Hej!

Lever sedan tre år i en relation med en man och varannan vecka hans barn.
Det har varit en turbolent tillvaro där jag ofta ställde mig frågan "hur tänker han nu" men då han & barnen hade levt i en isolerad familjerelation 18 år tillbaka, trodde jag att våra olika tankebanor och livsåskådning berodde på detta.

Men nu börjar jag tänka i andra banor...har både han och hans 14 åriga dotter AS?
Ska på ett kortfattat sätt förklara hur jag uppfattar dom:

För att börja med min sambo;
Har svårt att föra sig socialt, hålla "vuxna" samtal vid liv, svarar ofta med ett kort svar, ställer sällan motfrågor eller bara frågan hur man mår.
Allt skall vara på hans villkor får han inte som han vill blir han sur. (tex. han vill välja kanaler på tv, vilken tid vi ska äta, när vi ska städa osv)
Skulle saker som är planerade inte bli av pga olika anledningar blir han sur och arg.
Han är aldrig hungrig, trött om man frågar men äter som en varg och somnar som en stock om han lägger sig.
Har svårt för empati om man är ledsen, sjuk eller visar stöd om man har problem och liknande.
Tar sällan initiativ vid sexuella aktiviteter.
Är manisk kring pengar och har sina "rutiner" när räkningar skall betalas, ändras dessa så blir allt ett kaos och han fattar inget fast han är duktig matematiker annars.
Han kan få destruktiva tankar om jag inte skulle sitta brevid honom i soffan en kväll och tror att jag ska lämna honom.
När vi bråkar får jag alltid styra upp och bli sams fast jag är arg och besviken på honom, han har bara ett kaos i huvudet...
Ser bara sig själv, har förstått att hans 2 barn har varit väldigt åtsidosatta och han har svårt att sätta sig in i deras situation.

mm det var lite kort det finns givetvis några godasidor oxå, det är ju därför jag är kvar vid hans sida...

Nu hans dotter:
Hon har läs & skrivsvårigheter och får av skolan hjälp med detta och det är ju givetvis inget problem i sig.
Har inga vänner är inte social, pratar inte, kommer bara in i ett rum och är tyst, frågar man om hon ville något svarar hon knappt.
Om man ska tilltala henne måste man oftast börja med att säga hennes namn.
Hon har inen förståelse för andra människor. Eller sätta sig in i andras situation.
Hon får ångestattacker mellan varven då hon inte kan hantera en situation eller om det inte blir som hon tänkt.
Planerar sin skolfärd minituöst, likaså annan planering...

Det var lite kort (haha) om dem.

Jag vet inte vad jag ska göra, snart tar min ork slut... att driva dessa olika situationer och händelser som sker. Vad tror ni? Om nu någon orkar läsa mitt inlägg...

tack för ordet...Suss

Ja visst beskriver du autistiska drag.

Ta inte på dig för mkt, njut av de goda sidorna istället och slappna av, skulle jag vilja säga till dig. Kom och lyssna på Svenny Kopp som forskat på flickor och autism i 10år. Det finns info om när hon är i Sthlm i en annan tråd här, annars håller hon till i Göteborg. Svenny kan kanske ge er dig och pappan råd hur hon ska få struktur på det som inte fungerar så bra idag med hygien och städning osv.

Sen en tanke till, dottern kanske säger jättemkt men inte med ord, iaktta henne istället nästa gång hon kommer till dig utan att säga nåt. Du kan säkert börja se vad som försiggår där om du inte lägger all vikt vid verbal kommunikation.

