Hur lär man sig acceptera?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Inläggav tahlia » 2010-03-24 22:08:57

First off. Även om mina inlägg ofta kan låta som raka motsatsen så är jag är glad att du (och andra) hittat något positivt i din tillvaro, även om du inte kan ägna dig åt det du vill.

Lakrits skrev:Det är klart att du kan mer än hushållsarbete, du har ju huvudet kvar. Nu när jag är i samma position som du, har jag börjat göra mer saker vid datorn; skrivjobb, rådgivning m.m. Jag "socialtränar" på mitt jobb tre timmar två dagar i veckan.


Ja, jag har huvudet kvar. Det betyder inte att jag klarar av mer än hushållsarbete. Jag har försökt mig på olika.. "jobb"... via datorn. Det är lika mycket tvärnit som jobb överallt annars. Social träning har också visat sig vara en total omöjlighet.
Det jag kan använda huvudet till är att grubbla åt helvete för mycket.

Lakrits skrev:Jag kommer aldrig att forska igen, jag kommer aldrig att kunna undersöka allt som jag vill undersöka. Men jag brukar trösta mig med att det finns ännu fler saker som jag aldrig kan göra även om jag ville; bli en shaolinmunk (de kan kung-fu), åka till dalarna i Yunnanprovinsen i Kina, träffa farfar igen, resa ut i rymden. Jag är så nyfiken att jag skulle behöva leva för evigt för att hinna med allt jag vill se och göra.

Jag har lärt mig att planera om "omöjliga" uppgifter, t.ex. långresa, till format som jag klarar av. Det innebär ofta mindre tid för sightseeing och mer tid för vila, eller samtal med reseföretaget (SJ, SAS) om att jag behöver en ledsagare för att inte klappa ihop alldeles.


Det är basic saker jag vill kunna göra som jag inte klarar. Gigantiska, onåbara mål som "forskning" (t.ex) har aldrig funnits på kartan. Sådana saker som att vilja forska, att bli psykolog, jobba med arkeologi, journalism, att resa utomlands - det är sådana saker som jag alltid tänkt på som "skulle vilja men är onåbara drömmar", så sånt stör mig inte och har aldrig gjort.
Jag skulle vara fullständigt nöjd om jag var kapabel att, och hade råd att, leva något som, åtminstone med lite god vilja, kunde kallas "liv".

Lakrits skrev:Så jag har nog inte accepterat alla mina brister, eftersom jag annars skulle kunna hamna i en sits där jag slutar göra saker helt och hållet. Jag brakar ihop ibland när jag gör något, men det är det värt. Då har jag ju ändå försökt och dessutom hunnit ha trevligt ett tag.


Jag kan inte braka ihop - vem ska ta hand om barnen när jag rasar? Tyvärr får jag inget ut av att bränna ut mig på det där viset heller - jag har inte trevligt när jag blir tokstressad, och hjärnan går in i automatläge efter en dryg timme - efter det minns jag inte mycket av dagen alls.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-05 1:18:40, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10774
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav Lakrits » 2010-03-24 22:49:42

Så, vad är det du vill att vi skall försöka hjälpa dig med i den här tråden? Vi kan fortsätta att indirekt ge dig bekräftelse på hur hopplös din situation är och hur lite det egentligen finns att glädja sig över. Men det vore ganska meningslöst. Det jag och andra har skrivit är betraktelser från människor som också har eller har haft det oerhört svårt, men där det finns en nyfikenhet kvar och ett slags djävlar anamma som ändå tillåter oss att testa nya saker och idéer. Och som tillåter oss själva att misslyckas gång på gång. Nog finns det saker i de andra inläggen som du kan översätta till dina egna förhållanden och ta kraft och idéer från?

Du låter som jag gör när jag har ett depressionsskov, d.v.s. så in i helvete negativ, att det för en utomstående betraktare bara ter sig absurt. Vi förstår att du mår väääääldigt dåligt, det gör vi verkligen. Men att inte tillåta sig själv att ha nya mål i det nya, låt vara mycket begränsade, livet, det är att spendera 50 år av sitt liv i total misär utan att försöka göra någonting åt sin situation. Jag har en kronisk depression och skulle ta livet av mig (bokstavligen) om jag inte höll mig så aktiv som mitt utmattningstillstånd och min autism tillåter, och det är inte mycket.

