Någon mer som känner för att minnas tiden före diagnos? Hade livet blivit bättre MED diagnos?

Igår fladdrade mitt liv förbi efter ett samtal med en mamma till en fd "lekkamrat". Tja, vi lekte på samma gård. Han terroriserade alla de små barnen och till sist svämmade mitt rättspatos över alla bräddar så jag tog en sten och kastade mot honom. Den träffade i huvudet och han fick åka och sy ihop såret. Det där har jag förstås ångrat tusen gånger.
Kan inte be om förlåtelse eftersom han dog för några år sen.

Annars mindes mamman mig bara som ett mycket lugnt barn som tog väl hand om sin 10 år yngre syster.

Efter detta såg jag min barn- och ungdom rullas upp; de där försöken att sommarjobba som inte gick så bra utan att jag fattade varför. Var ju bäst i klassen Praktiskt arbete tycktes inte vara min grej.

Ibland sommarjobbade jag borta och bodde med eller nära andra ungdomar. Jag minns dem inte. Inte ett dugg. Men jag minns vilka blommor som växte där jag jobbade och hur naturen såg ut. Jag samlade blommor som jag lärde mig namnen på, medan de andra ungdomarna inledde sina sexuella karriärer.

När jag såg en jämnårig tjej kyssa en för henne främmande man på Folkets Park tänkte jag: VAD GÖR HON? De känner ju inte varandra? Vem tog initiativet? Vad hände här? Missade jag något?

Ja, jag missade något: hela det sociala spelet, hela den normala utvecklingen till vuxen kvinna, medan jag satt under korkeken och luktade på blommorna och var sååå lycklig:



Och om jag hade haft diagnos - vad skulle jag då ha gjort i stället?
Kanske skulle jag ha gjort så här:



i alla fall?

Ja frågan är om man hade fått någon hjälp med just den sociala biten, något som jag inte förstod mig på för fem öre. Det är nästan förunderligt att jag överhuvudtaget hade kompisar, då jag aldrig själv initierade någon sådan kontakt utan istället kunde uppträda tämligen avvisande när någon annan tog kontakt med mig för första gången.

I tonåren så bodde jag i en egen stuga på tomten, och i samma veva som jag flyttade in där så skaffade jag mig min första hemdator. Då började det att trilla dit folk som ville spela datorspel eller kopiera lite spel. Det blev snart ett populärt tillhåll för ett flertal personer, så man behövde ju inte känna sig fysiskt ensam iaf. Med tiden så hade jag dubbla uppsättningar datorer och även tv-spel, och öppnade en kioskverksamhet i min lilla garderob. Först var det bara godis och läsk, men med tiden så sålde jag även tobak och alkoholhaltiga drycker. Jag tror inte att jag gjorde någon förtjänst på detta dock, då jag var alltför generös med kredit. Jag utgick ju från att folk ville göra rätt för sig och betala av på sina skulder, men det var det förstås inte alla som hade för avsikt att göra.

Men det var roliga tider. Det blev ju att man drogs med på fester ibland och lite annat såsom hultfredsfestivalen. Inte minst då jag ibland var den enda med körkort, då var man ju extra populär. (Dom flesta var ett par år yngre än mig.) Men jag var blyg när det gällde tjejer, visste inte hur jag skulle kommunicera med dom. Så det bidde inget förhållande (eller något annat heller) förrens jag var en bit över tjugo, och det var något som plågade mig emellanåt.

En kompis sa en gång när vi såg på Rainman (ja vi såg ju mycket på film också förstås) att jag var som denne Rainman. En överdrift förstås, men lite låg det ju i det ändå.

En diagnos i sig hade kanske inte gjort någon större skillnad i den åldern, såvida man inte hade fått någon slags social träning också och hjälp med att komma över sin blyghet. Men när jag vid tjugo flyttade hemifrån så hade det inte skadat med den ökade självinsikt som en diagnos då hade gett mig. Jag fick diagnosen vid trettio.

Hihi.. jag har inte fått min eventuella diagnos så jag minns allt innan den så att säga Skall se om detta har ändrats om lite över en vecka

Dock är jag redan nu säker på att mitt liv skulle kunnat ha varit betydligt lättare om jag fått min utredning i yngre år då den skulle ha kunnat sudda ut både ett och annat frågetecken som jag tack och lov får svar på nu.

