Att prata skit om andra
45 inlägg
• Sida 2 av 2 • 1, 2
Bror Duktig skrev:Med det sista jag skrev, om fixeringsgrejerna, så är det inget jag tänker att jag är usel i samband med. Jag är inte usel för att något är osymmetriskt. Det är mer som tvång (vad jag vet så klassas dessa fixeringar som tvång, liksom BDD), jag blir vansinnig för att något är symmetrisk, för att håret har en virvel, för att jag känner en hårslinga och inte kan koncentrera mig, för att kläder sitter snett vilket känns väldigt tydligt. Och eftersom det ligger perception i detta, samt ÄR osymmetriskt, så är det inte heller tankar tagna ur luften, jag måste även jobba med källan på något sätt (typ, "det är ok att vara osymmetrisk" eller "hur kan jag ändra frisyr så att hår inte stör").
Åhå. Då pratar vi om två olika saker. Det du talar om är ju typiskt för autismspektrumdiagnoser. Det jag talar om är den typ av negativa spiraler som snarare kommer av stress och en depressionsbenägen hjärna.
Tvångssakerna får jag hjälp med av en arbetsterapeut vid behov, men med tilltagande ålder så har jag lärt mig att komma ur de flesta konstigheter på egen hand. Ofta är det ju, precis som du säger, en liten sak som ligger en smula fel. Jag kom på att när jag hade varit ifrån platsen/saken/händelsen ett tag, så hade den där frustrationsångesten (alltså autismångest) lagt sig. Så numera försöker jag gå iväg, även om det känns som om jag skulle gå i bitar, och oftast så släpper det efter ett tag.
Arbetsterapeuten kommer in i bilden när min Tourettes har gjort att jag har övat in ett tics som går dåligt ihop med vardagen. På den tiden jag körde bil så hade jag under en period tvånget att vrida huvudet åt vänster titt som tätt. Eftersom det gjorde att jag inte kunde köra, så fick jag hjälp med att kontrollera det. Jag har fortfarande kvar det när jag sitter bredvid någon (och alltså blir nervös av det), men det är sällan som det ticset kommer fram nuförtiden..
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-05 2:23:52, redigerad totalt 1 gång.
Lakrits skrev:Åhå. Då pratar vi om två olika saker. Det du talar om är ju typiskt för autismspektrumdiagnoser. Det jag talar om är den typ av negativa spiraler som snarare kommer av stress och en depressionsbenägen hjärna.
Ja, delvis. Jag drog nog iväg till det där med perceptionsgrejerna, som väl(?) i vanliga fall är en typiskt grej för KBT, men där jag tror att det är mer komplicerat i mitt fall. Jag har depressionsgrejen med nedåtgående spiraler av dåliga tankar också, de snirklar sig in i mina autismgrejer (tvång, fixeringar, perceptionsgrejer). Jag blir ju mer deprimerad av att tänka på hur sådana saker ställer till det i mitt liv.
Jag tror att konstruktivt arbete med problemet är en stor del av lösningen. Det kanske behövs både och när det gäller sådana personer som mig.
Tvångssakerna får jag hjälp med av en arbetsterapeut vid behov, men med tilltagande ålder så har jag lärt mig att komma ur de flesta konstigheter på egen hand. Ofta är det ju, precis som du säger, en liten sak som ligger en smula fel. Jag kom på att när jag hade varit ifrån platsen/saken/händelsen ett tag, så hade den där frustrationsångesten (alltså autismångest) lagt sig. Så numera försöker jag gå iväg, även om det känns som om jag skulle gå i bitar, och oftast så släpper det efter ett tag.
Jag tror att kanske det här DV-jobbet som jag kanske kan få, kan vara bra för just det, att gå iväg, tvinga sig iväg. Jag har aldrig låtit sådana saker bli lidande (jobb och åtaganden) för mina problem.
Men jag är ju 38 år nu, och tycker att jag borde ha kommit ur en del saker. Jag tror att mina år med SSRI gör att tvångsgrejerna kommer tillbaka ännu mer nu när jag slutat med SSRI.
Jag vet förstås lite mer om exakt vad det är som gör håret osymmetriskt (virveln som vi "alla" har) och vet då att jag inte kan göra något åt den och att det finns vissa frisyrer som passar bättre än andra. Likadant vet jag mer med kläder exakt vad jag mår dåligt av, och kan undvika det.
Ändå så kommer jag inte ur det.
