Nu har jag inte själv läst Gunnel Norrös bok "Arbetsboken - handbok när man anställer människor som har Aspergers syndrom". Men förslaget om mentor/handledare på arbetsplatsen tycker jag är bra.

Har man aldrig arbetat så behöver man lära sig så mycket om alla oskrivna regler på arbetsplatsen (kan variera på olika ställen också). Trots att man gör sitt bästa trampar man i klaveret och folk blir arga utan att man förstår varför. En mentor kan förklara och medla.

Har man arbetat men det alltid varit problem behöver man också en mentor.

Har man arbetat på flera olika arbetsplatser och det bara gått bra, så behöver man förstås ingen mentor. Men hur ofta händer det?

KrigarSjäl skrev:

Mellan 14-18 års ålder sommarjobbade jag hela somrarna, med vaktmästeri, på ålderdomshem, hos hem för förståndshandikappade + ett halvårs praktik på en begravningsbyrå när jag var 16. När jag var 20 utbildade jag mig till svetsare, vilket tog ca 9 månader, och var sen ute på praktik på två företag. Mellan 22-24 jobbade jag på tatueringsstudio, tog emot kunder, steriliserade, bokade tider, svarade på frågor etc. Efter det deltog jag i en arbetslöshetsåtgärd för långtidsarbetslösa, återigen vaktmästarjobb.
När jag var barn hängde jag ofta med farsan på hans jobb; taxichaufför, lastbilschaufför, flyttgubbe, sopgubbe, fritidsledare, vårdare på hem för autistiska. Samt en del helt sporadiska grejer jag inte kommer på på rak arm.

Ja, det var ju en hel del olika arbeten. Och det har funkat bra hela tiden, ända från början? Både arbetsuppgifterna och det sociala? Omtyckt av både chefer och arbetskamrater?

Jag har arbetat med administrativa arbetsgifter hos fem olika arbetsgivare. Hos min sista arbetsgivare inom flera olika enheter. Och jag har haft bekymmer som blivit värre och värre. Skulle haft stor nytta av en mentor.

Alltid haft problem att få jobb. Varit på massor av intervjuer (bra pappersmeriter) men tydligen tappade de intresset när de träffade mig. Det är det där med att konversera och vara charmig som jag missat.

På mitt första jobb fick jag inte förlängt vikariat, eftersom jag inte var tillräckligt "utåtriktad". Ändå hade jag inte nåt med kunder att göra, men det är tydligen så viktigt att vara utåtriktad även i "inre tjänst".

Och mina erfarenheter säger att hur duktig man än är på själva jobbet, så räcker det inte. Man måste vara "social kompetent", kunna ljuga, fjäska, skoja och kallprata. Och inte ställa för många frågor och vara "förändringsbenägen". Alternativt så är chefen införstådd med ens "begränsningar" (personlighet skulle jag vilja kalla det) och kräver inte att man ska vara precis som alla andra.

Alltså om ens jobb är att jobba på lagret ska man slippa sitta i kassan om man inte klarar av det.

(Svarar här istf i Annorlundas tråd "Jag har fått sparken")

Naturligtvis har det funkat antingen sisådär eller inte alls. Det enda som funkade perfekt var tiden i tatueringsstudion. Alltså; jag tror att många aspergare kan funka bra, även socialt, om de bara hamnar rätt, om de kan ge utlopp för sitt vetande. Social förmåga kan man öva upp, eller så finner man vägar för att kompensera. Men det gäller naturligtvis inte för extremfallen.

KrigarSjäl skrev:Naturligtvis har det funkat antingen sisådär eller inte alls. Det enda som funkade perfekt var tiden i tatueringsstudion. Alltså; jag tror att många aspergare kan funka bra, även socialt, om de bara hamnar rätt, om de kan ge utlopp för sitt vetande. Social förmåga kan man öva upp, eller så finner man vägar för att kompensera. Men det gäller naturligtvis inte för extremfallen.

Man kan naturligtvis lära sig själv "den hårda vägen". Men jag tror att en mentor på arbetsplatsen skulle underlätta, särskilt den första.

Särskilt om man antingen gått i aspergerklass och alltså bara umgått med andra aspergare el varit ensam och utstött. Då har man inte fått tillräcklig övning att handskas med NT.

Men vad tycker ni andra?

Jag har funderat lite på varför denna rädsla för insatta men mindre utåtriktade personer finns runtom på arbetsplatserna.

De flesta som kan något -riktigt- bra var väl från början de inåtriktade oerhört kompetenta personer man numera kallar aspergare. Dessa var inte så värst bra på att tala om för pöbeln hur tekniken skulle användas. Därför behövde pöbeln Såssialt Kåmpetännta som talade om för dem hur tekniken skulle användas.

