Intressant tråd, och ett viktigt ämne! Men ursäkta om jag ställer en dum fråga; trots att jag har läst igenom hela tråden så har jag fortfarande inte förstått: Vad är det för skillnad på AS-vredesutbrott och NT-vredesutbrott? (För kom inte och påstå att NT inte får vredesutbrott...)

* * *

En analys av vreden - och min (möjligen korkade...) gissning om varför den anses så farlig...

En vanlig missuppfattning är alltså att vreden skulle vara en farlig känsla, som måste motarbetas, tryckas ner och förnekas osv, för att, som många tror, undvika att det sker "en katastrof" - den "katastrof" som i själva verket sker när vreden tryckts ner!!! Men sanningen är den, att vreden är inte vår fiende - den är vår bästa vän! Om man har kontakt med sin vrede, och vet hur man ska använda den (dvs. för att skydda sig mot andras kränkningar - men utan att för den skulle kränka andra...), så är den vårt bästa skydd!

Min gissning är att det är det "där skon klämmer"... För om "alla" människor hade kontakt med sin vrede, och vågade sätta gränser och säga ifrån, ifall nån försöker utnyttja en - hur skulle då den "stackare" (som inte har förstånd att respektera varken sig själv eller andra...), kunna utnyttja och köra över folk, om det behövs för att få igenom sina egna intressen??? "Har inte JAG rätt att kräva av andra att de ska... [ta hänsyn till mig och mina intressen, (även om det går emot deras intressen)] ? JAG vill ju... JAG stör mig på... Och jag har ju faktiskt rätt, i alla fall i det här fallet..." JAG, JAG, JAG... (som är en så snäll och omtänksam person...)

(Överdrivet? Men min erfarenhet är i alla fall, att denna tendens är väldigt vanlig... (Fast i olika grad, givetvis!))

Så det finns ju faktiskt en anledning till att många inte vågar säga nej... Hellre riskera att bränna ut sig, än att ta risken att inte bli respekterad för ett nej... Jag för min del har aldrig haft svårt för att säga nej - och snacka om att jag har fått ta skit för det!!! Respekten för andra människors gränser och integritet är inte alltid den bästa...

Jag menar inte att anklaga eller att kritisera, utan bara att analysera, och detta utan att döma. "Var och en står sig själv närmast" heter det ju (en självklarhet!), och i kampen för att överleva har det ju sen urminnes tider varit "äta eller ätas" som gällt. Så jag ser samma tendens, som ursprungligen var avsedd för att skydda vår överlevnad, nu användas för andra syften (eftersom vi inte behöver kämpa så hårt för överlevnaden längre, så kommer ju naturligt önskan om att kunna njuta ännu mer...) Som det heter: "Den friske har många önskningar, men den sjuke har bara en - att bli frisk..."

En bekant till mig uttryckte det till och med rakt på sak, (både som ett skämt, och som ett ärligt konstaterande...): "Allt skulle vara så mycket enklare, om bara alla andra ville vara som jag vill att de ska vara..." Detta var alltså en person, som jobbat med sig själv i många år, och verkligen ville bli "bättra sig"... (Mao, djupt rotade mönster i det undermedvetna, som har stor makt att påverka våra beteenden, blir man inte av med i första taget, hur gärna man än vill...)

---

Slutledning: (Kanske en korkad sådan... ) Denna djupt rotade tendens - att se till sig själv först - och som, om den får härja fritt, kan driva oss till att utnyttja - och även skada - andra, verkar vid närmre eftertanke inte möjlig att göra sig av med... (i likhet med vreden); kanske att man istället skulle försöka tämja den, så att den i likhet med vreden kan bli vår bästa vän... Tänk om det skulle kännas naturligt och självklart att tänka nåt i stil med: "Det skulle vara bättre för mig om jag visar mer respekt för andra. Jag har faktiskt mått riktigt bra de gånger jag tänkt mer på andra än mig själv... Och jag vill ju må bra, så jag kan njuta av livet... "