Vad gör arbetsterapeuten för att hjälpa dig? Är det mer än nedanstående (som jag läste först efter jag skrev förra meningen...)?
Arbetsterapeuten kommer in i bilden när min Tourettes har gjort att jag har övat in ett tics som går dåligt ihop med vardagen. På den tiden jag körde bil så hade jag under en period tvånget att vrida huvudet åt vänster titt som tätt. Eftersom det gjorde att jag inte kunde köra, så fick jag hjälp med att kontrollera det. Jag har fortfarande kvar det när jag sitter bredvid någon (och alltså blir nervös av det), men det är sällan som det ticset kommer fram nuförtiden..
Senast redigerad av Bror Duktig 2011-05-05 2:23:52, redigerad totalt 1 gång.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Bror Duktig skrev:Jag tror att konstruktivt arbete med problemet är en stor del av lösningen. Det kanske behövs både och när det gäller sådana personer som mig.
Vi gör det du skrev, min arbetsterapeut och jag, vi arbetar konstruktivt.
Autismtvångsgrejer:
Jag måste först se att jag håller på att fastna innan jag är helt uppslukad av vad det nu råkar vara (en servett som ligger lite snett på ett bord, gubben i T-banan vars jacka inte syns lika mycket på båda sidor om en tänkt mittlinje etc.). Sedan har hon lärt mig saker jag kan göra för att distrahera mig själv, t.ex. ta upp något att läsa, lyssna på radio, gå och posta det där viktiga brevet eller någonting annat som kräver att jag koncentrerar mig på det istället. När jag har gjort det tillräckligt många gånger, så kan jag avbryta tvånget ganska lätt. Men jag kommer nog aldrig att bli av med själva fixeringsproblematiken, eftersom den är inbyggd i autismen. Däremot är det numera väldigt sällan som jag får jätteångest över att en tavla hänger snett, eftersom jag snabbt slår undan blicken och tänker på något annat.
Tics:
Samma princip i början, d.v.s. jag måste försöka lära mig att komma på mig själv innan jag gör rörelsen eller ljudet. Men sedan är det ren och skär viljestyrka. Jag börjar med att tvinga mig själv att inte göra ticset. Efter det försöker jag få ner ångestnivån som höjs när jag hindrar mig själv, genom att vänta ut ångesten och försöka slappna av. När jag har gjort det här många gånger om, så blir stressen lägre när jag hindrar mig från att t.ex. vrida undan huvudet under bilkörning eller ropa korta ljud på bussen. Till slut så kanske ticset är helt borta, det har hänt ett par gånger. Men det vanligaste är att jag numera kan lära mig att kontrollera mig när jag är bland folk, men har lite grejer för mig hemmavid.
EDIT: Jag ber om ursäkt för mitt tråkiga och repetitiva språk i texterna ovan, men jag har arbetat idag och är därför helt utmattad. Min hjärna kan inte vara illuster när den är så här geggig.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-05 2:23:52, redigerad totalt 1 gång.
Lakrits jag tycker faktiskt att du uttrycker dig väldigt klart och tydligt och om du tycker att du behöver be om ursäkt för något i hur du har skrivit det så har du nog lite väl höga krav på dig själv.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-05 2:23:52, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10578
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Mälardalen
Tack för förklaringen. Utan att analysera allt jag gjort, så tror jag inte att jag medvetet har distraherat mig med uppgifter så som du beskriver. Jag ska försöka att testa det, och vara medveten om vad jag gör.
Jag får som tur är inte ångest över folks koftor som syns lite mer på ena sidan om en tänkt mittlinje, men jag fastnar i att titta på sådant. Det var en så träffande beskrivning ("[...]vars jacka inte syns lika mycket på båda sidor om en tänkt mittlinje").
Precis sådant som jag ser hela tiden, och kan "fastna" i. Fast det är när det är hos mig och jag som styr och kan påverka, som jag får ångest och utvecklar fixeringstvång.
Hos andra kan jag faktiskt sitta och glo, och tänka "tänk att h*n klarar att ha det så utan att få ett spel" ungefär.
Men hur skulle du göra om det var perception inblandat med tvång, t.ex. att du känner att håret följer virveln, och du störs otroligt av att det genom känseln påverkar dig hela tiden. Kan gälla att man inte kan koppla bort känseln som säger att ena tröjärmen är lite längre ned än andra. Just för att man känner det och det inte startar med tankar, så går det inte att undvika att det startas.
