Inger skrev:Sånt där är oerhört frustrerande! Särskilt när det inte hjälper vad man än säger eftersom de där skadorna satt sig på så djupa ställen att ord inte riktigt biter.

Det är lite det där som är problemet när det kommer till psykologhjälp o.dyl för mig. Nu skulle jag aldrig klassa mig själv som skadad i den där bemärkelsen - har aldrig blivit traumatiserad sådär.
Men vad folk säger gör ingen skillnad.

Ett exempel. En av mina psykologer hakade upp sig på min uppfattning om mitt utseende. Hon sa, om och om igen, "Men du är ju inte ful". Nehe... hon tyckte inte det - men jag ser ju fortfarande det jag ser i spegeln, oavsett vad folk säger. Samma sak med "du behöver inte ha dåligt samvete för att du blev deprimerad, det är inget du kan rå för". Nehe.. men jag känner fortfarande att jag svek barnen nåt så inåt helvete när jag blev sjuk - och den känslan sitter där oavsett vad folk säger.

Jag vet inte om det hänger ihop med Aspergers eller inte, men jag kan inte programmera om mig sådär som folk tycks kunna göra. Om jag känner något så känner jag det. Punkt. Det går inte att medvetet ändra på. Därför failade KBT rätt brutalt för min del också.

Jag vet inte... kanske är jag ett hopplöst fall varvid huvudproblemet kvarstår - hur i helskotta lär jag mig acceptera faktum så jag får må lite bättre?

tahlia skrev:

Inger skrev:Sånt där är oerhört frustrerande! Särskilt när det inte hjälper vad man än säger eftersom de där skadorna satt sig på så djupa ställen att ord inte riktigt biter.

Det är lite det där som är problemet när det kommer till psykologhjälp o.dyl för mig. Nu skulle jag aldrig klassa mig själv som skadad i den där bemärkelsen - har aldrig blivit traumatiserad sådär.
Men vad folk säger gör ingen skillnad.

Ett exempel. En av mina psykologer hakade upp sig på min uppfattning om mitt utseende. Hon sa, om och om igen, "Men du är ju inte ful". Nehe... hon tyckte inte det - men jag ser ju fortfarande det jag ser i spegeln, oavsett vad folk säger. Samma sak med "du behöver inte ha dåligt samvete för att du blev deprimerad, det är inget du kan rå för". Nehe.. men jag känner fortfarande att jag svek barnen nåt så inåt helvete när jag blev sjuk - och den känslan sitter där oavsett vad folk säger.

Jag vet inte om det hänger ihop med Aspergers eller inte, men jag kan inte programmera om mig sådär som folk tycks kunna göra. Om jag känner något så känner jag det. Punkt. Det går inte att medvetet ändra på. Därför failade KBT rätt brutalt för min del också.

Jag vet inte... kanske är jag ett hopplöst fall varvid huvudproblemet kvarstår - hur i helskotta lär jag mig acceptera faktum så jag får må lite bättre?

Jag fungerar också så det spelar ju ingen roll vad andra säger och tycker när det är Jag som känner det jag känner.

för övrigt är jag lika ointresserad av allt som du, iofs det finns saker som kan intressera mig lite en stund men att hitta BRA egenskaper som man kan "vara" är svårt.

Människor blir gärna sina egenskaper och det är inte roligt att vara Ayhanza som kan............ när alla andra har något de är bra på. Så jag förstår dig men har inga tips :/ Jag kan inte heller aceptera att "ja det har hänt men det är bara att blicka frammåt och glömma det där.. det e ju hundra år sedan" för mig käns det oftast som att det var nyss och att jag aldrig får avslut på saker, de bara fortsätter mala på.

tahlia, när det gäller utseende, kan du inte dela upp problemet och acceptera att andra kanske helt enkelt har annan smak än du själv? Du får fortfarande tycka det du tycker, men andra kanske faktiskt helt uppriktigt tycker något annat. Smaken är ju som bekant som baken och det den ena tycker är fult tycker en annan är helt ok eller t o m attraktivt, och gillar man någon som person så blir den vacker i ens ögon oavsett hur den ser ut. För du vill väl inte påstå att just din smak måste gälla för alla?

Sen när det gäller att du känner att du svek barnen: det är helt naturligt, jag tror vilken normalt funtad mor som helst skulle känna så... att försöka ändra på de känslorna är väl bara dumt? Däremot bör man kunna förlåta sig själv, särskilt för något man inte kunde rå för. Oavsett om man drabbas av fysisk eller psykisk sjukdom, är man sjuk så är man. Visst skulle du förstå och förlåta om det var någon annan som råkat ut för detsamma som du?

