Jag är 16 år och min pojkvän är 20 om några månader, han har ingen diagnos men både han och jag är tämligen säkra på att han har AS. Men han accepterar det inte, han går inte till någon form av kurator utan belastar mig med alla sina problem. Jag har själv panikångest och har fullt upp med mina egna problem än att jag måste ta hand om honom också. Han säger att jag har ansvaret för honom, men det accepterar jag inte. Varje människa har ansvar för sig själv och sina handlingar. Han bor hemma (20 mil bort från mig) och gör ingenting om dagarna, förutom att sova, äta osv. Han går inte i någon skola, jobbar inte eller praktiserar. Han mår väldigt dåligt och det vet jag, han bråkar med de han bor med för att de inte förstår honom osv. Och det har blivit att jag inte längre är hans flickvän, utan hans kurator. Men jag älskar honom så mycket så jag kan inte säga nej. För en vecka sedan berättade han att han höll på att ta livet av sig veckan innan, han berättade detaljer osv. Jag grät som en idiot och mår fortfarande piss över det. Hur ska jag få honom att ta tag i sitt liv? Han sitter iprincip bara hemma och bråkar med alla runt omkring, inklusive mig. Vi bråkar nästan varje dag. Men jag vill inte/orkar inte lämna honom. Det skulle vara hemskt. Plus att han sagt att det var för att vi bråkar så mycket som han skulle dö. Jag har sådan press på mig just nu och vågar inte säga till om något längre. Jag mår själv svin dåligt pga. av det här, hur han behandlar mig. När vi väl träffas ska han bara ha sex, kramas o se på film, ha det "mysigt". Dock hatar jag närkontakt, det är så vidrigt. Men han blir arg på mig annars eftersom det är de bästa han vet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och orkar inte bära ansvaret för två människor. Det blir för mycket...

Vad jobbigt! Jag tror du har svarat själv på de flesta av dina frågor, han är inte ditt ansvar och du kan inte hjälpa honom för i så fall hade du redan gjort det.

Om jag ska försöka ge konstruktiv hjälp så tänker jag att om du kunde sluta bråka tillbax, just don't do it och be om att få prata med honom istället och gör det när ni båda är balanserade och ta en paus om ngn börjar bete sig illa. Det krävs ganska mkt av dig med det jag föreslog men du verkar väldigt mogen och klok i det du skriver här så kanske du kan ta och stå på dig oxå. Säg ifrån till det som inte är ok. Ta inte på dig hans problem, om han ber uppriktigt om hjälp så visst men inte som att du ska göra hans jobb åt honom.

Den här mannen svarar väldigt vettigt på frågor i dn.se insidan om relationsproblem http://www.compleo.se/pdf/familjeradgivning_anders.pdf

mondo beyondo skrev:Vad jobbigt! Jag tror du har svarat själv på de flesta av dina frågor, han är inte ditt ansvar och du kan inte hjälpa honom för i så fall hade du redan gjort det.

Om jag ska försöka ge konstruktiv hjälp så tänker jag att om du kunde sluta bråka tillbax, just don't do it och be om att få prata med honom istället och gör det när ni båda är balanserade och ta en paus om ngn börjar bete sig illa. Det krävs ganska mkt av dig med det jag föreslog men du verkar väldigt mogen och klok i det du skriver här så kanske du kan ta och stå på dig oxå. Säg ifrån till det som inte är ok. Ta inte på dig hans problem, om han ber uppriktigt om hjälp så visst men inte som att du ska göra hans jobb åt honom.

Den här mannen svarar väldigt vettigt på frågor i dn.se insidan om relationsproblem http://www.compleo.se/pdf/familjeradgivning_anders.pdf

Grejen är att jag har ett väldigt temprament, börjar någon småtjafsa med mig då startar man krig. Jag blir vansinnig. Så det är skit svårt är det, men det är bara att försöka!