När jag var ung fanns inte asperger som diagnos, inte ADHD, så om man fick diagnos var det inte för det.
Botemedlen var inte så subtila heller - inspärrande på sinnessjukhus, medicinska experiment, långbad, elchocker, lobotomi.

Så det var nog lika bra jag inte fick en diagnos. En äldre psykiatriker jag träffade, blev grå i ansiktet och sa samma sak - du ska vara glad att du inte fick diagnos - när jag nämnde frågeställningen.
Jag testades i 1:a klass, som enda elev i min klass, de fann att jag inte var förståndshandikappad, och så var det med det.

Även idag finns det fördomar mot den som har en psykiatrisk diagnos, så det vill man nog egentligen inte att andra ska få reda på.

Hej!

Jag vet inte om något hade ändrats om jag fått diagnosen tidigare. Kanske.

Hursomhelst, som tonåring var jag inte lika mina kamrater. Mina föräldrar sa att det var farligt för mig att dricka alkohol och röka, så jag gjorde det inte. Mina föräldrar sa att den barnepilepsi jag haft och som växt bort kunde komma tillbaka om jag drack alkohol. Om nån frågade varför jag inte drack och rökte, sa jag att jag inte fick för mina förädrar. De andra svarade då att de inte heller fick, men att de gjorde det ändå.

Över huvud taget var jag rätt styrd av mina föräldrar och gjorde inte uppror. Någon enstaka gång gick jag på firitdsgårdens disco en fredag i nian, det började 20.00 och jag blev hämtad 21.30. Jag gick bara tvåårigt gymnasium. När jag slutade gymnasiet gick hela klassen ut och firade i en stad några mil från där vi gått ut skolan. Min pappa hämtade mig 23.30. Jag hade inte hunnit fylla 18 då, och jag hade aldrig varit ute så sent förut. Jag fick numret till en kille (min första, hade inte vågat fråga killar jag var kär i när jag växte upp) och när jag ringde några dagar senare sade han att han hade letat efter mig och jag förstod att jag hade gått hem tidigast av alla.

Först vid 22 års ålder började en liten frigörelseprocess, då gick jag på disco och dans ibland. Men inte särskilt ofta. Och vid 25 drack jag vin första gången. Sen började jag tycka att vin, öl och likör är gott. Men inte har jag druckit mig redlös för det. Och inte har epilepsin kommit tillbaka heller. Jag dricker sällan, men brukar inte tacka nej till ett glas vin eller en starköl ihop med nån.

Vid kanske 20 års ålder började jag smygröka. Och sen rökte jag sporadiskt i ungefär fem år. Jag tyckte det var gott att röka, men blev inte beroende. Som mest rökte jag fyra cigaretter om dagen. Hemlighållandet blev en plåga och när jag träffade min man var jag tvungen att sluta. Jag viet inte varför jag var livrädd att mna föräldrar skulle få reda på det. Det hade väl inget gjort, men jag var livrädd för deras reaktioner. Och nu är jag väl på ett sätt glad att jag inte röker.

Hälsningar

Lilla Gumman

Micke skrev:Ja frågan är om man hade fått någon hjälp med just den sociala biten, något som jag inte förstod mig på för fem öre. Det är nästan förunderligt att jag överhuvudtaget hade kompisar, då jag aldrig själv initierade någon sådan kontakt utan istället kunde uppträda tämligen avvisande när någon annan tog kontakt med mig för första gången.

I tonåren så bodde jag i en egen stuga på tomten, och i samma veva som jag flyttade in där så skaffade jag mig min första hemdator. Då började det att trilla dit folk som ville spela datorspel eller kopiera lite spel. Det blev snart ett populärt tillhåll.

Men det var roliga tider. Det blev ju att man drogs med på fester ibland och lite annat såsom hultfredsfestivalen. Inte minst då jag ibland var den enda med körkort, då var man ju extra populär.

Hej!
Jag har inte tidigare läst ett så pass långt inlägg från dig och tyckte det var spännande att ta del av din livsberättelse!

Man känner sig något mindre ensam när man känner igen vissa saker i andra. Detta med din "obetalda godhet" som jag kallar aspergergodheten för, att du trodde andra om gott och gärna ville tillmötesgå deras behov av dataspel, mat, dryck osv. Tänk om ALLA vore aspergare - hur skulle världen då se ut? (Tja, vi skulle väl dött ut eftersom ingen kan ta sexuella initiativ... )

Detta med att ha en bil är definitivt något att rekommendera dem som har möjlighet - då vill alla åka med! Och sedan kanske någon blir ens vän, vad vet man?