Jag tror att de mycket väl kan ha asperger båda två och tror det skulle vara bra med diagnos iaf på flickan för hennes egen skull men det är inte lätt för dig som bonusmorsa att försöka lite diskret ta en sådan diskussion!

jag har en del tips hur du kan försöka förenkla tillvaron men när jag skrev blev jag utloggad och orkade inte börja om då jag är trött i skallen, men jag skall försöka någon annan dag så får du inga bra tips innan dess så återkommer jag!

ett snabbtips ang båda två sväva INTE ut när du förklarar saker, försök göra det så kortfattat och sakligt som möjligt och ta INGA diskussioner när du är upprörd för då blir det aldrig sakligt!

lycka till så länge!

jo ett litet tips om tjejens bindor ! Se till att hon har med sig små plastpåsar att stoppa dem i som hon kan knyta ihop och stoppa i väskan och kasta "i smyg" hemma! har ni ingen soppåse på toan installera en sådan DIREKT! kan vara JÄTTE jobbigt att smyga ut och kasta en binda i soporna i köket tex!
föreslå dusch varje morgon eller kväll + klädbyte varje dag! in i badrummet med smutsiga kläder på och ut med rena så behöver de smutsiga aldrig hamna i hennes rum!

Vet inte hur det är men har hon någonstans att göra sig av med smutsigheten?

Funderar på en sak jag såg på tv, en som hade svårt o göra sig av med saker, tom sådant som man gör på toa, denne kille sparade hinkar med bajs i sitt förråd o dessa hade jäst över.
Det var ett vidrigt ställe.

Det behöver ju inte vara fallet med henne och defenetivt inte fullt så grovt om det är så, nu hade de hittat Storbritaniens värsta fall tror jag

Hej och välkommen, Suss! Några kommentarer:

Suss skrev:Ska på ett kortfattat sätt förklara hur jag uppfattar dom:
För att börja med min sambo;
Har svårt att föra sig socialt, hålla "vuxna" samtal vid liv, svarar ofta med ett kort svar, ställer sällan motfrågor eller bara frågan hur man mår.

En del med AS har problem med ömsesidighet och är passiva och fåordiga till sin natur (alt att de pratar så mycket att man inte får en syl i vädret själv ifall de har ADHD också). Långt ifrån alla dock, men jag kan också tycka båda delarna är jobbigt fast jag har AS själv.

Allt skall vara på hans villkor får han inte som han vill blir han sur. (tex. han vill välja kanaler på tv, vilken tid vi ska äta, när vi ska städa osv)

Det kan förstås upplevas som ohemult själviskt men många på autismspektrum har en nästan fysisk oförmåga att anpassa sig efter andra.

När jag t ex tvingas se något på TV eller lyssna på musik som inte stämmer med hur jag känner mig just då, äta när jag inte är hungrig eller städa när jag inte riktigt orkar, så är det inte bara lite förargligt utan jag går nästan i bitar rent bokstavligen och mår skitdåligt jättelänge efteråt för att jag är så fysiskt känslig för intryck och så inifrånimpulsstyrd i min ork och aktivitetsnivå.

Detta är oftast ett handikapp snarare än en moralisk brist - även om det förstås ändå måste finnas rimliga gränser för hur mycket andra ska behöva anpassa sig efter den oanpassningsbara. Där får man försöka förhandla sig till det som är allra viktigast för varje part och se på vilka områden det är minst plågsamt att tänja lite på sina egna behov till förmån för andras.

Bättre att man gör detta i tid och ge den oanpassningsbare en chans att visa andra lite hänsyn ibland, när den kan, innan den andra parten (i detta fall du) blir så trött på att aldrig få sina egna behov tillfredsställda att man till slut inte står ut. Gäller bara att satsa på de behov som är viktigast och strunta i det som inte är så viktigt.

Skulle saker som är planerade inte bli av pga olika anledningar blir han sur och arg.

Det där är ju väldigt typiskt AS. Anledningen kan vara att allting är så pass mycket jobbigare än för andra (t ex p g a sensorisk känslighet, lättuttröttbarhet, att man har det rörigt i huvudet eller att man saknar automatiseringförmåga) och därför behöver planera, förbereda sig och ställa in sig fysiskt, mentalt och emotionellt inför allt man företar sig. Vilket är ett jobb i sig.