Så: Börja sälj saker över Tradera, köp en flora eller en fågelbok och sätt dig i vårsolen och spana, bli med i en ABF-syförening, ta en brevkurs i något intressant ämne, börja lösa korsord eller hjälp Amnesty att skriva stödbrev till politiska fångar. Du kan byta ut både verb och substantiv till något som överensstämmer med dina intressen.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-05 1:18:40, redigerad totalt 2 gånger.
Lakrits
 
Inlägg: 5469
Anslöt: 2008-10-15

Inläggav Inger » 2010-03-24 22:56:46

Tack för att du satte ord på det jag kände också, Lakrits. Liksom Jonsch på förra sidan.
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 1:18:40, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav tahlia » 2010-03-24 23:06:39

Lakrits skrev:Så, vad är det du vill att vi skall försöka hjälpa dig med i den här tråden?


Rubriken torde ge en ledtråd?
Jag är inte ute efter lösningar eller råd i andan "det går att få till ett liv", för sådana finns inte. Det är liksom därför jag vill hitta ett sätt att lära mig acceptera skiten istället. På så vis slipper jag må dåligt över att jag inte kan - utan kan istället acceptera att det är som det är och hitta någon form av vardagslunk i det hela.
Som jag skrev tidigare - eliminera det där idiotiska hoppet som blommar upp. Enda anledningen att det blommar upp är att jag inte vet hur jag accepterar det här för jag vill så mycket mer än jag kan.


Lakrits skrev:Du låter som jag gör när jag har ett depressionsskov, d.v.s. så in i helvete negativ, att det för en utomstående betraktare bara ter sig absurt.


Tänk att jag än idag inte kan begripa varför man direkt stämplas som påfrestande negativ så fort man väljer att se verkligheten för vad den är, utan några rosa glasögon på näsan. Ja, jag är allvarlig. Det enda jag kan komma fram till är att verkligheten är skit, folk väljer bara att inte låtsas om det.


Lakrits skrev:Men att inte tillåta sig själv att ha nya mål i det nya, låt vara mycket begränsade, livet, det är att spendera 50 år av sitt liv i total misär utan att försöka göra någonting åt sin situation


Det där var oerhört nedlåtande. Tror du på allvar att jag bara gav upp från första dagen? Jag har, i snart tio år, försökt "göra något åt min situation". Det är genom trail and error jag tvingats inse att det är omöjligt.


Lakrits skrev:Så: Börja sälja saker över Tradera, köp en flora eller en fågelbok och sätt dig i vårsolen och spana, bli med i en ABF-syförening, ta en brevkurs i något intressant ämne, börja lösa korsord eller hjälp Amnesty att skriva stödbrev till politiska fångar. Du kan byta ut både verb och substantiv till något som överensstämmer med dina intressen.


Igen - jag har inga intressen. På den punkten är jag så "oaspig" en människa någonsin kan bli.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-05 1:18:40, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10774
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav Lakrits » 2010-03-24 23:29:28

tahlia skrev:
Lakrits skrev:Men att inte tillåta sig själv att ha nya mål i det nya, låt vara mycket begränsade, livet, det är att spendera 50 år av sitt liv i total misär utan att försöka göra någonting åt sin situation


Det där var oerhört nedlåtande. Tror du på allvar att jag bara gav upp från första dagen? Jag har, i snart tio år, försökt "göra något åt min situation". Det är genom trail and error jag tvingats inse att det är omöjligt.

Det där var inte på något sätt nedlåtande eller förminskande. Det var ett konstaterande. Om jag skulle ge upp tanken på att jag kan ha trevligt i livet någon gång då och då, så skulle jag ovedersägligen leva resten av mitt liv i depressiv misär.

Så, acceptera din situation och slappna av i din nya levnadsroll eller fortsätt med självhatet. För så länge som du har den här, som du av någon anledning kallar det, realistiska synen på ditt liv, så kan jag för mitt liv inte se att du har accepterat din belägenhet. Hela den här tråden pekar snarare på att du inget hellre önskar än att du kunde stryka ett streck över hela sjukdomstiden och bli frisk igen, och det är sannerligen inte ett utslag av acceptans.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-05 1:18:40, redigerad totalt 1 gång.
Lakrits
 
Inlägg: 5469
Anslöt: 2008-10-15

Inläggav tahlia » 2010-03-24 23:32:13

Nej det är ju just därför jag startade trådhelvetet. För att någon möjligtvis hade någon input som kunde hjälpa i avseendet "acceptera faktum".
Jag ser verkligheten för vad den är, jag råkar bara hata den som pesten.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-05 1:18:40, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10774
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav Lakrits » 2010-03-24 23:35:59

tahlia skrev:Jag ser verkligheten för vad den är, jag råkar bara hata den som pesten.