För mig som mamma till ett autistiskt barn med svåra kontaktproblem blev det en svår ekonomisk, men viktig kamp att skaffa fram ett Nintendospel (lån), en mountinbike (sålde tavlor) samt en moped (skaffade en rik man!). Kanske blev jag sambo delvis av ekonomiska skäl men i krig och kärlek är allting tillåtet, väl? (kärleken till mitt barn) Via dessa materiella saker fick min son viktiga sociala kontakter. "It's a material world")

Därmed inte sagt att pengar löser alla problem. Den där social träningen jag hoppats på när jag nyligen fick diagnos - den kom aldrig, mer än här på forum - men här lär man sig en del!

Karro skrev:Även idag finns det fördomar mot den som har en psykiatrisk diagnos, så det vill man nog egentligen inte att andra ska få reda på.

Anser du AS vara en psykiatrisk diagnos? Jag trodde det var en neuropsykiatrisk diagnos och mindre "farligt" än en psykiatrisk.

Folk tror ju att psykiskt sjuka är farliga, men inte tror de väl att aspergare är farliga (rent generellt)??? Eller - vad tror de?

Jag är inte farlig om jag vistas i hus med åskledare!

Har aldrig skadat någn fysiskt mer än det jag skrev om i mitt första inlägg här.

Jag fick inte min diagnos förrän jag var nästan 40 år... i nästan 35 år har jag gått med vetskapen att jag har "något" som gör mig socialt avvikande, socialt "utanför". Det var enormt frustrerande att vara så medveten om detta "något", men inte ha minsta chans att hitta information om det. Men genom diagnosen fick jag äntligen ett namn på vad det är jag har, och av det kunnde jag ääääntligen hitta sätt att få svar på alla mina frågor, funderingar, tankegångar.

Det var som en "frälsningsupplevelse" för mig att få diagnosen ställd (ja, jag är frälst "på riktigt" också, så jag kan lätt jämföra hur "stort" det var att få diagnosen).

geocache skrev:Jag fick inte min diagnos förrän jag var nästan 40 år... i nästan 35 år har jag gått med vetskapen att jag har "något" som gör mig socialt avvikande, socialt "utanför". Det var enormt frustrerande att vara så medveten om detta "något", men inte ha minsta chans att hitta information om det. Men genom diagnosen fick jag äntligen ett namn på vad det är jag har, och av det kunnde jag ääääntligen hitta sätt att få svar på alla mina frågor, funderingar, tankegångar.

+1 (ca. -5 år på de båda åldersuppgifterna)

Hej Lakrits!

Vad betyder "+1"? Stämmer min lilla berättelse in på dig med (utom den lilla skillnaden i ålder förstås)?

geocache skrev:Jag fick inte min diagnos förrän jag var nästan 40 år... i nästan 35 år har jag gått med vetskapen att jag har "något" som gör mig socialt avvikande, socialt "utanför". Det var enormt frustrerande att vara så medveten om detta "något", men inte ha minsta chans att hitta information om det. Men genom diagnosen fick jag äntligen ett namn på vad det är jag har, och av det kunnde jag ääääntligen hitta sätt att få svar på alla mina frågor, funderingar, tankegångar.

Jo, det känns som att man gradvis får saker förklarade för sig genom diagnosen och man lägger kanske ned hopplösa projekt. Man inser sina begränsningar (vilket jag inte gjorde förut!) Att jag blev lärare var ju ett hopplöst projekt! (30 elever + 60 föräldrar = 90 personer - att vara socialt korrekt emot! )

Men risken är också att man börjar begränsa sig själv för mycket, tro sig om för litet. Mitt värsta misstag efter diagnos var att jag i ett kritiskt läge, ett socialt problem, INTE lyssnade till hjärtats röst utan följde experters och vänners råd. Hade jag följt mitt hjärtas röst skulle mitt liv ha sett helt annorlunda ut idag. Experternas råd ledde till social katastrof.

Trots AS är Jag ändå Jag och vad som är bäst för mig vet i vissa fall bara jag.

geocache skrev:Hej Lakrits!

Vad betyder "+1"? Stämmer min lilla berättelse in på dig med (utom den lilla skillnaden i ålder förstås)?