Du verkar ha en mycket bra hjälp från hab (om det är där arbetsterapeutne jobbar)! De jag har träffat (alla inom vård + hab, utom en som jag inte fick träffa mer eftersom kommunen inte ville betala) har varit mesiga och utan handfasta råd. Psykologer säger enbart "jag har inga svar och råd, jag ska hjälpa dig att komma på själv" och det jag ju inte fungerat alls. Speciellt arbetsterapeuten på hab har varit så mesig att JAG har fått dra orden ur henne vad det än har gällt.
Jag får som tur är inte ångest över folks koftor som syns lite mer på ena sidan om en tänkt mittlinje, men jag fastnar i att titta på sådant. Det var en så träffande beskrivning ("[...]vars jacka inte syns lika mycket på båda sidor om en tänkt mittlinje").
Precis sådant som jag ser hela tiden, och kan "fastna" i. Fast det är när det är hos mig och jag som styr och kan påverka, som jag får ångest och utvecklar fixeringstvång.
Hos andra kan jag faktiskt sitta och glo, och tänka "tänk att h*n klarar att ha det så utan att få ett spel" ungefär.
Men hur skulle du göra om det var perception inblandat med tvång, t.ex. att du känner att håret följer virveln, och du störs otroligt av att det genom känseln påverkar dig hela tiden. Kan gälla att man inte kan koppla bort känseln som säger att ena tröjärmen är lite längre ned än andra. Just för att man känner det och det inte startar med tankar, så går det inte att undvika att det startas.
Du verkar ha en mycket bra hjälp från hab (om det är där arbetsterapeutne jobbar)! De jag har träffat (alla inom vård + hab, utom en som jag inte fick träffa mer eftersom kommunen inte ville betala) har varit mesiga och utan handfasta råd. Psykologer säger enbart "jag har inga svar och råd, jag ska hjälpa dig att komma på själv" och det jag ju inte fungerat alls. Speciellt arbetsterapeuten på hab har varit så mesig att JAG har fått dra orden ur henne vad det än har gällt.
Senast redigerad av Bror Duktig 2011-05-05 2:23:52, redigerad totalt 1 gång.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Lakrits skrev:Det är möjligt men det är svårt att veta när hjärnan känns som om den låg i formalin.
Jag tycker som bjäbbmonstret: du uttrycker dig klart och bra.
EDIT: Men jag vet hur det känns när hjärnan känns helt luddig och man inte vet alls om man har uttryckt sig ordentligt eller ej. Jag känner ofta så.
Senast redigerad av Bror Duktig 2011-05-05 2:23:52, redigerad totalt 1 gång.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Min hjälp kommer från allmänpsyk. Jag har ju varit mycket på sjukhus de senaste åren och de vet om att jag inte orkar med nya personer hela tiden, så jag har fått stanna. Och det var de som gjorde min utredning. Eftersom det finns så många AD(H)D- och AS-patienter med affektiva sjukdomar, så har de en liten neuropsyk-grupp där. Min arbetsterapeut har arbetat kommunalt förut och tipsade mig om bl.a. habiliteringen. Men allmänt säger de att jag är lite för gammal för mycket av det de har att erbjuda inom landstinget. Fokus ligger (klokt nog) på de barn som får diagnos inom autismspektrumet. Vi som är vuxna har ju ofta lärt oss på egen hand och om det fungerar så är det ingen idé att rör till saker och ting, menar både de och jag.
Jag fastnar också som du beskriver det, alltså utan ångest. Ibland behöver det inte vara något jag tittar på utan jag bara försvinner i tankar på allt och ingenting. Sedan har jag ju en del rena autistiska symptom. Jag kan bl.a. gå in i mig själv helt och hållet och fastna där. Jag kallar det för "bubblan". Inuti den kan jag inte kommunicera med omvärlden, utan allt som händer utanför den är ytterst obehagligt och förvirrande.
Jag har främst ljudperceptionsproblem och de ger andra problem för mig än fixering. Däremot kan jag, precis innan jag går in i min bubbla fastna på något ljud i närheten. Men det är sällan. Det stora problemet ligger i att jag inte kan sålla bort onödigt ljud. Jag brukar beskriva det som ett kaffefilter. Överst är ett stort hål, underst bara ett enda litet avrinningshål. Om jag häller i för mycket vatten för snabbt, så kan inte det lilla hålet dränera filtret tillräckligt snabbt, utan vattnet börjar att flöda över kanten. Men om jag pytsar i lite lagom mycket i lagom takt, så fungerar det. Alltså, för mycket information gör att min hjärna blir överfull och stänger ner för att skydda mig. Men om jag vistas i en lugn miljö så klarar jag mig bra.