Inger skrev:tahlia, när det gäller utseende, kan du inte dela upp problemet och acceptera att andra kanske helt enkelt har annan smak än du själv? Du får fortfarande tycka det du tycker, men andra kanske faktiskt helt uppriktigt tycker något annat. Smaken är ju som bekant som baken och det den ena tycker är fult tycker en annan är helt ok eller t o m attraktivt, och gillar man någon som person så blir den vacker i ens ögon oavsett hur den ser ut. För du vill väl inte påstå att just din smak måste gälla för alla?

Jodå, jag har accepterat att andra kan ha en annan uppfattning (intellektuellt sett), men jag kommer aldrig att förstå det och jag kommer aldrig att tro dem när de påstår att de har det heller. Den delen sitter känslomässigt och den rår jag inte på. Om någon ger en ytlig komplimang så går det direkt till "personen driver med mig" eller "personen är ute efter något". Känslomässig respons som gör att jag alltid kommer att hata sådana komplimanger.

Inger skrev: Visst skulle du förstå och förlåta om det var någon annan som råkat ut för detsamma som du?

Japp, det skulle jag. Det ändrar dock inte på att jag känner att jag borde ha sett det komma långt innan - att jag borde haft bättre vett när jag väl var sjuk - och att jag borde ha gjort en miljon saker på ett helt annat sätt. Som jag ser det vore det jävligt själviskt att förlåta sig själv och "lämna det bakom sig", som om det inte spelar någon roll att jag svek dem "det var ju då". Jaha och? Man får bete sig som vilken idiot som helst och sedan bara släppa det med "jamen det var då, jag förlåter mig själv". Nej.. jag fungerar inte så.

tahlia skrev:

Inger skrev:tahlia, när det gäller utseende, kan du inte dela upp problemet och acceptera att andra kanske helt enkelt har annan smak än du själv? Du får fortfarande tycka det du tycker, men andra kanske faktiskt helt uppriktigt tycker något annat. Smaken är ju som bekant som baken och det den ena tycker är fult tycker en annan är helt ok eller t o m attraktivt, och gillar man någon som person så blir den vacker i ens ögon oavsett hur den ser ut. För du vill väl inte påstå att just din smak måste gälla för alla?

Jodå, jag har accepterat att andra kan ha en annan uppfattning (intellektuellt sett), men jag kommer aldrig att förstå det och jag kommer aldrig att tro dem när de påstår att de har det heller. Den delen sitter känslomässigt och den rår jag inte på. Om någon ger en ytlig komplimang så går det direkt till "personen driver med mig" eller "personen är ute efter något". Känslomässig respons som gör att jag alltid kommer att hata sådana komplimanger.

Det där är ju en felkoppling helt klart. För det första är det inte alla komplimanger som är ytliga, för det andra är det verkligen inte alla som är ute efter något heller, särskilt inte här. Tror du det på allvar blir jag förolämpad å hela forumets vägnar då jag upplever de flesta aspergare som raka och ärliga, som hellre håller käften än säger något de inte menar.

Inger skrev: Visst skulle du förstå och förlåta om det var någon annan som råkat ut för detsamma som du?

Japp, det skulle jag. Det ändrar dock inte på att jag känner att jag borde ha sett det komma långt innan - att jag borde haft bättre vett när jag väl var sjuk - och att jag borde ha gjort en miljon saker på ett helt annat sätt. Som jag ser det vore det jävligt själviskt att förlåta sig själv och "lämna det bakom sig", som om det inte spelar någon roll att jag svek dem "det var ju då". Jaha och? Man får bete sig som vilken idiot som helst och sedan bara släppa det med "jamen det var då, jag förlåter mig själv". Nej.. jag fungerar inte så.

Så du tänker gå och mentalt banka på dig själv resten av livet för något du tycker att du borde gjort bättre? Tror du de berörda personerna själva är betjänta av det? Kanske du skulle be dom om ursäkt och förklara hur det var, om du inte redan gjort det. Sen är det väl upp till dom att förlåta?

Vill förtydliga att jag tycker det är moget och beundransvärt av dig att vilja ta ansvar, det är tyvärr alltför sällsynt.

(Såg så sent som igår kväll en dokumentär från Brasilien där en dotter konfronterade sin far med att ha varit en hustyrann som gjorde hennes uppväxt väldigt svår. Istället för att ta in det hon sa så började han direkt ljuga, skylla ifrån sig och vifta bort dotterns upplevelse som inte ens sann. En sån feg jävel, tänkte jag, om han bara stått för hur han betett sig och bett om ursäkt så hade han kunnat både ha lite heder kvar och läka en del av dotterns sår men nu mådde hon bara ännu sämre och han framstod som ytterst patetisk.)

Men det är skillnad mellan att ta ansvar o be om ursäkt och att förstöra resten av sitt liv med att mangla sig själv över något man inte ens kunde rå för. Du gjorde så gott du kunde, och hade väl inte vare sig diagnos eller några andra verktyg just då. Om du hade fått veta att du hade AS lite tidigare kanske allt hade blivit annorlunda?

