AAA skrev:Men vad är kärlek då? Att se att den andra är helknäpp ibland, men ändå precis som just den ska vara?

Usch, jag tycker kärlek är jobbigt att spekulera i.

Äkta kärlek är att behandla den andra med respekt, ömhet, hänsynsfullhet, vara icke-dömmande och acceptera den andra PRECIS som den är.

Om man inte accepterar den andra som den är så är det inte äkta kärlek.
Äkta kärlek innerymmer ingen "brist" på någonting.

Men sen finns det ju "jag vill ha *** med dej" kärlek me. Men det är inte äkta kärlek.

treeman skrev:

AAA skrev:Men vad är kärlek då? Att se att den andra är helknäpp ibland, men ändå precis som just den ska vara?

Usch, jag tycker kärlek är jobbigt att spekulera i.

Äkta kärlek är att behandla den andra med respekt, ömhet, hänsynsfullhet, vara icke-dömmande och acceptera den andra PRECIS som den är.

Om man inte accepterar den andra som den är så är det inte äkta kärlek.
Äkta kärlek innerymmer ingen "brist" på någonting.

Men sen finns det ju "jag vill ha *** med dej" kärlek me. Men det är inte äkta kärlek.

Jag tycker inte det är så enkelt. Man kan ju älska en person även om man vill att den skall ändra på vissa saker.

Normalt sett (i bra förhållanden) brukar ju sådant lösa sig av sig själv - viljan att förändra sig själv är ungefär lika stor som den andre personens önskan att man skall förändras och det brukar bli en bra kompromiss i slutändan utan diskussion.

Problemet är när man inte har samma syn, när det som för den ena partern är en stor förändring bara är en liten förändring för den andra. Det gäller naturligtvis inte bara AS, utan kan vara vad som helst. En klassiker är ju killen som äntligen städar eller lagar mat och förväntar sig jätteberöm för det, trots att tjejen gör det hela tiden (bara ett exempel). HAN tycker att han gjort en stor insats som lagat en middag, hon tycker att det är en ganska liten insats eftersom hon lagar middag alla andra dagar.

Precis på samma sätt upplever jag att det blir när det gäller ömhet/närhet, och därmed även respekt och hänsynsfullhet därför att begreppen betyder olika för oss. För mig är ömhet att ofta ta i varandra, för min partner är det att sitta bredvid varandra (och inte på armlängds avstånd) i soffan. Samma sak med respekt och hänsynsfullhet... vi har olika "nivåer" på det, där jag förväntar mig mer än han gör eller spontant känner sig beredd att ge.

Jag försöker att acceptera honom som han är, så gott jag kan, men samtidigt så undrar jag vad som blir kvar av förhållandet när man minimerar ömheten, närheten, gemenskapen, känsloutrycken och den fysiska kontakt som i alla fall jag känner är en väldigt stor del av definitionen av ett förhållande.

Jag vet inte.

VaiSing skrev:

silvercloud skrev: Det stora problemet för oss är våra olika behov av ömhet, närhet och gemenskap. Han har betydligt mindre behov av sällskap, närhet och samtal än vad jag har, och det skapar otroligt mycket frustration och får mig att må dåligt. Jag blir ju ledsen av att han aldrig vill krama mig, och jag känner mig ofta osynlig hemma.

Det här med att man har olika behov och olika förväntningar i en relation verkar vara vanligt, även om det inte finns någon med AS inblandad! Det kan vara så enkelt att man faktiskt är OLIKA och det finns ju inget facit som säger hur mycket närhet en relation ska innehålla??!

Jag upplever att killar lättare kan växla mellan att vara upptagna med "egna projekt" och att ägna tid åt relationen. Verkar en kille frånvarande behöver det inte betyda att något är fel. Jag har valt att acceptera att män och kvinnor ibland tänker olika. Vissa behov av tex. att prata och känna samförstånd är lättare att få med tjejkompisar!

Japp, visst är det så.

Problemet är väl när man älskar någon men den inte riktigt kan ge en vad man vill. Vad gör man då? Stannar och hoppas att det blir bättre och njuter av att ändå få vara nära den personen, även om det är på bekostnad av lite av en själv, eller går och hoppas på att hitta någon som passar en bättre? Jag tycker inte det är så självklart var den gränsen går.

silvercloud skrev:

VaiSing skrev:

silvercloud skrev: Det stora problemet för oss är våra olika behov av ömhet, närhet och gemenskap. Han har betydligt mindre behov av sällskap, närhet och samtal än vad jag har, och det skapar otroligt mycket frustration och får mig att må dåligt. Jag blir ju ledsen av att han aldrig vill krama mig, och jag känner mig ofta osynlig hemma.