---

Men vad skulle hända om detta blev verklighet? Ska man aldrig mer få nån anledning att bli arg? Hur ska man då kunna lätta på trycket om det behövs? Lugn, bara lugn, det finns andra sätt! Min erfarenhet är att det i själva verket är LIVSKRAFTEN som trycker på för komma ut... Den kan komma ut tillsammans med konstruktivt uttryckt vrede, (men däremot inte tillsammans med det "meningslösa ilskna skrikandet" - eftersom det inte handlar om ilska, utan om livskraft !) men den kan också komma ut på andra sätt. Tex att bara vara "lite högljud" tillsammans med någon, bara för att känna lite på den härliga kraften... (Men nu tror jag ju inte att det är nån risk att anledningarna till att bli arg kommer att ta slut... Och så länge samhället ser ut som det gör, kan man ju alltid hitta en bundsförvant och skrika lite tillsammans om hur värdelöst samhället är... Man behöver ju faktiskt inte bråka eller bli arg på en närvarande person, för att lätta på trycket! )


(Inte vet jag om jag tillfört diskussionen något, eller bara visat upp min korkade tankeförmåga... Men jag själv fick åtminstone nåt att tänka på, och lite nya idéer, som kom upp medan jag skrev... Men jag har ju förstås missat att ta hänsyn till AS... )

Ensamflickan skrev:Intressant tråd, och ett viktigt ämne! Men ursäkta om jag ställer en dum fråga; trots att jag har läst igenom hela tråden så har jag fortfarande inte förstått: Vad är det för skillnad på AS-vredesutbrott och NT-vredesutbrott? (För kom inte och påstå att NT inte får vredesutbrott...)

* * *
Då min diagnos är så ny är jag ingen expert (än), men gissar att orsaken till de plötsliga explosioner som vissa autister kan uppvisa i trängda lägen är den bristande förmågan beträffande vardaglig kommunikation. Man missar signaler, missar att ge nödvändiga signaler. På så vis kan diffusa känslor samlas på hög, sådant man inte kunnat reda ut och verbalisera I TID. Sedan PANG är det lite för sent. Impulsen kommer innan man hittat några bromsar. Omgivningen kan kalla detta konflikträdsla, men det är mer än rädsla - en oförmåga till smidig, social interaktion som snabbt kan upplösa diverse stockningar i kommunikationen. Jag har sett detta hos flera autister, även AS.

Vi brukar ju inte mörda folk, eftersom vi ofta är sååå snälla. En AS slog hål genom väggen med sin arm. Sen var det äktenskapet slut. En annan, som inte fattade hur den nyinköpta mobiltelfonen fungerade, blev så förbannad på expediten, som han trodde han blivit lurad av, att han skrek så högt så de hotade att ringa efter polisen.

OBS! Vi brukar inte attackera folk, även om massmedia gärna vill få folk att tro det.

Svensken kännetecknas enligt amerikanarna av "passiv aggressivitet".
Men autister står inte och psyser motvilja. Här är det raka puckar som gäller. NT = passiv aggressivitet. AS = aktiv aggressivitet. Vilket är bäst?

JAG försöker inte bara skaffa MIG rätt. Ghadis princip var att skriva klagobrev och protestera mot kränkningar mot honom själv, som mörkhyad i Sydafrika, OM han trodde att det gagnade ALLA svarta om han vann processen.

Jag har försökt hålla samma princip. T ex försvann min och otaliga handikappades (är reumatiker) färdtjänst för några år sedan. Jag startade genast min djuplodande AS-forskning. Vad har hänt? Ny lag; vad säger den? Varifrån kommer den? Jasså, den är ingen SOL-lag nu utan en renodlad Kommunikationslag som styr forslandet av människokroppar 084

Pressade en färdtjänsthandläggare så hårt på hur i h....te man kan neka människor utan armar färdtjänst och bara ta hänsyn till benen samt skita i allmäntillståndet. (Visst har jag armar men orkar inte hålla i mig så länge med dem.) Hon blev så trängd att det kom en välreglerad NT-explosion: "Ja men den nya färdtjänstlagen har tillkommit ENLIGT EU-DIREKTIV!"