När det planerade då inte blir av så blir det inte bara ett stort antiklimax utan kanske kaos både i kroppen och i huvudet. Jmfr med en idrottsman som gått och laddat inför en stor tävling och sen blir den inställd i sista minuten. Bara att åka till handla kan för vissa aspergare kännas som ett maraton, och kräva nästan lika mycket mental förberedelse innan.

Har man dessutom lagt in förväntansfulla känslor i det (om det var något kul man verkligen såg fram emot) så blir förstås också besvikelsen och frustrationen desto större. ('Arg och sur' betyder ofta 'ledsen och besviken' och om man förmår uttrycka förståelse för det så kan det lindra lite i de fall det inte gick som man hade planerat.)

Han är aldrig hungrig, trött om man frågar men äter som en varg och somnar som en stock om han lägger sig.

En del med AS saknar naturliga hunger- och trötthetskänslor, eller är dåliga på att tolka kroppens signaler. Dessa behöver ofta typ en 'mat- & sovklocka (t ex en iphone), ett schema eller en puffande sambo eller boendestödjare för att få tillräcklig näring och vila.

Har svårt för empati om man är ledsen, sjuk eller visar stöd om man har problem och liknande.

En del med AS har det för jobbigt själva och orkar inte med när andra mår dåligt. Andra har svårt att fatta sånt av sig själva och behöver att man berättar hur man mår men kan då vara väldigt förstående. En del är snarare överempatiska och måste stänga av ibland för att det inte ska bli för mycket. Och åter andra har normal empatinivå men vet inte hur man visar sympati på ett adekvat sätt.

Där gäller det att vara tydlig med att verbalt tala om hur man mår och vad man skulle behöva i just den situationen, utan att kräva det. Då bör man snart märka om den andra ö h t förmår vara förstående eller om det är bättre att söka sympati på annat håll.

Tar sällan initiativ vid sexuella aktiviteter.

Tror det är rätt vanligt att aspie-killar är passiva och gärna överlåter åt partnern att ta första steget. Kan bero antingen på samma oförmåga att bli medveten om kroppens behov som nämns ovan, eller att behoven behöver aktiveras utifrån för att vakna, att man är introvert och passiv till sin natur, eller på att man vill vara säker på att inviten kommer besvaras innan man vågar initiera något.

I jämställdhetens namn borde det väl egentligen inte vara något problem om kvinnan ibland får den mer aktiva rollen? (Ibland har jag tänkt att vi aspergare och autister verkar ha blivit födda till att utmana gamla konventioner och könsroller, vare sig vi vill det eller ej, genom att ha ett nervsystem som inte riktigt funkar som förväntat.) Det bör i alla fall inte tolkas som ointresse från hans sida.

Är manisk kring pengar och har sina "rutiner" när räkningar skall betalas, ändras dessa så blir allt ett kaos och han fattar inget fast han är duktig matematiker annars.

Som sagt, bara att leva är oftast jobbigt nog för en aspergare. Att dessutom ha jobb, familj och hantera ekonomi mm ovanpå det kan kräva att man skaffar sig rigida rutiner eller blir överdrivet kontrollerande för att inte bli helt överväldigad och tappa greppet totalt. Om man redan balanserar på gränsen till att bryta ihop av det moderna livets alla små och stora krav så behövs det väldigt lite för att rubba den kanske med stor möda uppnådda balansen.

Jag blir också superstressad av att inte ha överblick och stenkoll på allt. Räcker med att ha osorterade filer på datorn så känns det jobbigt. T o m när jag varit och shoppat något jag faktiskt behöver känns det lite jobbigt innan jag vant mig vid det nya. Post känns som om den kommer och tränger sig på. Telefonsamtal också, även från människor jag gillar.

Han kan få destruktiva tankar om jag inte skulle sitta brevid honom i soffan en kväll och tror att jag ska lämna honom.