Det här med att man har olika behov och olika förväntningar i en relation verkar vara vanligt, även om det inte finns någon med AS inblandad! Det kan vara så enkelt att man faktiskt är OLIKA och det finns ju inget facit som säger hur mycket närhet en relation ska innehålla??!

Jag upplever att killar lättare kan växla mellan att vara upptagna med "egna projekt" och att ägna tid åt relationen. Verkar en kille frånvarande behöver det inte betyda att något är fel. Jag har valt att acceptera att män och kvinnor ibland tänker olika. Vissa behov av tex. att prata och känna samförstånd är lättare att få med tjejkompisar!

Japp, visst är det så.

Problemet är väl när man älskar någon men den inte riktigt kan ge en vad man vill. Vad gör man då? Stannar och hoppas att det blir bättre och njuter av att ändå få vara nära den personen, även om det är på bekostnad av lite av en själv, eller går och hoppas på att hitta någon som passar en bättre? Jag tycker inte det är så självklart var den gränsen går.

Jag håller med om att det är ett svårt beslut. Det finns ju inte nåt givet svar...men jag tycker du sammanfattar det bra, 1. stanna och acceptera din kille som han är 2. göra slut och träffa nån ny.

Nu blir det ett sådant där "jag-kan-inte-sova-inlägg".. Men det får ni stå ut med.

Jag (aspie, 23 år) har ett EXTREMT behov av närhet och kramar. Även av samtal och att prata igenom allting grundligt. Min sambo, förmodad NT (26 år), har inte samma behov, men är klart aspie-kompatibel då han accepterar det mesta. Han är även mer kontaktsökande än många andra killar, och vi får höra att vi fortfarande ser "nykära" ut, då vi konstant håller hand eller kramas.
Detta blir värre så fort jag känner mig obekväm. Som t.ex. om folk oväntat skulle börja prata med mig, då börjar det med ett krampaktigt tag i hans hand, sedan ett hårt grepp om hans arm med båda mina händer, till sist sitter jag nästan på hans axlar i ren panik. Men jag blir bättre.

Vad gäller samtal är det dock värre. Jag vill prata om allt, lösa allt via samtal så fort som möjligt. Han är mer "ignorera så försvinner det"-typen, vilket gör mig galen av frustration. Han klagar även ofta på att han måste fylla alla "roller" för mig, då jag i stort sett saknar kompisar och har närmsta familj 60 mil bort.

Kan även tillägga att närhetsbehovet inte endast sträcker sig till sambon, utan så fort jag känner någon tillräckligt bra så vill jag kramas och vara nära och gosig hela tiden. Var likadan som barn, var mina föräldrar upptagna med mina bråkiga bröder så sökte jag mina kramar annorstädes, föredragsvis av äldre herrar på parkbänkar. Detta gillades inte av föräldrar.

guilliotine skrev:Jag (aspie, 23 år) har ett EXTREMT behov av närhet och kramar. Även av samtal och att prata igenom allting grundligt. Min sambo, förmodad NT (26 år), har inte samma behov, men är klart aspie-kompatibel då han accepterar det mesta. Han är även mer kontaktsökande än många andra killar, och vi får höra att vi fortfarande ser "nykära" ut, då vi konstant håller hand eller kramas.

Mycket intressant. Verkar som om vi NPF:are alltid tycks befinna oss i ena änden av skalan eller den andra: antingen har man högre behov av fysisk kontakt än normalt eller så tål man knappt att någon tar i en ö h t.

Detta blir värre så fort jag känner mig obekväm. Som t.ex. om folk oväntat skulle börja prata med mig, då börjar det med ett krampaktigt tag i hans hand, sedan ett hårt grepp om hans arm med båda mina händer, till sist sitter jag nästan på hans axlar i ren panik. Men jag blir bättre.

Är man extra lättstressad så är det klart att det är en trygghetsfaktor att ha någon att hålla i.

Vad gäller samtal är det dock värre. Jag vill prata om allt, lösa allt via samtal så fort som möjligt. Han är mer "ignorera så försvinner det"-typen, vilket gör mig galen av frustration.