Jag har själv varit skitjobbig mot min andra när jag jobbade och var halvt ihjälstressad jämt och inte hade någon som kunde hjälpa mig förstå mig själv och kommunicera med andra på ett bättre sätt. Jag hade också svårt att ta hand om dåvarande husdjur på ett bra sätt när jag var som sjukast. Det känns verkligen inte bra men jag gjorde så gott jag kunde och kunde inte förutse att jag skulle bli så sjuk eller stresskänslig. Om jag hade fått diagnos tidigare kanske jag hade fattat att jag inte är särskilt lämpad att ta hand ens om en krukväxt, men nu fick jag inte det utan var tvungen att upptäcka det den hårda vägen.

Tycker du jag också ska straffa mig själv för det resten av livet?

Inger skrev:Det där är ju en felkoppling helt klart. För det första är det inte alla komplimanger som är ytliga, för det andra är det verkligen inte alla som är ute efter något heller, särskilt inte här. Tror du det på allvar blir jag förolämpad å hela forumets vägnar då jag upplever de flesta aspergare som raka och ärliga, som hellre håller käften än säger något de inte menar.

Jag säger inte hur det in fact är, jag säger hur det känns - instinktiva känslomässiga reaktioner som sitter där de sitter. En komplimang om utseende kommer alltid att kännas värre än en förolämpning för mig - så är det bara.

Inger skrev:Tycker du jag också ska straffa mig själv för det resten av livet?

Nej. Jag har inte - och har aldrig haft - hälften så "höga krav" på andra som jag har på mig själv. Det är jag som inte får göra fel och absolut inte om det innebär att någon far illa. Visst, jag hade ingen diagnos, men hade jag haft vett att använda hjärnan så borde jag fattat långt åt helvete tidigare att jag antagligen har någonting eftersom jag inte var som "alla andra". Hade jag gjort det hade jag aldrig bränt ut mig, aldrig gått in i väggen och aldrig uppfört mig som en självisk blåidiot när jag borde ha tagit hand om barnen.

Då finns det väl inget mer att säga. Kan bara beklaga att du inte kan låta bli att ha så omänskligt höga krav på just dig själv, samtidigt som du ser dig med svartast möjliga glasögon. Oerhört tragiskt.

Oh, tahlia... Jag känner igen mig mer och mer...

Det här med att andra anser att "men du är ju inte ful"... När folk säger så till mig känns det som om de ljuger mig rätt upp i ansiktet. Jag säger som Gardell "om en ful person inte ens får vara ful, vad är h*n då? Ett jävla neutrum?". Nu kan jag ärligt säga att jag inte sett dig och inte kan uttala mig om hur du ser ut men jag tvivlar på att du är ful. Få människor är det men en av dem är jag...

Du har dåligt samvete för dina barn. Jag har dåligt samvete för mina hundar (mina barn på sätt och vis).

Jag har alltid haft känslan av att jag förstör allt vackert och att allt jag kommer i närheten av blir förstört och förvandlat till något fult.

Ursäkta att det blev svamligt, min hjärna är väldigt påverkad av mediciner just nu och jag har svårt att få fram det jag vill säga.

Jag vet att det inte finns något som någon av oss här kan göra och ju mer folk tycker man skall rycka upp sig desto värre brukar det kännas så det ska jag inte göra däremot.

Ja du hade absolut kunna bete dig annorlunda när du var sjuk, antagligen hade du säkerligen kunnat märka att du var på väg dit du var också.

Det du får försöka tänka på är att trots allt kom du igenom det. Troligen kommer du aldrig mer låta det gå så långt eftersom du nu VET hur det kan bli.

Förlåta dig själv kommer ta lång tid om du någonsin gör det, själv brukar jag försöka med att inte hänga upp mig på förlåtandet utan istället tänka ok så gjorde jag då, nu har jag verktygen och varningarna så jag kan förhindra att det blir så igen, och försöker se DET som positivt"

Det är inte lätt jag kan det själv inte jag ältar alltid saker aldeles för mycket.

Jag hoppas du någonstans kan hitta en väg som gör att du slipper må dåligt över saker som hänt, val du har gjort och hitta en väg att leva i nuet och framtiden, och när du gjort det kan du ge mig receptet

Jag gör precis som du med komplimanger de blir som ett hån, men jag övar mig på att försöka tro på vad folk säger, eftersom jag vet att jag så lätt tror dem när de är negativa. (men känslomässigt går det inte in nej)

Det jobbigaste är att man rent faktamässigt och logiskt vet att man borde släppa saker och inte ta åt sig men känslan säger precis tvärt emot, hur skall vi få hjärnan att övertyga känslan?

