Ringde till 3 olika kontor för o diskutera hur LSS fungerar.
När jag förhört mig en stund smyger jag in "jag kanske skulle ta o berätta varför jag ringer..." berättar då om att jag är erbjuden utredning för asperger och lite allt möjligt o inväntar deras reaktion.

Person ett reagerar nästan inte alls, pratar nästan på som vanligt.
Person två verkar nästan lägga huvudet på sned i telefonen o börjar jamsa med mig och tycka jättesynd om mig o tro att jag behöver all hjälp i världen, fine att vilja hjälpa men det verkade klart överdrivet.
Person tre inser plötsligt att hon pratar med en aspergare och ändrar något i rösten men börjar noggrant fråga hur min situation ser ut och ifall jag har jobb o hur det går med det.
Rätt vettigt men jag undrar vad som försiggår i huvudet på dem man pratar med.

Kanske de har erfarenhet och en bild av de som knappt klarar att stå upp själva.

Tyckte det var undeligt med ändringen i rösten.

Kul test Om jag klarar, så borde jag göra ett liknande test

Kanske spela in också

Kan bli lärorikt, vore kul o göra det med en journalist som sedan skriver om det hela.

Person två hör nog till den kategori som passar in på namnet på ett program i SR P1, "Välviljans apartheid". Fast programmet i sig var inte så upplyftande, jag märkte att vi med psykiska och/eller neuropsykiatriska funktionshinder inte räknas. Vi är inte döva, blinda, CP-skadade eller rullstolsburna nog för att de skulle ta upp oss i programmet. Flera gäster försökte ta upp oss som en likvärdig grupp bland de övriga funktionshindrade, men hyssjades ner. Sven-Otto Littorin bland annat, som ju har bipolaritet i familjen.

Men, men. Jag gillar i alla fall uttrycket välviljans apartheid, att vilja göra så gott att man istället av misstag diskriminerar den som man hade tänkt att hjälpa; byråkratisk diskriminering.