Jaha, då fick man veta det och sedan gick jag vidare till pressen med en insändare som de omvandlade till debattartikel, varpå jag blev uppringd av radio Väst och en reporter kom spingandes för att fråga mig vad JAG tyckte om den nya lagen. Så då sa jag på ett fint sätt vad jag tyckte om EU-lagen så att folk fick veta att ännu ett välfärdsras hade inräffat. Sedan blev det en artikel i tidningen också och därmed blev jag de handikappades skyddshelgon helt plötsligt, en som drar lans mot etablissemanget.

Har fått samtal från människor som behövt stöd i sin kamp att överklaga. Jag inspirerade många att överklaga och ingav dem den sanna Aspergianska FIGHTING-SPIRIT.

Självklart fick jag efter några års enveten kamp tillbaka min färdtjänst för vem orkar i längden stå emot en heligt förbannad Aspergare?

Ville bara korrogera ett skrivfel. Min förebild heter förstås inte Ghadi utan GHANDI.

Debbido skrev:Självklart fick jag efter några års enveten kamp tillbaka min färdtjänst för vem orkar i längden stå emot en heligt förbannad Aspergare?

Bra gjort!!!

Vi hade planeringesmöte idag, med massor av NT inblandade... Snacka om att allt ska krånglas till i det oändliga, så till sist ingenting blir av... Det sa jag till dem också! (Jag sket fullständigt i om det var provocerande... ) Jag sa typ: "Vi aspisar är mycket intelligentare och mer praktiska än er! Det är inte vi som är handikappade - det är ni!!! Vi håller inte på och krånglar till det, som ni gör, utan vi gör saker på enklast och mest praktiska sätt. Det går betydligt snabbare, än med eran byråkrati, och då händer det i alla fall nåt, och saker blir gjorda!" (Kuratorn sa att jag hade rätt, men trots det höll hon fast vid att det inte gick att göra saker på det enklare sättet... *suck* )

Exempel: Jag ville göra det där Fragil X-testet, för att få klarhet. Det skulle ju klart vara en fördel att veta vad jag egentligen lider av INNAN vi ansöker om hjälpinsatser, så att jag kan få rätt hjälp!!! Det är ju en bredare diagnos, som inkluderar vissa svårigheter som inte ingår i AS + ADHD. Läkaren sa då att hon ringt neuropsyk, och att det skulle göras när min ADHD-utredning fortsätter - typ tidigast om ett halvår... ("En sak i taget..." *suck*)

Då sa jag att jag redan ringt till ett ställe, dit man kunde komma för provtagning, utan tidsbeställning, och frågat om de gjorde såna tester. "Javisst, om du kommer hit med en remiss i handen, så ska du få göra ett sånt test!" Så jag frågade om jag kunde få en remiss i handen... (Jag var ju för 17 inlagd på sjukhus, de kunde ha tagit blodprovet där!!! Det skulle ju ändå skickas till ett större labb för analys!) Men hon bara fortsatte tjafsa om att "ringa hit och skicka remiss dit, osv.", så då sa jag: "Om du inte gör nåt snabbt, så går jag och sätter mig på cityakuten, och ber en läkare där skriva en remiss, och sen går jag direkt och tar det där provet - i eftermiddag!!!" Då började hon vekna lite, och sa att hon skulle ta tag i det... (Får väl se vad hon lyckas åstadkomma... )

Så "heligt förbannad AS-vrede" är tydligen det som måste till för att nåt ska hända!

Jag undrar hur man får med ett citat på bara en mening? Lyckas bara få med hela inlägget.

Jo, det här med konstruktiv vrede - vad bättre kan man göra med den vrede som man ändå inte kan bli av med?