Vill önska dig lycka till med Självkänslan!

tahlia skrev:Jodå, jag har accepterat att andra kan ha en annan uppfattning (intellektuellt sett), men jag kommer aldrig att förstå det och jag kommer aldrig att tro dem när de påstår att de har det heller. Den delen sitter känslomässigt och den rår jag inte på. Om någon ger en ytlig komplimang så går det direkt till "personen driver med mig" eller "personen är ute efter något". Känslomässig respons som gör att jag alltid kommer att hata sådana komplimanger.
...

tahlia skrev:Jag säger inte hur det in fact är, jag säger hur det känns - instinktiva känslomässiga reaktioner som sitter där de sitter. En komplimang om utseende kommer alltid att kännas värre än en förolämpning för mig - så är det bara.

Ayhanza skrev:...
Jag gör precis som du med komplimanger de blir som ett hån, men jag övar mig på att försöka tro på vad folk säger eftersom jag vet att jag så lätt tror dem när de är negativa. (men känslomässigt går det inte in nej)
...!

@tahlia och Ayhanza

Med risk för att upprepa mig själv: citaten ovan visar att ni både just nu är känslostyrda. Inget fel i det ifall känslorna bara vore rationella. Men, som Inger tydligt har visat, och även jag tycker, så är de känslor ni just nu har i det här fallet inte rationella. Och de styr ert tänkande och agerande i irrationell riktning.

Ni säger själva båda att ni är känslostyrda så det är inte det frågan gäller. Frågan är om ni som aspergare har bättre eller sämre förmåga än en NT att hantera detta.

känslorna => ger input till => tankarna => skapar vårt => agerande

För det första: aspergare har känslor. Allt annat är bara okunskap och fördomar.

För det andra: även aspergare kan ha irrationella känslor liksom NT. Det som händer då är att känslorna riskerar att enkelt uttryckt översvämma tankarna. Så att även tankarna och i slutändan agerandet riskerar bli irrationellt. Återigen liksom NT.

När får man irrationella känslor? Ingen enkel fråga. Mitt svar: Bland annat när man är ur balans, är stressad, pressad, utmattad, upplever tomhet, maktlöshet och meningslöshet i tillvaron.

Sedan tror jag - vilket speglar min egen syn på vad asperger är - att en aspergare teoretiskt sett har större möjlighet att hantera sina irrationella känslor än vad NT har. Vi är - pga hur vi är kablade - bättre rustade att i en situation behålla vårt lugn och vår rationalitet och logik längre än en NT. Detta förutsätter dock att aspergaren är någorlunda i balans och inte till exempelvis befinner sig i en begynnande depression.

Ni borde inrikta er på att tygla känslorna för att därmed kunna tänka klarare. Inte kväsa känslorna - det är inte frågan om det. Tvärtom låta de få finnas och leva sitt liv. Men inse att de till stor del är irrationella och därmed måste "tas med en nypa salt" innan man låter de påverka sitt tänkande och sitt beslutsfattade.

Man kanske tycker att man sällan fattar beslut och agerar kraftfullt. Man kanske tycker man saknar handlingskraft och energi för att agera. Detta tror jag beror på att tanken ännu inte riktigt har bestämt sig. För den håller fortfarande på att bearbeta alla känslor (både rationella och irrationella). Dessutom tar detta längre tid för en aspergare än en NT, tror jag, pga hur vi är "kopplade". Därför uppfattar NT oss ibland som sega och "stående på ett ben".

Men detta är alltså mina egen åsikter. Andra kanske inte håller med mig.

Nu tänker jag fortsätta vara jobbig och helt sonika säga emot.

barracuber skrev:Ni borde inrikta er på att tygla känslorna för att därmed kunna tänka klarare. Inte kväsa känslorna - det är inte frågan om det. Tvärtom låta de få finnas och leva sitt liv. Men inse att de till stor del är irrationella och därmed måste "tas med en nypa salt" innan man låter de påverka sitt tänkande och sitt beslutsfattade.

Det är just det där jag är totalt okapabel att göra - bevisligen. Flertalet psykologer och terapeuter har helt sonika konstaterat att de inte kan hjälpa mig av just den där anledningen - jag kan inte styra vad jag känner, jag kan inte bortse från vad jag känner och jag kan inte resonera bort det jag känner.

Visst kan jag säga mig "jag ska inte känna så här/reagera så här/ tänka så här/whatever" men enda sättet att följa det är att kroniskt ljuga för mig själv och då försöka inbilla mig att jag inte alls tycker saker är på det sätt jag faktiskt tycker att de är - och det fungerar, av uppenbara skäl, inte i längden.

Men kan man inte handla tvärtemot sina känslor och tankar, om man anar att de är irrationella och skadliga för en?

Och borde inte sedan handlingarna kunna påverka tankarna? Alltså förändra ens invanda tankebanor och automatiska tankar.

