Hej,

Vi har en son som ska börja utredas om ungefär en månad.
Just nu känns allt väldigt jobbigt. Inte att han ska utredas, det är bara skönt och bra, men vardagen funkar verkligen inte.
Sonen har stora utbrott varje dag (slänger saker, slåss, sparkas, skriker att han hatar oss etc) och vägrar göra vad vi ber honom om, oavsett vad det handlar om. Han är arg hela tiden känns det som.

Nu ska vi få ett intyg från bup som ska skickas till försäkringskassan så att min man kan ta vab på morgnarna och vara med och lämna på dagis för att se om det hjälper.

Jag söker mest stöd från andra med erfarenhet av samma sak, någon som kan ge några uppmuntrande ord som får en att orka när hela dagsransonen av energi är förbrukad redan innan man kommit ut genom dörren på morgonen.

Jag har väldigt begränsat med just ork och energi, men vill önska dig välkommen och säga grattis till att det snart blir utredning. Med diagnos får ni rätt till stöd och hjälp och förhoppningsvis verktyg att hantera verkligheten på ett annat mindre energidränerande och mer konstruktivt sätt.

Orkar du läsa öht så rekommenderar jag Explosiva barn av Ross Greene, och Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder, av Bo Hejlskov (som har ett namn till på boken, men jag kommer inte ihåg vilket, Jörgensen tror jag).

Det är de två mest användbara böcker jag stött på i min jakt på hjälp och jag har läst mängder.

alfapetsmamma skrev:Jag har väldigt begränsat med just ork och energi, men vill önska dig välkommen och säga grattis till att det snart blir utredning. Med diagnos får ni rätt till stöd och hjälp och förhoppningsvis verktyg att hantera verkligheten på ett annat mindre energidränerande och mer konstruktivt sätt.

Orkar du läsa öht så rekommenderar jag Explosiva barn av Ross Greene, och Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder, av Bo Hejlskov (som har ett namn till på boken, men jag kommer inte ihåg vilket, Jörgensen tror jag).

Det är de två mest användbara böcker jag stött på i min jakt på hjälp och jag har läst mängder.

Tack för välkomnandet och boktipsen, de ska jag kolla upp direkt!

Vet att DrPhil pratar om något han kallar "finding that currency" man gör saker barnet gillar men att det innebär att denne får det om denne gör något man ber denne att göra.

Har en nära släkting man liksom måste ta betalt för snällhet av.
Funkar oftast väl, man överväger baserat på hans senaste ageranden och gör eller inte gör eller lånar ut eller vad det nu vara förnågot samtidigt som man berättar hur man funderar.
Lite som hmm, jaaa, hur juste har du själv varit på sistone.

Minns första gången jag provade det hur påkommen han verkade bli.
Han fick inget den gången, inte alltid han får nu heller men ibland får han det han önskar när jag tycker han varit någolunda juste, inte bara mot mig.
Men han vet att min åsikt om honom har betydelse för vad jag gör för honom.
Egentligen skulle jag vilja låna ut o hjälpa till nästan jämt men då blir han taskig.

nano skrev:Vet att DrPhil pratar om något han kallar "finding that currency" man gör saker barnet gillar men att det innebär att denne får det om denne gör något man ber denne att göra.

Har en nära släkting man liksom måste ta betalt för snällhet av.
Funkar oftast väl, man överväger baserat på hans senaste ageranden och gör eller inte gör eller lånar ut eller vad det nu vara förnågot samtidigt som man berättar hur man funderar.
Lite som hmm, jaaa, hur juste har du själv varit på sistone.

Minns första gången jag provade det hur påkommen han verkade bli.
Han fick inget den gången, inte alltid han får nu heller men ibland får han det han önskar när jag tycker han varit någolunda juste, inte bara mot mig.
Men han vet att min åsikt om honom har betydelse för vad jag gör för honom.
Egentligen skulle jag vilja låna ut o hjälpa till nästan jämt men då blir han taskig.

Menar du som något slags belöningssystem?

Snarare ett handelssystem.
Men visst blir det även belöning.
Trist o hålla inne något man egentligen vill ge men jag ser ingen annan lösning.
Kan man hitta något annat så är det ju bra.

Han kanske tycker det är jobbigt att kliva upp tidigt på morgonen och gå på dagis? Kanske barnvakt i hemmet vore bättre?

Eller är grabben morgonpigg?

sugrövmanövern skrev:Han kanske tycker det är jobbigt att kliva upp tidigt på morgonen och gå på dagis? Kanske barnvakt i hemmet vore bättre?

Eller är grabben morgonpigg?