Hej

Jag fick precis lära mig vad det betyder och använder det sålunda lite slarvigt. Enligt uppgift betyder det "Det kan jag också skriva under på", "jag också" och liknande.

Debbido skrev:Hej!
Jag har inte tidigare läst ett så pass långt inlägg från dig och tyckte det var spännande att ta del av din livsberättelse!

Kul att du uppskattade det.
Jag har iofs skrivit långa inlägg förut.

Man känner sig något mindre ensam när man känner igen vissa saker i andra. Detta med din"obetalda godhet" som jag kallar aspergergodheten för, att du trodde andra om gott och gärna ville tillmötesgå deras behov av dataspel, mat, dryck osv. Tänk om ALLA vore aspergare - hur skulle världen då se ut? (Tja, vi skulle väl dött ut eftersom ingen kan ta sexuella initiativ... )

Här får jag nog göra dig besviken då för jag tänkte nog mest på att det var trevligt att själv få sällskap, och såg så småningom även en chans att tjäna lite extra pengar genom försäljning.
(Men visst kan det funnits en genuin vilja att andra skulle trivas också.)

Kanske blev jag sambo delvis av ekonomiska skäl men i krig och kärlek är allting tillåtet, väl? (kärleken till mitt barn) Via dessa materiella saker fick min son viktiga sociala kontakter. "It's a material world")

Det låter som att du gjorde rätt. Jag vet inte om det är så många som blir sambo med någon helt utan egoistiska motiv involverade, eller om det ens vore möjligt att bli det. (Fast nu var det ju iofs din son som gynnades så det kanske blir fel att använda uttrycket egoistiskt motiv?)

Debbido skrev:Anser du AS vara en psykiatrisk diagnos? Jag trodde det var en neuropsykiatrisk diagnos och mindre "farligt" än en psykiatrisk.

Folk tror ju att psykiskt sjuka är farliga, men inte tror de väl att aspergare är farliga (rent generellt)??? Eller - vad tror de?

Jag skulle ha skrivit psykdiagnos....

Jag tror nog folk i allmänhet inte vet vad asperger är. Om man läser om det i tidningarna så är det oftast i samband med otrevligheter. Alla har väl hört talas om Sveriges värsta grannar i Vojakkala som alla har Asperger? (säger tidningarna)

Varför tror du så många med Asperger, diagnos eller inte, spelar "normala"? För att man mycket snabbt i barnåldern märker hur andra reagerar, och anpassar sig.
Jag kommer ihåg hur jag alltid blev retad i skolan. Då fattade jag inte varför, men nu kan jag nog säga att det antagligen var för vad man idag skulle kalla typiskt AS-beteende. Åja, som vuxen har jag också blivit kritiserad för det många gånger, så jag vet nog vad vuxna tycker. Har man känd diagnos händer nog bara att man blir utsorterad på ett tidigare stadium, och inte ens får chansen att visa vad man kan.

Karro skrev:
Jag kommer ihåg hur jag alltid blev retad i skolan. Då fattade jag inte varför, men nu kan jag nog säga att det antagligen var för vad man idag skulle kalla typiskt AS-beteende. Åja, som vuxen har jag också blivit kritiserad för det många gånger, så jag vet nog vad vuxna tycker. Har man känd diagnos händer nog bara att man blir utsorterad på ett tidigare stadium, och inte ens får chansen att visa vad man kan.

Jag håller med. Jag blev mobbad i skolan utan att fatta varför. Jag var ju inte elak mot någon så varför var andra elaka mot mig?

Jag hade ju inte varit mindre annorlunda el mindre mobbad för att jag haft diagnos.

Hade jag haft diagnos så hade jag kanske valt ett mer passande yrke. Å andra sidan kanske det inte funnits något yrke alls som passat mig, och jag hade fått leva på sjukersättning och i isolering hela mitt liv. Nu förstod jag aldrig att det var något fel på mig. Mitt annorlundaskap och min ensamhet förklarade jag för mig själv som att jag "blivit skrämd som barn", inte med att det var något fel på mig. Däremot kände jag en osäkerhet i att jag inte fick göra något fel, det fick däremot andra som var accepterade och omtyckta.

Och när jag fått min diagnos blev jag mycket riktigt bortsorterad av arbetsgivaren. Mina brister var tydligen så stora att inga förtjänster kunde kompensera dem.

