Min moder använder uttrycket: Man kan inte lära gamla hundar att sitta. Det är just precis det tankesättet som är så fel, för det första: Vi är människor. För det andra, det är en antydan på att man är på väg att ge upp. Och det kan inte vara speciellt lönande i längden, då det egentligen används när man inte orkar tänka på hur mycket som egentligen behöver göras.

Tänker du likadant?

Edit: Förlåt om jag låter som ett förblindat as, det är inte min mening att vara dryg mot dig, tahlia.

Som också Ayhanza ungefärligen skrev (om jag tolkat rätt):

Alien skrev:Om du plågar dig med skuldkänslor över sådant som inte längre kan ändras, så är det skadligt för dig som jag ser det. Jag har också gjort saker som jag ångrar/inte gjort saker som jag borde ha gjort. Det gör ont att tänka på det. Men det viktiga är vad jag gör nu och i framtiden, jag kan ju ändå inte ändra det förflutna.

Jag kan inte heller tänka mig att stå framför spegeln och säga till mig själv "du är vacker och intelligent". Snarare något i stil med "Alla har sina fel och förtjänster, jag med och jag duger som jag är".

Jag tänker precis som du om skuld, tahlia, att om man låter sig bli förlåten utan något slags avbetalningsplan så kan man ju tillåta sig vad som helst. Så jag håller med om att det är sunt att behålla dåligt samvete över det man har dåligt samvete för.

Det dåliga samvetet får förstås inte innebära att man låter sina "borgenärer" utnyttja en men det är det knappast någon risk för i ditt fall. Däremot ska det väl innebära att de ska kunna göra en skuldfri på valfritt sätt, när möjligheten finns till det ena eller andra sättet. Men vad Alien och Ayhanza skrev (om jag tolkat rätt) är ju att skuldinlösen får skötas när den kan skötas. Nu, däremot, är nu. Nu gäller överlevnad och om möjligt att skapa förmåga att småningom betala skulder.
...

Saker man inte klarar av nu men klarade förr, gäller kanske något liknande för?

Självklart ska man sakna det synbarligen förlorade, kanske särskilt för att saknaden ska ge en skäl att hitta det igen - för det är det ju bra att man gör om det gör en glad (var jag tvungen att skriva för att logiken i meningen skulle funka). Kanske, vad vet jag, är det positivt att minnas något positivt "för minnets skull" också men hur som helst alltså positivt att sakna.

Men nu är nu. Personligen börjar jag inse att livet utspelas här och nu; det är de (potentiella) glädjeämnena här och nu som man måste göra så bra man tycker de är värda att göras. Den tid man får över (beror på hur mycket ansträngning man lägger på (potentiella) glädjeämnena här och nu) får gå till dystra eller hoppfulla eller andra grubblerier över och arbetye för sådant man saknar och/eller längtar efter.

...

Och om nån säger att du är snygg så kan du väl tänka att den stackars saten är dum i huvet? Det kan ju inte den stackarn rå för, naturligtvis, lika litet som du nu kan hjälpa om du är ful. Fast det är väl kanske värre att vara bakom flötet, förstås...

Vilka underbart bra saker ni skrivit här sen jag kollade sist!

earlydayminer skrev:Om det är vad du tror varför är du då i behov av att argumentera för det? Om det är så att du är helt stängd för andras infallsvinklar och argument, varför fortsätter du då att diskutera det? I sådana fall är det meningslöst och vad du än försöker åstadkomma förblir ett försök.

Ja, du har rätt. Det är totalt meningslöst att diskutera saken. Så varför gör jag det? För att jag är korkad, precis som alla andra människor - jag kan nämligen inte förhindra att hoppet blommar upp titt som tätt, varvid jag diskutera saken trots att jag vänt och vridit på allt redan, i hopp om att någon helt plötsligt ska ha en magisk lösning på mina totalt omöjliga problem.

Därför frågade jag efter att lära sig acceptera skiten i första hand den här gången - för jag kan inte ändra på saker.

Tydligt är att jag bara ska sluta diskutera det.

Hopp är ett lika fult ogräs som vintergäck. Jävla vår.

earlydayminer skrev:Min moder använder uttrycket: Man kan inte lära gamla hundar att sitta. Det är just precis det tankesättet som är så fel, för det första: Vi är människor. För det andra, det är en antydan på att man är på väg att ge upp. Och det kan inte vara speciellt lönande i längden, då det egentligen används när man inte orkar tänka på hur mycket som egentligen behöver göras.

