att när man flörtar så håller man fast blicken längre än "normalt". Förutsätter ju att man känner av vad som är normalt. Av rädsla för att bli missförstådd (el genomskådad) vågade jag knappt titta någon kille i ögonen, när jag var ung.

Men det blir ju mer och mer så i samhället, där det är många, ex på bussar och i affärer att många gör andra saker samtidigt, skickar sms eller pratar i telefon.
Så det upplevs inte så konstigt, om man inte tittar i ögonen. Det upplevs viktigare med ögonkontakt med människor man känner, t ex vid fikaraster.
Upplever ni fikaraster jobbiga?

Jag tycker också det är jobbigt i hissar. Kanske för att man står så nära. Många människor, även NT, tycker det är jobbigt i hissar, och det är inte självklart om man skall titta i ögonen och hälsa eller ignorera sin hissgranne.

I hissar, bussar och offentliga platser där man inte känner varandra har alla sin privata sfär som man inte får överskrida. Att inte titta folk i ögonen är helt ok. Man är bara i egna tankar i sin sfär. Man behöver alltså inte vara social med främmande människor.

Svenskar är ganska måna om just den här sfären och uppfattas därför ofta av turister som inåtstängda eller svårnåliga. Fast med turister kan man ta det lugnt, för vad man än gör så betraktar de det som normalt Svenskt beteende.

Själv tar jag ofta initiativet och språkar med främmande människor vid sådana tillfällen. Man märker ganska lätt om de vill prata, eller vill stanna i sin sfär. Men eftersom det inte är ett intimt samtal och alla fortfarande stannar i sina privata sfärefr, så behöver inte avancerad ögonkontakt ingå. Det kan tillochmed ses som påträngande.

Har alltid haft problem med ögonkontakt.
Har lärt mig att det kan vara "artigt" att se andra i ögonen, så jag försöker men det resulterar oftast i flackande blick.

Mina närmaste (sambo + dotter) har jag inga problem att se i ögonen.

När man sitter på möte brukar det var svårt att se folk i ögonen. Varje gång nån börjar prata så ser jag in i ögonen i 2 sek innan jag tittar bort.
Jag sitter och säger "mmm" och hajar 30% om vad som sägs.
När jag är med nån jag känner har jag inte detta problem.

Får höra av andra att dom tycker att jag agerar normalt, men att dom tycker att jag upplevs som något blyg. Det är ju skönt att höra. Handikappet verkar vara väldigt dolt på mig vilket kan va till min fördel.

tror jag postat detta i liknande tråd tidigare.
Har otroligt svårt att se folk i ögonen för det mest.Tror att jag har lättare att uppfatta vad folk säger om jag slipper ögonkontakt. Tycker dessutom extremt illa om att folk tittar på mig över huvud taget.
Jag tittar helst inte på andra människor över huvud taget, vilket nedanstående visar.

Jag var sjukskriven för utmattningsdepression i två år.
Gick hos en väldigt trevlig läkare. under våra samtal studerade jag hennes undersökningsbrits, och granskade samtidigt konstruktionen ingående, detta störde inte min uppmärksamhet på konversationen. Jag är även ansiktsblind. Så efter ung 1,5 år kom jag på att det var samma kvinna som jag blivit väldigt attraherad av, 9 år tidigare, då jag dansade en hel kväll med henne på min FD svägerskas 50 års fest. Ett halvår senare insåg jag att det dessutom var samma kvinna som sommarjobbat någon gång under 80 talet, på en arbetsplats där jag tidigare var anställd.

Mycket pinsamt. tror att hon var ganska sur på mig, att jag inte kände igen henne. Men det fans inte i min tankevärld att jag skulle kunnat känna igen henne.

Själv har jag då det omvända problemet, jag blir ofta anklagad för att sitta och stirra ut folk på grund av att jag inte kan blinka naturligt. Måste liksom tänka att jag ska göra det.. annars blinkar jag inte....

Någon som läst boken "Look Me in the Eye: My Life with Asperger's" av John Elder Robison? Tyckte det var passande titel för denna tråd. Själv märker jag att jag har svårighet med ögonkontak speciellt då jag pratar med en person. Kan liksom inte fokusera på ögonkontakt och konversation på samma gång.

Har blivit bättre på att se människor i ögonen. Problemet är när man ska sluta? Tycker det är skitjobbigt när personen man pratar med, under ett längre samtal, aldrig sänker blicken. Känns som titt-leken....

Hundralappen skrev:Så, uppfattar ni andra det på samma sätt? Eller är det skitsamma för er? Om ni haft det tidigare, hur "botade" eller minskade ni problemet? Alla tips är välkommna.

Jag har ogillat ögonkontakt med andra så länge jag kan minnas (bebis?). I 20-årsåldern så var jag rätt nerkörd och hatade typ alla människor. Så jag glodde folk i ögonen för att psyka dom. Så de tittade bort och många såg rädda ut.

Nu hatar jag inte människor längre. Det är ju rätt meningslöst. Men nu kan jag titta folk i ögonen utan att vara rädd eller tycka det är så konstigt.

