jag och en kompis träffades på en freläsning efter att inte sett varandra på ej sisådär 5 år, vi båda hade ansett av den andra var den som antagligen hade AS i kompiskretsen efter vi fått diagnos, och där fick vi svaret

sen ser man ju drag överallt men det kan ju också vara för att man inte vill vara så ensam med diagnosen?

rapchic skrev:freläsning

Vad är det för något?

föreläsning menade jag ju säklart

Hej ! Jag kan känna igen andra med syndromet, i deras försiktiga sätt att vara,och ibland i deras tal och gångstil.

Jag har i många år nu tyckt mig kunna särskilja ut de med npf-problematik, speciellt folk med drag av AS. Men likväl har jag inte fattat att jag själv är en av dem.

Go figure...

Den senast identifierade aspergaren uppvisade följande drag:

- såg intellektuell ut
- mycket tyst och försiktig
- när vi pratades vid: Wow! Words! Fullfjädrad filosof (samt sjukpensionär)
- tvångsmässigt snurrande av servetten runt handen
- hög nivå av godhet och tolerans
- mycket hög Iq och ett frossande i svåra ord.
- alltid lika felklädd!
- 100 % ärlighet och uppriktighet
- antal avvikande beteenden och intressen ännu ej fullständigt kartlagda...

Till sist min fråga: Har du AS? Hans uppriktiga svar: JA!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/0002034E.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Jo det är klart man märker - på män iaf. Jag vet inte hur aspiekvinnor är.
Men innan jag hörde talas om AS så visste man ju inte vad det var för något.

Inger skrev:För mig finns det en skala:

1. Vissa ser aspiga eller nördiga ut rent utseendemässigt och kan ha vissa drag som jag genast känner igen som aspiga.

2. Andra ser man inte alls utanpå utan där är det vissa beteenden som avslöjar.

3. I några fall måste man känna personen ordentligt för att se aspie-dragen. En del blir jag jätteförvånad när jag får veta att de har diagnos.

4. Finns också vissa som ser udda/NPF-iga ut men inte Aspiga. Finns en specifik kroppstyp och ansiktstyp som jag förknippar med ADHD (även om inte alla med ADHD har den).

Heather på Top Model kände jag igen på att hon hade problem att använda kroppen på ett naturligt sätt, aningen dålig hållning och lite tendens åt gummi-grimascher. Då visste jag inte att hon hade AS utan fick veta det senare. Jenah ser också lite halv-aspig ut men uppför sig inte aspigt.

Plus att alla klagade på att hon var så asocial. Och att de andra fick agera som hennes mamma eftersom hon inte tänkte på att t ex plocka undan efter sig eller låsa dörren osv. Det var mkt spännande att studera Heather på Topmodel. Otroligt vacker men där var det tydligt att ngt inte stämde.

Ang. frågan om det är lätt att upptäcka Aspergers på andra när man själv har diagnosen, tycker jag nog att jag har blivit rätt bra på det. Särskilt sedan jag läste så mkt om kriterierna. Minst två personer i min omgivning skulle jag kunna svära på har Aspergers för de är så udda individer. Särskilt i sitt sätt att vara & kommunicera. Älskar att studera människor överlag så det blev ännu mer intressant att studera människor, efter att man läst alla böcker om Aspergers syndrom, ADHD & diverse andra diagnoser.

Dock tror jag det är viktigt att påpeka att även om man tror att ngn har diagnosen bör man nog vara försiktig med att säga detta till den personen. Beroende på hur bra man känner han/henne förstås.

Kan ibland uppfatta att en person har ett rörelsemönster som är speciellt, på något sätt vänlig, med lite extrarörelser, samt kanske något i personens mimik. Blev väldigt fascinerad av en person, men kunde inte förstå varför. Vad jag nu gissar, så var det eventuellt en AS person.[/code]

Om tecknen är tydliga nog, så kan jag lekmannadiagnostisera andra människor och misstänka att de har Aspergers syndrom. Men de flesta med ett AST/NPF har ju bara några få, små saker som syns utåt eftersom de kompenserar för sina brister. Och åter andra har bara ett lätt AST och klarar sig i de flesta sammanhang, men sämre i vissa. Så jag är väldigt dålig på att upptäcka personer med Aspergers syndrom när jag är ute på stan. Men så är jag också mycket dålig på att se vilka som är agronomer, vilka som har bott på Åsögatan 125 eller vilka som liksom jag någon gång har spräckt vänster lilltå.