Det varierar kan jag säga. Vissa morgnar är han jättepigg, väcker oss alla innan klockan ringer. Andra dagar får vi släpa honom ur sängen.
Barnvakt i hemmet känns inte som någon möjlig lösning, tyvärr, vi har ingen i närheten som kan ställa upp vid såna tillfällen.

nano: Vi har försökt med det också men han ser aldrig sin egen delaktighet i saker, allt är alltid alla andras fel.

lurksmulan skrev:Vi har försökt med det också men han ser aldrig sin egen delaktighet i saker, allt är alltid alla andras fel.

Vår son tycker oxå att vi gör mängder med fel. Vi kommer in genom fel dörr just när han inte tyckte att någon skulle komma där. Eller svarar vi fel på hans frågor. Vad gäller klä på sig och komma iväg, består våra fel oftast i att vi hjälper honom med just det han inte ville ha hjälp med, och att vi inte hjälper honom med det han vill ha hjälp med. Om vi frågar inför varje litet delmoment funkar det oftast utmärkt: Ska jag lägga fram dina vantar? Vill du ha hjälp med strumporna?

Oftast vill han att vi gör i stort sett allt åt honom (medan han har fokus på helt andra saker) så det svåraste för oss är att få honom att t ex klä på sig själv, så vi kan hjälpa lillebror istället.

När han tycker att vi har gjort fel vill han alltid backa och börja om. Ibland går vi med på det. (Fast jäklar vad tråkigt det är!) Men ibland säger jag att jag inte vill backa, att jag trycker det är tråkigt att backa, att jag vill gå vidare med nästa moment, och så får han välja om jag ska hjälpa honom eller om han vill göra det själv. Då står han och skriker och slåss en liten stund, men då står jag bara tyst och håller fram nästa klädesplagg och har inte ögonkontakt med honom. När han upprepar att jag gjorde fel svarar jag: Okej, förlåt, men nu vill jag gå vidare. Vill du klä på dig jackan själv eller ska jag hjälpa dig?

När vi är stressade och sura tar det emot att säga förlåt, men det är effektivt.

Att inte titta på honom när han maler på om att vi gjort fel verkar oxå vara viktigt. Så länge vi har ögonkontakt tror han att vi fortfarande förhandlar om vem som gjorde fel, och om vi ska backa eller inte. Jag kan gå med på att jag var för snabb med att ställa fram skorna eller liknande, och säga förlåt (då med ögonkontakt), men jag vill ändå inte backa tillbaka, och det markerar jag genom att istället titta på skorna, eller hans fötter.

Jag oroade mig en tid för att hela världen skulle gå under o jag skulle typ bli satt på gatan om jag någonsin hade fel i något.
Tipsar om att diskutera vad som händer när man har fel.
Vad han förväntar sig av ett fel.

Hejsan, om det mestadels är morgonrutinerna som.. felar och gör honom arg/ledsen och att han får utbrått så kanske testa att rumstera om rutinerna helt och hållet? det ni "försöker" köra på fungerar ju inte så testa något nytt kanske något som kan vara knäppt inte vet jag för att få det att funka på morgonen, om dagen börjar dåligt så fortsätter ju gärna dagen i samma "trevliga" anda.

Jag skulle gärna tala om hur ni skall göra men det är svårt när jag inte vet hur era morgonrutiner ser ut är det påklädning som är jobbigt? frukost? hela tanken på att han skall klä på sig och ut genom dörren? svårt som sagt att tipsa på förändringar.

Att han inte ser sina egna "fel" är ganska normalt det finns ju massvis av vuxna som inte kan se sina fel så att tro att en 5 åring skall göra det är nog orimligt.

Skönt för er att få en utredning men det hjälper ju inte er just nu med ork och lösningar på problemen.
om det är lätare att svara på frågor för att ge en bild av hur det ser ut kan jag försöka med frågor

1 äter ni frukost hemma tillsammans? isåfall var och vad? före eller efter påklädning? hur länge har han hunnit vara vaken innan frukost serveras?
om ni inte äter hemma ihop är det möjligt för er att göra det?

2 om kläder är ett problem hur går ni till väga med det? väljer du kläder eller han eller kanske gemensamt? gör ni det på morgonen eller kvällen innan? har han några speciella favoritkläder?

3 är det skillnad på bråken om han vaknar själv eller blir väckt?

4 hur fungerar lämnandet och hämtandet på dagis?

jag är absolut inget proffs på barnuppfostran långt ifrån men jag har själv 2 ungar en 4 åring och en 9åring och nej de är inte alltid perfekta små änglar som gör vad jag ber dem utan protester så jag delar gärna med mig av knep och tips!