När man så skär ner på arbetsplatserna syns de Såssialt Kåmpetännta och de sanna teknikerna får finna sej i undanskymda platser. Numera har de ju t.o.m. svårt att få jobb eftersom man tydligen måste vara SK även om man jobbar på lagret.

Vad man ska göra ÅT detta har jag ingen aning om. Jag kan förstå att det är läskigt om den märklige tönten i omoderna kläder kan oändliga mängder om statistisk analys av informationsflöden i det moderna företaget. På något vis tror jag att det känns skrämmande att en person som inte fungerar som en själv har sådan kunskap numera. Man vill helst att folk ska vara ungefär lika lagom obekanta med saker som man själv är, så man kan ljuga lite lagom mycket för varandra och skrävla lite till, med smör på, på julfesten. Aspinsamt om tönten i hörnet skulle korrigera en!

Ett litet problem jag kan se i det här med att ha en mentor på arbetsplatsen skulle kunna vara att personen som har denna mentor skulle betraktas som extra underlig just därför. Det skulle liksom bli oerhört utpekande. "Jaha, det är en som är så koko att den behöver barnvakt, höhö."

Nu blev det som vanligt ett långt och kanske osammanhängande inlägg. Vad jag tror att jag vill ha sagt är att det nog är skitsvårt att göra något direkt ÅT problemet. Jag tycker absolut det är en mycket god idé att ha en mentor, och jag stödjer verkligen npfsupport och skulle gärna vara en själv om jag kunde hjälpa någon. Men att vara en mentor på själva arbetsplatsen tror jag kan vara lite vanskligt, just pga risken att hängas ut. Däremot är det en oerhört bra grej att ha en mentor att gå igenom dagens händelser på arbetsplatsen med! Någon att bolla frågor om "varför gjorde de så?" med.

Nu när jag läst ut Gunnels bok har jag följande att klaga på:

1. Hon repeterar sig ofta. Antagligen är det för att olika kapitel i boken riktar sig till olika människor men man förutsätter att alla läser alla delar av boken, vilket gör repetitionen överflödig.

2. Hon förespråkar att man är väldigt, väldigt öppen med sin AS. Alla skall få reda på det, ofta och mycket. Hon ser inte det som något problem att man har AS, tvärtom är det jättebra att ha det för man sysslar inte med fikapauser och sådant.

Hur hon kan ha fått något sådant för sig vet jag inte och varför hon valt att vara så öppen med sin hjärnskada kan jag inte lista ut för alla pengar i hela världen.

3. Hon vill gärna att man har handledare på jobbet som kan "översätta" alla normala människors beteende till AS-språk och tillbaka. Att hon inte inser, som weasly säger, att handledaren uppfattas och blir barnvakt åt AS-idioten förbryllar mig. Har man fler än sju hjärnceller lägger man säkert märke till att ingen annan på arbetsplatsen har barnvakt och att ha en sådan människa vakandes över en skulle göra en _bra_ jävla utstött. Folk skulle inte behandla en som människa utan som leksak eller något.

"Titta! Den kan prata! Kan du skriva ditt namn på tavlan?"


Nej. Gunnel, aspig och blind som hon är, kan gott ta sina råd och ... well... applicera dem på sig själv. AS-idioter skall varken behöva märkas eller skylta med sin hjärnskada på jobbet utan skall behandlas som vilken annan anställd som helst.

Det är ganska självklart att kära Gunnel aldrig jobbat som byggare, flyttkille eller svetsare. Säger man att man har AS till en sådan människa lär de (1) bli rädda och (2) frysa ut en. Visst, i "mer intelligenta" kretsar såsom IT och liknande lär man inte ha samma problem men det känns ändå jävligt fel att gå runt och säga att man är ack så stolt över att vara annorlunda.

Hon kör med "annorlunda är bättre"-tekniken medan vi som försöker vara normala kör med "annorlunda är dåligt".

Chefen har läst boken och anser att alla borde ha en AS-idiot på arbetsplatsen för att AS-folk är så smarta och kunniga. Problemet är att chefen har bara mig och ev någon till som informations- och inspirationskälla. Chefen har aldrig träffat de riktiga mupparna som ... well... hade nog gjort chefen lite mer än bara mörkrädd. Chefen, bless his heart, tror att alla AS-människor är lika högfungerande som jag.

Ack och ve den dagen en mupp dyker upp i chefens närhet och krossar AS-luftslottet som byggts i chefens hjärna.

Jag har förklarat att vi AS-människor som kan prata och har hobbies är few och far between men chefen är lite för optimistisk och idealistisk att lyssna på mig. Vänta bara...

Ett studiebesök på valfri FA-aktivitet och vips lär verklighetens hårda ... verklighet ... sparka chefen hårt mellan benen.

Nåja.

Nej. Kan inte rekommendera Gunnels bok för någon annan än extremt öppensinniga människor som anser att det är roligt att ha någon icke-normal på arbetsplatsen.