Men jag känner igen det där med att vara misstrogen mot att "lura sig själv". Fast jag försöker tänka på det som inte "mig själv" utan en del av mig själv (ett tankemönster - tankemonster), som jag vill bli av med.

Alien skrev:Men kan man inte handla tvärtemot sina känslor och tankar, om man anar att de är irrationella och skadliga för en?

Och borde inte sedan handlingarna kunna påverka tankarna? Alltså förändra ens invanda tankebanor och automatiska tankar.

Du tänker som i att stå framför spegeln varje dag och intala sig att man är söt och duger och vips så tror man på det? (Extremexempel ur självhjälpsidiotin, jag vet)

Gör jag det så vet jag ju att jag ljuger och då ändrar det inget. Mer än att jag känner mig oerhört idiotisk som försöker inbilla mig något som känns falskt, fel och oerhört dumt.

KBT går ju lite ut på det där, att lura sig själv. Jag kan inte lura mig själv. :/


EDIT: Sedan tycker jag inte att mina tankar är skadliga för mig, jag ser det inte så och kan inte se det så. Tankarna är sanningen, den bara är.

Det handlar inte om att lura sig själv. Det handlar om att omprogrammera sig själv.

Jag har åtminstone uppfattningen om att det handlar om att byta ut ett mönster som är destruktivt för dig. Kort och gott kan man säga: If you put your mind into it, you can do it. Man lurar sig själv när man säger saker som att människor aldrig kan förändras, eller att man själv aldrig kommer att kunna komma längre än vad man redan gjort. Det är äkta självbedrägeri som är baserad i en djupt rotad förtvivlan som behöver förgöras och ersättas med hopp, eller insikt om du vill. För personer som har återkommande depressioner kan det här vara mycket svårare, vilket är varför jag anser att depression måste behandlas.

Tankarna är sanningen? Jasså? Vanföreställningar då? Det är inte ens hyperrealism att påstå att alla tankar är sanningen, som så det är och inte går att förändra. De har samlats genom intryck, intryck som påverkat och lagrats, skadats och byggts upp, relevant fakta filtreras bort och vips, there you go... Delusions.

Jag tror inte man skall hålla på att intala sig en massa saker som käns fel, däremot kanske man skall försöka ändra sin syn på sig.. om vi tar utseendet som ett exempel att bara försöka tänka "jag e snygg" så får man försöka ändra på sättet att se på hur man se ut, jag tex har JÄTTEtjockt vackert hår det ÄR ett faktum, men jag avskyr det för att det är SÅ tjockt och jobbigt men det är fortfarande urfint om man skall tro "normen" och alla som försöker locka och grejja för att få volym så Fine jag har vackert hår!

Kindknotor jag gillar inte mina "bulliga" kindknotor de sticker ut.. MEN det sägs vara vackert med höga/tydligt markerade kindknotor, hm ok fine jag har väl sjysta kindknotor då..

Rent faktamässigt kan delar i ansiktet ses som "vackra" så man får väl försöka hitta dem?

Jag lever inte efter mina känslor, då skulle jag aldrig gå utanför dörren eller lyckas ragga upp pojkvänner eller umgås med folk alls, jag strävar emot dem allt jag orkar men de är ju likfan där ändå!

Det bästa är att omge sig med människor som säger vad de tycker likväl som man kan få en brutalsanning upptryckt i ansiktet så är det lättare att hantera komplimanger då man vet att nästa gång får man höra "nejfyfan varför har du en så hemsk tröja på dig?

att lyssna på människor som inte räknas är värdelöst!

Hur definierar man människor som inte räknas då? När vet man att deras ords värde är så lågt att man inte ens borde se åt deras håll? Är det när man inte får ytliga kommentarer (bra och dåliga spelar ingen roll)?

tahlia skrev:Nu tänker jag fortsätta vara jobbig och helt sonika säga emot.

barracuber skrev:Ni borde inrikta er på att tygla känslorna för att därmed kunna tänka klarare. Inte kväsa känslorna - det är inte frågan om det. Tvärtom låta de få finnas och leva sitt liv. Men inse att de till stor del är irrationella och därmed måste "tas med en nypa salt" innan man låter de påverka sitt tänkande och sitt beslutsfattade.

Det är just det där jag är totalt okapabel att göra - bevisligen. Flertalet psykologer och terapeuter har helt sonika konstaterat att de inte kan hjälpa mig av just den där anledningen - jag kan inte styra vad jag känner, jag kan inte bortse från vad jag känner

Inget av det sista ska du göra heller. Låt känslorna få finnas. Acceptera dem. Låt dig till och med dras med av dem (utan att förlora sansen så klart). Ibland kan man dock behöva göra storstädning bland gamla, tunga känslor som ploppar upp i olika sammanhang. Och göra sig fri.