Låter mer som typisk "Kvinnor är från Venus, män är från Mars"-problematik än något som har med NPF att göra.

Han klagar även ofta på att han måste fylla alla "roller" för mig, då jag i stort sett saknar kompisar och har närmsta familj 60 mil bort.

Det kan jag faktiskt förstå att han tycker är lite jobbigt. Det blir ju ett väldigt stort ansvar.

Kan även tillägga att närhetsbehovet inte endast sträcker sig till sambon, utan så fort jag känner någon tillräckligt bra så vill jag kramas och vara nära och gosig hela tiden. Var likadan som barn, var mina föräldrar upptagna med mina bråkiga bröder så sökte jag mina kramar annorstädes, föredragsvis av äldre herrar på parkbänkar. Detta gillades inte av föräldrar.

Autistisk gränslöshet? Min syrra var lite så också när hon var yngre. Bra iofs att kunna tillgodose sina behov där det faller sig, men risken att man råkar illa ut ökar ju ganska markant med sådant beteende.

Det är väl ofta så med oss med AS som grupp att vi är extremer åt de flesta hållen. Politiskt har jag märkt få som menar sig stå i mitten, känslomässigt, perception... det mesta från himmel och jord.

Ett tips är boken "Kärlekens fem språk" av Gary Chapman.
http://ordton.com/Gary-Chapman/Bocker/F ... fem-sprak/
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9179996876

Den här boken är skriven av en NT-person för NT-personer, men den har lärt mig som har Asperger en massa om hur jag själv fungerar och varför jag mår som jag mår.

Poängen med boken är att de flesta människor har behov av att känna sig älskade, men att det finns olika sätt att visa det på. Och att de flesta tror att deras fru/man vill bli älskade på samma sätt som de själva. Trots att mannen/frun ständigt påpekar att de vill att deras partner visar det på ett visst sätt så fattar ändå inte partnern poängen. Och kom då ihåg att boken är skriven för NT-människor!!

Jag kan inte lova att boken hjälper dig men den har betytt massor för mig.

Mvh Daniel

Jag är dålig på att ta en kram men att få en av min man som är NT brukar fungera bra. Jag behöver närhet det är ju så för alla men när jag är upptagen med mitt specialintresse har jag svårt för att bli störd.

När jag växte upp klarade jag bara av kramar om det var JAG som ville kramas, alltså på mina villkor. I tonåren tvångskramade mina kompisar mig tillsdess att jag lugnade ner mig, egentligen kan man väl säga att jag lärde mig att stänga av. Jag KAN kramas, eftersom det ingår i det sociala t.ex med släkt och vänner, samt att det är ett sorts ömhetsbevis. Men VILL jag kramas? njaaae... tja, varför inte, men ja skulle hellre göra något annat många gånger.

Min karl sedan tre år tillbaka är NT men äldre änn mig och utav den gamla generationen så han är inte heller så kramig utav sig. Ibland vill han dock kramas, till mitt förtret för jag klarar inte jämt utav att stänga av mig själv när han ska hålla på.. då blir jag förbannad, ärligt talat.

Min mamma är mitt livs stora kärlek men jag har jättesvårt för att kramas med henne.. egentligen vill jag men jag klarar inte av det, så det brukar bli en hej och en hejdå-kram.
Allmänt så är jag ingen hejjare på att vara fysisk, i tanken är jag väldigt intim och kramig, t.om kelig och ömsint, men i verkligheten sker det väldigt sällan. Den som får ta emot mest gos är min hund, det är en nivå som är lagom för mig

I mitt liv är allting antingen eller, så antingen blir jag som en ispinne om någon ens tänker tanken på att ta i mig, eller så kastar jag mig över folk, vilket oftast blir min sambo, men då känner jag mig som en klängranka.. och det gillar jag inte.
Många gånger skulle det kännas skönare, lättare att leva med en människa som var mera lik mig, NT eller inte.

Hej kära ni,

Jag är en NT-kvinna som lever ihop med en AS-man. Vi bor ihop redan (hans initiativ och tjat för detta främst) trots att vi bara varit tillsammans i blott ett halvår.

Jag har läst på en del kring AS och det har hjälp mig väldigt mycket i denna relation, då jag innan jag kunde någonting om diagnosen kunde bli helt galen på min man, nu har jag mer förståelse för honom. Inte alltid dock.