Bara lite förslag:
Dela upp morgonen i flera delar.

Stiga upp:
Vad gör han när han stigit upp? (om vår son gick till tv:n kunde vi räkna med stora utbrott när vi bad honom sätta igång med påklädning, frukost etc)
Vad förväntas av honom?
Vad förväntas av er?

Påklädning:
Ska detta ske genast efter uppstigningen?
Kläderna framlagda i förväg?
Behöver han hjälp med att veta hur han ska klä på sig? Vad kommer först? (detta hade min son svårt med)

Frukost:
Vill han sitta på en speciell plats vid matbordet?
Vill han ha lugn och ro?
Vill han äta något speciellt?
Vill han själv fixa sin frukost eller ska ni hjälpa honom med det?
Ska ni ha gjort frukosten innan han kommer till bordet?

Badrumsbestyren:
Rutiner i badrummet?

Gå hemifrån:
Direkt efter badrumsrutinerna?
Behöver han hjälp där?


Vi har haft stora problem med morgnarna här också. I några år kom jag sent till mitt jobb eller min utbildning. Allt var bara kaos och bråk, ilska och gråt, frustration.

Idag vet vi med facit i hand att sonen är väldigt rutinbunden. Detta insåg vi inte förräns han var 9 år gammal och utredd.
Nu vet vi på ett ungefär vari svårigheterna ligger och varför utbrotten kommit. Idag är utbrotten mycket färre och morgnarna går mycket bättre än förut. Han kommer nästan aldrig för sent till skolan numera och det är inte lika ofta vi är frustrerade eller stressade på morgnarna. Det händer, men ingen är ofelbar.

Hälsn. Åsa

Tack för erat engagemang!

Vi jobbade igenom morgnarna på bup under hösten och ändrade vissa detaljer och en period funkade det jättebra. Nu har det slutat funka jättebra kan man säga.
Morgonen funkar så att vi går upp, och måste vi väcka honom börjar problemen redan där. Om min man hinner börjar han busa med honom redan i sängen så att han kommer upp och skrattar istället för att skrika. Annars får jag försöka få upp honom och då får jag tjata hur mycket som helst. Sen går han och lillasyster och sätter sig vid tv´n för att vakna lite. Efter det är det påklädning, och det är ett kritiskt moment. Om min man är kvar hemma hjälper han honom med kläderna, men ofta blir det bråk ändå. Är jag själv blir det garanterat bråk eftersom han inte vill klä på sig först, men det vill lillasyster inte heller (hon lär sig av honom) så då blir någon arg.

Frukosten går ofta bra, de äter macka och mjölk varje morgon och får bestämma pålägg själva. Så länge jag är med och styr samtalen går det bra annars blir det lätt bråk.
Efter frukost är det tandborstning och det funkar väl hälften av gångerna. Ibland går han helt enkelt till dagis med oborstade tänder beroende på om det är bråk 1 eller 25 den morgonen.

När tänderna är borstade vill han gärna leka med lillasyster, men hon är ofta för trött och vill titta på tv och då blir han ofta besviken och arg och försöker starta bråk istället.
Jag brukar försöka engagera honom i mina rutiner för att få honom att tänka på annat.
Sen kommer mormor och skjutsar oss till dagis (jag har opererat hälsenan) och då ska ytterkläderna på och det är också kritiskt. Det vill han aldrig.

Vår största problem var faktiskt tv:n.

När vi omstrukturerade morgnarna och försökte hitta detaljerna som gjorde min son upprörd, så var det bara att försöka drilla honom förbi tv:n. Sen drilla honom igenom frukosten (han har bestämda rutiner/kombinationer i maten och dem såg vi inte först) och sedan drilla in honom i badrummet.. Han klarar av det bättre och blir inte lika upprörd och frustrerad när det är alltmindre "störande intryck"...

Nu går allt per automatik och vi har bildscheman (trots att min son är normalbegåvad och mycket språklig) så tycker han själv att bildschemat är lätt överskådligt. Dock måste vi plocka ner den när vi får besök

Hej igen, era morgnar ser ju ganska vettiga ut, men jag tänker att eftersom det inte verkar fungera som ni vill så kanske ni får tänka om lite, vi HAR inga jättefasta rutiner på morgonen faktist jag går lite på humör..

Jag kan berätta om hur vi gör så kanske du kan testa dig fram lite?