Brukar inte psykologer säga så där ganska ofta? Däremot kan jag för lite om psykologi för att veta vad psykologerna anser om hur tankarna fungerar i förhållande till känslorna. Min teori är att det fungerar som i mitt flödesschema i förra inlägget - känslan ger info till tanken som skapar en handling. Känslor kan aldrig skapa handlingar, bara tankar och resonemang. Däremot kan känslor påverka tankar och resonemang, ibland i fel riktning. Felet ligger inte hos känslan utan hur vi hanterar känslan.

Jag medger att detta lätt blir abstrakt. Vissa anser också att man inte kan separera känslor från tankar. Och jag har heller ingen patenlösning på hur man på 10 minuter lär sig behärska allt detta.

tahlia skrev:och jag kan inte resonera bort det jag känner.

Det ska du inte heller. Du ska inte sudda bort dina känslor. Du ska lyssna på dem. Men du ska sträva efter att resonera och handla enligt din förmåga till rationalitet och logik. Då ljuger du inte för dig själv. Ok, dina känslor finns där och de är som de är. Men det är inte de som fattar dina beslut åt dig - det är du. Du säger bara "ok, jag känner så och så, men jag har funderat fram och tillbaka på detta logiskt och rationellt och jag bestämmer mig för att handla så och så. Känslorna får gorma hur de vill."

För en NT går detta blixtsnabbt - deras hjärnor är kopplade på ett visst sätt. En aspergerhjärna är annorlunda kopplad och behöver längre tid på sig för hela den här processen - från känslan till beslutet. Så det är inte konstigt att det tar lång tid.

tahlia skrev:Visst kan jag säga mig "jag ska inte känna så här/reagera så här/ tänka så här/whatever" men enda sättet att följa det är att kroniskt ljuga för mig själv och då försöka inbilla mig att jag inte alls tycker saker är på det sätt jag faktiskt tycker att de är - och det fungerar, av uppenbara skäl, inte i längden.

Om du tycker precis som dina irrationella känslor, då är det känslorna som har kommandot över dina tankar. Du har inte gett dig själv tid till din förmåga till logiskt resonemang.

Min svärmor är precis sån. Hennes känslor säger att hon kan inget, vill inget, vågar inget. Hon ger sig aldrig tid att tänka igenom något, hon utgår alltid från sämsta tänkbara scenario. Hon har en rationell hjärna men hon använder den inte. Hon är åas inte aspergare utan väldigt NT, extremt uppskuvad, närmast neurotiskt orolig vilket grundar sig i ett lågt självförtroende (av diverse skäl). Så ingen parallell med dig på något sätt frånsett känslobiten.

tahlia skrev:

Alien skrev:Men kan man inte handla tvärtemot sina känslor och tankar, om man anar att de är irrationella och skadliga för en?

Och borde inte sedan handlingarna kunna påverka tankarna? Alltså förändra ens invanda tankebanor och automatiska tankar.

Du tänker som i att stå framför spegeln varje dag och intala sig att man är söt och duger och vips så tror man på det? (Extremexempel ur självhjälpsidiotin, jag vet)

Gör jag det så vet jag ju att jag ljuger och då ändrar det inget. Mer än att jag känner mig oerhört idiotisk som försöker inbilla mig något som känns falskt, fel och oerhört dumt.

KBT går ju lite ut på det där, att lura sig själv. Jag kan inte lura mig själv. :/

EDIT: Sedan tycker jag inte att mina tankar är skadliga för mig, jag ser det inte så och kan inte se det så. Tankarna är sanningen, den bara är.

Nja, hur kan du veta att dina tankar är "sanningen"?

Jag gick en gång hos en KBT-terapeut. Vad det gick ut på var att hitta alternativa förklaringar. T ex om ingen satte sig vid mitt bord under fikat, så behövde det inte bero på att alla tyckte att jag var tråkig/ konstig/otrevlig och ogillade mig, utan på att de trodde att jag ville sitta ensam. (Några vibrationer som jag mig själv ovetandes sände ut.) Målet var att själv våga sätta sig där andra satt och på längre sikt få bättre självförtroende. Nu jobbar jag inte längre så jag behöver inte grubbla över just den situationen. Men just om jag fastnar i de negativa tankarna, så skulle jag inte våga träffa folk öht. (KBT-terapeuten kunde däremot inte förvandla mig till "fullgod arbetskraft" som arbetsgivaren ville.)

Om du plågar dig med skuldkänslor över sådant som inte längre kan ändras, så är det skadligt för dig som jag ser det. Jag har också gjort saker som jag ångrar/inte gjort saker som jag borde ha gjort. Det gör ont att tänka på det. Men det viktiga är vad jag gör nu och i framtiden, jag kan ju ändå inte ändra det förflutna.