Ett problem är väl att vi kan var lite väl heta på gröten. Vi vill att saker o ting ska ordna sig NU. Vi kan inte vänta. Men byråkratins kvarnar mal förbannat långsamt, som vi vet. Jag väntade på utredning nästan i tre år. Sedan tog utredningen ett halvår p g a semester. Sedan har jag väntat i snart fyra månader på att få ut min diagnos-sammanfattning så att jag kan ge den till Hab och LSS-avdelningen. Jag funderar på att gå upp på neuropsyk och men det gör jag ju inte....för jag gör inte sånt. Ägnar mig mest åt terror via telefonsamtal och e-melj.

Gjorde en konstruktiv-vredesgrej härom natten. I min region finns det på några hundra tusen människor 14+12 slutenvårdsplatser inom psykiatrin, men nu vill de lägga ned behandlingshemmet för personlighetsstörningar (12) och hänvisar till ÖPPENVÅRDEN. Vadå öppen vård - för ett nervsammanbrott med avancerade självmordstankar? En sådan person behöver dygnetruntvård. en människa med akut ångest ska inte vara ensam alls! Bara närheten till andra patienter o de regelbunda måltiderna bildar ett trygghetsmönster som kan rädda liv.

Tidningen skrev om planerna kring nedläggningen och sen blev det tyst, som i graven, den grav som grävts åt de psykiskt sjuka. Så jag kastade mig över datorn och skrev snabbt ned en välmotiverad, faktaunderstödd PROTEST mot nedläggningen.

Jag var inte så optimistisk beträffande publiceringen då det framgick att jag själv hade haft psykiska problem (o då är man ju dum i huvudet?!!)
MEN idag så var artikeln publicerad på väl synlig plats i tidningen.

Så bra att jag blev arg! Vad är det för fel på svenskarna, neurotyperna - varför blir de INTE arga??? Vill de verkligen bli nedskurna på gatan av nån utstött, psyksjuk stackare som inte har dator, asperger o kan skriva arga insändare?

Måste bara meddela att min vrede och påstridighet hade effekt; läkaren ändrade sig, så idag fick jag ta det där blodprovet! Så nu är det bara att vänta och se vad DNA-analysen avslöjar... (Undrar just hur lång tid det tar...)

Jag blev plötsligt nervös efteråt - tänk om det visar att jag INTE har det... Så mycket som jag har gått ut med det, och pratat om det som en självklarhet, och ställt in mig på att "det är klart att det är det, som är orsaken till mina svårigheter, för det förklarar ju allting mycket bättre, osv..." Men i såna fall är det ju viktigt att jag får veta det, så att jag kan släppa det! (Plötsligt är jag inte alls lika säker längre, utan mest bara förvirrad... )

Rent praktiskt ska det ju inte innebära nån skillnad, jag ska ju ha samma rättigheter till LSS... Fragilt X är ju, i motsats till AS, en orsaksdiagnos, som i sig själv inte säger nånting om symptomen (hos kvinnor), medan AS är en symptomdiagnos, som inte säger nånting om orsaken... Så jag har ju lika mycket AS (och ev. ADHD), även om de då kommer att betraktas som symptom, istället för diagnos, eller hur det då blir... (Man kan ju inte få AS som diagnos, om man har en annan diagnos, som väger tyngre, och som ger samma symptom som AS...)

Men, men, det är väl bara och vänta och se...

* * *

Debbido skrev:Jag undrar hur man får med ett citat på bara en mening? Lyckas bara få med hela inlägget.

Det är bara att radera det som ska bort - och så se till att "quoterna" kommer med, både i början och slutet ...

För att det skall vara ett tantrum måste det kraftigt överdrivet. Oproportionerlig vrede.
Barn som jagar upp sig så att de blir hysteriska över en struntsak. Eller börja kasta saker omkring sig i en affär för att nån knuffade en (litet grand).

Att blir "rimligt" arg kan ju vara mycket. Beroende på vad som utlöste det. Eller beroende på knsekvenserna. Att gripas av raseri och ockupera en öppenvårdsmottagning kan väl vara rimligt. Att aggressivt skälla ut inkompetenta eller lata eller elaka människor kan väl vara helt adekvat. Och om det är proportionellt mot vad som orsakade det, eller konsekvenserna, så kan det aldrig vara ett tantrum.

