Jag en man som levt hemma hela livet har inga problem att kolla familjemedlemarna i ögonen här hemma och vara social, det känns helt vanligt här. Men jag kan varje natt intala mig själv att "när jag går till ställe x imorgon så ska jag vara mig själv" (alltså samma person som här hemma) men oftast så blir jag en helt annan människa utanför dörren, då blir jag rätt blyg, orden blir hullerombuller och "osocial". Detta vill "jag" inte, men min "aspergersida" säger "nej, du får inte titta på den personen, denne kanske tror du är interesserad av dig eller liknande", men värst är nog ändå att kolla folk i ögonen. Oftast kvinnor faktiskt.

Det är oftast så att jag kan prata om nått när jag inte kollar i ögonen, men om jag gör det så koncentrerar jag mig att titta i ögonen hela tiden, vilket medför att jag inte lyssnar lika uppmärksammat längre. Tror även detta är ett av skälen till att jag inte är så "omtyckt" längre. För jag har för mig att innan tonåren så kollade jag folk i ögonen osv. Tror även detta beror på att jag växte upp med dessa personerna och dom likt min familj blivit "impregnerade i hjärnan" eller hur man ska säga. För jag vill ju kolla, men på nått sätt inte. Ska dock tillägga att det inte alltid är så. Oftast kan jag säga åt mig själv "nej, nu ska jag kolla" och är jag på humör så kan det fungera.

Men värst är bussen.. Man står där i kön, väntar på sin tur, vet inte var man ska göra av händerna så man leker med busskortet., tittar folk i nacken. Stiger på, drar kortet och vänder sig mot dom andra. Låter blicken gå längst fönstren eller ner på marken samtidigt som man lägger kortet i fodralet och ner i fickan. Finns det ingen plats längst fram så ställer jag mig alltid efter första platsen vid den där stolpen ni vet. Ibland går jag längre bak om jag ser i ögonvrån att det finns nån dubbelplats ledig. Men jag kan inte titta folk i ögonen där, eller oftast inte iallafall.

Det har hänt två gånger på senare tid att jag och brossan varit på samma buss, han gått på före mig eftersom hans skola ligger längre ifrån hemmet, så har jag inte kollat på folk på bussen, men han har sett mig båda gångerna. Det är så jobbigt så jobbigt. Jag vet att man kan titta mellan ögonen eller pannan men då tror dom ju ändå man kollar i ögonen och jag blir "rädd". Men samtidigt vill jag titta, speciellt på tjejer men det brukar jag inte våga.
Därför har jag en tanke om att många vill att jag ska titta, men när jag inte gör det så tror jag dom tänker "jaha han är inte interesserad", men jag vet inte...


Så, uppfattar ni andra det på samma sätt? Eller är det skitsamma för er? Om ni haft det tidigare, hur "botade" eller minskade ni problemet? Alla tips är välkommna.

Jag har oerhört svårt för att titta folk i ögonen utan att sätta på mig en mask och spela rollen av någon som är charmig eller vad det nu skall vara. Men sådant tar kraft.

Det enda tips jag har är att ta av sig glasögonen under längre samtal och under möten. På så sätt blir alla ansikten suddiga och jag kan titta i riktning mot ansiktena utan att se ögonen.

Haha, jag har faktiskt glasögon. Där kanske vi har andledningen till varför det förändrades i puberteten! För då började jag använda dom konstant.

Kan dock bara isåfall ta av dom vid möten runt bord osv, ser knappt utan dom..


Just det ja.. Kom på en sak. Ni utan asperger (om här sitter nån) hur gör ni när ni går på bussen? "Vågar" ni kolla alla i ögonen eller hur gör ni?

Kan det vara en släng av social fobi inblandad i det hela?

LILITH_ skrev:Kan det vara en släng av social fobi inblandad i det hela?

Mjo. Är ju diagnostiserad som asperger med "lite svårt med sociala relationer" ungefär.. Så det är det nog. Det är dock bättre än tidigare..

Så jag undrar ungefär hur man får titta och hur länge och så. Det "knyter sig i magen" om jag tillexempel tittar på en snygg tjej och så "säger" aspergern "titta bort, titta bort, TITTA BORT!" och oftast blir det så.. Även om hon tittar tillbaka.

Hundralappen skrev:

LILITH_ skrev:Kan det vara en släng av social fobi inblandad i det hela?

Mjo. Är ju diagnostiserad som asperger med "lite svårt med sociala relationer" ungefär.. Så det är det nog. Det är dock bättre än tidigare..