Debbido skrev:
Tänk om ALLA vore aspergare - hur skulle världen då se ut? (Tja, vi skulle väl dött ut eftersom ingen kan ta sexuella initiativ... )

Därmed inte sagt att pengar löser alla problem. Den där social träningen jag hoppats på när jag nyligen fick diagnos - den kom aldrig, mer än här på forum - men här lär man sig en del!

Nej, gud bevare mig för en värld av bara aspergare! Alla är sannerligen inte snälla och kloka. Men tänk om vi vore 50%, det vore det ideala, då skulle vi inte marginaliseras på samma vis.

Betr sex så såg jag ett TV-program en gång där en aspergerkvinna förklarade att hon inte begrep sig på det sociala spelet, så hon gick bara fram till den snyggaste killen på krogen och frågade om han ville följa henne hem. Ingen rädsla för att ta initiativet där inte, ingen rädsla för att bli avvisad. Själv skulle jag tyckt det var skrämmande att bara tilltala en främmande man, och aldrig skulle jag vågat gå hem med honom.

Det finns kurser i konsten att samtala på min habilitering. Men det mesta har jag lärt mig under ett långt arbetsliv.

Micke skrev: Jag har iofs skrivit långa inlägg förut.

Wow! Vilket långt inlägg! Rekord? Nu var ju det där inlägget inte av självbiografisk karaktär utan en lektion i fysik/metafysik - men ändå...
Fattar att jag kan ha missat sådant du skrivit om eftersom det enda ämne i skolan jag inte fattade något av var just fysik!

Å andra sidan så ledde mig min andliga resa in på metafysikens områden. Efter 1000 övernaturliga upplevelser sökte jag ”naturliga” förklaringar på dessa eftersom jag misstänkte att det övernaturliga var naturligt (om man är tillräckligt intelligent). När jag avkrävde Gud vissa svar så sa han: ”Är du intresserad av kvantfysik?” Sedan frågade jag inget mer...

Debbido skrev:Man känner sig något mindre ensam när man känner igen vissa saker i andra. Detta med din"obetalda godhet" som jag kallar aspergergodheten

Micke skrev:Här får jag nog göra dig besviken då för jag tänkte nog mest på att det var trevligt att själv få sällskap, och såg så småningom även en chans att tjäna lite extra pengar genom försäljning.
(Men visst kan det funnits en genuin vilja att andra skulle trivas också.)

Som jag ser det så var du en bussig kompis, som inte enbart tänkte på att tjäna pengar. Du insåg att du genom att ge kärlek också fick tillbaks kärlek, men detta är ju bara en fundamental universell sanning ”Ge så ska ni få”. Att ge kärlek är att få, att få är att ge. Det som strider mot dessa lagar är t ex att ge lån mot ockerräntor. Den typen av ”utgivande kärlek” kan vi klara oss utan! (Hälsningar Kronofogden)

Micke skrev:Jag vet inte om det är så många som blir sambo med någon helt utan egoistiska motiv involverade, eller om det ens vore möjligt att bli det. (Fast nu var det ju iofs din son som gynnades så det kanske blir fel att använda uttrycket egoistiskt motiv?)

Att älska sig själv eller sitt barn är omöjligt. Antingen älskar man både sig själv och sitt barn eller ingetdera. Att skilja på dessa kärlekar är som att skilja på Gud och den helige Ande.
Nej, jag tror inte det finns några osjälviska förhållanden. De två vill ha ut något av varandra. Tyvärr! Man måste låta någon krossa ens hjärtan 77 gånger innan man tvingas acceptera att alla förhållanden är byggda på ömsesidigt utnyttjande.
(Tilläggas bör att jag älskade min man så mycket jag kunde och gjorde mitt allra bästa mellan mina reumatiska skov, då jag blev en lipsill))

Alien skrev:Jag hade ju inte varit mindre annorlunda el mindre mobbad för att jag haft diagnos.

Hade jag haft diagnos så hade jag kanske valt ett mer passande yrke. Å andra sidan kanske det inte funnits något yrke alls som passat mig, och jag hade fått leva på sjukersättning och i isolering hela mitt liv.Och när jag fått min diagnos blev jag mycket riktigt bortsorterad av arbetsgivaren. Mina brister var tydligen så stora att inga förtjänster kunde kompensera dem.

En otäck tanke är denna: Är AS i många fall att likna vid det nummer som brändes in i de judar som skulle till Auschwitz?

