Till att börja med: Jag älskar umgänge. Må ingen tro något annat.

Ursäkta den tidiga timmen, jag kom i säng i tid igår. Snälla ursäkta ett par lektioner också!

Historielektion
Ursprungligen hade vi fast umgänge, nämligen i de grupper vi vandrade genom landskapet i. Eller vandrade och vandrade; vi hade i regel gott om mat ganska länge, på varje plats. Så ett par timmars matsamlande, sen satt vi mest där och umgicks. Och åt, sov, älskade, åldrades, dog. Ingen poäng med det, vad skulle vi med en poäng till?

Samhällslektion
I massamhället har få om någon fast umgänge. Givetvis får somliga då knappast något alls, medan andra har jättestort. Givetvis är inte alla lika nära bekanta som alla andra eller med alla i sitt umgänge. Eller i sina umgängen, många har flera, väl åtskiljda. Här finns en grundläggande poäng med umgänge, nämligen
- Ja Elsa, du räckte upp handen?
- Att inte vara ensam, magistern!
- Rätt, Elsa! Tack för idag, allihop!

Efter lektionstid
För egen del känner jag att ytligt umgänge borde syfta till att i det hitta ett fast umgänge. För vad är poängen med att inte vara ensam, om det bara varar en tid?

En annan fråga (ifrågasätt dem, svara på eller se dem som retoriska): Går det ut på att prata väder eller inte? Är skämt poängen med umgänge; har man nått det teoretiskt maximala utbytet av umgänget när man gillar varandras skämt , är det så?

Eller är en del av poängen med umgänge att lära känna och tycka om varandra så väl att man kan lösa problem ihop när de uppkommer? Även den effekten fanns ju på nomadtiden men om umgänget inte utvecklades evolutionärt (bara) för den sakens skull så är det kanske ingen poäng nu heller. Omman inte väljer att göra problemlösande till en poäng.

...

Det var troligen djupet av min visdom i ämnet. Min tanke bakom tråden är en vision: Jag har ett jobb att gå till (som saknar poäng) och familj och vänner att umgås med när sedan vardagsbestyren är gjorda (och/eller under tiden de blir det). Någon poäng med umgänget finns inte. Så jag lever, sen dör jag, och uträttade inte nödvändigtvis något historiskt för det var inte det som var poängen.

Och om jag trots allt hatar vissa fenomen i samhället och vill bidra till att neutralisera dem, så kanske jag inte bör göra det med mina vänner? Utan... ensam? Eller med folk jag inte umgås med?

Välformulerat

jonsch skrev:För egen del känner jag att ytligt umgänge borde syfta till att i det hitta ett fast umgänge. För vad är poängen med att inte vara ensam, om det bara varar en tid?

Själv kan jag se en poäng i att inte vara ensam även om det bara varar en tid. Kan vara svårt att förutse om man senare kommer att dra åt olika håll, eller av andra skäl inte kommer att förbli vänner för all framtid. När jag ser tillbaka finns det somliga vänner som jag glidit ifrån, men som jag ändå är väldigt glad över att ha lärt känna.

Nu skriver du iofs om ytligt umgänge som ska bli fast. Det jag har skrivit om handlar väl mer om hyfsat nära umgänge, men som inte varat under så lång tid. Det är kanske en annan sak, kom jag på nu...

Vad gäller ytligt umgänge så beror det nog lite på hur pass ensam jag är annars. I början, när jag inte kände någon här i Skåne, gick jag ibland till kyrkan för att få en liten, liten dos umgänge. Det var på ett väldigt ytligt plan, men kändes ändå värt något just för att resten av tiden var totalt ensam. Så jo, jag kan se en poäng även i det, men mer som en nödlösning. Känns klart bättre med djupare kontakter när det finns valmöjligheter.

jonsch skrev:Går det ut på att prata väder eller inte? Är skämt poängen med umgänge; har man nått det teoretiskt maximala utbytet av umgänget när man gillar varandras skämt , är det så?

Nja, inte det maximala teoretiska utbytet precis! Men visst kan det väl vara ett sätt att känna gemenskap - att ha kul och kunna skratta ihop?

jonsch skrev:Eller är en del av poängen med umgänge att lära känna och tycka om varandra så väl att man kan lösa problem ihop när de uppkommer?

Det beror på vilka problem det gäller. Att bry sig om, och tycka om, varandra ser jag som självklart. Att hjälpa varandra kan vara en del av vänskapen, men då måste det finnas en hyfsad jämvikt. Ser vissa risker i det annars. Tex att någon blir använd som "terapeut" eller avstjälpningsplats för andras problem, och det ser jag inte som del i en sund vänskapsrelation. (Det brukar stå i sådana där hurtfriska självhjälpsböcker att man ska omge sig med "närande" vänner, men om man följer det rådet helt blir man ju själv väldigt tärande... )

Om du menar att lösa världsproblem ihop, så har jag inte själv den ambitionen i umgänget med mina vänner. Däremot kan de fungera som inspirationskällor på olika plan.

Vad är frågan, egentligen?

Umgänge finns i flera olika smaker. Dels det påtvingade, med idioterna man jobbar med, Nisse i brö'bon och några till - de är den stora majoriteten och för mig är dom tärande. Sen har vi det frivilliga umgänget med männsikor man tycker om, de är inte tärande men för det mesta är de på sin höjd ett tidsfördriv, det är sällan de ger nåt jag verkligen vill ha. Sen har jag hört talas om ett sinnigt umgänge som är bra, njutbart och helande i sig själv, jag är skeptisk. Kanhända finns fler smaker.