Våran relation har sedan dag ett varit väldigt intensiv, passionerad och full av förälskelse. Det var det som gjorde att jag blev fast i honom, han uppvaktade mig, gav mig massor med kärlek och närhet etc.
Sedan när jag flyttade in officiellt med honom förändrades allting. Intresset försvann. Jag får inte den bekräftelse, närhet och uppskattning jag vande mig med, men också den jag behöver och känner att jag är värd. Man kan säga att vi har blivit ett gift gammalt par efter bara några få ynka månader ihop. I början var jag hans specialintresse, nu har hans ögon gått över på nya specialintressen, som vissa tvprogram och tvspel som han kan sitta i timmar med. Mig och mina behov blir helt ignorerade.

Det som sårar mig är att mina behov inte längre blir tillfredsställda. Jag blir ofta avvisad och får ta initiativ, ibland när jag pussar på honom känns det som att jag pussar på en död fisk och jag tar det väldigt personligt. Andra saker som sårar mig är att att han känns uttråkad med mig i diverse sammanhang tex. sitter och leker med mobilen varje gång vi är ensamma utomhus typ åker buss eller sitter på café, om vi är ensamma när vi är ute samtalar han knappt med mig och ställer jag frågor får jag bara korta svar tillbaka etc...

Men, så fort vänner kommer eller något specialintresse skiner han upp och vaknar till liv och då blir det andra bullar helt plötsligt. Att se detta gör mig så fruktansvärt ledsen, speciellt när jag går runt och känner mig allmänt ratad.

Jag har försökt med alla medel; gråta, skrika, prata lugnt, skriva brev, diskutera på ett vuxet sätt, medla via hans familj etc etc... Inget fungerar, han verkar inte förstå hur jag mår/ vad jag behöver trots att jag inte har kunnat vara mer tydlig nu.
Det enda jag inte har prövat är parterapi, men jag är student och han sjukskriven, så tror inte detta är möjligt av ekonomiska skäl tyvärr.

Jag förstår ju att detta beteende har med hans AS att göra, och man kan inte förändra en AS-man, men betyder det att det är bara att ge upp för min del som NT-kvinna? Kommer jag aldrig att få den kärleken jag behöver, pga min man har AS? Ska jag bara gå vidare?

Om det är värt att stanna kvar och kämpa, finns det något sätt att göra att han kan sätta sig in i mina känslor och behov, om just lite grand?

Han är annars en underbar man jag inte vill mista,
Tack på förhand

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

Lämna honom.

fartpants skrev:Han är annars en underbar man jag inte vill mista

Vad är det som är underbart med honom?

Nefarious skrev:Lämna honom.

... och såra honom, troligen för evigt.

nallen skrev:

Nefarious skrev:Lämna honom.

... och såra honom, troligen för evigt.

Om han inte har något intresse av att få förhållandet att fungera så får han bli sårad, helt enkelt.

fartpants skrev:Jag förstår ju att detta beteende har med hans AS att göra, och man kan inte förändra en AS-man

Saken är väl den att man kan inte förändra någon. Inte så att man kan räkna med det som en möjlighet iallafall. På sin höjd kan man förändra sig själv, men inte heller det brukar ju gå fort eller ge sådär överväldigande resultat alla gånger. Aspie som NT.

Sedan kan aspergare visst både vara rigida och ha dåliga begrepp om världen utanför sig själva — särskilt som yngre eller om de inte har jobbat så mycket med sig själva — och ha genuina behov som kan vara svåra att kombinera med "entiska" krav. Samt till exempel ha större problem att sätta ord även på sådant man är medveten om än vad andra brukar räkna med. Varierar mycket med person, bör också påpekas, precis som alla andras egenskaper.

Mer har jag svårt att säga utifrån det du skriver. Vet till exempel inte vad det finns att bygga på i förhållandet. Och måste valet stå mellan samboskap eller ingenting? Snabbt verkar det ju ha gått — för snabbt för dig (?). Och ville du ha honom eller ville du ha ett förhållande? Eller var det kanske egentligen uppvaktningen eller förälskelsen du fastnade för?
...

Svenska Dagbladet hade en artikelserie för några år sen, jag har för mig att det var fler än de två artiklarna jag hittade nu dock:
SvD, Så länge vi umgås på hans sätt är allt jättetrevligt
SvD, Vuxen - utan att förstå socialt samspel

Nefarious skrev:Om han inte har något intresse av att få förhållandet att fungera så får han bli sårad, helt enkelt.