Som jag trodde; hon lever i en bekväm, skyddad, lätt naiv medelklassvärld. I en sådan tillvaro hade jag inte haft några problem med att vara öppen med min diagnos, men så är inte fallet. Mina grannar, skolkamrater och fd kolleger är inte direkt såna som dricker te i syrenbersån. Där jag bor är det polska arbetskraftsinvandrare, turkbutiker, småkriminella, inskränkta bönder, pundare & alkisar. Det är inte direkt ett plus att svänga sig med psykiatriska termer här. Hennes idéer är mer än lovligt naiva, som sig bör bland pastorer, socionomer & annat löst folk.

Har haft en del åtgärder, och min uppfattning är att man så gott som alltid blir bemött som en mindre vetande. Och hur kul är det att umgås med folk som har betalt för att umgås med en?
Tack för recensionen Eddie!

Aldrig i detta liv att jag utsätter mig för mentorskap!!

KrigarSjäl skrev:Aldrig i detta liv att jag utsätter mig för mentorskap!!

Inte ens om lilla jag ställer upp och lallar runt med dig? Så kanske jag kan bli självförsörjande.

Jag ger mig inte. Men jag orkar inte tjata om det. Jag tror att en mentor är bra för vissa personer med AS.

UFO stämpeln kan man ju få ändå, när folk ser att man är annorlunda. Så varför göra dem besvikna när de tror att det kommer en vanlig kille/tjej. Om man ändå inte skall umgås med dem, varför skall man bry sig om vad de tycker. Och slipper man att bli av med jobbet på grund av detta, så tycker jag det är värt det.

Mentorn skall ju inte vara med och se så att man vänder på papprena ordentligt. Och inte sitta och vara en fadder eller nåt. Och inte någon som man skall hålla i handen och gå ut på krogen med. Bara en medlare mellan mitt sätt och tänka och andras. Så småning om så försvinner mentorn eftersom denne inte behövs.

Det bästa är att veta vad man letar efter innan man börjar leta efter det.
Källa: Nalle Puh - A.A. Milne

Jag skulle må bra av en mentor som kunde formulera vissa frågor bättre än vad jag kan. I synnerhet när man söker nya jobb. Det är ju så lätt att skippa senvägarna där och börja babbla konstigheter liksom, speciellt eftersom man SKA tala och det inte finns något att anpassa sig efter innan man öppnar munnen.

Men det kanske det redan finns?

Tonzon skrev:UFO stämpeln kan man ju få ändå, när folk ser att man är annorlunda. Så varför göra dem besvikna...

Jag har inte heller läst boken, så jag vet inte riktigt vad förslaget går ut på men...

Visst skulle det vara bra att ha någon på jobbet att prata med mellan fyra ögon när man inte riktigt förstår NT:arna. Och kalla gärna den personen "Mentor". Det är bara det att det absolut inte får komma ut till de andra på arbetsplatsen.

Jag ser framför mig. Personalchefen kallar till ett informationsmöte och berättar: "Det är så här förstår ni allihopa att MATS, han är HANDIKAPPAD och har ASPBERGER. Därför har vi låtit HELENA gå en specialkurs om Aspberger och har utsett henne till MENTOR för Mats, för han förstår inte riktigt vad ni menar när ni pratar med honom. Så om ni vill Mats nånting kan ni prata med Helena så kan hon förklara för Mats så att han förstår." Efter det lär jag inte få en enda vettig arbetsuppgift...

Det är redan idag så att alla tycker att "dom på IT" är lite speciella - och jag är en av "dom på IT". Men jag är mycket hellre "lite speciell" än "handikappad". Det finns alldeles för många människor som letar upp svagheter hos andra och trycker ner dem för att höja sitt eget självförtroende. Och att vara "handikappad" är i deras ögon ett svaghetstecken.

Mats skrev:Jag har inte heller läst boken, så jag vet inte riktigt vad förslaget går ut på men...

Visst skulle det vara bra att ha någon på jobbet att prata med mellan fyra ögon när man inte riktigt förstår NT:arna. Och kalla gärna den personen "Mentor". Det är bara det att det absolut inte får komma ut till de andra på arbetsplatsen.

Jag ser framför mig. Personalchefen kallar till ett informationsmöte och berättar: "Det är så här förstår ni allihopa att MATS, han är HANDIKAPPAD och har ASPBERGER. Därför har vi låtit HELENA gå en specialkurs om Aspberger och har utsett henne till MENTOR för Mats, för han förstår inte riktigt vad ni menar när ni pratar med honom. Så om ni vill Mats nånting kan ni prata med Helena så kan hon förklara för Mats så att han förstår." Efter det lär jag inte få en enda vettig arbetsuppgift...

