Jag rekommenderar tahlia och alla i situationer liknande henne att skaffa den här boken:

<a target="_blank" href="http://www.varkstaden.se/bokhandel/product_info.php/cPath/21_34/products_id/80">Gunilla Brattberg - Att acceptera det oacceptabla</a>.

<a target="_blank" href="http://image.bokus.com/images/9789197371469"><img src="http://www.varkstaden.se/bokhandel/images/acceptans.jpg"></a>

Många här har haft nytta av hennes böcker.

Jag har själv inte läst just den här. Däremot har jag haft enormt mycket nytta av <a target="_blank" href="http://www.varkstaden.se/bokhandel/product_info.php/products_id/84?osCsid=d355b1a6f575a5f60ebfe864a4e58ce7">Levande ord för långtidssjukskrivna</a>.

Lakrits skrev:Snälla tahlia, kan du inte få det här tittat på innan du kollapsar fullständigt?

Om detta är en depression så har jag befunnit mig i den 90% av tiden de senaste två åren vilket betyder att jag uppenbarligen kan hantera det.

Sjukvården... där sätter jag inte min fot igen såvida det inte är ultimat kris.

barracuber skrev:Jag rekommenderar tahlia och alla i situationer liknande henne att skaffa den här boken....

Jag vet att du menar väl så jag ska överväga det. Ord som "mindfulness", "energy tapping" och "självhjälp" har en tendens att vända mina taggar utåt med omedelbar verkan dock.

Jag ber om ursäkt för visad omtanke, det skall inte ske igen. Men om det är såhär du hanterar situationen, att skapa trådar som tjänar till att genom oss hjälpsamma, godhjärtade medmänniskor älta dina problem och befästa din egen uselhet, så tycker åtminstone jag att det är illa nog.

Jag är medveten om att du menar väl.

Tyvärr är det så att man måste orka slåss med vården om man nu tänker drista sig till att söka någon, iaf här. Och jag orkar inte. Jag har slagits med myndigheter i två års tid för att min dotter ska få den hjälp och det liv hon har rätt till, samtidigt som jag försökt hjälpa henne att slåss mot ångest och depression.
Den lilla energi jag har kvar går i första hand till barnen, för det är lång väg kvar innan allt flyter på relativt smärtfritt. Det finns inget över till att kriga för egen del.

Sedan har vi det där trevliga med att antidepressiva plockar bort samtliga känslor för mig, inte bara de "jobbiga", och även om det gör ont i mig så jag tror jag blir tokig ibland så är det långt bättre än det känslolsöa alternativet. Det senare har jag redan provat på. Jag vill inte vara den människan.

Min moder slogs mot kommunen, försäkringskassan och mot skolor i över sex års tid innan hon fick sin tredje och senaste psykos. Jag förflyttades till en fosterfamilj i två års tid.

Jag föreslår att du slåss mot (eller rättare sagt: din rätt i) vården.

Har bara svårt att se vad jag ska slåss för... för det stora nöjet att få bli zombifierad i några år?

Det här kommer att låta fruktansvärt respektlöst antar jag men... jag orkar inte och jag bryr mig helt ärligt inte heller. Bara diskuterandet i den här tråden har lett fram till orkesbrist som resulterar i "skitsamma, jag bryr mig inte". Och jag skulle kunna få ihop nog med ork för att slåss för något jag egentligen inte ens vill ha? Nej...

Och nu har jag med största säkerhet irriterat nog med människor. Vi kommer ingenstans. Jag ska kika på boken det tipsades om iaf.

Det är lugnt. Säg till om du vill diskutera saken igen senare. Verkar inte som om någon av oss kan hjälpa dig med det du efterfrågar just nu.

Du har min sympati i vilket fall som helst.

Jag blir inte så känslomässigt involverad att du kan irritera mig ur vägen. Jag blir bara lite orolig över att du ska känna att vi, eller jag, trampar på dig och inte respekterar ditt tyckande. Det är inte alls min mening, och jag tror inte någon av oss skriver här för att du ska känna att vi är nedlåtande.

Min moder är i högsta grad levande, det enda som "zombifierar" henne är all medicin hon är tvungen att trycka i sig på grund av olika orsaker. Om hon fick välja så är jag säker på att hon skulle gå igenom allt igen ifall det gällde att kämpa för sina barn.

Min moder är ett levande bevis på hur man ger upp sina drömmar för sina barns skull. Och min moder är en kvinna som sällan ger med åt andras råd.