Det skulle behövas någonting mer fysiskt påtagligt för att jag på ett enkelt sätt skulle kunna sortera in mina med- och motmänniskor i olika grupper baserat på förekomsten av AST/NPF. En flerfärgad pusselbit, kanske? Att sy fast på kläderna så att alla ser att här kommer det en med Aspergers syndrom, här kommer det en av de som leder en väldsomfattande konspiration för att ta makten över finansvärlden och mediavärlden. Eller kanske inte...

Nej, jag brukar inte gå omkring och fundera över vilka syndrom, störningar eller medicinska tillstånd de jag möter har. Det skiter jag allt som oftast högaktningsfullt i, eftersom det sällan är relevant i sammanhanget. Sanningen att säga reflekterar jag nog inte ens över om den glasögonprydde, tystlåtne nörden framför mig har Aspergers syndrom eller bara råkar vara sjukligt besatt av Eurovisionsschlagerfestivalen i Oslo 1986. Och vad spelar det för roll om han har Aspergers syndrom?

För mig spelar det ingen roll, men jag har märkt att mina medpatienter på hispan alltid vill veta varför jag är där, vilken min diagnos är, vilken läkare jag träffade och vilka mediciner jag äter. Jag spelar med och ger dem den information de vill ha, och ställer pliktskyldigt samma frågor tillbaka. För även om jag själv inte förstår varför den här typen av kollegialitet är så viktig, så förstår jag att det är viktigt för dem att få vårda den känslan. Samma sak med oss som har Aspergers syndrom. Jag kan förstå och uppskatta varför det kan vara trevligt att träffas och fika med andra aspergare, men jag lägger egentligen inte så stor vikt i att de jag möter har samma diagnos som jag. Däremot uppskattar jag Aspergerforum. För även om jag inte har märkt någon större skillnad mellan personer med Aspergers syndrom och "normala" människor ifråga om hur de är som middagspartner, så är det en tydlig skillnad i hur de uttrycker sig. Aspergerforum innehåller många kloka inlägg från lika många kloka användare och har dessutom ett långsamt och bra tempo. Här känner jag mig som en aspergare bland andra. Här upplever jag den kollegialitet som jag inte tycker är relevant ute "i det verkliga livet" (läs: in ril lajf).

Att kunna känna igen vissa diagnoser, stjärntecken eller whatever gör det lättare för mig att veta vilken nivå jag ska lägga mig på i samtalet.

Om jag har en omedicinerad schizofren, paranoid person framför mig väljer jag en extremt låg profil. Jag håller med och går med i personens tankar. Han kommer att bli glad över att jag hänger med i resonemanget och jag slipper åka på stryk. Mycket praktiskt!

Om jag snabbt identifierar en annan aspergare med komplext språk så kan jag utan fruktan slänga ur mig mina mest komplexa meningar och funderingar kring livet utan att riskera att bli betraktad som galen eller besserwisser.

Om jag stöter på en person jag tror är fisk så kan vi bara stimma på, pladdra på, utan större konflikter.

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/0002023E.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Om jag stöter på en vädur hoppar jag helst ned i vattnet igen.

Jag verkar ha fått bra NPF-radar öht. Kollade just på missade avsnitt av Lyxfällan och när jag kom till avsnitt 3 så tänkte jag efter bara några minuter att "den här tjejen måste ha ADHD" - och sen mitt i programmet så säger hon att hon har det!

Inger skrev:Jag verkar ha fått bra NPF-radar öht. Kollade just på missade avsnitt av Lyxfällan och när jag kom till avsnitt 3 så tänkte jag efter bara några minuter att "den här tjejen måste ha ADHD" - och sen mitt i programmet så säger hon att hon har det!