Jag fastnar också som du beskriver det, alltså utan ångest. Ibland behöver det inte vara något jag tittar på utan jag bara försvinner i tankar på allt och ingenting. Sedan har jag ju en del rena autistiska symptom. Jag kan bl.a. gå in i mig själv helt och hållet och fastna där. Jag kallar det för "bubblan". Inuti den kan jag inte kommunicera med omvärlden, utan allt som händer utanför den är ytterst obehagligt och förvirrande.
Jag har främst ljudperceptionsproblem och de ger andra problem för mig än fixering. Däremot kan jag, precis innan jag går in i min bubbla fastna på något ljud i närheten. Men det är sällan. Det stora problemet ligger i att jag inte kan sålla bort onödigt ljud. Jag brukar beskriva det som ett kaffefilter. Överst är ett stort hål, underst bara ett enda litet avrinningshål. Om jag häller i för mycket vatten för snabbt, så kan inte det lilla hålet dränera filtret tillräckligt snabbt, utan vattnet börjar att flöda över kanten. Men om jag pytsar i lite lagom mycket i lagom takt, så fungerar det. Alltså, för mycket information gör att min hjärna blir överfull och stänger ner för att skydda mig. Men om jag vistas i en lugn miljö så klarar jag mig bra.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-05 2:23:52, redigerad totalt 1 gång.
Lakrits skrev:Eftersom det finns så många AD(H)D- och AS-patienter med affektiva sjukdomar, så har de en liten neuropsyk-grupp där. Min arbetsterapeut har arbetat kommunalt förut och tipsade mig om bl.a. habiliteringen.
De låter föredömliga. Tvärtom mot hur det är här.
Jag har främst ljudperceptionsproblem och de ger andra problem för mig än fixering. Däremot kan jag, precis innan jag går in i min bubbla fastna på något ljud i närheten. Men det är sällan. Det stora problemet ligger i att jag inte kan sålla bort onödigt ljud. Jag brukar beskriva det som ett kaffefilter. Överst är ett stort hål, underst bara ett enda litet avrinningshål. Om jag häller i för mycket vatten för snabbt, så kan inte det lilla hålet dränera filtret tillräckligt snabbt, utan vattnet börjar att flöda över kanten. Men om jag pytsar i lite lagom mycket i lagom takt, så fungerar det. Alltså, för mycket information gör att min hjärna blir överfull och stänger ner för att skydda mig. Men om jag vistas i en lugn miljö så klarar jag mig bra.
Jag har inte så stora problem med ljud, som du beskriver. Jag har nog mer problem med känseln. Och då inte rent obehag som smärta av sådant som andra inte får smärta av, utan att jag känner allting hela tiden, och så lätt lägger märke till saker som är sneda eller kliar eller på annat sätt gör sig påminda.
Jag hör "allting" också, men mår inte rent dåligt av filterproblemen. Jag tror t.o.m. att jag som yngre njöt av det drogade tillstånd jag hamnar i av för många intryck. Jag kände mig lite så som när jag dricker lite alkohol (och blir lite berusad). Nu för tiden är det störande eftersom jag har hjärndimma rätt ofta. Något jag alltid tyckt är väldigt jobbigt, är att höra dåligt i samtal när många är med. Jag kan inte filtrera bort det jag ej vill höra, så bra.
Det slår mig att jag trots ganska stora problem med perceptionen, inte har det så som många beskriver, att det gör ont av ljud eller beröring. Så där har jag väl tur med just det. Det är desto mer av att jag blir störd, får känselpåminnelser om ojämna kläder som leder till tvångsgrejerna, blir snurrig av intryck o.s.v.
Senast redigerad av Bror Duktig 2011-05-05 2:23:53, redigerad totalt 1 gång.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Nej, och jag har alltid sett ned på denna typ av beteende - enda sedan jag var barn.
Senast redigerad av Deadly_Nightshade 2011-05-05 2:23:53, redigerad totalt 1 gång.
- Deadly_Nightshade
- Inlägg: 881
- Anslöt: 2009-07-03
- Ort: Stockholm
Deadly_Nightshade skrev:Nej, och jag har alltid sett ned på denna typ av beteende - enda sedan jag var barn.