Själv kan jag inte gräla, jag skulle vilja lära mig.

Jag måste vara mer Ghandi-inspirerad nar jag gör mig av med min vrede. Men ibland känns det som om ett gräl eller ett tantrum skulle kännas mer tillfredsställande. Men då skulle jag nog oroa mig för att min vrede skulle hamna på nån som inte hade med saken att göra.

Ganesh skrev:För att det skall vara ett tantrum måste det kraftigt överdrivet. Oproportionerlig vrede.
Barn som jagar upp sig så att de blir hysteriska över en struntsak. Eller börja kasta saker omkring sig i en affär för att nån knuffade en (litet grand).

Att blir "rimligt" arg kan ju vara mycket. Beroende på vad som utlöste det. Eller beroende på knsekvenserna. Att gripas av raseri och ockupera en öppenvårdsmottagning kan väl vara rimligt. Att aggressivt skälla ut inkompetenta eller lata eller elaka människor kan väl vara helt adekvat. Och om det är proportionellt mot vad som orsakade det, eller konsekvenserna, så kan det aldrig vara ett tantrum.

Själv kan jag inte gräla, jag skulle vilja lära mig.

Jag måste vara mer Ghandi-inspirerad nar jag gör mig av med min vrede. Men ibland känns det som om ett gräl eller ett tantrum skulle kännas mer tillfredsställande. Men då skulle jag nog oroa mig för att min vrede skulle hamna på nån som inte hade med saken att göra.

Jamen, det är ju DET som är problemet för en autist - vad är rimligt arg?? Hur kan jag bedöma om mitt vredesutbrott står i rimliga proportioner till den situation jag är i? Förresten är temperamenstutbrott strängeligen förbjudna i Sverige (bland ursvenskarna)

Jamen, det är ju DET som är problemet för en autist - vad är rimligt arg?? Hur kan jag bedöma om mitt vredesutbrott står i rimliga proportioner till den situation jag är i? Förresten är temperamenstutbrott strängeligen förbjudna i Sverige (bland ursvenskarna)

Jag håller med.

Och det blir extra besvärligt att dels hela tiden försöka ha koll på om man är "rimligt arg" och sen på det eventuellt försöka dämpa sin vrede till "rimliga" nivåer. Och svårigheterna för en person på spektrat att alls göra en sån bedömning! Det blir litet som att säga till blinda att se sig för. Eller att be de döva att lyssna på på vad man säger.

En intressant fråga är kanske också om den till synes oproportionerliga vreden faktiskt bara beror bara på den aktuella situationen. Jag har, eller hade i alla fall när jag var yngre, en tendens att hålla inne med min ilska i de flesta situationer. Resultatet blev att jag reagerade och blev arg någon gång ibland och då handlade det nog om att passa på att få ur mig även gammal upplagrad ilska från alla de gånger jag inte hade visat något. Alltså tenderade jag ofta att reagera mycket häftigare än vad som var motiverat de gånger jag reagerade. Om jag t.ex. skällde ut en person så kanske jag egentligen undermedvetet skällde ut även alla andra som jag skulle ha velat skälla ut för samma sak.

Kvasir skrev:En intressant fråga är kanske också om den till synes oproportionerliga vreden faktiskt bara beror bara på den aktuella situationen. Jag har, eller hade i alla fall när jag var yngre, en tendens att hålla inne med min ilska i de flesta situationer. Resultatet blev att jag reagerade och blev arg någon gång ibland och då handlade det nog om att passa på att få ur mig även gammal upplagrad ilska från alla de gånger jag inte hade visat något. Alltså tenderade jag ofta att reagera mycket häftigare än vad som var motiverat de gånger jag reagerade. Om jag t.ex. skällde ut en person så kanske jag egentligen undermedvetet skällde ut även alla andra som jag skulle ha velat skälla ut för samma sak.