Så det du säger är att det är bättre att jag slåss med väderkvarnar hela livet och således går omkring som ett öppet sår för all framtid?
Bör man inte ge upp och istället försöka hitta ett sätt att acceptera något som inte går att förändra?

(titta på fan.. jag kan inte ens låta bli att diskutera skiten)

Tja, det är ju ett steg i rätt riktning om du har börjat att slåss med väderkvarnarna istället för emot dem.

För att skippa blomsterspråket igen, tahlia, så ... går inte det riktigt. Hopp går inte att ta död på på riktigt, det är som gamla almstubbar, ungefär. Så ge upp om det också! Precis som man utan tvivel inte är riktigt klok så är det hopplöst att göra sig av med hoppet.

Så gör varken eller. Må du, som jag börjar göra, ha eller finna saker här och nu som är tillräckligt intressanta för att kalla liv och skit i att försöka sluta hoppas på något bättre runt kröken.

Lakrits skrev:Tja, det är ju ett steg i rätt riktning om du har börjat att slåss med väderkvarnarna istället för emot dem.

Inte rätt tidpunkt att hacka på trivialiteter.

jonsch skrev:För att skippa blomsterspråket igen, tahlia, så ... går inte det riktigt. Hopp går inte att ta död på på riktigt, det är som gamla almstubbar, ungefär. Så ge upp om det också! Precis som man utan tvivel inte är riktigt klok så är det hopplöst att göra sig av med hoppet.

Så gör varken eller. Må du, som jag börjar göra, ha eller finna saker här och nu som är tillräckligt intressanta för att kalla liv och skit i att försöka sluta hoppas på något bättre runt kröken.

Det är hoppet i kombination med hopplösheten som håller på att ta livet av mig. Om jag kunde få slut på hoppets envisa återkommande så skulle jag må fan så mycket bättre.
Jag längtar till det gått så långt att det bara är tomt och dött inuti - då gör det iaf inte ont att andas längre.

Jag vill inte att tråden ska dö. Jag vill inte att tahlia eller någon annan ska sluta diskutera.

Ibland kan man tolka tystnad från andra som att de inte vill fortsätta diskutera. Men vi får inte glömma bort att vi är aspergare - tystnad från oss betyder inte att vi lagt ned diskussionen utan att vi håller på att bearbeta informationen, fundera på diskussionens vändningar, vända och vrida på våra argument. Jag har märkt att ganska många här - inklusive mig själv - ibland svarar väldigt snabbt på andras inlägg. När det händer undrar jag alltid om det inte är nån sorts ADHD som tagit över. Min bild av aspergare är annars att vi är eftertänksamma, analytiska och noggranna med hur och vad vi säger. Men även vi kan ibland bli impulsiva och otåliga.

Tidigare i tråden gick jag på med min "gamla" teori om att känslan styr tanken som skapar handling. Det är en teori som jag trott på ganska länge. Jag minns knappt längre exakt var jag hittade informationen som ligger till grund för teorin. Tahlias inledande fråga i tråden föranledde mig att återigen slänga ut teorin till diskussion. När tahlia effektivt motargumenterar så blir jag - typiskt aspigt - perplex och fundersam. Jag ser hennes synpunkt och vill hitta ett logiskt svar för att föra diskussionen visare. Men det tar tid.

Det finns det en risk för att även intressanta trådar blir för långa, utdragna och därmed oöverblickbara. Man skulle önska att det fanns en knapp för "behåll den här tråden i mitt medvetande tills jag kommer på det som jag desperat vill skriva för att tråden ska leva vidare."

tahlia skrev:Bör man inte ge upp och istället försöka hitta ett sätt att acceptera något som inte går att förändra?

Jag tror inte du eller speciellt många andra vill leva resten av livet i uppgivenhet. * klyschvarning * Så länge det finns liv finns det hopp

Att "något inte går att förändra" låter det idag från dig. Imorgon kan det låta annorlunda. Då har du fått en input från någon här eller annorstädes som visar på att så är det inte alls. Att utvecklas är att förändras. Vår tillvaro stavas förändring.

Mer inlägg från mig (och andra) kommer. För min del måste jag bara på mitt aspiga sätt processa allt som sagts först och hur det relaterar till min världsbild.

barracuber skrev:Att "något inte går att förändra" låter det idag från dig. Imorgon kan det låta annorlunda. Då har du fått en input från någon här eller annorstädes som visar på att så är det inte alls. Att utvecklas är att förändras. Vår tillvaro stavas förändring´.