Du är för ung för att ha en "pojkvän" som bara har dig som mamma/kurator/avlastare mm till allt som han inte vill/kan/gitter/orkar fixa själv. Frågan är om han är "vän". Han utnyttjar dig ju. Det är inte din uppgift i livet att bli utnyttjad eller att ta hand om andra vuxna människors liv.

Ingen kan ta hand om honom, varken du eller någon annan, utom han själv. Han har så stor problem så han behöver proffshjälp. Hur mycket du än vill och hur mycket du än försöker så kommer DU inte att kunna ändra på honom eller hjälpa honom vidare i hans liv. Han har redan valt att inte gå vidare i livet. Du är för ung för att ta på dig detta. Även om du vore äldre så skulle du inte kunna göra något.

Släpp taget, lev ditt eget liv och ta inte rollen redan nu som underdånig allförstående kvinna/morsa/sexslav för det är dit du är på väg. Du har en skolgång att ta hand om och ett eget liv att klara av. Man måste ta hand om sig själv först innan man kan vara ett stöd för andra.

Jag tillåter mig att tro att det inte handlar om kärlek vare sig från din sida eller från hans. Kärleken lever ibland sitt eget liv och känslan handlar inte alltid om att man verkligen älskar en särskild person. Det är lika ofta istället ett behov av att uppleva starka känslor, ett behov av att känna kärlek till någon/något. När man är mycket ung som du, kan det vara svårt att kunna skilja på det ena och det andra.

Han behöver nån som tar hand om honom och du behöver känna att du betyder något för någon.

Jag har sett andra i din situation, som också trodde att de inte kunde bryta för att de såg den andre som "sitt liv".

De klarade sig mycket bra, t o m mycket bättre, när de bröt. Och har nu bra liv med nya relationer. Även de som liksom du o den här "pojken" har egna svåra f-hinder.

A skrev:Du är för ung för att ha en "pojkvän" som bara har dig som mamma/kurator/avlastare mm till allt som han inte vill/kan/gitter/orkar fixa själv. Frågan är om han är "vän". Han utnyttjar dig ju. Det är inte din uppgift i livet att bli utnyttjad eller att ta hand om andra vuxna människors liv.

Ingen kan ta hand om honom, varken du eller någon annan, utom han själv. Han har så stor problem så han behöver proffshjälp. Hur mycket du än vill och hur mycket du än försöker så kommer DU inte att kunna ändra på honom eller hjälpa honom vidare i hans liv. Han har redan valt att inte gå vidare i livet. Du är för ung för att ta på dig detta. Även om du vore äldre så skulle du inte kunna göra något.

Släpp taget, lev ditt eget liv och ta inte rollen redan nu som underdånig allförstående kvinna/morsa/sexslav för det är dit du är på väg. Du har en skolgång att ta hand om och ett eget liv att klara av. Man måste ta hand om sig själv först innan man kan vara ett stöd för andra.

Jag tillåter mig att tro att det inte handlar om kärlek vare sig från din sida eller från hans. Kärleken lever ibland sitt eget liv och känslan handlar inte alltid om att man verkligen älskar en särskild person. Det är lika ofta istället ett behov av att uppleva starka känslor, ett behov av att känna kärlek till någon/något. När man är mycket ung som du, kan det vara svårt att kunna skilja på det ena och det andra.

Han behöver nån som tar hand om honom och du behöver känna att du betyder något för någon.

Jag har sett andra i din situation, som också trodde att de inte kunde bryta för att de såg den andre som "sitt liv".

De klarade sig mycket bra, t o m mycket bättre, när de bröt. Och har nu bra liv med nya relationer. Även de som liksom du o den här "pojken" har egna svåra f-hinder.

Uh vad det tar emot att höra. Och jag vet att jag inte kan sköta hans liv, visst, jag kan tipsa honom osv men det är alltid hans beslut vad han vill göra. Och jag vet att han vill göra något åt det, men vågar inte. Han skäms osv. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till..