Den här upplevelsen har jag funderat på. För ibland när jag är arg så är jag inte ens arg på personen som kanske får ta emot. Det kommer jag dock inte på förrän efter, då det irrationella ruset dragit förbi. Då brukar jag bli skamfylld, förklara och be så mycket om ursäkt. Vilket oftast uppskattas av de flesta.

Jag har alltid lidit av vredesutbrott. De förvärrades i somras då jag började skada mig själv, blev så arg att jag såg rött! Jag sparkade sönder badkarskanten, ute sprang jag iväg planlöst. Min räddning blev Zyprexa! Nu blir jag inte alls så arg som jag blev förut, det var väldigt lätt att trigga igång mig. Nu kan jag behålla mitt lugn till en viss gräns, sonen är i trotsåldern........................

Jag är nästan alltid lugn och följer samma mönster som Kvasir, d.v.s. när jag väl blir arg, så blir jag fly förbannad. Men med stigande ålder har jag slutat att lagra på mig för mycket ilska innan korken flyger ur. Numera försöker jag prata av mig (stackars släktingar) och de enda vredesutbrott jag får är till följd av frustration över maktlöshet, t.ex. inom psykiatrin eller när folk skall "skoja" och håller fast mig eller liknande.

Jag har aldrig slagits eller slagit någon, men däremot kastade jag saker i vredesmod när jag var barn. Jag har vält ett par bord och hystat stolar genom fönster. Fast det upphörde i tio-tolvårsåldern.

Jag känner igen mig väldigt väl i earlydayminers och Lakrits inlägg. Tidigare var jag också så att jag lagrade ilska för att sedan explodera bland dem jag litade på. Sparkade sönder en dörr en gång och har även slagit sönder en skåpsdörr. Nu har jag blivit betydligt bättre på att visa min irritation direkt och förklara varför jag blir sur, vilket innebär att de explosionsartade utbrotten har upphört.

Däremot så kan jag bli väldigt arg när jag blir frustrerad, eller precis som Lakrits sa, när någon ska "skoja" med en och göra något de vet att man inte tycker om.

Ja, det är lite därför jag är rädd för att hamna i bråk och tjafs med människor. För om någon håller fast mig blir jag fullständigt tokig, och det brukar endera skrämma folk eller göra dem ännu mer aggressiva. I det senare fallet så är det väl för det mesta folk som är påverkade eller har låg impulskontroll som reagerar med aggressivitet.

Det är med ilska, vrede.. Det är något jag ständigt arbetar på, för det är vad jag anser är sämst för alla parter. Jag kan kompromissa och jag kan ändå ta andras perspektiv även om jag är rigid och trotsig. Oftast handlar problem med andras perspektiv om hur de formuleras, snarare än vad perspektivet i sig betyder. Hur som helst, vrede.. Det är ett tillstånd som är bra i situationer där man ligger i underläge rent fysiskt, men det är också ett väldigt destruktivt tillstånd - på alla planer, alltså för andra och för dig själv.

Men en mildare form av ilska som uppstår när andra talar om för en vad man kan och inte kan göra, den är väldigt bra. För mig är den en källa med motivation till att klara det någon/några påstår att jag inte kan klara av. Då är också envisheten en väldig tillgång.

Numera finns det bara en orsak till varför jag på något vis skulle bli aggressiv, och det är när någon/några vägrar lämna mig i fred trots att jag uttryckligen visat och sagt att min vilja är att bli lämnad i fred. Blir jag lämnad i fred en stund så kan jag fortsätta att diskutera senare. Då kan jag ta tag i något eller slå näven i bordet för att visa att gränsen är nåd och att jag kräver respekten att bli lämna i fred när jag sagt så.

Blir alltså arg om jag på något vis känner mig "inträngd" och inte kan röra mig fritt.

Men jag blir inte arg om folk kallar mig saker eller något i den stilen, det är liksom inga problem. Men känner mig jag inträngd och att min integritet våldtas och inte respekteras så blir jag vansinnig.