Ok. Kanske jag kan få stopp på det här återkommande temat redan här. Om jag säger så här - en människa som föds utan armar kommer inte helt plötsligt att få sina två armar. Människan kommer att vara utan egna armar för resten av livet - det går inte att förändra.

På samma vis kan jag inte förändra det faktum att resten av mitt liv kommer att levas på socialbidrag och gå ut på att städa, diska, damma och dammsuga. För jag klarar inte ett arbete, jag klarar inte studier och jag klarar inte umgänge - jag är permanent saboterad på den punkten.

Så.. kan vi sluta förolämpa min intelligens genom att försöka slå i mig att "allt kan förändras" för det är, helt ärligt, rent skitsnack.

Du har en poäng i att "allt inte kan förändras".

Men det skrev jag aldrig heller.

tahlia skrev:Det är hoppet i kombination med hopplösheten som håller på att ta livet av mig. Om jag kunde få slut på hoppets envisa återkommande så skulle jag må fan så mycket bättre.
Jag längtar till det gått så långt att det bara är tomt och dött inuti - då gör det iaf inte ont att andas längre.

Okej, då vet jag hur du känner dig. Först med de orden från dig kan jag verkligen leva mig in i det.

Tyvärr är du ju inte 10-15 år yngre än nu längre för det var på den tiden jag kände det sådär; jag förstår att det är sämre hopp om att det ska bli bättre för dig, som det blev för mig. I vår ålder har saker liksom stelnat betydligt mer.

Skickar det här så länge.

/ J

barracuber skrev:Du har en poäng i att "allt inte kan förändras".

Men det skrev jag aldrig heller.

Nej. Själva poängen är dock att det är oerhört jobbigt att höra glättiga saker som att "det kan komma att förändras" - jag menar, ingen skulle säga till personen utan armar "idag har du inga medfödda armar, men det kan komma att förändras".

Det känns nedlåtande och det gör mig förbannad.

Nu råkar inte diskussionen gälla armar heller.

barracuber skrev:Nu råkar inte diskussionen gälla armar heller.

Någon liknelse måste jag ta till eftersom den situation jag sitter i tydligen inte går att acceptera som hopplös, eller hur?

Jag lämnar diskussionen här - det är rätt tydligt att jag inte kan hantera ämnet vilket lätt kan leda till att jag vräker ur mig saker jag kommer att ångra för tid och evighet. Det är det inte värt.

Och jag för min del ska fundera på hur man stöttar någon som behöver bli av med hoppet. För jag kan ju samtidigt inte förmå mig att leta en väg åt nån till känslan av att det är tomt och dött inuti.

Vilket jävla dilemma.

Det finns protes, vilket ofta ses mer som en hjälpande hand än en börda - tror jag. Den liknelsen var som gjord för en förändring, här tassar vi inte runt på klorna.

Konstig slump, men:
http://nwt.se/article679579.ece

earlydayminer skrev:Det finns protes, vilket ofta ses mer som en hjälpande hand än en börda - tror jag. Den liknelsen var som gjord för en förändring, här tassar vi inte runt på klorna.

Synd då bara att det inte finns proteshjärnor att tillgå.

Det är klart att du kan mer än hushållsarbete, du har ju huvudet kvar. Nu när jag är i samma position som du, har jag börjat göra mer saker vid datorn; skrivjobb, rådgivning m.m. Jag "socialtränar" på mitt jobb tre timmar två dagar i veckan. Jag kommer aldrig att forska igen, jag kommer aldrig att kunna undersöka allt som jag vill undersöka. Men jag brukar trösta mig med att det finns ännu fler saker som jag aldrig kan göra även om jag ville; bli en shaolinmunk (de kan kung-fu), åka till dalarna i Yunnanprovinsen i Kina, träffa farfar igen, resa ut i rymden. Jag är så nyfiken att jag skulle behöva leva för evigt för att hinna med allt jag vill se och göra.

Jag har lärt mig att planera om "omöjliga" uppgifter, t.ex. långresa, till format som jag klarar av. Det innebär ofta mindre tid för sightseeing och mer tid för vila, eller samtal med reseföretaget (SJ, SAS) om att jag behöver en ledsagare för att inte klappa ihop alldeles.

Så jag har nog inte accepterat alla mina brister, eftersom jag annars skulle kunna hamna i en sits där jag slutar göra saker helt och hållet. Jag brakar ihop ibland när jag gör något, men det är det värt. Då har jag ju ändå försökt och dessutom hunnit ha trevligt ett tag.