Mina barn går i 99% av fallen upp långt före mig om jag går upp kl 7 går de upp vid 6 som oftast så de är pigga och glada när jag kommer upp.
Detta morgonpigga humör beror nog till största delen av att jag ser till att de kommer i säng i vettig tid vardagar som helg, lillen lägger sig ALLTID före 19 otast börjar vi med gonattsaga kl 18-18:15 så han sover för det mesta innan 19, stora grabben lägger sig senast 20 på vardagar och 21 på helger, vill han läsa får han lägga sig 19:30.

Ibland när stora grabben vaknar först kryper han ner och ligger och myser och småpratar lite med lillebror, de delar rum och stora grabben sover i loftsäng ovanför lillebror.
Sedan går de upp och antingen kollar tv eller spelar dataspel (jag har en dator som lillen tar och stora har en egen) när jag kliver upp fixar jag frukost till dem frukosten kan ibland ätas vid tv om de ser något program och jag tror det är enklare att få i frukosten än att bråka om att de ska sitta i köket.
Efter frukost är det påklädning som gäller här kan det knasa ihop sig lite med lillen för han är ibland väldigt bestämd över vad han skall ha på sig MEN jag skall plocka fram det han vill ha utan att veta vad det är typ.. så det kan gå 15 vändor med kläder innan det duger, ibland väljer han själv och ibland funkar mina förslag från början (jag har starkt funderat på att börja välja på kvällen)
Oftast hjälper jag lillen med kläderna för att han kan själv betyder inte att han kan inom närmsta halvtimmen (ofta utförs påklädning vid tvn då kan jag mer eller mindre bara dra på honom allt utan att han sliter blicken från tvn)

Eftersom du har problem med vem som skall klä på sig först så har jag tips, testa med att tävla lite vem hinner på med strumpan först? eller så kör ni varannan plagg. Du kan också tala om för honom att han som är stor kan hjälpa syrran med kläderna om hon behöver hjälp!? lite trix får man ha för sig

tandborstning (jag vet att man SKA borsta morgon och kväll men vi brukar glömma morgonen för att det är så mycket annat i mitt huvud) tandborstning på kvällen på min lilla gör jag där han råkar befinna sig just då oftast vid datorn/tvn eller lekandes med något, det funkar smidigare än att avbryta hela världen för att göra sig klar för nattning direkt.

vi har inga problem med att komma hemifrån lillen kan stimma runt lite innan vi får på ytterkläderna men oftast går det jättebra jag klär på MIG sist av allt så är båda barnen DUKTIGA och hann före mamma + att de då får vänta på mig lite och att lära sig vänta på andra kan vara bra.

Mina barn har lagom stor åldersskillnad tror jag för attd et inte skall bli massa bråkande, men jag tycker att det är viktigt att de lär sig hjälpa varandra, lillen kan saker storebror inte kan så ibland hjälper han honom och jag brukar ofta be dem hjälpa varandra med saker eller mig med saker små saker som att hämta något eller så bara för att de skall se att det är så man gör och jag är alltid noga med att Tacka och säga det var snällt att du hjälpte mig/brorsan. Tror detta gör att de inte ser varandra som konkurrenter utan mer som att de kan komplitera varandra och hjälpas åt.

hojta om du vill ha fler tips och trix jag har testat det mesta och jag SKITER i om man inte "ska" göra si eller så så länge det funkar i vår familj!

Helt rätt att man ska leta lösningar inom sin egen familj - alla är olika och finner olika lösningar.

När jag var helt ny frågade jag kuratorn på BUP: Hur ska vi göra?

Hon svarade: Vi kan ge tips, men det är bara ni som kan hitta lösningarna hemma. Alla är så olika.

Hoppas det löser sig för er. Ayhanza - du har alltid så kloka saker att delge oss!

Tack för era svar!

Jag tror att jag har en ny rutin som jag ska införa från imorgon.
Problemet som det förhoppningsvis ska råda bot på är att sonen gärna vill leka med lillasyster efter frukost och tandborstning. Om han vet att de ska leka går det ofta jättebra att borsta tänderna också. Men hon är en liten retsticka på väg in i trotsåldern (2,5 år) så hon kan säga nej till hans frågor om lek bara för att jäklas. Istället ska hon titta på tv och han bönar och ber om att de ska leka. Och då blir han arg och antingen ger sig på henne eller inredningen.
Så min tanke är att tv´n är på fram till frukost och sen stänger jag av. För jag vet ju att hon gärna vill leka med honom egentligen.
Jag hoppas det funkar.