Jag kan inte heller tänka mig att stå framför spegeln och säga till mig själv "du är vacker och intelligent". Snarare något i stil med "Alla har sina fel och förtjänster, jag med och jag duger som jag är".

Det där med att kräva mer av sig själv än andra är inte bara plågsamt. Jag ser det också som ett slags högmod "Ja, andra klarar kanske inte av bättre men JAG borde göra det". Eller motsatsen (som jag kände mig i arbetslivet): "Andra får göra fel men inte jag, jag måste vara perfekt." (Men då för att jag kände att jag måste kompensera för att jag inte var populär.)

earlydayminer skrev:Hur definierar man människor som inte räknas då? När vet man att deras ords värde är så lågt att man inte ens borde se åt deras håll? Är det när man inte får ytliga kommentarer (bra och dåliga spelar ingen roll)?

Människor som inte räknas är enligt mig de människor jag inte har känslomässiga band till, de människor som egentligen inte spelar så stor roll i mitt liv. Arbetskamrater tex de där där de fyller sin funktion men egentligen spelar det ingen roll vad deras åsikter är eftersom de inte känner mig.

Personer som räknas = Vänner,pojkvän/flickvän/endel släktingar men absolut inte alla.

Ayhanza skrev:

earlydayminer skrev:Hur definierar man människor som inte räknas då? När vet man att deras ords värde är så lågt att man inte ens borde se åt deras håll? Är det när man inte får ytliga kommentarer (bra och dåliga spelar ingen roll)?

Människor som inte räknas är enligt mig de människor jag inte har känslomässiga band till, de människor som egentligen inte spelar så stor roll i mitt liv. Arbetskamrater tex de där där de fyller sin funktion men egentligen spelar det ingen roll vad deras åsikter är eftersom de inte känner mig.

Personer som räknas = Vänner,pojkvän/flickvän/endel släktingar men absolut inte alla.

Mhm, ok. Skulle nog vilja påstå att främlingars ord är mer meningslösa än värdelösa. Fast ja, det är ju min åsikt i frågan. Jag måste dock säga att jag inte varit speciellt bra på att ta vänners ord heller. Jag lyssnar mer på mig själv, men jag tänker på vad andra säger. Det måste man göra tycker jag, ibland så kommer det en mening som kittlar dödsskönt i kistan.

barracuber skrev:Om du tycker precis som dina irrationella känslor, då är det känslorna som har kommandot över dina tankar. Du har inte gett dig själv tid till din förmåga till logiskt resonemang.

Ska jag vara ärlig så är jag osäker på vad som styr vilket. För logiken säger mig att mitt liv, för egen del, är slut och har varit slut sedan jag var 25 - det i sin tur får mig att må värre skit än på länge.

Det jag ser i spegeln är det jag ser i spegeln. Jag ser ett ansikte som jag tycker är fult. Är det en känsla eller en tanke egentligen? Jag vet en sak - det är en åsikt, det är vad jag ser och vad jag tycker - och det ändras inte av att andra har avvikande åsikter.
Hur ska logiken hjälpa mig där? Det jag ser är och förblir fult helt oavsett hur jag resonerar - på samma vis som någon tycker blommigt är fult hur de än resonerar.

Jag är osäker på om känslor styr mig, jag är osäker på om tankar styr mig - det enda jag vet är det jag upplever.

Alien skrev:Nja, hur kan du veta att dina tankar är "sanningen"?

För att jag resonerar fram och tillbaka med mig själv så fort jag snubblar över ett problem. Jag vrider saker och ting i tusentals perspektiv. Ta KBT-grejen. Alla de alternativa förklaringar som KBT-terapeuten kan komma med har jag redan tänkt på långt innan jag satt mig i terapin - oftast på plats sekunder efter problemet dök upp.

Genom resonemang har jag nått fram till den förklaring som ter sig självklar för mig - och där fastnar jag för det ter sig totalt uppenbart och således som sanningen. När jag nått dit så kan inget rubba det - logiskt resonemang har lett mig fram till slutsatsen och slutsatsen känns som den enda sanna. Åter igen är jag låst.

earlydayminer skrev:Mhm, ok. Skulle nog vilja påstå att främlingars ord är mer meningslösa än värdelösa. Fast ja, det är ju min åsikt i frågan. Jag måste dock säga att jag inte varit speciellt bra på att ta vänners ord heller. Jag lyssnar mer på mig själv, men jag tänker på vad andra säger. Det måste man göra tycker jag, ibland så kommer det en mening som kittlar dödsskönt i kistan.

det jag menar med att de är värdelösa är att om de inte känner mig och jag inte ser att tolka om de menar allvar eller ej och de beter sig "NT-igt" men ironi sarkasm och allvar om vart annat och om man inte förstår skillnaden så är det värdelös information de kommer med för min del. Då låter jag hellre bli att lyssna på något de säger än försöker reda ut och misslyckas och tar åt mig av det negativa som var menat ironiskt och blir nedstämd av det.

de man känner kan man ju dessutom fråga "Hur menade du nu egentligen!?" utan att behöva förklara halva livshistorien eller känna sig korkad

jag brukar däremot försöka suga i mig komplimanger som verkar vara ärligt menade som inte är kopplade till utseende det är lättare, tror ocså det är bra att börja i en ände!

earlydayminer skrev:Det handlar inte om att lura sig själv. Det handlar om att omprogrammera sig själv.

