Jag skickades också spontant på utredning. Jag visste inte ens vad AS var för något då.

Jag har lidit av depression och ångest i perioder från och med tonåren. Jag var jämt mobbad i skolan, kom hem ledsen och arg, fick ingen tröst, satt ensam och grät. Undrar om min mor också har AS? Mycket stämmer in på henne. Hon förnekar min diagnos.

MsTibbs skrev:Jag uppfattar dig som aspig nano. "För lång" blickkontakt, specialintresse, lite kroppsspråk som du inte vet hur du ska hantera.

Jag me'....

En sådan ärorik utnämning
Fast fick en liknande ärorik utnämning häromdagen också som gjorde gällande att jag INTE var aspig.
Fast jag kände mig iofs ganska lugn o hyffsat avslappnat på ett sätt då.

Nano, jag undrar lite om varför du går till vårdapparaten.

Går du dit för att få kläm på vem du är, alltså ett identitetssökande, eller går du dit för att försöka lösa ett konkret problem ?

Och söker du kontakt med andra som vistas på aspergerforum för att få bekräftelse på teorier som du själv har ?

Förövrigt har jag svårt att förstå poängen med att någon annan, och då ofta en fackperson som är tänkt att vara väl insatt i problematiken, spontant ska föreslå en utredning. Alltså, oavsett om man har en diagnos på ett papper eller inte så är man samma människa ändå. Diagnosen kan dessutom vara felaktig och det kan skapa enorma problem bara det.

Att ha en diagnos verkar endast vara av akademiskt värde och är kanske endast värdefullt som statistik i forskningssyfte. Det man vill ha hjälp med är konkreta problem, ej akademiska.

Nej, jag förstår inte den här mentaliteten att man ska akta sig för diagnos för att det och det och det...

Misstänker man AS så går man runt och gör just det, misstänker. En utredning är väl mer pålitlig än en gissning eller misstanke man själv har. Förutsatt att det är en kunnig utredare och jada, jada.

Har man inga problem, inga funktionshinder mm.- okej! Ingen diagnos nödvändig.
Men det kan hända att man ändå senare i livet drabbas av något, ett trauma eller annan stressor som gör att npf-problematiken kommer till ytan.
Risken finns då att man får fel sorts hjälp eller ingen hjälp alls och hamnar i en spiral av mental ohälsa och blir utbränd till slut.
Det är ju det som hänt med många av oss.
Det gick så här långt med vår psykiska ohälsa för att vi inte visste om grundproblematiken och de speciella "svagheter" och funktionshinder som AS/npf innebär.

Rätta mig om jag har fel.

Dessutom finner jag det paradoxalt att förutsätta att man automatiskt blir utanför arbetsmarknaden genom en AS-diagnos.
Tvärtom borde fler vara öppna med sin AS för att visa på hur kompetenta vi är när vi mår bra!
För det är vi ju.

Vi måste vara stolta över den kompetens vi äger och visa upp den. Det gör ju de framgångsrika "NT-människorna" och kommer hur långt som helst. Inte heller de är fullständigt felfria.
Varför ska man gå runt och skämmas? Alla är skitkassa på vissa saker och bra på andra.

(Jag kan vara lite hypoman just nu, men i alla fall.)

LILITH_ skrev:Nej, jag förstår inte den här mentaliteten att man ska akta sig för diagnos för att det och det och det...

Misstänker man AS så går man runt och gör just det, misstänker. En utredning är väl mer pålitlig än en gissning eller misstanke man själv har. Förutsatt att det är en kunnig utredare och jada, jada.

Har man inga problem, inga funktionshinder mm.- okej! Ingen diagnos nödvändig.
Men det kan hända att man ändå senare i livet drabbas av något, ett trauma eller annan stressor som gör att npf-problematiken kommer till ytan.
Risken finns då att man får fel sorts hjälp eller ingen hjälp alls och hamnar i en spiral av mental ohälsa och blir utbränd till slut.
Det är ju det som hänt med många av oss.
Det gick så här långt med vår psykiska ohälsa för att vi inte visste om grundproblematiken och de speciella "svagheter" och funktionshinder som AS/npf innebär.

Rätta mig om jag har fel.

Dessutom finner jag det paradoxalt att förutsätta att man automatiskt blir utanför arbetsmarknaden genom en AS-diagnos.
Tvärtom borde fler vara öppna med sin AS för att visa på hur kompetenta vi är när vi mår bra!
För det är vi ju.

Vi måste vara stolta över den kompetens vi äger och visa upp den. Det gör ju de framgångsrika "NT-människorna" och kommer hur långt som helst. Inte heller de är fullständigt felfria.
Varför ska man gå runt och skämmas? Alla är skitkassa på vissa saker och bra på andra.

(Jag kan vara lite hypoman just nu, men i alla fall.)

Kan bara instämma

Uppdatering, jag tror jag kommer att göra utredningen om alla diagnoser för att få rätsida på en hel del saker i mitt liv.
Saker jag vill förbättra.

