Vår 10-åriga dotter vägrar gå till skolan, förrförra veckan var hon hemma då hon mådde fruktansvärt dåligt och hade skrikit och gråtit om vart annat hela helgen. Hon håller på att utvecklas, kan tilläggas, men hon är väldigt omogen för sin ålder. Så förra veckan var jag med henne i skolan hela veckan, hon satt i ett rum bredvid klassrummet och gjorde lite vad hon ville. Fröken var kanske inne hos henne någon gång per dag, antar att hon inte tycker hon behöver bry sig så länge jag är där.

I torsdags kom psykologen från BUP och talade om för lärarna och rektorn att vår dotter har autism/aspergers och vad detta innebär. Tyvärr finns ingen kunskap över huvudtaget om detta på skolan. Efteråt kom läraren och stack en hemläxa i handen på mig, trots att psykologen sagt att det inte var tal om läxor...suck.

I går fredags vägrade hon gå till skolan igen och det slutade med att hon slängde stolar i köket och vrålade. Så vad ska vi göra?? Hon känner sig uppenbarligen inte trygg i skolan och där ska hon gå hela denna terminen sen ska de tyvärr byta skola till hösten, en mycket större än den hon går på nu. Jag vill ha in henne på en skola anpassad för aspergers o dyl som ligger här i närheten men den är bara från klass 4.
Vad ska vi göra?? Ska man kämpa och muta henne genom hela denna terminen? Känner själv att jag inte kommer orka hur länge som helst, hon är tuff! Har ni några tips??

Jisses, vad jobbigt din tjej har det Så ska hon inte ha det! Skolan är skyldig att ordna en bättre situation för henne. Har de inte kunskap om autism då finns det säkert specialpedagoger inom kommunen som kan hjälpa till med hur de kan anpassa skolan för din flicka.
Här i trakterna vet jag också att det finns skolor som har tagit kontakt med Specialpedagogiska skolmyndigheten (spsm). Det är en resurs som är för skolan. Deras rådgivning till skolan är gratis vad jag vet. Kanske kan din dotters skola ta en kontakt med dem?
http://www.spsm.se/Rad-och-stod/

Hennes utbrott och vägran står för något. Vet ni vad det är som gör att hon är otrygg i skolan? Är det orimliga krav? Blir hon mobbad? Problem med läraren? Jobbig intrycksrik miljö?
Finns det andra anledningar (utanför skolan), t.ex. känsla av att vara annorlunda, som gör att hon är ledsen?
Av det du beskriver tänker jag att steg 1 är att skapa en trygg situation för henne. Läxorna kan man ta tag i när hon mår bättre.
Det viktigaste är att din flicka ska må bra!

Personligen tycker jag inte man ska försöka med mutor, för det kan bli så att hon går med på saker även om hon mår dåligt, för att sedan må ännu sämre för de påfrestningar hon utsatts för. Det viktigaste är att man anpassar för henne den här perioden så att hon successivt kan känna att hon litar på de vuxna i skolan igen.
Kanske BUP tillsammans med er och skolan kan göra en plan för hur man ska gå till väga? Tjejen får självklart vara delaktig också och säga vad hon tycker hon behöver. Ösa henne med massor med beröm och ge belöning för varje litet steg hon klarar.

Lycka till! och ta hand om varandra ni och din tjej!

Vad jag förstått på vår dotter så orkar hon inte med i undervisningstempot och har det jobbigt med alla intryck i klassen. Hon har nog också börjat bli medveten om sig själv och att hon på vissa sätt är annorlunda mot de andra eleverna. Jag tror också att hon känner sig utanför i klassen, en av hennes bästa kompisar, som också har diagnos, flyttade till en anpassad skola förra terminen, en annan av hennes kompisar har hon börjat glida ifrån. Och så håller hon på att få bröst mitt i allt elände, alldeles för tidigt
Enligt psykologen har hon också väldigt svårt med "theory of mind" vilket förstås inte gör saken bättre...Så det är mycket på en gång.
Kanske att jag får kontakta psykologen på BUP eller skolpsykologen igen om råd, det går inte att fortsätta så här. Det jag är rädd för är att vår dotter blivit så negativt inställd till denna skolan att det blir svårt att få henne tillbaka vad vi än gör...
Och jag håller med om att mutor inte är bra. För det första mår hon sämre av att vistas i skolan och för det andra motar man in sig själv i ett hörn.