Jag kan tänka mig, utan att påstå att det är så, att han uppfattar det som att han har ett fungerande förhållande - således kan han ägna sig intressantare aktiviteter än att smöra för kvinnan.


EDIT: Zombie ställer bra frågor, särskilt den sista.

nallen skrev:således kan han ägna sig intressantare aktiviteter än att smöra för kvinnan.

Förlåt mig men är inte ens partner det allra viktigaste i ens liv så då finns det problem.

För mig skulle det inte finnas nåt viktigare än hur min partner mådde.

Och vaddå " smöra för kvinnan" ? Att bry sig är inte att " smöra ".

nallen skrev:

Nefarious skrev:Om han inte har något intresse av att få förhållandet att fungera så får han bli sårad, helt enkelt.

Jag kan tänka mig, utan att påstå att det är så, att han uppfattar det som att han har ett fungerande förhållande - således kan han ägna sig intressantare aktiviteter än att smöra för kvinnan.


EDIT: Zombie ställer bra frågor, särskilt den sista.

Eftersom TS skriver att hon försökt förklara för honom på alla sätt och vis att hon inte trivs i förhållandet, så borde han vara medveten om att det inte funkar. Och om det är så att han faktiskt inte förstår, vad ska hon göra?

Ja, en möjlighet är ju att han helt enkelt är så långt inne i sig själv eller så bekväm och hänsynslös att det är ohjälpligt kört.

Det är bara inte den enda jag kan se. Försöker inte rangordna dem, det kan bara TS göra.

Nefarious skrev:Vad ska hon göra?

Leva med sitt beslut.

Hej fartpants!

Av det du beskrev så tyder ju allt på att ert förhållande inte kommer att fungera bättre, eller till och med inte fungera alls, i framtiden. Får man fråga vilken boendeform ni har? Jag menar, är han/du "bara" inneboende, eller står ni båda för hyreskontraktet?

Uppenbarligen så är det ju du som får se till att "dansa efter hans pipa" då ni har besök av vänner (hans/dina/gemensamma?) och när han sitter med sitt specialintresse. Men då är det tydligen så att han inte "plötsligt" är trevlig, skiner upp, på grund av dig.

Trots att du har starka känslor för honom så skulle jag råda dig att lämna honom snarast möjligt. Blir han sårad över att du lämnar honom så är det inte på ditt ansvar. Som jag ser det har ett val nu, att bli övergiven eller att ändra livsstil så att du får den respekt du förtjänar.

Skriv gärna igen och berätta hur det går, om och när du orkar.

geocache

Nu ska jag först försöka vara lite konstruktiv:

Tala om vad du förväntar dig. Konkret! Att säga "jag vill att du visar att du tycker om mig" är inte konkret, det kan man tycka att man gör genom att man vistas i samma hus.

Motivera också varför du vill att han ska göra nåt, till exempel: "jag vill att vi kramas och pratar om vardags-saker varje dag - för det är så jag vet att du tycker om mig". Jag tror såna motiveringar är det som ger upphov förståelse, utan den blir det bara spel - trots att han i grunden tycker om dig. Ta sen med i beräkningen att det är skitsvårt att prata om ointressanta saker även med nån man tycker om.


Sen tar vi lite mer analys:

fartpants skrev:Sedan när jag flyttade in officiellt med honom förändrades allting. Intresset försvann.

Det låter som att aktiviteten "skaffa sambo" är avslutad. Han har antagligen inte förstått att du förväntar dig en operation "underhåll förhållandet" som tydligen skall vara lika krävande som "skaffa sambo".

fartpants skrev:Jag har försökt med alla medel; gråta, skrika, prata lugnt, skriva brev, diskutera på ett vuxet sätt, medla via hans familj etc [sic]

Nu pratar jag för mig själv.
Att gråta och skrika är inte konstruktivt, jag kan sällan extrahera ens vad som är fel ur en sån "kommunikation" - än mindre vad jag förväntas göra.
Prata lugnt, skriva brev och diskutera på ett vuxet sätt kan vara bra, omm det är så konkret att jag förstår både vad jag förväntas göra (och inte göra) och varför det förväntas av mig.
Att medla via familjen skulle jag ta som ett direkt påhopp - min familj har inte ett skit med mitt privatliv att göra.