Jag har insett att jag ofta förstorar upp småsaker och gör saker som egentligen är bagateller till enorma berg. Framförallt när det kommer till sociala situationer. Jag överanalyserar både mig själv och andra hela tiden.
Nu inser jag att detta troligtvis är en stor bidragande faktor till varför jag ständigt blir socialt utmattad. På senare har jag försökt att börja avdramatisera saker och har funnit att det faktiskt gör vardagen mycket lättare. Det är ju givetvis inte så lätt att bara göra det sådär, men med tiden så tror jag definitivt att man kan bli bättre på det.

Jag gör också det till & från. Förstorar upp småsaker. Så även jag har börjat jobbat med att avdramatisera olika situationer. Och faktiskt att det hjälper. Jag blir inte lika självkritisk och dömer inte mig själv lika hårt om jag medvetet försöker avdramatisera särskilt sådant som sociala situationer. Bara att jobba på och kul att någon tog upp detta. Helt klart är att det blir svårare att avdramatisera ju mer stressigt det blir. Men då får man börja i god tid. Om man har haft turen att få veta saker & ting i god tid.

temporary21 skrev:På senare har jag försökt att börja avdramatisera saker och har funnit att det faktiskt gör vardagen mycket lättare.

Det har jag intalat mig själv i flera år nu men lyckas aldrig, tyvärr. Det är som allra värst på jobbet och jag mår ofta riktigt dåligt pga att jag överanalyserar och inte klarar av kritik eller sånt jag tror folk tycker om mig.

Men då får man börja i god tid. Om man har haft turen att få veta saker & ting i god tid.

Ja, fast just det är också en sån sak som ofta blir väldigt dramatisk tycker jag; att något inträffar som man inte är beredd på. Att liksom kunna avdramatisera det oförutsägbara tror jag är en väldigt stor vinst. Jag har alltid t.ex. känt att jag måste ha lång tid på mig att förbereda mig innan jag är social med bekanta. Ungefär som att man förbereder sig inför någon form av föreställning. På senaste har jag dock istället slutat försöka så intensivt att ständigt vara på samma nivå som de andra jag umgås med. Visst kanske man ibland upplevs som en aning passiv eller kanske udda. Men det är ju faktiskt inte speciellt dramatiskt om man tänker efter

Anna med fyra skrev:Det har jag intalat mig själv i flera år nu men lyckas aldrig, tyvärr. Det är som allra värst på jobbet och jag mår ofta riktigt dåligt pga att jag överanalyserar och inte klarar av kritik eller sånt jag tror folk tycker om mig.

Jag tror tricket är att tänka mer själviskt. Jag brukar liksom tänka som så att de som kritiserar mig har egentligen inget värde för mig personligen. Och varför ska jag då bry mig om deras åsikter?

Jag har levt med två personer som är mer eller mindre experter på att överdramatisera småsaker, på två olika vis. Det går mig så inåt helvete på nerverna att jag själv oftast gör precis tvärt om. Jag reagerar inte ens på större saker. Har en känsla av att det är mer behagligt för omgivningen, likaså för mig själv.

temporary21 skrev:

Anna med fyra skrev:Det har jag intalat mig själv i flera år nu men lyckas aldrig, tyvärr. Det är som allra värst på jobbet och jag mår ofta riktigt dåligt pga att jag överanalyserar och inte klarar av kritik eller sånt jag tror folk tycker om mig.

Jag tror tricket är att tänka mer själviskt. Jag brukar liksom tänka som så att de som kritiserar mig har egentligen inget värde för mig personligen. Och varför ska jag då bry mig om deras åsikter?

Så skönt det hade varit att kunna tänka så, problemet är att jag först måste bättra på mitt usla självförtroende och självkänsla innan jag kan tänka så. I och med att jag upplever att jag kan så mycket mindre än andra och upplever att jag aldrig kommer på något bra av värde så sitter jag jämt på spänn och väntar på kritik.