Så jag undrar ungefär hur man får titta och hur länge och så. Det "knyter sig i magen" om jag tillexempel tittar på en snygg tjej och så "säger" aspergern "titta bort, titta bort, TITTA BORT!" och oftast blir det så.. Även om hon tittar tillbaka.

Hmm, svårt att konkret tidsbestämma hur länge är för länge eller länge nog.
Det beror helt på i vilket sammanhang.

Men generellt är det inte fel att titta någon i ögonen. De flesta gör det utan att fästa så stor vikt vid det överhuvudtaget, skulle jag tro. Ett ögonkast kan ju betyda allt och inget. Tjejen du får ögonkontakt med behöver inte alls lägga någon vikt vid det eller också gör hon det...


Nej, allvarligt talat, det här var ju bara blaha blaha...hoppas någon annan kan råda dig bättre.
Själv tycker jag oftast att det är obehagligt med folk som insisterar på ögonkontakt om det sker i någon sorts flörtsyfte. Kan inte med sådant. Samtidigt som jag antagligen ofta får för mig att ett ögonkast betyder mycket mer än vad den i verkligheten gör och därför undviker dem helt i onödan.
I don´t know - för att sammanfatta.

Social fobi botar man genom att utsätta sig för det man är rädd för.

Åtminstone i mitt fall är inte svårigheten att se folk i ögonen under samtal o.dyl. kopplat till social fobi, utan någonting som är direkt förknippat med autismspektrumtillståndet. Men jag förstår mycket väl att beteendet och obehaget kan förstärkas av social fobi. Jag har upplevt det i samband med att jag blir riktigt deprimerad. Det är de enda gångerna som jag utvecklar beteendemönster som skulle kunna liknas vid social fobi, men som egentligen är klassiska depressionssymptom.

I konversationer med personer som jag inte är fullt bekväm med, de flesta, så är jag alltid medveten om min blick. Jag växlar mellan att flacka eller att stirra i ögonen på den som talar, det känns inte på något sätt naturligt och kan bli relativt stressframkallande.

Är jag bekväm så tänker jag inte på blicken mer än de gånger jag blir medveten om att jag faktiskt inte tänker på den. Tittar nog på allt och ingenting i de situationerna.

Summa kardemumma, jag undviker ögonkontakt eller så stirrar jag som en blådåre.

Lakrits skrev:Åtminstone i mitt fall är inte svårigheten att se folk i ögonen under samtal o.dyl. kopplat till social fobi, utan någonting som är direkt förknippat med autismspektrumtillståndet. Men jag förstår mycket väl att beteendet och obehaget kan förstärkas av social fobi. Jag har upplevt det i samband med att jag blir riktigt deprimerad. Det är de enda gångerna som jag utvecklar beteendemönster som skulle kunna liknas vid social fobi, men som egentligen är klassiska depressionssymptom.

Kan du utveckla?
Hur är svårigheten att se folk i ögonen kopplat med autismspektrumtillståndet och inte social fobi? Hur avgör man vilket som är resultat av vilket?

(Om du orkar och har lust.)

Att se folk i ögonen gör man väl ogärna om man inte lärt sig både att läsa och svara på "ögonkontaktspråk". Och det är ju ett språk av ganska få och väldigt små muskelrörelser så mycket riktigt är det som bekant något som många aspisar har svårt att lära sig.

Men det kan gå in, mycket av det, fort. För fem år sen var jag förfärligt nervös över ögonkontakt, nu tänker jag sällan på den och utövar den ofta.

Två litet andra femmor är dels folk som inte ens ser mycket poäng i att försöka se folk i ögonen och dels folk som lyckas få in specifika typer av välvillig eller hånfull skämtsamhet, utan risk för missförstånd, i blicken (åtminstone om de tar hjälp med resten av ansiktet).

jonsch skrev:Men det kan gå in, mycket av det, fort. För fem år sen var jag förfärligt nervös över ögonkontakt, nu tänker jag sällan på den och utövar den ofta.

Hur lyckades du med det?

LILITH_ skrev:Kan inte med sådant. Samtidigt som jag antagligen ofta får för mig att ett ögonkast betyder mycket mer än vad den i verkligheten gör och därför undviker dem helt i onödan.

Jo men precis!

Ualim skrev:

jonsch skrev:Men det kan gå in, mycket av det, fort. För fem år sen var jag förfärligt nervös över ögonkontakt, nu tänker jag sällan på den och utövar den ofta.

Hur lyckades du med det?

Det undrar jag med

Hittade kompisar bland vilka det duger att bete sig som jag gjorde när jag lärde känna dem. Men det har samtidigt lönat sig att lära in annat (mer nyanserat?) beteende/språk.