Så för att inte vara ett as och fortsätta att lägga näsan i blöt. Vill du avsluta den här trådens diskussion?

earlydayminer skrev:Så för att inte vara ett as och fortsätta att lägga näsan i blöt. Vill du avsluta den här trådens diskussion?

Det går runt i cirklar och grundproblemet ter sig olösligt. Ergo - vi kommer ingen vart, så att diskutera vidare ter sig rätt meningslöst.

Tahlia. Jag har inte följt med så mycket här men det låter som du skulle behöva avlastning för att också kunna ta tag i lite av dina egna bekymmer och orka i längden? Det kanske inte är genomförbart?

Jag förstår hur du tänker. Grejen är att jag mår bättre om jag har fullt upp. Ju mer tid jag har för mig själv desto sämre mår jag - något som blivit tydligt nu när äldsta tjejen har börjar komma igång och saker har börjat fungera igen.
Flyter saker och jag har tid för mig så har jag tid att må dåligt, vilket har visat sig vara en mindre bra sak för mig personligen. Självklart är jag dock överlycklig över framstegen som dottern gjort.

Acceptans av det tråkiga innebär ju i nån mening förnöjsamhet med både det positiva och det negativa som man har.

Kan man egentligen hjälpa någon till förnöjsamhet med det negativa i livet? Svart humor är möjligen ett sätt att göra det. Att uppmuntra till ilska funkar bara om den som har ont kan få utlopp för ilskan, annars är inte det någon metod och där tar min fantasi slut.

Så mycket enklare är det förstås att försöka med andra halvan, alltså med att hjälpa någon till förnöjsamhet med det positiva i livet. Därav följer väl hur den här tråden utvecklat sig.

...

Svart humor bidrar jag med så gott jag kan, när som helst, det är bara att be om det. Men bättre är jag nog på teorier om hur dålig kontroll var och en har över sitt öde; de små, negativa och positiva påverkanden man får puffar en tillsammans, utför och uppför, utan att man kan göra mycket annat själv än att efter bästa förmåga ta sig dit där man utsätts för dem. Även förflyttelseförmågan kan tänkas förändras, till det bättre eller sämre.

En timmes umgänge i taget, säger du tahlia? Ta dig såna timmar då och se vad det i längden leder till. Kanske förvärrar det saker, kanske förbättrar det. Kanske tar den första förändringen hela livet på sig att dyka upp, kanske går det fortare. Samma sak vad gäller sånt man kan göra framför datorn.

Och återigen: Försök inte låta bli att hoppas på att förändringar ska komma snabbt och vara till det bättre men jag hoppas att du kan finna ett sätt att ha oändliga mängder is i magen ändå. Du bör väl inte försöka få nån annan heller att låta bli att hoppas på positiva och snabba färndringar men jag hoppas att vi andra också kan ha så mycket is i magen att vi låter bli att vara irriterande hurtiga.

tahlia skrev:Jag förstår hur du tänker. Grejen är att jag mår bättre om jag har fullt upp. Ju mer tid jag har för mig själv desto sämre mår jag - något som blivit tydligt nu när äldsta tjejen har börjar komma igång och saker har börjat fungera igen.
Flyter saker och jag har tid för mig så har jag tid att må dåligt, vilket har visat sig vara en mindre bra sak för mig personligen. Självklart är jag dock överlycklig över framstegen som dottern gjort.

Det är ju typiskt. Då mår du ju dåligt egentligen och att hålla dig upptagen är bara ett sätt att skjuta undan det som inte kommer att hålla i längden?

Bjäbbmonstret skrev:Det är ju typiskt. Då mår du ju dåligt egentligen och att hålla dig upptagen är bara ett sätt att skjuta undan det som inte kommer att hålla i längden?

Det behöver bara hålla drygt 8 år till, sedan är det skitsamma.

Tog mig semester från datorer och nätet hela helgen, men den här tråden ville liksom inte lämna mig ifred och en hel del ovälkommet grubbel infann sig, tillsammans med ett par än mindre välkomna insikter.

Jo, det är fullt möjligt att det här är en depression - det är till och med troligt. Inte för att jag riktigt vet vad jag ska med den insikten till, men det kan kanske vara trevligt för andra inblandade i tråden att få veta att de inte var så fel ute och att jag insett att de inte var fel ute.

Tre alternativ: En depression går antingen (heter det så vid tre alternativ?)

inte över,

över endast vid behandling eller

över tack vare livets små puffar



Jag hoppas så att något av de två senare alternativen är tillgängliga för dig.