Det där är faktiskt mer än vad du ska behöva stå ut med. Det får du reda ut och förklara att det är hans noja som inte har med verkligheten att göra. Lova att du kommer säga till om du ämnar lämna honom och att han kan/bör slappna av så länge du inte säger något. Du ska inte behöva sitta bredvid honom bara för att han har separationsångest, den får han gå i terapi för eller vänja sig av med själv.

När vi bråkar får jag alltid styra upp och bli sams fast jag är arg och besviken på honom, han har bara ett kaos i huvudet...

Det är nog inget han kan rå för, det får du bara acceptera. Eller söka annan relation med någon som inte är kablad så.

Ser bara sig själv, har förstått att hans 2 barn har varit väldigt åtsidosatta och han har svårt att sätta sig in i deras situation.

Jag tycker personligen att vissa är mindre lämpade att alls skaffa barn (som jag själv t ex). Men tur i oturen då att du kanske kan ge en del av det han inte kan.

mm det var lite kort det finns givetvis några goda sidor oxå, det är ju därför jag är kvar vid hans sida...

Det brukar göra det. (Personligen föredrar jag aspergare framför vanliga män, men där är kanske för att jag har AS själv.)

Tack Inger för att du sätter ord på ett så bra sätt på det jag oxå känner men inte förmått att ha klara tankar om! Gav en nyanserad överblick av vissa svårigheter och det uppskattas.

Tack snälla ni som orkade läsa och svara!
Uppskattar det enormt ska ni veta!
Det kändes skönt att få "skriva" av sig lite, att sätta ord på hur man upplever och känner...
Blev riktigt rörd när jag läste era svar! Tack.

Jag försöker att inte ta på mig för mycket och bara njuta av det man har, tyvärr har jag min personlighet dä jag själv har svåt att sätta mig själv i första rummet utan hela tiden scannar av familjen så att alla mår bra och trivs...tentaklerna är i ständigt jobb...haha
Där vet jag att jag måste jobba på mig själv...

Men Svenny Kopp skall jag genas googla på...tack för tipset!

Och Ayhanza f.d Lilith du har så rätt...jag är nog väldigt verbal själv och svävar nog gärna ut i diskussioner och då jag själv insett att det inte leder någon vart har jag funderat lite på om att kommunicera med sambon via mail...kanske är lättare, jag vet inte.

Ang. dotters bindor, vi har papperskorgar på toa, jag har tycker jag på ett pedagogiskt vis visat henne hur hon ska hantera bindorna, från när hon ska byta, snurra ihop osv...
Men vi kanske ska ta och inhandla en tvättkorg och papperskorg till hennes rum så behöver hon inte gå så långt med obehagligt skräp och tvätten...

Inger, tack så mycket för ditt svar...det gav mig så mycket klarhet...du har sådan visdom...tar mig ditt svar med mig...

Återigen tack alla...& tyvärr kommer ni inte bli av med mig tror jag...haha

Kram

Har er skräpkorg lock? Om inte kan det löna sig att göra något åt det.

Tvätt- & sopkorg på rummet låter som en bra idé.

Likaså att ta vissa saker per mejl. Många introverta har lättare att uttrycka sig i skrift, och en del med AS/ADD eller andra NPF kan ha lättare att ta till sig skriven information i lugn och ro, särskilt om man redan har det rörigt i hjärnan.

Om han nu har AS alltså, det kan ju inte vi veta bör tilläggas, men det låter sannerligen så.

Alla trevliga är välkomna

Kan vara som så att jag var att jag inte tordes berätta om visa saker, tyckte det var hemskt när det började hända vissa saker med kroppen i pubertetsåldern.
Fortfarande läskigt att ens skriva ordet pubertetsåldern, får känslan att komma tillbaka men skrev det för o utsätta mig för det typ.
Hade inte funkat om jag inte trott på att utsätta mig för olika obehagliga saker.

Spekulerar på om hon kanske inte törs berätta någon sak som kanske egentligen påverkar hennes sätt att vara.