Jag antar att du var upptagen med det på svensklektionerna.
"Jag har sett ner på sådant beteende ända sedan jag var barn."
"Jag åt en karamell i fredags, den enda sedan jag var barn."
"Varför jag bantar? Den enda anledningen är min ända."
- Varför gråter du, lille vän?
- Jag ramlade och slog i ändan.
- Man säger inte "ändan", man säger "stjärten". Nåväl, var bor du då?
- I andra stjärten av stan.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-05 2:23:53, redigerad totalt 2 gånger.
Lakrits skrev:Deadly_Nightshade skrev:Nej, och jag har alltid sett ned på denna typ av beteende - enda sedan jag var barn.
Jag antar att du var upptagen med det på svensklektionerna.
"Jag har sett ner på sådant beteende ända sedan jag var barn."
"Jag åt en karamell i fredags, den enda sedan jag var barn."
"Varför jag bantar? Den enda anledningen är min ända."
Jag bryr mig så här mycket:
Senast redigerad av Deadly_Nightshade 2011-05-05 2:23:53, redigerad totalt 1 gång.
- Deadly_Nightshade
- Inlägg: 881
- Anslöt: 2009-07-03
- Ort: Stockholm
Deadly_Nightshade skrev:Lakrits skrev:Deadly_Nightshade skrev:Nej, och jag har alltid sett ned på denna typ av beteende - enda sedan jag var barn.
Jag antar att du var upptagen med det på svensklektionerna.
"Jag har sett ner på sådant beteende ända sedan jag var barn."
"Jag åt en karamell i fredags, den enda sedan jag var barn."
"Varför jag bantar? Den enda anledningen är min ända."
Jag bryr mig så här mycket:
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-05 2:23:53, redigerad totalt 1 gång.
Meppe skrev:Skriv upp det ni ska handla och ta med lappen till butiken. Är det inte allmännt beteende i Sverige?
Jo, det brukar jag göra. Såvida det inte bara är typ tre saker, "det kommer jag ihåg". Och sen står jag där i affären och grubblar, "vad var den tredje saken?"
Eller så skriver jag en lista, och glömmer den hemma. Letar förgäves i handväskan alla fack och i alla fickor. Förargligt, men ofta gör just skrivandet att jag ändå kommer ihåg det mesta.
Eller jag tar med listan, läser den och missar ändå något. Det beror dels på att sakerna i affären inte står i den ordning de står på listan, dels på att jag glidit över ordet på listan med blicken flera gånger och då inte "ser" det mer.
Sen blir jag arg på mig själv. Men vad ska jag göra, slå mig själv?
Det konstiga är att jag blir lika arg på andra i familjen som missar samma saker som jag själv missar. Jag borde ju vara tolerant, eftersom jag inte är bättre själv.
Senast redigerad av Alien 2011-05-05 2:23:53, redigerad totalt 1 gång.
Alien skrev:Jo, det brukar jag göra. Såvida det inte bara är typ tre saker, "det kommer jag ihåg". Och sen står jag där i affären och grubblar, "vad var den tredje saken?"
Eller så skriver jag en lista, och glömmer den hemma. Letar förgäves i handväskan alla fack och i alla fickor. Förargligt, men ofta gör just skrivandet att jag ändå kommer ihåg det mesta.
Samma för mig.
Eller jag tar med listan, läser den och missar ändå något. Det beror dels på att sakerna i affären inte står i den ordning de står på listan, dels på att jag glidit över ordet på listan med blicken flera gånger och då inte "ser" det mer.
Sen blir jag arg på mig själv. Men vad ska jag göra, slå mig själv?
Nä. Aga är inte tillåtet i Sverige.
Det konstiga är att jag blir lika arg på andra i familjen som missar samma saker som jag själv missar. Jag borde ju vara tolerant, eftersom jag inte är bättre själv.
Låter som aspigt låg frustrationströskel. Har man haft det jobbigt överlag i större delen av sitt liv så kan just de där förargliga småsakerna göra att bägaren rinner över.
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 2:23:53, redigerad totalt 1 gång.
Alien skrev:Meppe skrev:Skriv upp det ni ska handla och ta med lappen till butiken. Är det inte allmännt beteende i Sverige?
Jo, det brukar jag göra. Såvida det inte bara är typ tre saker, "det kommer jag ihåg". Och sen står jag där i affären och grubblar, "vad var den tredje saken?"