Själv måste jag acceptera att min psykologiskt nödvändiga prioritetsordning inte ger utrymme till något jobbsök idag heller. Djävulen, men imorgon. Nu ska jag hämta tvätten.

Äkta depressioner tror inte jag går över av sig själv. De är tvärtom livshotande tillstånd. Men nu tror inte jag att det handlar om det i Tahlias fall, som tur är.

Jag minns att när jag fick min första depression så kändes det hela overkligt, som om världen hade vänt sig emot mig, i allting och alla såg jag en komplott mot mig själv. Men jag var redan då så dålig att jag var bortom all reson. Jag hade ingen aning om att det handlade om en depression. Jag jobbade fortfarande och kunde fungera i samtal med kunder och kollegor men kände mig ändå som en zombie, "going through the motions" utan att riktigt vara närvarande, som om jag redan hade fattat beslutet att jag skulle göra slut på allting. Jag visste inte att jag drabbats av en depression. Än mindre vad man skulle göra åt det. Det hela slutade lite dramatiskt, att jag bara lämnade alltsammans och försvann. Till slut, när jag kom tillbaka, blev jag inlagd några veckor och fick medicin och läkare.

Jag skriver bara detta som info om hur det gick för mig en gång. Jag tycker inte det låter som att du Thalia är i alls samma tillstånd. Jag kan tänka mig att en depression kan "angripa" på olika sätt.

Du lever dagligen under en stor press. Du har barn och försörjningsansvar, du är ensamstående som jag förstått det, du jobbar inte, du lever på låg inkomst. Du förtjänar inte att dessutom ställa omänskliga krav på dig själv, vilket det ibland låter som. Som någon annan skrivit, du skulle behöva viss avlastning för att kunna ge dig själv den tid du behöver.

Mina tips är att dels läsa på om depressioner, dels börja fundera på medicinering med SSRI och/eller terapi.

Det finns många bra böcker att låna, t ex Danuta Wassermans böcker.
Går du på zoloft/sertralin eller annan SSRI? Om inte tycker jag du ska fundera på att kontakta vården fortast möjligt.

jonsch skrev:Själv måste jag acceptera att min psykologiskt nödvändiga prioritetsordning inte ger utrymme till något jobbsök idag heller. Djävulen, men imorgon. Nu ska jag hämta tvätten.

Men du hämtade tvätten. Det är inte alla dagar i veckan man lyckas med det heller.

barracuber skrev:Mina tips är att dels läsa på om depressioner, dels börja fundera på medicinering med SSRI och/eller terapi.

Det finns många bra böcker att låna, t ex Danuta Wassermans böcker.
Går du på zoloft/sertralin eller annan SSRI? Om inte tycker jag du ska fundera på att kontakta vården fortast möjligt.

Den sorts depression du beskriver är den varianten jag varit igenom en gång redan, fast med lite annat innehåll, och den varade i ett x antal år och resulterade i inläggning nära två månader samt ECT-behandlingar. Jag minns inte mycket av de här åren, nästan inget alls. Det jag också vet är att jag blev kraftigt personlighetsförändrad, och den person jag var då är det som ger mig nattsvart samvete för resten av livet.

Hur som haver. Det är den upplevelsen som gjort att jag anser att jag inte är deprimerad nu. Jag menar, jag fungerar fortfarande - tar hand om barn, hus och hem - gör det jag ska. Men... efter att ha grubblat en hel del i helgen insåg jag att jag åter igen dras åt personlighetsförändring.. jag är inte riktigt jag längre (eller igen). Sedan har vi de där klassiska tecknen - känner ingen glädje, ingen motivation... jag går på rutin dagarna igenom och när barnen somnat rasar jag ihop.

Terapi avfärdades av psykologerna själva förra svängen. SSRI gjorde mig helt känslolös, och även om det här skrämmer mig en liten aning så är det nog inget som skrämmer mig så mycket som att vara helt okapabel att känna något alls - så den vägen törs jag inte ge mig in på igen.
Därför är jag lite låst... det här är inte bra, och det tycks inte vara något som tänker släppa själv - men några behandlingsalternativ kan jag inte se.

Jag fick min diagnos och sedan dess har jag inte haft någon som helst kontakt med psykiatrin eller vården öht. Jag ser helst att det förblir på det viset. Sist felbehandlade de mig i flera år. Förtroendet är förbrukat.

Oj barracuber din beskrivning var väldigt lik hur jag skulle beskriva det. Fast jag har väl precis börjat vakna upp.

Skitsamma. Det löser sig.