Det här går inte längre, jag närmar mig bristningsgränsen med stormsteg och jag hittar inte bromsen.

Jag har accepterat min AS, det gjorde jag för länge sedan (även om jag mer och mer dras från "det är helt ok" till "jag hatar det som pesten"). Problemet är hur man accepterar allt sådant man inte kan göra. Sådant som man inte klarar av. Sådant man skulle ge båda benen för att klara.
Någon som har någon bra metod?

Som det är nu faller jag längre och längre ned i total bitterhet och kraftig aversion - och jag vill inte vara den personen. Det är långt ifrån den jag egentligen är. Faktum är att den person alla ser är väldigt långt ifrån den jag verkligen är - det var många år sedan jag var jag. Tidigare satt problemet i depression och en stor känsla av förlust. Nu sitter det i en enorm vilja och viss längtan kombinerat med en total oförmåga.

Det man inte kan ändra på bör man lära sig acceptera och leva med, om inte annat för att må lite bättre. Lätt sagt - det ter sig dock helt omöjligt att göra i det här fallet.

Psykologer är väl en väg att gå - tyvärr är jag stämplad som omöjlig på den fronten.

Så.. jag behöver hitta någon annan metod. Något sätt att bli nöjd med saker som de är.

Försöka börja fokusera på det som du kan och skulle kunna utveckla istället för det som du inte kan och förmår.

Försökt hitta det du brinner för och går igång på. (Ofta kan det vara något som du en gång har brunnit för, exempelvis i barndomen, men som försvunnit bort på vägen.)

Vad är det första du läser om du öppnar en dags- eller kvällstidning? TV-programmen, ledarsidan, sporten, ekonomisidan, kultur, vetenskap, serier, lokalsidorna?

Det finns ingenting som jag inte kan utveckla.

Barracuber:

Pga mänskliga faktorn hamnade fyra första inläggen i början av tråden i fel ordning. Misstaget är numera fixat och felet kan inte hända igen.

Det bör kanske poängteras att det är tahlia som är trådstartare.

Ur led är tiden.


Admin

Felet fixat av JOR.

barracuber skrev:Försöka börja fokusera på det som du kan och skulle kunna utveckla istället för det som du inte kan och förmår.

Försökt hitta det du brinner för och går igång på. (Ofta kan det vara något som du en gång har brunnit för, exempelvis i barndomen, men som försvunnit bort på vägen.)

Vad är det första du läser om du öppnar en dags- eller kvällstidning? TV-programmen, ledarsidan, sporten, ekonomisidan, kultur, vetenskap, serier, lokalsidorna?

Ett bra råd...

Grejen är att det jag kan utveckla är typ.. mina färdigheter i städning, matlagning och tvättning - eftersom det är det enda en hanterbar tillvaro består av.

Det där med intressen är lurigt. Jag har aldrig varit den sortens AS-person som snöar in på något på det viset. Tvärt om - jag har skitsvårt att intressera mig för något öht, speciellt på ett sådant där engagerat, "brinner för"-sätt.

Jag får helt enkelt fundera lite på det där... det kan ju vara så att jag är så ointresserad av saker just för att jag inte mår sådär toppenbra för tillfället - även om det känns lite långsökt.

jorand skrev:Det bör kanske poängteras att det är tahlia som är trådstartare.

Ur led är tiden.

Vad fel det blir. Då får nån gärna ta bort mina malplacerade poster.

Torbjörn Andersson säger nåt så bra i en bok, nämligen att man ska lägga förändringsenergin där det finns störst potential, inte där det finns störst svårigheter.

alfapetsmamma skrev:Torbjörn Andersson säger nåt så bra i en bok, nämligen att man ska lägga förändringsenergin där det finns störst potential, inte där det finns störst svårigheter.

Klokt.

alfapetsmamma skrev:Torbjörn Andersson säger nåt så bra i en bok, nämligen att man ska lägga förändringsenergin där det finns störst potential, inte där det finns störst svårigheter.

Det gäller bara att hitta en meningsfull sida som har någon potential. Där har jag lite problem just nu.

tahlia skrev:

alfapetsmamma skrev:Torbjörn Andersson säger nåt så bra i en bok, nämligen att man ska lägga förändringsenergin där det finns störst potential, inte där det finns störst svårigheter.