Anna med fyra skrev:Vad jag förstått på vår dotter så orkar hon inte med i undervisningstempot och har det jobbigt med alla intryck i klassen. Hon har nog också börjat bli medveten om sig själv och att hon på vissa sätt är annorlunda mot de andra eleverna. Jag tror också att hon känner sig utanför i klassen, en av hennes bästa kompisar, som också har diagnos, flyttade till en anpassad skola förra terminen, en annan av hennes kompisar har hon börjat glida ifrån. Och så håller hon på att få bröst mitt i allt elände, alldeles för tidigt
Enligt psykologen har hon också väldigt svårt med "theory of mind" vilket förstås inte gör saken bättre...Så det är mycket på en gång.
Kanske att jag får kontakta psykologen på BUP eller skolpsykologen igen om råd, det går inte att fortsätta så här. Det jag är rädd för är att vår dotter blivit så negativt inställd till denna skolan att det blir svårt att få henne tillbaka vad vi än gör...
Och jag håller med om att mutor inte är bra. För det första mår hon sämre av att vistas i skolan och för det andra motar man in sig själv i ett hörn.

Det var mycket för din flicka samtidigt...
Det låter som en mycket bra idé att återigen be om råd från BUP-psykologen eller skolpsykologen. Det är ibland inte lätt att diskutera med skolan, framför allt om de saknar kunskap om funktionshinder som de i dotterns skolan verkar sakna. Då är det lätt hänt att de inte inser hela allvaret i problemet och därför inte kommer med effektiva lösningar.
Kan du ha ett möte med BUP och skolan tillsammans? Då kan BUP stödja dig och hjälpa till så skolan ordnar någon slags speciallösning för din flicka. Med speciallösning menar jag saker som anpassad studiegång tillfälligt, assistent, möjlighet att gå ifrån, undantag där hon ändå får går i specialskolan även om hon inte går i 4:an, skola i annan kommun, osv...
Det finns säkert något mer produktivt skolan kan göra än att försöka få flickan tillbaka i en struktur som hon mår dåligt av!

Den där anpassade skolan som din flickas kompis går, är det något för din tjej också?

Varför MÅSTE hon gå i skolan?

Blir nånting BÄTTRE av att tvinga iväg henne?

Savanten Svante skrev:Varför MÅSTE hon gå i skolan?

Blir nånting BÄTTRE av att tvinga iväg henne?

För att det finns ngt som heter skolplikt, antar jag.
Jag håller annars med dig, att inget blir bättre av att tvinga iväg henne.
Det är skolans skyldighet att skapa en skola där barnet trivs i.
Ingen ska tvingas till en skola man mår dåligt av.

Vissa kommuner har sin egen oberoende Barnombudsman (t.ex. Uppsala) eller Elevombudsman för den här typen av frågor. De hjälper en med att sätta press på skolan och/eller kommunen, samt kan hjälpa till med att peka ut vilka andra som kan hjälpa till.

En annan möjlig väg, i alla fall för tips och råd, är att kontakta landstingets habiliteringsenhet (Stockholm, Uppsala), d.v.s. de som har till uppgift att tillhandahålla expertis inom området funktionsnedsättningar. De kan också peka på lagstöd och möjliga hjälpinsatser och hjälpmedel för att göra skolgången lite mindre smärtsam.

Intresseorganisationer brukar kunna bidra med kunniga och jobbiga talespersoner, som sätter press på de berörda myndigheterna. Organiserade Aspergare, Autism- och Aspergerförbundet (f.d. Riksföreningen Autism) och Riksförbundet Attention är tre sådana. DHR är ett annat.

Jag lät min kloka fästmö läsa detta och kommentera

Det är svårt.
Min son nu 19 hade samma problematik en lärare som struntade fullkomligt i handikappet antingen inget att göra alls eller så fick han han göra sådant som var för lätt eller så buntades han i hop med de som hade ett svårare inlärningshandikapp.

Du måste ställa krav på skolan.

Tala med BUP och rektorn om din dotters agression och ledsamhet över att gå till skolan. Du kan inte längre kan hitta något som motiverar henne till att vilja gå till skolan.

Att hon mår mycket dåligt efter att hon varit i skolan samt givetvis att du upplever det som om läraren inte lyssnAR PÅ Bup eller dig och inte ser din dotter och hennes problem.

Att tro att dom kan lägga över ansvaret på dig, det gör mig förbannad!

Kan inte läraren ge din dotter det hon behöver så ska hon begära att få en assistent som hjälper henne och framför allt hjälper din dotter!

Din dotter behöver ju struktur och en planerad dag samt utmaningar som är anpassade efter hennes förmåga och sätt att lära sig!

Att sitta i skolan och göra ingenting eller vad man vill sabbar all form av möjlighet att lära sig och blir bara en förvaring på grund av skolplikt.

Jag skulle önska att hon fick en assistent som arbetade med henne i hennes takt och med bestämt schema för var dag.