Bra skrivet, A. Instämmer till fullo.

Grejen är att vi har varit tsm i 2 år, vi är tom förlovade, och det är de senaste månaderna han har börjat gjort såhär. Jag förstår ingenting..

*suck* har man gett sig in i leken så får man leken tåla

jorand skrev:Bra skrivet, A. Instämmer till fullo.

Jag med. Hade jag haft lika bra ord skulle jag ha skrivit ungefär vad A skrev.

Och jobbigt, ja. Jobbigt att gå emot en gammal trygghet, kanske, om inte annat. Men hur äkta är den tryggheten i alla fall? En gammal förälskelse, vana ovanpå det? Och bara vanan har en lömsk förmåga att täcka över tomrum, som finns där iallafall, och hindra en att verkligen göra något för att fylla dem...

Så låt det ta tid om så är. Bygg upp ett eget liv, oberoende av honom - det är bra i vilket fall som helst. Det viktiga är att vara klar över riktningen, inuti, inför sig själv, eller hur jag ska säga, och att hålla sig nykter om vad som är rimligt och inte att göra eller gå med på. (Och där är vi fyra av fem hittills som tycker ungefär lika här...)

Idaah skrev:Grejen är att vi har varit tsm i 2 år, vi är tom förlovade, och det är de senaste månaderna han har börjat gjort såhär. Jag förstår ingenting..

Har han börjat bete sig så här de senaste månaderna så kan det vara för att han slappnar av, börjar känna sig trygg i förhållandet, börjar visa vad det är du kommer att få leva med om du väljer honom. Eller det kanske kan vara att han har kommit in i en jobbig period. Men även om det senare är fallet så är inte du den som kan eller ska hjälpa honom: du för ung, du har nog med ditt eget som du behöver hjälp med, du behöver bygga upp ett eget liv och fylla på råg i ryggen.

Idaah skrev:Uh vad det tar emot att höra. Och jag vet att jag inte kan sköta hans liv, visst, jag kan tipsa honom osv men det är alltid hans beslut vad han vill göra. Och jag vet att han vill göra något åt det, men vågar inte. Han skäms osv. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till..

Med respekt för dig själv och erat förhållande tycker jag du kan tala om för honom hur du känner (skriv ner det så kan du ändra och läsa igenom ett par gånger med någon dags mellanrum). Föreslå för honom vad han kan göra, kontakta psyk/vårdcentralen osv men att det är något HAN måste göra och att du finns som en vän tills han får mer ordning och mår bättre!?

Om han nu inte tar chansen så blir du tvungen att klippa kontakten helt tror jag innan du mår sämre själv.
Man måste vara rädd om sig och om din vänskap och hans eget liv inte är värt nog att försöka förändra sig för så måste du ta avstånd för att få lov att må bra själv!

har du någon förälder eller kontaktperson själv som du kan diskutera detta med tycker jag du skall göra det, så kan du få lite perspektiv på det hela!

nallen skrev:*suck* har man gett sig in i leken så får man leken tåla

Men nallen skärpning, hon är 16 år, hon har förmodligen precis fått intresse för motsatta könet för bara ett fåtal år sedan.
Du har troligen en helt annan vilja och dimension på det hela än vad hon har eftersom jag har för mig du var mellan 30 och 40 år eller så.
Jag anar att hon gillar att bli omtyckt av en pojke hon tycker om.

Antar att leken du tänker på gäller sex?
"Leken" är en lek där båda har var sin vetorätt och ingen behöver göra något man inte vill.
När jag var 16 hade jag verkligen inget intresse för sex än fast jag var grundligt kär i en tjej.
Jag ville bara ha med hon jag var kär i att göra och jag kan tänka mig detsamma gäller för TS (Tråd Skaparen).
Jag trodde sex var oundvikligt, ungefär som en naturlag eller som att solen går upp varje morgon, inget som gick att undvika om man ville vara ihop med någon.
Men lovar, det är undvikligt, jag har inte haft någe sex med någon annan människa och är 37 år, händer att någon ogillar det men inte ofta.
Fast jo, sugen är jag men jag vill att den tjejen och jag är kära i varandra då.
Kanske inte så vanligt att man inte ville pussas heller men det ville inte jag.

