Jag mår så j-la dåligt! Jag vet inte hur jag ska orka med längre. Har en ständigt närvarande ångest som förvärras allteftersom timmarna och dagen går, och det gör så ont! Tvångstankarna och tvångshandlingarna ökar i samma takt som ångesten, å jag kan inte hantera dem eller stå emot. Fick AS diagnos förra våren efter 17 år inom psykiatrin (jag är 32 år nu), men vad hjälper det? Det finns väl ingen behandling för det? Och när det gäller behandling mot depressionen, ångesten och tvången har jag prövat det mesta i form av olika terapier och medicinska behandlingar.

Jag står inte ut med mig själv och mina tankar! Min hjärna går på högvarv, och det spelar ingen roll att den har ett högt IQ; Jag kan ju ändå inte tillgodogöra mig av mitt intellekt pga. mina fobier och rädslor. Är så less på den ständiga kampen mellan förnuftet å känslan, och de inre dialogerna som jag måste hålla för att utföra minsta lilla grej.
Kände att jag måste få uttrycka min desperation för några som kanske förstå vilket helvete det kan vara utan att det märks så mycket på utsidan…

Kom på att jag inte har presenterat mig själv . Det är ju första gången jag skriver här, så man bör väl göra det. Jag är en tjej/kvinna som … usch, vad svårt det blev helt plötsligt. Har i alla fall inte varit medlem så länge. Äh! Jag får presentera mig mer nån annan gång.

Owl skrev:Kände att jag måste få uttrycka min desperation för några som kanske förstå vilket helvete det kan vara utan att det märks så mycket på utsidan…

Hej och välkommen!

Tror chansen är stor att du kommer att trivas här. Här finns många med samma och liknande problem. Jag själv känner igen att det inte märks på utsidan.

Jag är en av moderatorna här så jag kan fixa till trådrubriken - jag antar att du menade Ständig kamp?

Owl skrev:Och när det gäller behandling mot depressionen, ångesten och tvången har jag prövat det mesta i form av olika terapier och medicinska behandlingar.

Vad har du provat? Alltså några exempel, du behöver inte dra hela ditt livs historia, är nyfiken bara.

Jag har också en hjärna på högvarv . Det enda som hjälper en aning i mitt fall är bensodiazepiner. Och sömn, men det är svårt att åstadkomma.

Jag är likadan. Helt outhärdligt emellanåt. Jag tycker Ritalin gör mig mindre rädd i.a.f., benso kan göra mig lugnare ett litet tag. Fast det verkar ju svårt att få till någon livskvalitet överhuvudtaget. Mördande ångest och tvång och total oförmåga att tycka roliga saker är roliga.

Andra grejer jag tycker hjälper är att förstöra det jag tycker orsakar tvång, t.ex. om något roligt urartar till tvång så brukar det hjälpa att slå sönder grejerna som jag har tänkt använda mig av, slänga grejer som är nödvändiga, elda upp och riva sönder böcker, bryta sönder tv-spel. Det är konstant uppmonterande och nedrivning av allting.

Inte så kul...ganska hemskt egentligen...men det lindrar ibland. Annars brukar jag kunna lägga mig och försöka dagdrömma bort tiden, eller försöka få mig själv att må sjukt mycket sämre. Om jag mår dåligt för att allt är värdelöst så kan jag t.ex. lägga mig och förstärka det dåliga måendet och försöka göra det så sjukt starkt och bisarrt att jag börjar skratta åt det istället. Ofta orkar jag inte göra allt kul jag har tänkt göra åt måendet, men bara tankarna på det kan få det att lindra. Jag har haft planer på att göra voodoo-dockor av hemska människor som jag vill ska lida. Att köpa alla Mia Törnbloms böcker och sätta mig och bada bastu, piska mig med björkris och tortera mig själv med att sträckläsa alla böcker och sen avsluta med att bygga ett altare tillägnat självaffirmationer, där jag istället för att stå framför spegeln och säga att jag är bra som är helt värdelös på allt skapa en egen religion kring mig själv där jag tillber mig själv och hyllar mig själv. Eller intensivt fokusera på att må så dåligt som möjligt och försöka flytta den mentala smärtan till kroppen och se om man kan få kroppen att självdö. Eller fantisera om vansinnesdåd. Skrika bisarra och obscena grejer eller hitta på sjuka fruktansvärda historier och sagor med kända människor som gör opassande saker med och mot varandra och sig själva. Moder Theresa, Karate kid, Jesus, Profeten Mohammed, Darth Vader, Adolf Hitler, Mia Törnblom, Marcus Birro och Luke Skywalker kanske får vara med i en liten ramsa eller historia.