Mycket intressant läsning.

Två slutsatser.

1. Det verkar som om historieundervisningen har utvecklats sedan jag gick i skolan. Till vad vet jag inte.

2. Män i Dalarnas tätorter träffar färre människor än genomsnittssvensken.

jonsch skrev:För egen del känner jag att ytligt umgänge borde syfta till att i det hitta ett fast umgänge. För vad är poängen med att inte vara ensam, om det bara varar en tid?

Poängen är kanske att man lär sig något, att upplevelsen eller erfarenheten är berikande i sig? Ibland kan även ytligt umgänge ge något utan att msn behöver komma vidare på något sätt.

jonsch skrev:Eller är en del av poängen med umgänge att lära känna och tycka om varandra så väl att man kan lösa problem ihop när de uppkommer? Även den effekten fanns ju på nomadtiden men om umgänget inte utvecklades evolutionärt (bara) för den sakens skull så är det kanske ingen poäng nu heller. Om man inte väljer att göra problemlösande till en poäng.

Släpp poängen om du tror att poängen är att leva. Från en existentialistisk synvinkel finns det också en poäng i att förverkliga sin egen och andras potential. Det där med att livet är till för att lösa problem har jag trott på och levt efter i många år. Det är antagligen något fel på det resonemanget eftersom det har gett mig en massa nya problem.

jonsch skrev:Och om jag trots allt hatar vissa fenomen i samhället och vill bidra till att neutralisera dem, så kanske jag inte bör göra det med mina vänner? Utan... ensam? Eller med folk jag inte umgås med?

Ett, två och tre. Det beror också på hur stora de problemen de är som du vill förändra. Vissa av oss mår dåligt av att inte göra något åt den skit vi ser omkring oss. Då är alternativet att inte försöka göra något åt det inte ett alternativ. Om dem som står en närmast inte förstår ens drivkrafter är man rökt. Men man behöver inte dela allt. Om man kan inte göra allt med bara dem som är ens vänner för då isolerar man sig och då blir det för mycket vi mot världen. Samtidigt kan man inte förändra något utan att också bygga någon form av relationer. Och det man kan göra helt ensam må vara begränsat men det finns tillfällen när också det kan göra skillnad.

Trevligt att det är trevlig läsning!

Lakrits, bara för att Elsa räcker upp handen betyder inte det att det är den svenska skolan hon hittat sin lärare, eller den hittat kunskaperna, i.

Bjäbbmonstret skrev:

jonsch skrev:För egen del känner jag att ytligt umgänge borde syfta till att i det hitta ett fast umgänge. För vad är poängen med att inte vara ensam, om det bara varar en tid?

Poängen är kanske att man lär sig något, att upplevelsen eller erfarenheten är berikande i sig? Ibland kan även ytligt umgänge ge något utan att msn behöver komma vidare på något sätt.

Det där kommenterade ju pointblank också.

Jag skrev det nog ur perspektivet hos en som inte är säker på att ha någon vänkrets. Och kanske ur perspektivet hos någon som gjort sig beroende av logik (delvis som substitut till umgänge, förmodligen). Det är nog bara ur det perspektivet som det jag skrev gäller, annars har du nog rätt. Du och nallen och pointblank.

Bjäbbmonstret skrev:

jonsch skrev:Och om jag trots allt hatar vissa fenomen i samhället och vill bidra till att neutralisera dem, så kanske jag inte bör göra det med mina vänner? Utan... ensam? Eller med folk jag inte umgås med?

Ett, två och tre. Det beror också på hur stora de problemen de är som du vill förändra. Vissa av oss mår dåligt av att inte göra något åt den skit vi ser omkring oss. Då är alternativet att inte försöka göra något åt det inte ett alternativ. Om dem som står en närmast inte förstår ens drivkrafter är man rökt. Men man behöver inte dela allt. Om man kan inte göra allt med bara dem som är ens vänner för då isolerar man sig och då blir det för mycket vi mot världen. Samtidigt kan man inte förändra något utan att också bygga någon form av relationer. Och det man kan göra helt ensam må vara begränsat men det finns tillfällen när också det kan göra skillnad.

Tack! Det är påminnelser, men kloka påminnelser!

/ J

Bjäbbmonstret skrev:Släpp poängen om du tror att poängen är att leva. Från en existentialistisk synvinkel finns det också en poäng i att förverkliga sin egen och andras potential. Det där med att livet är till för att lösa problem har jag trott på och levt efter i många år. Det är antagligen något fel på det resonemanget eftersom det har gett mig en massa nya problem.

En reflexion.

Varför anser folk att det måste finnas en mening med livet (livet i sig, alltså)? Jag kan inte begripa det. Jag finns till. Det finns en fullgod biologisk förklaring till det. Jag kan skapa min egen mening, min egen förklaringsmodell för att förklara mina handlingar och mina erfarenheter. Men att det skulle finnas en fördold, högre anledning till att jag föddes, det finns det ingenting som pekar på. Så varför nojar folk över den frågan?

I mina ögon finns det ingen uttalad mening med livet. Det betyder att jag är fri att göra det jag själv vill göra med mitt liv. Ja, antingen det eller att jag inte lider av samma schizoida störning som resten av er.