Jag anser att det är något som är viktigt att jobba med, och om man känner att den står i vägen för rationella tankar och uppkommer i opassande situationer så ska man lägga all vikt i att göra något åt det. Det är väldigt viktigt!

Ja, det är väldigt viktigt att försöka hantera sin vrede!

En sak är ju att undvika provokativa situationer. Men det kan man inte alltid. T ex när en psykiatrisköterska kom hem och bedömde att jag behövde utökat stöd. Jag höll med. Sedan kom chefen och ett jäng människor hem och stirrade på mig. Chefen sa att jag INTE behövde utökat stöd.

- Ja, men jag behöver tid både till att prata och med städning. Är ju multisjuk.

- Nej, boendestödet är inte till för att du ska få prata av dig. De ska bara se till att din vardag fungerar! (Tolkning: vardagen är rent materiell. Jag behöver bara mat och lite städ, har inte rätt till sociala behov).

Chefen ställde sig över sköterskan och sa att jag inte kunde få mera tid (ens under senvintern när det finns stor suicidrisk).

Min respons på detta trängda läga var att skrika rakt ut i luften och rusa ut ur min lägenheten. Sprang runt i skogen en timma, med tofflor på och utan jacka.

Japp. Så illa kan det gå. Och tro inte att omgivningen tänker sätta sig in i vad det innebär att var en autist som kan få tantrums. Nix. Denna sida av handikappet ska inte tas hänsyn till. Min hjärna ska fungera perfekt och tillräckligt snabbt för relevanta svar (inte skrik) .... men dessvärre räcker den inte till för det. Den funkar inte som den ska. Och felet är MITT!

Hej!

Jag tror att man måste tillåta sig att bli arg ibland, när det är befogat. Om man bara går omkring och sväljer all förtret blir man till sist en tryckkokare. Så det är bra att skälla ut den man blir arg på, eller på annat sätt markera gräns. Inte kasta saker som små barn gör, eller gå iväg och drämma igen dörren på tonårsvis. Men låtsas som ingenting är inte heller bra.

Hälsningar

Lilla Gumman

(Lite OT) Boendestödet fungerar väldigt olika beroende på i vilken kommun man bor. I Uppsala får jag hjälp av en grupp som specialiserar sig på kunder (förr "brukare") med NPF. Naturligtvis fungerar jag olika bra med olika personer, men genrellt sett är hjälpen förstklassig.

I somras fick jag efter rätt mycket dividerande hjälp också när jag var bortrest under semestern. Min mor skulle vara borta under en vecka och min lillebror skulle också han vara annorstädes, så hon och min bror lyckades få Göteborgs kommun och Uppsala kommun att gå med på två besök under min vistelse i Göteborg.

De göteborgska boendestödjarna var tyvärr inte lika duktiga som i Uppsala, även om man räknar med min stress över att det kom nya människor och att jag var i en annan stad. Jag hade en dålig dag första gången boendestödjaren kom, men hon verkade inte inse att jag hade det svårt med kommunikationen och ordningssinnet. Istället försökte hon stressa på mig, vilket ledde till att jag gick in i min bubbla och tappade kontakten helt. Det som skulle bli en promenad till affären slutade med att jag låg på soffan och gjorde ljud och rörelser medan boendestödjaren tog promenaden på egen hand.

Lilla Gumman skrev:Hej!

Jag tror att man måste tillåta sig att bli arg ibland, när det är befogat. Om man bara går omkring och sväljer all förtret blir man till sist en tryckkokare. Så det är bra att skälla ut den man blir arg på, eller på annat sätt markera gräns. Inte kasta saker som små barn gör, eller gå iväg och drämma igen dörren på tonårsvis. Men låtsas som ingenting är inte heller bra.