Kanske har "umgänget" på forumet också hjälpt till - knappast vad gäller det direkta ögonkontaktspråket men kanske när det gäller övertygelse om att man duger socialt.

jonsch skrev:Kanske har "umgänget" på forumet också hjälpt till - knappast vad gäller det direkta ögonkontaktspråket men kanske när det gäller övertygelse om att man duger socialt.

Jo det är viktigt det där, allt spelar ju roll i det stora hela. Blir ju som en cirkel. Enklare att kolla folk i ögonen om man är med någon annan också osv.. : )

LILITH_ skrev:

Lakrits skrev:Åtminstone i mitt fall är inte svårigheten att se folk i ögonen under samtal o.dyl. kopplat till social fobi, utan någonting som är direkt förknippat med autismspektrumtillståndet. Men jag förstår mycket väl att beteendet och obehaget kan förstärkas av social fobi. Jag har upplevt det i samband med att jag blir riktigt deprimerad. Det är de enda gångerna som jag utvecklar beteendemönster som skulle kunna liknas vid social fobi, men som egentligen är klassiska depressionssymptom.

Kan du utveckla?
Hur är svårigheten att se folk i ögonen kopplat med autismspektrumtillståndet och inte social fobi? Hur avgör man vilket som är resultat av vilket?

(Om du orkar och har lust.)

Jag skall försöka att förklara.

Jag har som en följd av min totala krasch för några år sedan fått de flesta aspekter av min hjärnas påhitt undersökta. Jag hade vid den tiden ingen AST-diagnos, utan behandlades för utmattningsdepression.

Efter ganska kort tid märkte läkarna och jag att vissa symptom svarade på behandlingen, medan andra inte svarade alls. De som svarade på behandlingen var de symptom som tydligt var kopplade till själva de biokemiska processerna vid depressioner, och som jag påverkade genom vila, motion, sömn, medicinering etc. Jag har alltid vetat att jag är lite annorlunda och min psykiatriker märkte det hon också och skickade mig att genomgå en NPF-utredning. Hon förklarade för mig att en del av det som kan tolkas som social fobi, svårartad blyghet, drogabstinens och friskhet hos patienter som jag, ofta hänger ihop med hur en autistisk hjärna fungerar.

Autister blir stressade av det som stressar de flesta andra, men även av saker som hör till tvång, rutiner, symmetri, perceptionsproblem och annat som en normal hjärna inte reagerar på. Problemet med affektiva sjukdomar, är att symptombilderna i vissa avseenden överlappar de symptombilder man kan se hos AST och personer med ett NPF. Det gör att feldiagnostiseringar görs (t.ex. att en stressad autist som pratar fort och rör sig mycket tros vara i manisk fas; det hände mig) och att underligheter i behandlingen av t.ex. en depression inte alltid blir begripliga för en psykiatriker som förväntar sig en standardrespons. Jag har varit "ett intressant fall" varje gång jag har legat på sjukhus, både före och efter min diagnos, eftersom jag inte svarar överhuvudtaget på en del behandlingar och mår sämre av t.ex. gruppromenader eller av att dela rum med en (säkerligen mycket trevlig) medpatient.

I mitt fall var den sociala fobin inte alls någon social fobi, utan bara en förstärkning av mitt normala eremitliknande beteende. I deras ögon hade jag isolerat mig helt och hållet. Men jag tycker att det räcker med att träffa en person jag tycker jättemycket om en eller två gånger om året. Även om vi skulle bo nästgårds. Vissa träffar jag en gång varje eller varannan månad, men mer än så och min umgängeskvot fylls blixtsnabbt. När jag blir deprimerad så blir jag apatisk och träffar ingen alls om de inte kliver in genom ytterdörren.

Jag har inget emot att träffa folk, det är oftast trevligt. Inte heller undviker jag att gå ut dagtid för att undvika att stöta ihop med någon. Jag tycker bara att det är svårt att se folk i ögonen, det tar för mycket kraft och jag vet inte hur man gör det på rätt sätt. Jag satt en gång på restaurangen Lux på Lilla Essingen tillsammans med min far och min bror. Lux har en tapet med massor av ögon på och jag satt mitt emot den. Efter ungefär en halvtimme så gick jag oförklarligt in i min bubbla och kunde inte kontaktas. Då såg min bror tapeten. Jag hade ödslat så mycket kraft på att omedvetet vända bort blicken, att min hjärna helt enkelt stämplade ut och åkte hem. Enligt min neuropsykiatriker så är det klassiskt för autister. Man vet vilka delar av hjärnan som är inblandade, men man kan inte förklara den här typen av stress. Våra hjärnor fungerar lite annorlunda, helt enkelt.