I morse hade han världens bryt för att han inte fick med sig en gose-pingvin till dagis. Saken är den att de inte får ta med sig leksaker heller så när jag såg att han glömde den lät jag det vara. Men han kom på det väldigt fort och sen drog han igång världens liv. Han skrek hela vägen till dagis, sen vägrade han gå ur bilen så jag fick dra ut honom (han höll sig fast krampaktigt i passagerarsätet) och bära in honom innanför grindarna. Sen fick vi locka och prata med honom fram till dörren på dagis, men där tvärvände han och sprang ut till grindarna igen. Så jag fick gå och hämta honom och lugnt försöka prata om att pingvingen inte hade tid att följa med idag för den skulle lära hans fiskar kullerbyttor i vattnet etc. Sen gick han äntligen in men han grät och skrek och ville ha sin pingvin. Ett plagg i taget kom av iaf och han lugnade sig vartefter. Sen ville han inte gå till sin avdelning utan leka med lillasyster och det var inga problem för personalen på hans avdelning (som givetvis hade hört allt, det hade alla i kommunen tror jag...).
Så var den dagens energi förbrukad...

Det lustiga är att vi har tre barn, varav två bott hemma under hela sin barndom, och ett varit placerat hos neurotypiska föräldrar under snart sex år. Vi har aldrig haft de problem som beskrivs här med de barn som bott hemma, däremot så känner jag allt för väl igen dem hos sonen som bor hos neurotypiska fosterföräldrar. Han blir vansinnig om allt inte går hans väg, och om han inte får hjälp med "rätt saker", och får göra det själv som han vill göra själv. Oftast så vill han dessutom börja om när något blivit fel. Men inga av våra hemmavarande barn (nu 15 och 16) har någonsin varit sådana.

Därmed tror jag det handlar om bemötande, inte strukturering. Vi har alltid levt ostrukturerat, och trivs alldeles utmärkt med det.

Lyssna på honom. Är någon av er själva aspig, gå efter vad ni själva känner eller tror på. Gå inte på det som BUP lär ut (det fungerar allt som oftast inte).

Tror BUP och andra kan ge både korkade och vettiga råd.

Det stora problemet är att vi inte riktigt vet vad som funkar och inte eftersom han ändrar sig från dag till dag.
Det är inte lätt att hänga med i svängarna och vissa saker måste hinnas med på morgonen även fast vi har väldigt gott om tid på oss.

Ayhanza: Jag provade det där med att jag skulle ta på de varsitt plagg åt gången, och det gick bra även fast det inte alls blev som jag tänkt mig. Sonen var helt med på noterna och dottern hade ingen lust alls. Så det blev istället så att jag och sonen suckade åt trötta lillasyster och det gick jättelätt att få på honom. Vi klär fortfarande på honom, det är ett bråk vi väljer bort för det slog aldrig fel.

Sonen kan få blixtrande huvudvärk ibland, är det någon som känner igen det?

Lillebror kunde få det, tror det var när någon varit orättvis.

lurksmulan skrev:Sonen kan få blixtrande huvudvärk ibland, är det någon som känner igen det?

Migrän? Epilepsi?

nano skrev:Lillebror kunde få det , tror det var när någon varit orättvis.

"Orättvist" är hans favoritord, han tycker allting är orättvist hela tiden. Jag försöker tänka om det finns något samband, men förra gången han fick det var han glad och hade precis kommit hem från gympan och höll på och klä av sig.

Vi har två hemska veckor nu. Verkligen skitjobbiga, rent ut sagt. Det är bråk från morgon till kväll, han backar inte för någon konflikt utan söker istället konflikter och även om vi ger honom en väg ut vill han hellre bråka. Han har fått mig att gråta två gånger redan idag och då är klockan 8 på morgonen.
Jag måste ringa bup, det här funkar inte, hela familjen går på knäna.

Imorse var vi på möte hos bup och det gav inte jättemycket måste jag erkänna. Hon ska boka in ett möte med det mobila teamet så att vi får höra vad de har att erbjuda. Problemet är att man inte kan göra utredningen samtidigt som man får den hjälpen och då måste vi skjuta på utredningen och det vill vi inte.

Jag fick läsa den pedagogiska kartläggning som dagis gjort av honom som ett förberedande steg inför utredningen och när man läser den inser man ju att han är annorlunda. Inte för att vi inte visste det, men det blir så uppenbart när det är en hel A4 med beskrivningar av de saker som sticker ut.
Bl.a stod det att han leker lättare med tjejer eftersom han får ett stort hävdelsebehov runt killar, att han går för nära andra barn när han pratar med de, att han gärna lägger sig fysiskt på andra barn istället för att prata, att han inte fixar att gå på led, att han inte har några problem med grovmotoriken med däremot lite problem med finmotoriken (bl.a har han svårt att klippa med sax men det kan lika bra bero på hans synfel) osv.