Det är helt OK att göra det. Men verkligheten är ingen absolut storhet, utan ser olika ut från olika vinklar. Om du tillåter det, kan vi andra hjälpa till att hitta ljus där du bara ser mörker (ja, jag inser att det blev oerhört plattitydmässigt).
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-05 1:18:40, redigerad totalt 1 gång.
Lakrits
 
Inlägg: 5469
Anslöt: 2008-10-15

Inläggav tahlia » 2010-03-24 23:42:49

Lakrits skrev:
tahlia skrev:Jag ser verkligheten för vad den är, jag råkar bara hata den som pesten.

Det är helt OK att göra det. Men verkligheten är ingen absolut storhet, utan ser olika ut från olika vinklar. Om du tillåter det, kan vi andra hjälpa till att hitta ljus där du bara ser mörker (ja, jag inser att det blev oerhört plattitydmässigt).


Har jag inte bevisat nästan hela tråden igenom att just det inte går? :wink:

Allvarligt - jag finner att jag bara blir mer och mer förbannad för varje "råd" som någon kommer med, och för varje "råd" jag avfärdar med tillhörande förklaring blir folk mer och mer förbannade/irriterade på att jag är så jävla enkelspårig och negativ. Det är som om det talas två helt olika språk och något översättningsverktyg existerar inte.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-05 1:18:40, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10774
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav Lakrits » 2010-03-24 23:54:01

Jag känner igen det från mina egna depressioner; sökandet efter hjälp och bekräftelse, och avfärdandet av desamma. Om det är så att du tror att du är eller kan vara deprimerad, så tycker jag att du skall ta dig till en psykiatriker eller en psykiatrisk akutmottagning snarast möjligt för utvärdering. Jag hoppas att du har någon som kan passa barnen på kort varsel.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-05 1:18:40, redigerad totalt 1 gång.
Lakrits
 
Inlägg: 5469
Anslöt: 2008-10-15

Inläggav Inger » 2010-03-25 0:03:39

Medhåll.

tahlia, jag tror helt enkelt inte på att du med hela ditt väsen verkligen vill acceptera, då skulle du inte starta såna här trådar.
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 1:18:40, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav tahlia » 2010-03-25 0:05:34

Som jag nämnt tidigare - jag gör fortfarande det jag ska, sköter hem och barn. Så nej, jag ser inte det här som en depression.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-05 1:18:40, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10774
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav tahlia » 2010-03-25 0:06:46

Inger skrev:Medhåll.

tahlia, jag tror helt enkelt inte på att du med hela ditt väsen verkligen vill acceptera, då skulle du inte starta såna här trådar.


Jag vill acceptera för jag vill att det ska sluta göra ont - det gör ont så länge jag inte bara kan bli nöjd med saker som de är utan konstant längtar efter sådant jag aldrig kommer att klara av. Så jo, jag vill acceptera. Fan, jag vill snart inget annat öht.
Senast redigerad av tahlia 2011-05-05 1:18:48, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10774
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav Inger » 2010-03-25 0:25:10

Du vill att det ska sluta göra ont, det är inte detsamma som att du vill acceptera att ditt liv är slut när det skulle kunna börja.

Och jag vägrar acceptera att du aldrig kommer kunna göra något av det du längtar efter. OK, du kommer säkert få kompromissa lite, och det kan ta sin lilla tid att nå ens delar det man strävar efter, men det betyder inte att du måste välja bort allting. Om du ville det på riktigt så skulle du ju inte ha den där längtan. Att kväsa längtan är att kväsa livet. Låt det göra ont, ofta är det smärta som för oss framåt.
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 1:18:48, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Sotnosen77 » 2010-03-25 12:05:16

Jag känner lite som tahlia. Jag har väldigt svårt att acceptera mina "problem". Jag gjorde min utredning för ca ett år sedan, men har inte lärt mig leva med resultatet ännu. Det är jättejobbigt. Jag kan bara inte få in i skallen att jag har alla de där "felen". Jag trodde jag var "normal". Jag har alltid varit väldigt blyg och tillbakadragen, men annars en vanlig tjej. Trodde jag. Mitt redan dåliga självförtroende fick sig en ordentlig törn av "diagnosen". Nu känner jag mig helt värdelös. Det känns som jag inte klarar någonting. Så jag skulle också vilja ha svar på frågan som tahlia ställer: Hur kan man acceptera detta? Men det verkar ju inte finnas något bra svar på den frågan om man kollar här. :cry:
Senast redigerad av Sotnosen77 2011-05-05 1:18:48, redigerad totalt 1 gång.
Sotnosen77
 