TACK Lakrits!
Det var ett jätteintressant och informativt inlägg. Fick en del nytt att fundera över.

Jag gillar inte att se människor i ögonen, men jag gör det för att förbättra kommunikation om jag måste. Jag gillar inte ögon stirrande på mig, i bussen fokuserar jag bara längst bak utan att få ögonkontakt. Just ögonkontakt med människor ger mig inte mycket och jag har problem med att tima hur länge man bör stanna kvar med blicken, eftersom det gäller olika vid personliga samtal och människor i bussen.

Intresset för den som stiger in i bussen är mindre i storstäderna tycker jag ha märkt. Uppe i norrbotten så blir varje passagerare granskad från topp till tå. När det är lite passagerare iallafall.
Jag skulle kunna tänka mig åka buss oftare om man kunde gå in bakifrån..

Jag tycker det är jobbigt att titta folk i ögonen, inte för att jag tror att de skall tolka på något sätt. Av någon anledning tycker jag bara att det är obehagligt. Min bonussyster tyckte det var jobbigt i början och tolkade det som att jag inte lyssnade och körde med "titta på mig, titta på mig" när vi pratade om viktiga saker. Vilket jag gjorde men tydligen tog jag i lite väl och hon upplevde istället att jag stirrade.

I alla fall vi lär känna varandra egenheter och nu vet hon att jag lyssnar även om jag har blicken någon annanstans.

Har tyvärr inga tips att komma med.

Att titta i ögonen kan för mig vara farligt nära att kränka någons integritet, exempelvis min, och inkräkta på dennes livsrum, exempelvis mitt. Eller som ett slags försök till maktutövning. Kan vara alltså.
Det krävs stor skicklighet med manövrerandet av ögonen för så grannlaga saker som ögontittning.
Inget gemene man bör syssla med och det inkluderar mig själv.

Major X skrev:Att titta i ögonen kan för mig vara farligt nära att kränka någons integritet, exempelvis min, och inkräkta på dennes livsrum, exempelvis mitt. Eller som ett slags försök till maktutövning. Kan vara alltså.
Det krävs stor skicklighet med manövrerandet av ögonen för så grannlaga saker som ögontittning.
Inget gemene man bör syssla med och det inkluderar mig själv.

Interessant det där. Det kräver träning.

Jag brukar flacka med ögonen och sedan strunta i vad folk tror. Varför titta folk i ögonen om man ändå inte kan läsa ut alla signaler? Ska man bry sig om vad folk tror hela tiden, blir man helt neurotisk. Man kan, om man vill, spela upp en tydlig roll, och på det sättet styra vad folk tror om en. Klä sig på ett sätt som matar andra med en stereotyp, till exempel. Man kan också anlägga en arrogant stil, så har man en ursäkt för att man inte spelar det sociala spelet.

Som jag förstår det finns det två AS-beteenden. Antingen typ "social fobi", eller så att prata med alla om vadsomhelst, utan mycket urskiljning. För mig, om jag ska övervinna "blyghet" så slår det alltid över i det andra i alla fall. Jag har nog märkt att när andra kvinnor talar med män som är biträden i affärer etc., så är det mer flört i det, medans jag strikt pratar produkter eller något som hör till ämnet. Visst, även om jag kan se vad som pågår, kan jag inte kopiera.

Ualim skrev:Summa kardemumma, jag undviker ögonkontakt eller så stirrar jag som en blådåre.

Precis så gör jag också.

Jag har ögonkontaktproblem både av den typ som Lakrits beskriver, och för att jag kan vara blyg (det har blivit en följd på det föregående). Men mest så vet jag inte hur jag ska göra med ögonkontakt, och vet att jag förväntas reagera på det jag ser eller förväntas se i andras ögon.

Jag "känner mig dum" när jag tittar i ögonen och inte vet hur jag ska hantera det och vad jag ska göra tillbaks.

@Lakrits: Du verkar ha en underbart bra vård där du bor. Jag har aldrig varit i närheten av ens en enda så kompetent personal som du verkar ha gott om där du bor.

Jag tror att jag har skrivit detta förut på forumet.
Jag KAN ha ögonkontakt, (men om den ser normal ut, det vet jag inte) - MEN då kommer jag inte ihåg efteråt vad personen sagt till mig.
Detta är främst med personer som jag inte redan känner.
Jag kan sitta vid möte med FSK och arbetsförmedlingen och lova saker, som jag sedan inte kommer ihåg att jag gjort.
När jag sedan glömt att skicka in papper med mer... blir det pinsamt..