Jaha. Uppenbart ADHD-fall!
Har mest haft ADHD-väninnor. Det var däför mitt arv inte räckte så länge. De trasslar ofta till det så förbannat genom sitt köpande. (Särskilt kvinnorna?)
Jag har självklart remitterat dem alla till NPF-utredning!
Eller tja: 2 personer har jag kraftigt rekommenderat att be om utredning för sig själva och sina barn (vilket de gjort)
3 personer har jag skickat själv till utredningar som verifierade det jag redan visste (en av dem var jag själv).

Borde egentligen ha betalt som diagnos-ställare...

Haha faktiskt. Ser oftast om en person har as, adhd etc.

Inger skrev:Jag verkar ha fått bra NPF-radar öht. Kollade just på missade avsnitt av Lyxfällan och när jag kom till avsnitt 3 så tänkte jag efter bara några minuter att "den här tjejen måste ha ADHD" - och sen mitt i programmet så säger hon att hon har det!

Jag pallar inte att se programmet, fast jag försökte. Den där speakerrösten som säger Marias ignorans har nu resulterat i femtioen betalningsanmärkningar... Ryser... Både över hur folk har det och hur de (vi) blir sedda. Även om jag själv inte är en tiondel så illa ute som hon.

En annan gång var det nån jag tänkte var ADHD-ig i just Lyxfällan, men jag minns inte vad hon hette, bara att hon sydde kläder och ville göra det till ett jobb. Hon kändes också väldigt uppenbar i sitt startande av femtioelva projekt som sen inte fullföljdes.

Och jag har bra neudar (Trollhares namn för npf-radar) förövrigt, det är konstaterat.

Jag känner inga med Asberger men det är mina föräldrars fel.Fick inte reda på min AS förrän i 18 års ålder och har inte förrän nu fått det stöd och hjälp som jag behöver.Går nu på rehab och kommer förhoppningvis in i någon grupp så man kommer i kontakt med andra med AS

snurfina skrev:Jag känner inga med Asberger men det är mina föräldrars fel.Fick inte reda på min AS förrän i 18 års ålder och har inte förrän nu fått det stöd och hjälp som jag behöver.Går nu på rehab och kommer förhoppningvis in i någon grupp så man kommer i kontakt med andra med AS

På vilket sätt är det dina föräldrars fel att du inte känner några andra med Asperger?

snurfina skrev:Jag känner inga med Asberger men det är mina föräldrars fel.Fick inte reda på min AS förrän i 18 års ålder och har inte förrän nu fått det stöd och hjälp som jag behöver.Går nu på rehab och kommer förhoppningvis in i någon grupp så man kommer i kontakt med andra med AS

Om du vill träffa andra aspergare utan hab's överinseende kan jag tipsa om att det hålls träffar på många ställen i Sverige, av aspergare för aspergare.

Jag tror nog att jag ganska så lätt ser vilka som har AS-liknande beteende...
Lägger ffa märke till om personen ifråga har ett lite "eget" sätt. Inte ständigt vill vara andra till lags liksom...

Jag verkar inte kunna upptäcka aspergare sådär spontant om det inte är personer som man ser på amerikanska dokumentärer. Men om jag lär känna någon så kan det hända att jag upptäcker autistiska tankemönster även om inga ytliga "symptom" märks.

Har varit jättetrött och kollat lite på div dokusåpor på nätet medan jag återhämtat mig. Hittade två personer jag misstänker kan vara aspergare, eller ha drag av AS.

1. Dels den här snubben i Lyxfällan:
http://www.tv3play.se/program/lyxfallan

2. Sen den lustiga Magnus i tävlingen om att bli Anna Ankas assistent.
http://www.tv3play.se/play/228690/?autostart=true

Till skillnad mot de andra som bara är sig själva verkar han anstränga sig något fruktansvärt för att spela normal, och det lyckas bara sisådär.

Det som är mest utmärkande är hans fantastiskt höga självförtroende; att han inte verkar ha någon som helst insikt om sina egna begränsningar utan bara kör på och är stensäker på att han kommer ta hem det här. (Visst är det bra att ha gott självförtroende men när det blir för bra så blir det lite som den där lustiga figuren mr Collins i Stolthet och Fördom som hela tiden måste påpeka sin egen förträfflighet istället för att uppvisa några reella tecken på densamma.)