Det är redan idag så att alla tycker att "dom på IT" är lite speciella - och jag är en av "dom på IT". Men jag är mycket hellre "lite speciell" än "handikappad". Det finns alldeles för många människor som letar upp svagheter hos andra och trycker ner dem för att höja sitt eget självförtroende. Och att vara "handikappad" är i deras ögon ett svaghetstecken.

Nej, jag har inte heller läst boken (finns inte på biblioteket här i stan) men jag tycker ändå idén om en mentor är bra. Jag ser det inte heller som nån man håller i handen hela tiden utan nån man pratar med när man behöver. Ofta finner ju folk varann på arbetsplatsen, dvs man hittar folk man gillar mer än andra. Så ingen skulle tycka det var nåt konstigt.

Den enda som behöver veta om mentorn är chefen. Detta för att om nån kommer till chefen och säger att "Alien är så konstig, jag antydde hur hon ska göra flera gånger men hon fattar inte", då kan chefen tala med mentorn, som kan tala med mig. I annat fall kommer chefen att sparka mig, särskilt sen flera klagat. Det är förresten precis vad som hänt. Plötsligt blev jag kallad till chefen och fick veta att flera hade klagat på mig (fick inte veta vad el vilka). I de fallen hade det förstås varit bäst om de klagande gått direkt till mig. Men skvaller bakom ryggen i stället för direkt konfrontation är typiskt NT-beteende.

Ett annat sätt är att säga direkt till alla att man har svårigheter med antydningar och kroppsspråk, "säg för helvete till direkt vad ni menar". Men om man kan göra det på arbetsplatsen, då behöver man förstås ingen mentor.

Mats skrev:Jag ser framför mig. Personalchefen kallar till ett informationsmöte och berättar: "Det är så här förstår ni allihopa att MATS, han är HANDIKAPPAD och har ASPBERGER. Därför har vi låtit HELENA gå en specialkurs om Aspberger och har utsett henne till MENTOR för Mats, för han förstår inte riktigt vad ni menar när ni pratar med honom. Så om ni vill Mats nånting kan ni prata med Helena så kan hon förklara för Mats så att han förstår." Efter det lär jag inte få en enda vettig arbetsuppgift...

Ja vad ska man säga? Det är antagligen så det lär funka i praktiken.
Insiktsfullt.

KrigarSjäl skrev:

Mats skrev:Jag ser framför mig. Personalchefen kallar till ett informationsmöte och berättar: "Det är så här förstår ni allihopa att MATS, han är HANDIKAPPAD och har ASPBERGER. Därför har vi låtit HELENA gå en specialkurs om Aspberger och har utsett henne till MENTOR för Mats, för han förstår inte riktigt vad ni menar när ni pratar med honom. Så om ni vill Mats nånting kan ni prata med Helena så kan hon förklara för Mats så att han förstår." Efter det lär jag inte få en enda vettig arbetsuppgift...

Ja vad ska man säga? Det är antagligen så det lär funka i praktiken.
Insiktsfullt.

Kanske enligt Norrös förslag. Men vem säger att man måste välja den modellen? Endast chefen, "Helena" och Mats behöver veta att han har en mentor och varför.

Ett annat alternativ är att man har en mentor utanför arbetsplatsen som är väl förtrogen med AS. Då kan man fråga den när det gäller nåt. Nackdelen är att man inte kan få feedback av nån som känner till hur det är på det jobbet.

Alien skrev:

KrigarSjäl skrev:

Mats skrev:Jag ser framför mig. Personalchefen kallar till ett informationsmöte och berättar: "Det är så här förstår ni allihopa att MATS, han är HANDIKAPPAD och har ASPBERGER. Därför har vi låtit HELENA gå en specialkurs om Aspberger och har utsett henne till MENTOR för Mats, för han förstår inte riktigt vad ni menar när ni pratar med honom. Så om ni vill Mats nånting kan ni prata med Helena så kan hon förklara för Mats så att han förstår." Efter det lär jag inte få en enda vettig arbetsuppgift...

Ja vad ska man säga? Det är antagligen så det lär funka i praktiken.
Insiktsfullt.

Kanske enligt Norrös förslag. Men vem säger att man måste välja den modellen? Endast chefen, "Helena" och Mats behöver veta att han har en mentor och varför.

Ett annat alternativ är att man har en mentor utanför arbetsplatsen som är väl förtrogen med AS. Då kan man fråga den när det gäller nåt. Nackdelen är att man inte kan få feedback av nån som känner till hur det är på det jobbet.

Det verkar som vi är överens:

Mats också skrev:Visst skulle det vara bra att ha någon på jobbet att prata med mellan fyra ögon när man inte riktigt förstår NT:arna. Och kalla gärna den personen "Mentor". Det är bara det att det absolut inte får komma ut till de andra på arbetsplatsen.