Det gäller bara att hitta en meningsfull sida som har någon potential. Där har jag lite problem just nu.

Jag har visserligen läst dig lite överallt på forumet, men har inte minne nog att komma ihåg om du nämnt att du fått hjälp eller sökt hjälp för just det. Dvs, kan det vara åtgärdbart t ex kemiskt eller via nån form av stödåtgärder eller terapi osv? När jag hör dig säga det så här så låter det som depressionssymtom nämligen.

Ber om ursäkt om jag säger samma som redan sagts och bemötts örtiförton gånger, jag har som sagt inte särskilt bra minne (nu).

alfapetsmamma skrev:Jag har visserligen läst dig lite överallt på forumet, men har inte minne nog att komma ihåg om du nämnt att du fått hjälp eller sökt hjälp för just det. Dvs, kan det vara åtgärdbart t ex kemiskt eller via nån form av stödåtgärder eller terapi osv? När jag hör dig säga det så här så låter det som depressionssymtom nämligen.

Jo.. visst finns risken att jag trillat ned i någon form av depression. Det känns bara inte riktigt så, vilket kan bero på att det jag har att jämföra med är den depression jag tog mig ur för några år sedan. Den varade i flera år och den orsakade svår ångest samt enorma personlighetsförändringar hos mig. Jag kunde inte ta hand om mina barn och inte ta hand om mig själv eller hus och hem heller. Allt rasade omkring mig.
Som det är nu så gör jag ju det jag ska. Jag diskar, dammsuger, tvättar, lagar mat, går på skolmöten, läser läxor med barnen, åker iväg på bio med dem och på badhuset, umgås med dem...

Så jag ser inte det här som en depression - jag fungerar ju fortfarande. Och visst, allt känns hopplöst och jag är inte glad typ.. alls. Men det är inte så konstigt egentligen.

Men.. ok. Vi säger att det här ska föreställa en depression. Terapi kan vi utesluta direkt. Det har testats ett flertal gånger och psykologer har konstaterat att det inte hjälper mig. Mediciner således.... anledningen till att jag slutade med dem på eget bevåg när jag var påväg ur min förra depression är för att det började bli jobbigt att inte känna alls. Visst, jag var inte ledsen, men jag var inte glad, arg eller irriterad heller. Den känslan sitter kvar, och jag mår hellre som jag gör nu än inte mår alls. Så.. ja.. jag vet inte.

Känner mig som om jag är totalt omöjlig nu.

Inte för att det lär vara någon tröst..men jag känner igen mig väldigt väl i det du skriver. Det enda jag inte känner igen mig i är att jag har intressen i grunden men att jag inte orkar med dem nu eftersom jag är i en depression.

Förut kände jag att AS faktiskt kunde vara någon sorts "blessing" (ni får ursäkta att jag använder ett engelskt ord, mitt en gång så stora ordförråd fungerar inte alls längre). Nu vill jag bara vara "normal" och orka med ett jobb, ha en meningsfull fritid och orka umgås med andra människor på ett sätt som för andra verkar självklart.

annorlunda skrev:Förut kände jag att AS faktiskt kunde vara någon sorts "blessing" (ni får ursäkta att jag använder ett engelskt ord, mitt en gång så stora ordförråd fungerar inte alls längre). Nu vill jag bara vara "normal" och orka med ett jobb, ha en meningsfull fritid och orka umgås med andra människor på ett sätt som för andra verkar självklart.

Låter som jag (förutom "blessing"-delen).
Det påstås att det känns bättre när man vet att man inte är ensam om något - men jag önskar faktiskt hellre att jag var just det. På det viset slapp andra sitta i rävsaxen så att säga.

Varför börjar tråden med ett inlägg av Barracuber när det står att tahlia är TS?

Ta bort det här inlägget.

alfapetsmamma skrev:Torbjörn Andersson säger nåt så bra i en bok, nämligen att man ska lägga förändringsenergin där det finns störst potential, inte där det finns störst svårigheter.