Och det finns inga krav om att man ska vilja vissa saker bara för att man är ihop, en gång i tiden trodde jag det.
Vissa saker är väldigt vanliga men att något är vanligt gör inte att man måste göra det som är vanligt.

Hej !


Grunden verkar ligga i hans boendesituation och där han bor.


Jag lever tillsammans med en kille och han är några år yngre än mig, jag tycker han är charmig och är söt när han sitter och pysslar med nåt. Vi turas om att laga mat och diska, har sällan träffat en sån omsätnksam och hjälpsam kille ( träffades via nätet )


JAg hoppas att tiden ska göra underverk för er samt att din kille har det så bra som möjligt där han bor, våga alltid säga ifrån om något käns konstigt och prata när det uppstår konflikter så fort som möjligt om det skulle vara så, så gör min partner och jag Sen är det viktigt tycker jag att båda får lite andrum och privatliv på varsitt håll, för avkoppling och återhämtning för det ÄR allvar att leva och ha nån annan.


Lycka till med din partner )


Mvh
Christer

Nano:

Idaah skrev:... vi är tom förlovade ...

Mer behöver jag väl inte säga.

Så många bra svar i den här tråden. Jag håller helt med A, Zombie och Ayhanza, det är inte på långa vägar rimligt att du ska ta på dig det ansvaret. Ibland kan det dessutom snarare ha motsatt effekt än den man avsett.

nallen skrev:*suck* har man gett sig in i leken så får man leken tåla

Hm..vilken lek då menar du? Jag delar mitt liv med honom, och vi har varit tsm länge (om man jämför med andra 16 åringar). Så nej, det är verkligen inte lek, han bor iprincip hos mig i perioder. Men så, om du delar ett liv med en annan människa, och sen börjar han/hon behandla dig som skit, tycker du att du bara ska tåla det då? Isåfall är du en mycket märklig människa. Och! Man behöver inte svara på ett inlägg bara för att, har du inget vettigt att säga kan du lika gärna vara tyst!

Idaah, nallen har sina käpphästar, som tycks vara något i stil med att man måste leva ihop för evigt "i lust och nöd" ända "tills döden skiljer oss åt".

Men ingen 16-åring ska behöva ta ett sånt ansvar. Din pojkvän måste söka hjälp någon annanstans, han kan inte lägga allt på dig. Trots att du är yngre, är det du som verkar vara den vuxna i relationen och han ett egoistiskt, krävande barn.

När man accepterat sin diagnos är halva vunnet, sa någon i ett TV-program igår. Det kanske gäller din pojkvän också. När han accepterat sin AS-diagnos kan han gå vidare och se vad han klarar av och vad han behöver hjälp med. Men nu är det enklare för honom att använda dig som krycka.

Kan du förklara för honom att du inte orkar axla hela bördan av hans dåliga mående själv, att han måste begära hjälp och att du kan stötta honom, men inte ta ansvar för honom? Går det att prata lugnt om det el blir det bara ömsesidiga känsloutbrott?

För övrigt undrar jag om ni verkligen ska vara förlovade. Om han vill ha fysisk närhet och du avskyr det, så passar ni inte ihop som par, snarare som "bara vänner".

Alien skrev:Idaah, nallen har sina käpphästar, som tycks vara något i stil med att man måste leva ihop för evigt "i lust och nöd" ända "tills döden skiljer oss åt".

Men ingen 16-åring ska behöva ta ett sånt ansvar. Din pojkvän måste söka hjälp någon annanstans, han kan inte lägga allt på dig. Trots att du är yngre, är det du som verkar vara den vuxna i relationen och han ett egoistiskt, krävande barn.