Är diagnosen ett skäl till bortsortering? Jag nekades nyss tillträdde till Vidarkliniken och jag hade skrivit i brevet att jag hade RA och AS. Fr o m nu kommer jag att hålla käft om det där med AS. En aspergare fick på ett läger höra en diakonissa förklara för vissa invandrare: "NN därborta är utvecklingsstörd, så ta hänsyn till det!"

Denna högintelliganta man var bibliotekarie under sitt yrkesverksamma liv. Om han hade haft diagnos tror han att han skulle hamnat utanför arbetslivet (han funkade inte så bra som bibliotekarie i fråga om kundkontakten. OCH han själv läste ju bara faktaböcker.)

När det gäller arbetslivet är det lätt att diskriminera. Det är bara för arbetsgivaren att säga "Nej, inte diskriminerar vi X för att hän har AS, det är bara så att alla våra jobb kräver hög social kompetens, som hän inte har".

Men betr Vidarkliniken, har de rätt att diskriminera?

Alien skrev:När det gäller arbetslivet är det lätt att diskriminera. Det är bara för arbetsgivaren att säga "Nej, inte diskriminerar vi X för att hän har AS, det är bara så att alla våra jobb kräver hög social kompetens, som hän inte har".

Men betr Vidarkliniken, har de rätt att diskriminera?

Ja. De bestämmer vilka de tar emot, är ju privata. Jag vet inte om det var AS som skrämde dem eftersom de tog in diverse papper från hela sjukhuset.

Jag skrev en "epidemitråd" en gång. Jag och en väninna blev aldrig helt friska. Så vi kom tillbaka då och då. Blev inte trodda. Vi påstod att jag hade smittat henne och ytterligare 10 personer, vilket var sant- men hur skulle jag kunna bevisa det? De smittade skrev brev som jag tog med och Hud vägrade läsa. Man hittade ingen scabb och eftersom de inte kände till någon annan smittsam sjukdom så blev jag och väninnan psykosförklarade. Det är jobbigt att prata om detta eftersom absolut ingen förutom de smittade tror på mig. Min son flyttade hemifrån för att bli frisk. Jag förlorade några vänner som inte längre vågade hälsa på mig av rädsla att bli återsmittade.

Jag grubblar på om/hur jag skulle kunna bli rentvådd från min galenskapsförklaring. Varför skulle två kvinnor bli psykotiska vid 58 års ålder? Hud jobbar inte som kriminalarna - de söker tills de finner. Sjukvården gör så att om de inte kan fastställa diagnos så galenförklarar de patienten.

Men inte får man diskriminera hursomhelst bara för att det är ett privat företag. Tänk bara på krogar som diskriminerar vissa, det är mot lagen. Du skulle kanske kontakta DO.

Psykiskt funktionsnedsatta personer bör anmäla alla fall av diskriminering och trakasserier till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Det menar Björn Asplund som är klubbhuschef på Fountain House i Stockholm. Även DO efterfrågar fler anmälningar.

– Psykiskt funktionsnedsatta har länge varit en oerhört snäll och tyst grupp som i alla tider låtit sig misshandlas och särbehandlas. Vi har därför heller inte blivit tagna på allvar. Precis så var det med hbt-rörelsen tidigare. Nu har de kommit ”ut ur garderoben” och anmäler alla brott och blir genast accepterade av det stora flertalet, säger Björn Asplund.

En DO-anmälan kan bland annat gälla diskriminering inom sjukvården, på bostadsmarknaden, inom arbetslivet eller från olika myndigheter . Många psykiskt funktionshindrade vittnar om att de blivit diskriminerade inom den somatiska vården eller på jobbet, men det är inte många fall som blivit anmälda till DO.

– DO uppmuntrar psykiskt funktionsnedsatta att göra anmälningar. Till exempel vore det intressant att pröva anmälningar där patienter inte fått somatisk vård på grund av att de också har en psykiatrisk problematik, förklarar Paul Lappalainen, avdelningschef för Främjandeenheten på DO.