Jag tittar lite och sen tittar jag bort en stund. Och sen tittar jag igen när personen pratar. Det känns "onaturligt" men jag gör det för att den jag pratar med ska trivas mer.

Att jag hatade människor förrut och glodde folk mycket i ögonen botade mig tror jag.

Akira skrev:Har blivit bättre på att se människor i ögonen. Problemet är när man ska sluta? Tycker det är skitjobbigt när personen man pratar med, under ett längre samtal, aldrig sänker blicken. Känns som titt-leken....

Sånt är asjobbigt. Aldrig sänker blicken. Ett tips är att börja peta i näsan. Sen i örat osv... brukar hjälpa. De slutar titta då.

jag tycker det känns weird att kolla människor i ögonen, kollar typ neråt mot dom när jag pratar.

Det påstås att det går ett skämt om Finnar i EU koridorerna.

När vet du om ejn Finne skall tilltala dig?
Han ttittar på dina skor i stället för sina egna.

Jag har samma problem haha, så fort man pratar med någon så tittar jag alltid på bordet eller ett papper eller dylikt, ibland tvingar jag mig själv att lyfta ögonen men dem sänker en ändå, otroligt jobbigt.

Brukar köra utan glasögon tricket, då brukar det vara enklare.

Hej jag har inte Asperger (men drag av..?), jag är här som mamma. Jag tittar inte folk i ögonen när jag går på bussen och jag tror inte alls det är nödvändigt, de sitter ju bara där och har ingen anledning att önska sig någon kontakt med mig. Jag tittar lite översiktligt över alla platser (lite över huvudet på dem som sitter tror jag) och zoomar in vart jag tänker gå och tittar sedan på det stället. Det är inte samma sak som att undvika ögonkontakt för om man tittar rakt ner i golvet och bara vågar titta lite i ögonvrån ifall det är ledigt eller ej så blir det besvärligare att hitta en plats.

Man behöver inte hela tiden bry sig om vad alla tycker, de flesta sitter där och tänker på sina egna problem och bryr sig inte alls om den som gick på.

Jag har alltid trott att jag tittat på andra som man borde göra, men tydligen var så inte fallet. Det är aldrig någon som tidigare sagt något så där direkt till mig.

Jo, på universitetet sa mina lärare ofta till mig att jag måste titta på mina åhörare då jag håller seminarium eller redovisar något. Jag förstod aldrig riktigt det där för jag tyckte jag tittade på dem. Jag tyckte jag tittade på alla - jag svepte blicken över klassrummet för att göra alla delaktiga. Men tydligen gjorde jag det inte på rätt sätt ändå, för den där uppmaningen återkom genom hela studietiden.

Idag har jag blivit mer medveten och tänker mig mer för. Nu har jag också själv märkt att jag är dålig på att titta andra i ögonen både när de talar likväl som när jag talar. I mitt fall beror det på att jag "tappar bort mig". Jag kan inte fokusera mig på det som sägs eller på det som jag ska säga om jag tittar på någon samtidigt. Och det gäller inte bara ögonen, det gäller hela ansiktet, vilket innbär att jag ofta tittar ned i golvet eller in i väggen.

Jag känner mig konstig när folk tittar på mig. Ibland känner jag mig som en konstig organism som blir betracktad under lupp och ibland funderar jag "vafan har jag missat nudå?". Oavsett om jag ser på en person eller inte så har jag jättesvårt att hänga med i samtal & ta in allt som sägs. För mig blir det så myck detaljer att ta in iom att min blick flackar, ett öra, läpparnas form, händer, väggar, lister, klockor tavlor m.m.

Egentligen är jag rättså nyfiken på andra människor, men om de tittar tillbaka på mig så börjar min blick flacka. Med vissa människor kan det gå lite lättare att titta tillbaka, tex med min sambo som jag är van med vid dethär laget (3år), men det tog mig många månader innan jag upptäckte vilken ögonfärg han har
Ju mer jag gillar en person dessto bedrövligare blir min blick, då kan jag nästan inte titta på personen alls, vilket kan tolkas väldigt negativt.

Men det finns en grej som är snäppet värre, det är när personen ifråga tystnar, och t.ex ler, då får jag nästan panik och börjar invänta ett överfall eller nåt annat farligt. Det spelar ingen roll vad personen sagt innan. Visst kan jag besvara ett leende men jag känner mig helt lost iaf. Att avsluta saker tycker jag är svårt, när man förväntas resa sig upp och gå eller lämna ett rum, det är ju något man kan göra under tyst förståelse.

Jag har nyligen upptäckt ytterligare en sak som stressar mig, det är om man ska möta blicken på den man går förbi ute, tex på gatan? Jag är ute väldigt mycke på dagarna men har änn inte lyckats knäcka den nöten. Visst kan man göra det ibland, men jag vet inte om det är något som ingår eller inte?

Jag brukade kolla människor i ögonen avsevärt längre än vad som socialt acceptabelt, och i o m. min halvautistiska mimik, ser jag väldigt "lost" ut, när jag väl kollar på människor. Mina ögon trycks framåt, ögonbrynen höjs, ser väldigt avvikande ut (verkar det som). Därför, försöker jag så långt det går, att inte kolla människor i ögonen.