Inlägg: 144
Anslöt: 2010-02-02
Ort: Uppland

Inläggav Inger » 2010-03-25 12:07:13

Man är inte nödvändigtvis 'fel' bara för att man funkar lite annorlunda.
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 1:18:49, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Sotnosen77 » 2010-03-25 13:11:36

Det är så det känns iallafall...
Senast redigerad av Sotnosen77 2011-05-05 1:18:49, redigerad totalt 1 gång.
Sotnosen77
 
Inlägg: 144
Anslöt: 2010-02-02
Ort: Uppland

Inläggav Inger » 2010-03-25 13:37:11

Det kan gå över med tiden. Här du läst det här inlägget:

en-glad-trad-t14969.html
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 1:18:49, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav tahlia » 2010-03-25 13:56:44

Inger skrev:Du vill att det ska sluta göra ont, det är inte detsamma som att du vill acceptera att ditt liv är slut när det skulle kunna börja.


Just i det här fallet är det just det. Det gör ont för att jag inte klarar av att bli nöjd med det som är. Jag mådde skitbra för inte så länge sedan, hade planer och idéer och började äntligen se lite ljus - till jag upptäckte att jag inte pallar med umgänge och/eller aktiviteter utanför husets fyra väggar nu heller, 10 år senare.

Jag mådde bättre än jag gjort på de senaste 10 åren och trodde då, i mitt naiva tillstånd att, "Nu kommer jag äntligen att kunna fungera lite bättre". Det visade sig rätt snart att jag är precis lika funktionsoduglig nu som jag var direkt efter jag bränt ut mig.

Det är ju just det som har sänkt mig nu. Att jag tvingats inse att jag inte kan - nu heller. Och att det är uppenbart att jag aldrig kommer att kunna. Insikten kommer inte att försvinna. Därför måste jag göra något med den. Enda vägen är att acceptera skiten - jag vet bara inte hur.

Men säg inte att jag inte alls vill acceptera saker. Försök inte underblåsa ett hopp som bara tar livet av mig.

Det är det där som gör mig förbannad när det kommer till "råd"-delen. Att försöka peppa på mig att jag visst kan komma att kunna, eller visst kan, eller annat i den vägen - är bara att dra ut på allt än längre. För var gång jag börjar hoppas eller tro så kommer jag att bli besviken, och för varje gång jag blir besviken sjunker jag längre och längre ned - och helt ärligt så vet jag inte om jag klarar av att falla i bitar speciellt många gånger till.
Så, kan vi vara snälla att INTE göra det hela värre kanske?
Senast redigerad av tahlia 2011-05-05 1:18:49, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10774
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav Inger » 2010-03-25 14:19:53

Ok. Men vad menar du med att du inte klarar umgänge utanför hemmet, blir du för trött, överstimulerad, eller att det skiter sig rent socialt?

(Tror du skrev lite om det i en tidigare tråd men min hjärna är ännu för omtöcknad för att minnas exakt vad du skrev. Hade varit bra om trådarna slogs ihop så man kunde läsa vad du skrivit förut om detta.)
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 1:18:49, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Alien » 2010-03-25 14:32:57

Tänker på sinnesrobönen:
ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden


Här gäller det alltså att acceptera det som inte kan förändras. Att se ljuspunkterna i den tillvaro man har, trots begränsningar av t ex dålig ekonomi.

Något som borde kunna förändras i framtiden är däremot rätten att studera även för dem som fått/får permanent sjukersättning senare än ett visst datum. Men kanske orken begränsar även där?
Senast redigerad av Alien 2011-05-05 1:18:49, redigerad totalt 1 gång.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 47490
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Inläggav tahlia » 2010-03-25 15:01:30

Inger skrev:Ok. Men vad menar du med att du inte klarar umgänge utanför hemmet, blir du för trött, överstimulerad, eller att det skiter sig rent socialt?


Hjärnan stänger ned. Efter en timme, högst två (beroende på vilken form av umgänge/aktivetet det handlar om) klarar jag inte av att hålla fokus och koncentration uppe längre och hjärnan slår över till autopilot. Jag svarar fortfarande på tilltal, jag kan delta i diskussioner etc, etc, men jag minns i princip inget alls av det sedan - varken vad andra sagt eller vad jag själv sagt. På det viset får man inte direkt mycket ut av att "umgås".

När jag kommer hem så är hjärnan toktrött, men uppstressad. Igår t.ex var jag iväg för att handla, jag var borta två timmar sammanlagt. När jag kom hem var jag mentalt urlakad, men så pass uppstressad att klockan blev 2 på natten innan det öht var någon idé att försöka sova.