Psykiskt funktionsnedsatta uppmuntras att anmäla diskriminering till DO

De enda man inte kan anmäla är privatpersoner. Så här står det på DO:s sida:

Diskriminering är förbjuden om den har samband med:

•Kön
•Könsidentitet eller könsuttryck
•Etnisk tillhörighet
•Religion eller annan trosuppfattning
•Funktionsnedsättning
•Sexuell läggning

Förbud mot diskriminering gäller vid:

•Handel med varor, tjänster och bostäder (utanför privat- och familjelivet)
•Anordnande av allmän sammankomst eller offentlig tillställning (exempelvis mässor, marknader eller konserter)
•Hälso- och sjukvården
•Socialtjänsten, färdtjänst och bostadsanpassningsbidrag
•Socialförsäkringssystemet (Försäkringskassans tjänster)
•Statligt studiestöd
•Värnplikt och civilplikt
•Offentlig anställning (innebär att alla som jobbar inom exempelvis staten, kommuner eller landsting inte får bemöta någon på ett diskriminerande sätt.)

http://www.do.se/sv/Diskriminerad/Andra-samhallsomraden/Vem-kan-anmala/

Debbido skrev:När jag avkrävde Gud vissa svar så sa han: ”Är du intresserad av kvantfysik?” Sedan frågade jag inget mer...

Intressant som du säger det, för jag har liknande erfarenhet. Många säger att Gud inte finns, men hur man man då avkräva svar och sedan få reda på sådant som man inte visste innan?

Metafysiktexten var intressant. Jag har själv liknande tankegångar, bara att jag har gått i en annan riktning.

Debbido skrev: När jag såg en jämnårig tjej kyssa en för henne främmande man på Folkets Park tänkte jag: VAD GÖR HON? De känner ju inte varandra? Vem tog initiativet? Vad hände här? Missade jag något?

Ja, jag missade något: hela det sociala spelet, hela den normala utvecklingen till vuxen kvinna, medan jag satt under korkeken och luktade på blommorna och var sååå lycklig:

Det är inte en "normal utveckling" att kyssa främmande folk. De allra flesta skulle tycka det var konstigt precis som du tyckte, Debbido.

Debbido skrev:Å andra sidan så ledde mig min andliga resa in på metafysikens områden.

Det gjorde min också. På ett tidigt stadium så 'fick jag till mig' att lägga mediterandet på hyllan och istället syssla med metafysik.

På wikipedia står det bl a följande:
"Metafysik är den gren inom filosofin som behandlar frågan om verklighetens grundläggande natur och söker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande"

Det var just att finna fundamentala drag i verkligheten jag skulle syssla med. Och det var ett mycket inspirerande arbete när jag väl kom igång med det, eftersom jag tyckte mig göra vissa insikter. Även om det blev lite tokigt också ibland (och inte heller sagt att insikterna skulle vara unika på något sätt).

Men med tiden så började jag alltmer undra över poängen med det hela. Vad skulle jag med dessa insikter till? Gick in i mig själv undrandes över meningen med allt eftersom jag (återigen) upplevde en meningslöshet, och fick till mig att jag skulle fokusera på kärlek/allkärlek; att det var något jag behövde utveckla. Detta upprepades vid två olika tillfällen. Men det föreföll mig vid denna tid ytterst flummigt och ointressant att gå omkring och försöka vara kärleksfull. Jag ville ju hellre försöka att förstå saker och ting.

Men snart så märkte jag att vissa av dom insikter jag gjort när jag analyserade verkligheten, en analys som inbegrep både naturlagar och begrepp som vi begagnar oss utav och en del annat, gick att använda sig utav för att få en fundamental förståelse för begrepp som 'allkärlek' och visdom. Jag kunde definiera dessa begrepp på ett sätt som jag tyckte verkade ytterst fundamentalt.

Jag kunde alltså närma mig det här med allkärlek (som jag tror likt empati involverar både hjärna(förståelse) och hjärta) utifrån en förståelseaspekt, och då kändes det intressant att även börja jobba lite med mig själv också. Att omsätta teori i praktik. Och även det omvända att låta erfarenheter omsättas i teori. Det här verkar vara något som man aldrig blir färdig med, men huvudsaken att man känner att det går framåt, om än sakta. Och särskilt långt har jag nog inte kommit.

Men nu svävade jag ut lite här.
(Och jag hoppas inte det låter alltför kaxigt det här med att jag skulle fått en fundamental förståelse för bl a allkärleken. Kanske inget märkvärdigt jag kommit upp med alls egentligen, men att jag själv har haft nytta utav det kan jag iaf konstatera. Funderar ibland på om jag skulle försöka skriva om detta för att se hur andra ställer sig till det. Men då är det risk för ett riktigt megalångt inlägg.)