När man accepterat sin diagnos är halva vunnet, sa någon i ett TV-program igår. Det kanske gäller din pojkvän också. När han accepterat sin AS-diagnos kan han gå vidare och se vad han klarar av och vad han behöver hjälp med. Men nu är det enklare för honom att använda dig som krycka.

Kan du förklara för honom att du inte orkar axla hela bördan av hans dåliga mående själv, att han måste begära hjälp och att du kan stötta honom, men inte ta ansvar för honom? Går det att prata lugnt om det el blir det bara ömsesidiga känsloutbrott?

För övrigt undrar jag om ni verkligen ska vara förlovade. Om han vill ha fysisk närhet och du avskyr det, så passar ni inte ihop som par, snarare som "bara vänner".

Men jag älskar honom, och är kär i honom. Och detsamma gäller honom, han har tagit kontakt med psyk och fått tid, dock inte förns om en månad. Och jag vet att jag bara är 16 år, men har dock alltid fått höra av psykologer osv att jag är 4 år före min ålder. Och det är inget jag säger för att "skryta", vilket jag säger kommer få höra av endel ändå. Tyvärr är min pojkvän ca 2 år yngre i huvudet.. Därför blir det sådana problem, han har dessutom föräldrar som inte funkar normalt. Men hoppas tiden hos psyk verkligen hjälper honom..

Jag tvivlar inte på att du är ovanligt mogen för att vara 16 år. Men jag tycker ändå det är för tidigt för förlovning.

Och även om du är "platoniskt" kär i honom, så verkar era behov när det gäller fysisk närhet inkompatibla.

Hoppas verkligen han får hjälp om en månad. Det är egentligen för lång tid att vänta när man mår dåligt, men det är ju så det är. Har du själv möjlighet att få psykologiskt stöd under tiden?

Alien skrev:Jag tvivlar inte på att du är ovanligt mogen för att vara 16 år. Men jag tycker ändå det är för tidigt för förlovning.

Och även om du är "platoniskt" kär i honom, så verkar era behov när det gäller fysisk närhet inkompatibla.

Hoppas verkligen han får hjälp om en månad. Det är egentligen för lång tid att vänta när man mår dåligt, men det är ju så det är. Har du själv möjlighet att få psykologiskt stöd under tiden?

Jo jag går på BUP en gång i veckan, och får höra det av henne jag går hos att det går att öva upp det där med fysisk kontakt, inte mycket, men lagomt iallafall..

Idaah:

Alien skrev:nallen har sina käpphästar, som tycks vara något i stil med att man måste leva ihop för evigt "i lust och nöd" ända "tills döden skiljer oss åt".

Käpphäst och käpphäst. Sist jag kollade betyder "förlovad" att man lovat att gifta sig och att gifta sig innebär just "i nöd och lust tills döden skiljer oss åt". Har jag fel?

nallen skrev:Idaah:

Alien skrev:nallen har sina käpphästar, som tycks vara något i stil med att man måste leva ihop för evigt "i lust och nöd" ända "tills döden skiljer oss åt".

Käpphäst och käpphäst. Sist jag kollade betyder "förlovad" att man lovat att gifta sig och att gifta sig innebär just "i nöd och lust tills döden skiljer oss åt". Har jag fel?

Det är alldeles riktigt, men nu har det börjat gått över till att förlovning inte behöver leda till giftemål, men det varierar från person till person. Dock är det tänkt att vi ska gifta oss så småningom ja.

Dåså.

det är ju både vanligare att man gifter sig som förlovar sig idag utan tanke på att det ska vara för alltid. Jag själv är kanske lite dogmatisk, men jag kan acceptera att människor inte ser det som lika viktiga löften som det en gång var.

Kanske diskussionen om löften kan tas i separat tråd?