Jag får även det stora nöjet att bli rammad i botten när jag varit ute och donat med något. När barnen somnat så går ett par timmar åt till att gråta. Jag ser till att inte logga in på ställen som msn eller IRC eftersom jag är så pass labil att jag kan bli vansinnigt arg och snudd på riktigt elak.

Det blir som att ramma en liten minivägg var gång jag gjort något. Tidigare kopplade jag inte ihop de där labila dalarna med vad jag gjort under dagen, men nu har det blivit sorgligt tydligt.

Tidigare kunde jag skynda på själva nedstressandet om det var så att inget var planerat för ett antal dagar framåt genom att tänka "nu behöver jag inte åka någonstans på sex dagar, fy satan så skönt". Det är bara det att nu har jag ju kommit till den punkten att jag saknar umgänge, jag saknar aktivitet, att kunna göra något, så nu något lugn för att jag är hemma och innanför dörren infinner sig inte längre.

Jag hatar det här... och önskar så innerligt att jag åtminstone alltid hade varit så som jag är nu, på så vis hade jag iaf inte vetat om annat. Alternativt sluppit komma till den punkten att jag mår så pass "bra" att jag saknar umgänge och ett liv. Mådde oerhört mycket bättre när jag befann mig på "jag vill inte veta av folk alls"-stadiet., trots att jag vet att jag befann mig där för att jag mådde dåligt. Det här är sannerligen förvirrande. :?
Senast redigerad av tahlia 2011-05-05 1:18:49, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10774
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Inläggav Lakrits » 2010-03-25 15:28:11

Jag känner igen mig, tahlia. Jag har samma typ av utmattningsproblematik, om än inte lika allvarlig. Jag kan oftast spendera åtminstone två timmat innan jag måste åka hem igen. Men jag vägrar att låta mig bli mer och mer deprimerad över det (jag är tillräckligt nere som det är). Istället försöker jag hitta saker som jag kan tycka är roliga att göra också hemma.

Men jag måste återigen, trots dina försäkringar om motsatsen, säga att du verkar vara deprimerad och att du bör få det utvärderat av läkare. Din AS och din utmattningsproblematik förstärker lätt depressionen. För mig gör min AS att jag inte märker att jag är deprimerad förrän det är för sent och jag blir apatisk. Du känner hopplöshet, du har svårt att uppbåda något intresse för saker att göra, du bekräftar hela tiden din egen uselhet och dåliga belägenhet i svaren på våra inlägg. Allt det är tidiga tecken på depression. Snälla tahlia, kan du inte få det här tittat på innan du kollapsar fullständigt? Ingen i din omgivning eller vi här på forumet vill att du skall må så här. Och så länge du roterar de här negativa tankarna i huvudet, så kan du inte landa i nuet och acceptera den du är idag.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-05 1:18:49, redigerad totalt 1 gång.
Lakrits
 
Inlägg: 5469
Anslöt: 2008-10-15

Inläggav Inger » 2010-03-25 16:01:47

Jag har inga råd just nu men jag förstår, eftersom jag själv har liknande fast inte i fullt lika svår grad. Går att anpassa sig till så att man då inte träffar folk oftare eller längre än man orkar, men priset kan ibland ändå bli högre än man har råd med.
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 1:18:49, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav earlydayminer » 2010-03-25 16:10:47

Litet instick, nästan osynligt om man stör sig:

Det kommer alltid att göra ont, det spelar ingen roll hur mycket hopp man har i hjärtat eller hur mycket man stigit från sin absoluta nollpunkt. Men det man strävar efter är ju de små ögonblicken som man ibland lyckas skapa tillsammans med andra, eller med sig själv, eller som av någon mystisk slump uppenbaras på ett svårförklarat sätt. För det är ändå dessa ögonblick som gör livet alldeles speciellt för oss människor. Och om man påstår sig sakna något som gör livet värt att leva för så har man troligtvis missat något. Skillnaden mellan t ex då jag mår bra och då jag mår dåligt är hur mycket jag orkar motstå smärtans kolossala belastning. Trots att hoppet påstås vara det sista som lämnar med vårat sista andetag, så finns det ändå mycket som gör skölden bristfärdig och kan spricka vid bara en liten snudd av lansens träff. Man får förlita sig på att smeden inom en vet vad den gör.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-05 1:18:49, redigerad totalt 1 gång.
earlydayminer
 
Inlägg: 12419
Anslöt: 2008-03-11
Ort: Wermland

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in