Eller så skriver jag en lista, och glömmer den hemma. Letar förgäves i handväskan alla fack och i alla fickor. Förargligt, men ofta gör just skrivandet att jag ändå kommer ihåg det mesta.
Eller jag tar med listan, läser den och missar ändå något. Det beror dels på att sakerna i affären inte står i den ordning de står på listan, dels på att jag glidit över ordet på listan med blicken flera gånger och då inte "ser" det mer.
Sen blir jag arg på mig själv. Men vad ska jag göra, slå mig själv?
Det konstiga är att jag blir lika arg på andra i familjen som missar samma saker som jag själv missar. Jag borde ju vara tolerant, eftersom jag inte är bättre själv.
Stor igenkänning på allt (möjligtvis exklusive handväskan).
Senast redigerad av jorand 2011-05-05 2:23:53, redigerad totalt 1 gång.
jorand skrev: Stor igenkänning på allt (möjligtvis exklusive handväskan).
Dito, utom möjligtvis ordningen i butiken.
Sedan jag började göra listor på handdator har det blivit mycket bättre.
Senast redigerad av Karro 2011-05-05 2:23:53, redigerad totalt 1 gång.
Deadly_Nightshade skrev:Nej, och jag har alltid sett ned på denna typ av beteende - enda sedan jag var barn.
Ser du ned på att man pratar om skit som man har blivit utsatt för?
Senast redigerad av Bror Duktig 2011-05-05 2:23:53, redigerad totalt 1 gång.
- Bror Duktig
- Inlägg: 14352
- Anslöt: 2008-07-18
Jag säger ofta mycket hatfulla saker om andra och om folk i allmänhet, och när jag har suttit och analyserat mina egna tankar har jag kommit fram till att det är en strategi för att stå ut här i världen. Jag gör helt enkelt allt jag kan för att intala mig att andra är idioter, eftersom om de är idioter så spelar det inte längre lika stor roll vad de tycker om mig. Det är alltså ett sätt att kunna skaka av mig andras negativa syn på mig (eller brist på positiv syn).
Sedan är det väl också så rätt ofta att det är skönt att se fel hos andra människor när man känner sig ofullkomlig själv.
Sedan är det väl också så rätt ofta att det är skönt att se fel hos andra människor när man känner sig ofullkomlig själv.
Senast redigerad av Tallerger 2011-05-05 2:23:53, redigerad totalt 1 gång.
FamiljenM skrev:När jag var liten påpekade mina släktingar att jag aldrig var glad, jag skulle dra på smilbanden... varför? vad hade jag att vara glad över?
Jag känner igen mig i detta .
Jag är väldigt sällan glad så att det syns , är en allvarlig människa .
Detta har stört människor genom åren mest när jag var liten .
Vet inte varför det får en del folk att känna sig obekväma i mitt sällskap jag är oftast tyst och lågmäld och absolut ej fnissig och skrattar åt ingenting .
Berättar ngn en "rolig historia" jag inte tkr är rolig skrattar jag ej för att alla andra gör det ibland förstår jag den inte ens .
jag talar väldigt sällan skit om ngn jag tkr inte det är intressant och förstår ej vitsen med det .
skvaller kan jag ägna mig åt om det är harmlöst tex berätta att" ulla och arne ska skaffa en bil " fast jag vet ej om det är skvaller direkt men antar det . Däremot kan jag ha starka åsikter och ej tycka vissa beteenden är ok då oftast för att de inte "går ihop", självmotsägelser då kan jag påpeka detta för personen speciellt om den klagar på mig och gör likadant själv .
Jag försöker ha ett öppet sinne och inte haka upp mig på smådetaljer eller för att de väljer göra saker annorlunda det är slöseri på min energi..
Senast redigerad av Lii 2011-05-05 2:23:53, redigerad totalt 1 gång.
Min ex som jag nyligen gjorde slut med var väldigt negativ. Till slut blev jag så som hon nästan förväntade sig att andra skulle vara.
Så man får ju gratulera henne för det.
Man säger ju att man är blåögd om man litar för lätt på folk.
Men vad är man i sådana fall om man är just tvärtom ?
Så man får ju gratulera henne för det.
Man säger ju att man är blåögd om man litar för lätt på folk.
Men vad är man i sådana fall om man är just tvärtom ?
- Smokescreen
- Inaktiv
- Inlägg: 621
- Anslöt: 2010-05-04
Återgå till Att leva som Aspergare