Och för att omprogrammera sig själv till att tycka något man inte tycker så måste man ljuga för sig själv om och om igen. See my point?

earlydayminer skrev: Man lurar sig själv när man säger saker som att människor aldrig kan förändras, eller att man själv aldrig kommer att kunna komma längre än vad man redan gjort. Det är äkta självbedrägeri som är baserad i en djupt rotad förtvivlan som behöver förgöras och ersättas med hopp, eller insikt om du vill.

Och om insikten "jag kan inte förändras och jag kommer inte längre" kommer från erfarenhet, upprepade försök och logiskt resonemang då?

earlydayminer skrev:Tankarna är sanningen? Jasså? Vanföreställningar då?

Som jag sa längre upp - mina tankar kommer inte bara rakt ur känslor utan även ur resonerande, logiskt tänkande och olika perspektiv. Därför törs jag definiera mina tankar som sanningen och därför kommer inte psykologer eller terapeuter en millimeter.

Om det är vad du tror varför är du då i behov av att argumentera för det? Om det är så att du är helt stängd för andras infallsvinklar och argument, varför fortsätter du då att diskutera det? I sådana fall är det meningslöst och vad du än försöker åstadkomma förblir ett försök.

Omprogrammeringen är menat för det som är destruktivt, det tyckandet som förhindrar dig från att ta dig fram. Uppenbarligen så finns det en del du vill komma fram med.

tahlia skrev:Som det är nu faller jag längre och längre ned i total bitterhet och kraftig aversion - och jag vill inte vara den personen.

Destruktivt. Där uttrycker du ditt missnöje väldigt tydligt. Du vill inte vara den personen, men vad ska du argumentera för det? Att du ÄR den personen och att du inte kan förändra dig? Det är att ljuga för sig själv. Det handlar om att byta mönster. Det är skillnad på att sträva efter en positiv personlig utveckling och att vilseleda sig själv till att tro att man är något man inte är.

Det är inte enkelt, det är inte bara att göra och helt plötsligt mår man bättre. Det är att gå emot sina rädslor och skeptiska tankar, det är göra det man ytligt sett inte vill. Den oviljan är styrd av rädslan och inte av ditt riktiga du i ett skal. Rädslan för en viss sak är ett attribut, ett attribut går att förnya och försköna, förfula och försämra. Kort och gott är det upp till dig hur du ser på den saken. Om du alltid bemöter saker och ting med samma intensitet som din skeptism utstrålar, då kommer du alltid att reagera på samma sätt och alltid stanna där du är. Det är ett fenomen som drivs genom hela samhället, ingen vill misslyckas och försöker försäkra sig om att aldrig göra så.

Jag tycker inte att det är speciellt logiskt att tala mot omprogrammering när det visat sig effektivt. Du behöver inte göra det på ett spirituellt och gulligt sätt, om det är det som stör dig. Du behöver inte följa hela den här "positive thinking"-rörelsen som storslaget öppnat sina dörrar. Skeptism är bra, men till en viss gräns. Och även om det inte visar sig lika effektivt mot vissa egenskaper som Asperger ger dig, så finns det vissa andra egenskaper som du kan ändra på.

Logik kan inte hjälpa allt, det är en falsk föreställning. Att tänka logiskt ses som en stark och bra egenskap, men livet som människa kommer aldrig helt att fungerar logiskt vare sig man har Aspergers syndrom eller inte. Det spelar liksom ingen som helst roll. För vad är livet om man inte kan sväva både mot och för logik? Vad är livet utan känsla och en stark önskan om att nå det ouppnåbara?

Jag tror inte att det logiska systemet fungerar bättre för att man är deprimerad och känner sig känslolös. Vad ska man ha att jämföra med? Hur vet man då att det man tänker är logiskt om man inte vet vad som är motsatsen? "För att det bara finns ett alternativ, ett val." Eller vad?

Personligen så förväntar jag mig att jag kommer få jobba med vissa saker i hela mitt liv, jag förväntar mig inte att allting kommer att bli fullständigt. Men jag har förhoppningar om en ljusare dag, en mycket bättre tid.

Men som jag skrev tidigare, om man är deprimerad är det bra att få den behandlad innan man ger sig på omprogrammering och annat smått och gott som kan förgylla ens tankebanor.