Hälsningar

Lilla Gumman

Du har förstås rätt, men det är ändå så här som autistiska tantrums ofta ser ut: Man hamnar i en oförutsett svår situation. T ex trodde jag att psykiatrisköterskans makt var mycket större än den sedan visade sig vara. Jag mådde extremt dåligt. Hade (har) ingen fungerande psykmedicin och ett flertal sjukdomar. Jag lider och plågas nästan varje dag av mina sjukdomar och den påtvingade ensamheten. Det finns ingen här att skälla på - mera än mig alltså. För jag är ju ensam. I isoleringscellen finns ingen att avreagera sig på.

Jag har snälla, goa, boendestödjare. Dem kan jag inte bli arg på. De har ju inget ont gjort. De säger: "Ja, vi har ju ingen fungerande psykiatri i den här kommunen". Vi är alltså överens om att jag inte får den vård jag behöver och alltså kan jag inte skälla ut mina hjälpare.

Den där chefen var så elak så då kan jag inte skälla. Bara skrika. Zyprexa skulle stänga av alla känslor och fick jag bara en sepcialgjord permobil gjord för en 150-kilosrumpa så skulle jag väl hålla käft och sitta still. Mina leder klarar nämligen inte mer övervikt än den jag redan har.

Flera personer anser att den där chefen är rena psykopaten. Dessutom har jag senare fått en timmas extra stöd. Jag tror att andra personer övertalade henne (körde över henne). Mitt utbrott sa ju en del om hur jag mådde.

Om det ska vara någon vits med att få en handikappstämpel som AS så måste det vara att omgivningen (särskilt vården) SKA kunna visa en smula hänsyn. Handikappanpassning betyder att omgivningen ska anpassa sig eller miljön till den handikappade. Inte tvärtom.

Jag blir vrål förbannad, oftast när jag r stressad. har slagit sönder två tangentbord till datorer. På jobbet har jag blivit förmanad att försöka hålla inne med min vrede. När jag var gift och hade barn hemma, kunde jag skrämma hela familjen med mina vredesutbrott. Min före detta utnajade det genom att reta mig om hon hade något att dölja, då blev jag helt fixerad vid min rede. Har läst senare att det är ganska vanligt att AS personer har ett väldigt häftigt humör, men att vi är tämligen ofarliga, eftersom vi oftast är mycket och omtänksamma personer. Detta även om vi inte uppfattas som, jag tror vi har vårt eget sätt att måna om våra medmänniskor. Vanliga människor har nog ett ganska begränsat och av normer styrt sätt att hantera empati. Jag tror däremot att vi som är AS har ett sätt att hantera känslor mot våra medmänniskor som mer bygger på vad vi kan utläsa ur de mer grundläggande reaktioner som vi är betydligt bättre på att se, än vad NT är.

lasseivägen skrev: Jag tror däremot att vi som är AS har ett sätt att hantera känslor mot våra medmänniskor som mer bygger på vad vi kan utläsa ur de mer grundläggande reaktioner som vi är betydligt bättre på att se, än vad NT är.

Du menar att vi skulle förstå bakomliggande budskap bättre än andra? Jag trodde det var tvärtom?

Jag kan också få vredesutbrott som påminner dem ni beskriver när någon triggar mig och jag känner mig trängd, särskilt om jag dessutom inte har sovit ordentligt - då fungerar spärrrarna sämre, men jag har har ingen diagnos att skylla på.

Jag har dock aldrig slagit sönder någonting hemma.

Min man tyckte att jag fick utbrott utan anledning men jag håller inte med. Det var när han skojade med mig som jag blev så arg, tog det så bokstavligt, det han sa. Nu är jag mycket lugnare med Zyprexa. Då jag var 4 år välte jag omkull vardagsrumsbordet då jag blev arg!

Debbido skrev:Du menar att vi skulle förstå bakomliggande budskap bättre än andra? Jag trodde det var tvärtom?

Nog bara en fundering, har hört att många AS och ADHD har bra hand med djur och barn. Det påstås att jag har det, jag märkte när barnen var små, att jag uppfattad saker som deras mor, (barnpsykologen) inte uppfattade. Däremot är jag väldigt dålig att visa empati i sådana situationer där det krävs social kompetens. Finns en gammal tråd om empati.