Han skryter hela tiden om hur framgångsrik han är, hur lugn han är, hur bra koll han har på läget, hur taggad och kompetent han är, hur van han är vid kvalité, vid ansvar etc, fastän det är uppenbart både för Anna och de övriga att han i själva verket är väldigt stresskänslig, socialt osmidig, pedantisk, gnällig och bara skyller ifrån sig så fort han klantar sig. Helt obegripligt att han lyckats hålla sig kvar i hela 6 veckor, kanske för att han verkligen anstränger sig och ändå gör sitt bästa.

Om han skulle kunna få en diagnos eller inte vet jag förstås inte men han påminner om andra NPF-aktiga individer jag sett i div talangtävlingar som gravt överskattat sin egen förmåga - medan de verkligt begåvade ofta tvivlar för mycket på sig själva. Verkar som om just realistisk självbild är något som saknas hos många aspergare. Nån som känner igen det?

Vad gäller självbild är det nog relativt individuellt. Jag har själv utmärkt självförtroende men jag försöker ofta försäkra mig genom "undersökningar" av omgivande människor som referens. Det här hör nog till en annan tråd egentligen tror jag...

Det har hänt mig 3 ggr att jag spontant och direkt uppfattat att en annan människa är speciell på ett sätt som jag gillar. 2 av dessa gånger har det rört sig om ADHD och en gång om AS. Skulle tro att jag oftast behöver en viss tid för betraktelser om jag ska kunna avgöra vad jag har för uppfattning om en person överhuvudtaget. Ibland kan man se tydliga tecken. Jag minns en kille från min tid i den vedervärdiga grundskolan som måste haft AS. Han var bara intresserad av datorer och närvarande omkring 15% i skolan med förklaringen att han var sjuk annars. Han hade en hemsk mamma som han var hårt bunden till... Hon var knappast bra för honom. Han verkade alltid vara olycklig.

Inger skrev:2. Sen den lustiga Magnus i tävlingen om att bli Anna Ankas assistent.
http://www.tv3play.se/play/228690/?autostart=true

Till skillnad mot de andra som bara är sig själva verkar han anstränga sig något fruktansvärt för att spela normal, och det lyckas bara sisådär.

Det som är mest utmärkande är hans fantastiskt höga självförtroende; att han inte verkar ha någon som helst insikt om sina egna begränsningar utan bara kör på och är stensäker på att han kommer ta hem det här. (Visst är det bra att ha gott självförtroende men när det blir för bra så blir det lite som den där lustiga figuren mr Collins i Stolthet och Fördom som hela tiden måste påpeka sin egen förträfflighet istället för att uppvisa några reella tecken på densamma.)

Han skryter hela tiden om hur framgångsrik han är, hur lugn han är, hur bra koll han har på läget, hur taggad och kompetent han är, hur van han är vid kvalité, vid ansvar etc, fastän det är uppenbart både för Anna och de övriga att han i själva verket är väldigt stresskänslig, socialt osmidig, pedantisk, gnällig och bara skyller ifrån sig så fort han klantar sig. Helt obegripligt att han lyckats hålla sig kvar i hela 6 veckor, kanske för att han verkligen anstränger sig och ändå gör sitt bästa.

Om han skulle kunna få en diagnos eller inte vet jag förstås inte men han påminner om andra NPF-aktiga individer jag sett i div talangtävlingar som gravt överskattat sin egen förmåga - medan de verkligt begåvade ofta tvivlar för mycket på sig själva. Verkar som om just realistisk självbild är något som saknas hos många aspergare. Nån som känner igen det?

Men Magnus har en sån oerhörd önskan att få det där jobbet. Skulle en Aspergare verkligen vilja ha det? Vore det inte bland det sista som skulle väljas? Hypersocialt och fullt av överraskningar hos en lynnig och oberäknelig chef.
--
Orealistisk självbild? Förmodligen. Alternerande till nästan ytterligheter. Men vilken är då den riktiga självbilden kan man undra.

Autistic... nog känner jag igen andra högpresterande udda personer.





A beef in my heart against society.