Helt rätt! Varför sitta och traggla med sina mindre lyckade egenskaper när det går att bli världsstjärna på det som man har talang för?

Leder bara till ännu större känsla av otillräcklighet och värdelöshet, åtminstone i mitt fall.

Det du skriver skulle kunna vara skrivet av min man. Han har inte AS. Men han har mått psykiskt dåligt i hela sitt liv. Han blev misshandlad som barn. Just nu har han diagnosen depression. För några år sedan hade han diagnosen borderline, men det har han inte längre (tack och lov!).

Vi kämpar, han och jag, med hans mående. Ibland känns det som att jag kämpar själv, för han dyker rakt ner i självförakt och hopplöshetskänslor när vi upptäcker ett område som måste utvecklas. Han vill utvecklas, men han har inget konstruktivt tänkande när det gäller honom själv.

Han är så förbannat fast i att värdera sig själv i bra-dåligt, rätt-fel. Förnuftmässigt fattar han att ett grovt misshandlat barn inte kan växa upp till en välfungerande vuxen, men ändå kräver han det av sig själv.

Jag håller på att bli galen, för jag ser ju att vi inte kommer nånstans så länge han lägger så mycket skuld på sig själv! Alla som känner honom har förståelse för hans svårigheter, men det hjälper inte. Det finns en enda person som fortsätter trycka ner honom med skuld och förakt, och det är han själv.

Det blir så absurt, när den person jag älskar, på samma gång är den person som trycker ner och tar ifrån mig den jag älskar.

Sånt där är oerhört frustrerande! Särskilt när det inte hjälper vad man än säger eftersom de där skadorna satt sig på så djupa ställen att ord inte riktigt biter.

atoms skrev:Varför börjar tråden med ett inlägg av Barracuber när det står att tahlia är TS?

forumets-kl ... tml#375099 ff.

- och så lyckades de ställa klockan rätt, men inläggen från tiden då klockan låg före flyttades inte med. Så det är tahlia som är TS.

************************

Inger skrev:Sånt där är oerhört frustrerande! Särskilt när det inte hjälper vad man än säger eftersom de där skadorna satt sig på så djupa ställen att ord inte riktigt biter.

Instämmer. Ack om man hade mer att säga...

Petra3: Vi kanske är lite lika då, jag och din man? Jag har flera egenskaper som jag tycker om, de fokuserar jag på.

Zombie skrev:

Inger skrev:Sånt där är oerhört frustrerande! Särskilt när det inte hjälper vad man än säger eftersom de där skadorna satt sig på så djupa ställen att ord inte riktigt biter.

Instämmer. Ack om man hade mer att säga...

Det gäller att komma ända in i SJÄLEN med kärlek och verkligen ge den där lilla fina ängeln allra längst där inne konstgjord andning så den sakta kan börja LEVA igen! (Jag är nykter)

För min del tycker jag det verkar mest frustrerande för han som fastnat där med skadorna...

AAA skrev:Det gäller att komma ända in i SJÄLEN med kärlek och verkligen ge den där lilla fina ängeln allra längst där inne konstgjord andning så den sakta kan börja LEVA igen! (Jag är nykter)

Det var en fin liknelse. Jag tror också det.

För min del tycker jag det verkar mest frustrerande för han som fastnat där med skadorna...

Jamen självklart. Men det är också frustrerande för omgivningen att när en fin och älskad person klankar ner på sig själv för precis allt och inte alls ser det man själv ser. Man känner sig så hjälplös.

För att undvika missförstånd: jag tänkte på tahlia också. (Och flera här, för den delen.)

På tal om en sak som Petra3 skrev:

Det finns inget samband mellan barndomsförhållanden och vuxendito.
Mao: en olycklig barndom leder inte alltid till ett olyckligt vuxenliv.
Och omvänt: en lycklig barndom leder inte alltid till ett välfungerande vuxenliv.

AAA skrev:Helt rätt! Varför sitta och traggla med sina mindre lyckade egenskaper när det går att bli världsstjärna på det som man har talang för?

Leder bara till ännu större känsla av otillräcklighet och värdelöshet, åtminstone i mitt fall.

Om man inte har någon speciell talang då?