Det lutar iaf mer åt att jag utreder mig än att jag inte gör det.
Läst någon sida att en Neuro Psykiatrisk Utredning innebär magnetkamera, kromosomtest och en massa frågor och säkert saker jag glömt.
Känns det igen av någon?

Men visst tänker jag på det där med vad som kan komma för korkade ideer i framtiden, att man kanske just förväntas vara kringramlande människa som inte förmår någonting alls o defenetivt inte har någon fördel jämfört med någon annan människa.
Sådana ideer har ju kommits på förut.

Vad tror ni, är det att hoppa i galen tunna att göra utredningen?

nano skrev:Uppdatering, jag tror jag kommer att göra utredningen om alla diagnoser för att få rätsida på en hel del saker i mitt liv.
Saker jag vill förbättra.

Det lutar iaf mer åt att jag utreder mig än att jag inte gör det.
Läst någon sida att en Neuro Psykiatrisk Utredning innebär magnetkamera, kromosomtest och en massa frågor och säkert saker jag glömt.
Känns det igen av någon?

Men visst tänker jag på det där med vad som kan komma för korkade ideer i framtiden, att man kanske just förväntas vara kringramlande människa som inte förmår någonting alls o defenetivt inte har någon fördel jämfört med någon annan människa.
Sådana ideer har ju kommits på förut.

Vad tror ni, är det att hoppa i galen tunna att göra utredningen?

Tycker att du ska göra en utredning, just för att få veta.
Hur du sedan väljer att "använda" denna eventuella vetskap är upp till dig och nästa stora fråga.

Jag tänker att det är bättre att få veta, än att gå och misstänka och tro, när man ändå har börjat fundera i dessa bannor.

Varit på ett första samtal nu för min utredning, vad psykologen är snabb på att skriva
Första samtalet räckte inte så det kommer o bli mer.
Han säger att han inte behöver ge journalen till beställaren (dvs landstinget) om jag vill att han låter bli, stämmer detta?

nano skrev:Varit på ett första samtal nu för min utredning, vad psykologen är snabb på att skriva
Första samtalet räckte inte så det kommer o bli mer.
Han säger att han inte behöver ge journalen till beställaren (dvs landstinget) om jag vill att han låter bli, stämmer detta?

Ja det stämmer, det är du som avgör vem som ska ha tillgång till din journal, när det gäller psykiatrins område.

Däremot kan din Psykolog skriva ett utlåtande/bedömning vad han har kommit fram till och skicka till beställaren som svar på deras frågeställning.

nano skrev:Varit på ett första samtal nu för min utredning, vad psykologen är snabb på att skriva
Första samtalet räckte inte så det kommer o bli mer.

Lycka till med fortsättningen, nano !

/ Bali

Uppdatering, utredningen har hittat ett minnesproblem, jag fick minnas ett antal ord som skulle upprepas efter en stund o där mindes jag lika mycket efter varje gång jag skulle upprepa orden, började tydligen starkt med 7 rätt men ökade inte som tydligen är det normala.
När han senare läste upp 3 ord varav ett var det korrekta o han gjorde så med alla 10 orden så mindes jag varje ord exakt och omedelbart utan tvekan.

Enligt denne betydde det att jag inte hade tillgång till det jag lärde mig men att jag fakistkt lärde mig alldeles utmärkt.

Får se om det hittas något mer.

nano skrev:Uppdatering, utredningen har hittat ett minnesproblem, jag fick minnas ett antal ord som skulle upprepas efter en stund o där mindes jag lika mycket efter varje gång jag skulle upprepa orden, började tydligen starkt med 7 rätt men ökade inte som tydligen är det normala.
När han senare läste upp 3 ord varav ett var det korrekta o han gjorde så med alla 10 orden så mindes jag varje ord exakt och omedelbart utan tvekan.

Enligt denne betydde det att jag inte hade tillgång till det jag lärde mig men att jag fakistkt lärde mig alldeles utmärkt.

Får se om det hittas något mer.

Jag var också lite konstig på det testet. Kom inte ihåg samma ord vid varje upprepning, men har för mig att jag kom ihåg fler och fler (åtminstone något ord mer per gång, typ). Utredaren sade att man brukar komma ihåg de man lärt sig, och några till, inte slumpmässigt olika. Han visade ett diagram som mest såg slumpmässigt ut, över mina svar.

Men man får tänka på att det är konstgjort. Jag tyckte att orden var lika och de hade inget sammanhang eller förankring för mig. Jag hade lättare att snabbt lära mig glosor och orter på kartor som man gjorde på mellanstadiet. Det gick fort som fan. Men då har sakerna ett sammanhang. Alltså är det många många delar som spelar in i slutresultatet.

Vissa saker är jag underligt dålig på att lära in, där är jag sämre än testerna visar, vilket liksom pekar på samma sak, det är komplext.