Det låter säkert lite sjukt. Men såna grejer kan få mig att bli på bättre humör.

Hade under många år nästan konstant ångest, men jag kallade det nog bara att jag var spänd.

Efter att jag var sjukskriven för utbrändhet i två år, har ångesten minskat gradvis för att nu vara bara några gånger i veckan, samt ofta en gnagande bakgrundsångest.

Det som fick mig att komma ner i ångestnivå var att jag gick dagliga långa promenader. I början var dom ganska korta, bara kanske runt kvarteret däremellan sov jag halva dagarna. Senare blev det flera timmars promenader.
Om du har möjlighet att hitta ett skogsområde, så försök med väldigt korta promenader, alternativt sätt dig en stund där det fins mycket grönt omkring.

Våra hjärnor tycker om att se natur, alla våra förfäder såg mest grön natur runtomkring sig. Hjärnan är alltså riggad för att få possitiva vibbar av att vara i naturen.

Lite flummigt och kanske inte helt lätt att komma igång med, men det ger resultat om man vänjer kropp och själ lite långsamt.

sugrövmanövern skrev:

Owl skrev:Och när det gäller behandling mot depressionen, ångesten och tvången har jag prövat det mesta i form av olika terapier och medicinska behandlingar.

Vad har du provat? Alltså några exempel, du behöver inte dra hela ditt livs historia, är nyfiken bara.

Jag har också en hjärna på högvarv . Det enda som hjälper en aning i mitt fall är bensodiazepiner. Och sömn, men det är svårt att åstadkomma.

Ja, jag har testat en massa olika antidepressiva läkemedel. Typ, de flesta känns det som . Just nu står jag på Fluoxetin igen.

När det gäller bensodiazepiner har jag testat Oxascand, Sobril, Apodorm, Flunitrazepam,Theralen, Stilnoct. Men just nu tar jag Stesolid, Xanor och Imovane, och de hjälper mig att "hålla huvudet ovanför vattenytan", och tillsammans med Propavan plus en till, som jag inte kommer ihåg namnet på, kan jag sova på natten.

Sedan fick jag ett tag prova Ritalin och Concerta, då min dåvarande läkare var inne på att jag hade ADHD (det var innan jag den neuropsykiatriska utrdningen som visade att jag har AS), men det var inte så lyckat. Min läkare trappade upp dosen så himla mycket, och en dag stod jag på en dagsdos som var mkt högre än vad som stod rekommenderat i Fass. Och jag är ingen stor person (160 lång och 45 kg) och då var det helt galet!

Olika typer av samtalsterapier har jag också testat; psykodynamisk terapi, gruppterapi, familjeterapi, Mindfulness och djuphypnos. Även bildterapi och ECT-behandlingar...

När man sammarfattar det så här i skrift så känns det ännu mer som att det är kört...

Nä, nu börjar sömnmedicinerna att kännas av för mycket för att jag ska kunna sitta här och försöka göra mig förståd.

Sov gott, ni som kan. Och ni som inte kan känner jag medlidande för.

Välkommen hit och lycka till med demonerna... :/

Owl, du är inte ensam att ha det som du har det. Jag känner igen mig i mycket, om än inte i allt, och om du skummar igenom forumet så hittar du fler exempel. Fördelen är att det ibland också kommer upp små tips från de som har lärt sig att hantera också mycket svåra och förvirrande situationer i livet.

Har tyvärr inga tips men välkommen i alla fall.

Jag bara sådär raktuppochner får viljan att lägga en filt om dig o klappa dig o fråga om det blev bra.

Välkommen hit

Tack! Det värmer...

Samma här! Jag blir så trött av att hjärnan går på helvarv, har även en liten son som är 4 år att ta hand om. Tur att han går på dagis, annars skulle jag inte klara det! Har beviljats LSS på landstinget, går hos en underbar kurator. Ska utredas mer i fall jag har något mer än AS. Väntar på tid.

Kuratorn har jag på Närpsykiatrin. Ska på möte med LSS.