Korta pass på ca 30 minuter eller hur långa hon nu klarar av du vet ju hur länge hon kan koncentrera sig på en sak.

Det händer troligen en massa för henne konstiga saker i hennes kropp och i hennes huvud. Hon är ett barn i mycket men hennes kropp förbereder sig redan för att bli kvinna.

I hennes huvud är hon barn och inte vill bli vuxen men kroppen förändras och känslan av den detta kan vara skrämande och göra henne extra känslig och rädd för annat i omgivningen.

Min son sa att han hade en Lego hjärna och det kom nya bitar som i bland var svåra att bygga i hop med det han redan byggt.

Tycker det är synd att du inte ville ha erbjuden hjälp men du är alltid välkommen om du ändrar dig. Vi har många möjligheter att ge er konkret hjälp av olika slag.

Är man sjuk behöver man inte gå till skolan. Då kan man entledigas. Detta önskar jag att jag och mina föräldrar hade vetat om när jag var barn.

TheBoxSaysNo skrev:

Savanten Svante skrev:Varför MÅSTE hon gå i skolan?

Blir nånting BÄTTRE av att tvinga iväg henne?

För att det finns ngt som heter skolplikt, antar jag.
Jag håller annars med dig, att inget blir bättre av att tvinga iväg henne.
Det är skolans skyldighet att skapa en skola där barnet trivs i.
Ingen ska tvingas till en skola man mår dåligt av.

Helst ska flickan förstås inte missa någon skolgång alls men alla stöttevarianter som kunnigare folk skrivit om skulle ju kunna visa sig ta tid att få igång. Eller så fungerar de kanske för dåligt. I så fall undrar jag:
Vad händer egentligen om ett barn i grundskolan stannar hemma en knapp termin? Rektorn torde ringa och göra påstötningar men sen då? Blir föräldrarna bötesbelagda?

Repressalierna torde nog dröja i vilket fall. Tjejen torde väl gå med på att gå en dag i skolan nu och då, teminen igenom, ifall det är vad som krävs för att ni föräldrar ska slippa böter? Så samhällbevandrad brukar man vara när man är 10, har jag fått för mig, att man förstår en sån situation.

Och nästa termin är kanske Aspergerklass en god idé men jg hoppas att stötdjeinstserna räcker, att flickan kan få en del utbyte av denhär terminen utan att vara nära att krossas på kuppen.

Sätt hennes välbefinnande i första rummet, för tusan!!!

Hon ska helst orka med omkring 10 skolår till, med glatt humör.

/ J

Jo vi vill absolut sätta vår dotters välbefinnande i första rummet, vi kämpar för att hon ska ha det bra. Men det känns som om vi inte kommer någonstans, BUP var och pratade för skolan om vår dotter men de verkar inte ha fattat/lyssnat. Nu verkar rektorn vara inne på att vår dotter ska sitta i grupprummet och den ordinarie läraren ska ha hand om henne samtidigt som hon har hand om klassen...Blir det så kommer vår dotter aldrig vilja gå till skolan och hur långt ska man gå för att få henne till skolan? Vi kan ju inte ha bråk och skrik hemma varenda eviga morgon, både vår dotter och de andra barnen mår ju inte alls bra av det. Så vad gör man?

jonsch skrev:Helst ska flickan förstås inte missa någon skolgång alls men alla stöttevarianter som kunnigare folk skrivit om skulle ju kunna visa sig ta tid att få igång. Eller så fungerar de kanske för dåligt. I så fall undrar jag:
Vad händer egentligen om ett barn i grundskolan stannar hemma en knapp termin? Rektorn torde ringa och göra påstötningar men sen då? Blir föräldrarna bötesbelagda?

Föräldrarna blir anmälda till socialtjänsten om barnet inte går i skolan. Socialtjänsten drar igång en hel utredning om varför barnet inte går i skolan. Få fel tant och du kan ju direkt fylla i resten själv.

Men kan inte ett barn få bli sjukskrivet? Flickan lider ju av stress.

Jag har varit precis där du är nu, även om min dotters "vägran" och reaktion skilde sig en hel del från din dotters.

För två år sedan tog det tvärstopp. Strax före jul slutade hon gå till skolan. Hon återvände inte förrän för ett par månader sedan, och då för att det precis startade en liten grupp för barn med NPF här, något som inte fanns förut. Hade den inte startats upp så precis hade hon fortfarande inte satt sin fot i skolan.

Så vad gjorde vi? Tja, först slogs jag med BUP för att de skulle förstå hur dottern mådde, sedan slogs jag med skolan som ansåg att inget barn kunde bli deprimerat vid 10 års ålder. Skolan socialanmälde mig för att dottern inte gick dit. Jag hade tur, fick en mycket bra socialsekreterare som lyssnade till vad jag sa. Sa åt henne att kontakta BUP om hon betvivlade mitt ord (BUP hade vid det laget insett allvaret), men det behövdes aldrig.

Hela vårterminen när hon var sjuk så skickades det hem läxor till henne som vi gjorde efter bästa förmåga hemma. Hon träffade dock ingen lärare under den här tiden - det gick bara inte att släppa in någon hemma så.
När den terminen var över så kom det (tack och lov) en ny rektor och efter att ha skickat anmälan till alla möjliga ställen (han tog oss inte alls på allvar först) så vände han och insåg hur det var. Flickan fick då hemundervisning och det har hon haft fram till för några månader sedan då hon äntligen mådde bra nog för att komma ut lite igen.

Så... vad ska ni göra? Fråga skolan om möjlighet till hemundervisning med stöd av lärare, tänker då främst en specialiserad lärare eller en iaf en annan lärare än klassläraren, kanske? Slåss för att få henne i gruppen för barn med AS - trots åldersfrågan?

Det enda råd jag har är att prova er fram med dottern som utgångspunkt. Se hur hon svarar på olika alternativ och håll fast vid det som tycks fungera, åtminstone till hon börjar må bättre. Och när du hittat något som fungerar, slåss med näbbar och klor för henne. För slåss kommer ni att få göra många gånger om.

Därför är det viktigt att ni också har möjlighet att ta en paus från det hela ibland. Gå ut och roa dig, vad som helst. Ett andningshål. Annars kommer ni inte att orka.

Utöver det kan jag inte göra mycket mer än önska er lycka till och säga att jag vet så väl vad ni går igenom.

sugrövmanövern skrev:Men kan inte ett barn få bli sjukskrivet? Flickan lider ju av stress.

Läkarna här var strängt emot att sjukskriva - just för att de ansåg det vara så oerhört lätt att barn fastnar i sjukskrivning och inte får någon hjälp alls istället. Men visst, möjligheten finns.

tahlia skrev:

sugrövmanövern skrev:Men kan inte ett barn få bli sjukskrivet? Flickan lider ju av stress.

Läkarna här var strängt emot att sjukskriva - just för att de ansåg det vara så oerhört lätt att barn fastnar i sjukskrivning och inte får någon hjälp alls istället. Men visst, möjligheten finns.

Okej. Önskar att fler nyttjade möjligheten att sjukskriva sönderstressade barn. Då kanske de slipper bli helt förstörda av skolstressen. Hellre utbildningslös än livlös.

Går o lära sig på andra sätt också.

Tack och lov, tahlia, att du för alla eventualiteters skull (nån kan ju ta mina dumma förslag till sig) sågade mig där. Jag ska vara mer försiktig nästa gång.

Det vore ju verkligen bra om dina erfarenheter, tahlia, och din dotters, kan hjälpa den här tjejen att snabbt få en lösning. Varje gång negativa erfarenheter hjälper nån att undvika litet egna såna så kan man liksom flytta över en summa i balansräkningen mellan gott och ont här i livet.

Förtjänar inte att använda min automatsignatur i denna tråd.

/ J

Idag var vi med dottern på BUP för AIDOS testet. Det var inte lätt att få dit henne och hon fick ett utbrott hemma och även ett i väntrummet (och gav sin pappa en fläskläpp). När väl psykologen kom lugnade hon ner sig och gick med utan krångel. Efteråt pratade jag med psykologen och hon sa att dottern förmodligen får diagnos om några veckor och att det särskilt efter idag inte fanns någon direkt tvekan om vad det rörde sig om.
Vi träffade även en läkare som pratade lite med dottern och dottern svarade lite goddag-yx-skaft som hon brukar och läkaren tog anteckningar. Efteråt pratade jag ensam med läkaren och psykologen. Vi tog bla upp skolsituationen och läkaren tyckte att två dagar i veckan en stund per gång kunde räcka nu till att börja med, mycket pga att dottern har en sådan ångest varje gång hon ska till skolan. Det känns lite lättare att handskas med två dagar i veckan så nu ska vi kontakta rektorn i morgon. Så får vi se hur det går...

Jag kan ju inte uttala mig om hur positivt det låter men jag hoppas att det räcker!!!

/ J

jonsch skrev:Jag kan ju inte uttala mig om hur positivt det låter men jag hoppas att det räcker!!!

/ J

Tveksamt om det räcker, ärlig talat, men det är ett steg i rätt riktning för att vi ska klara oss igenom den här terminen...Bara det att någon förstår våra svårigheter att få vår dotter till skolan känns skönt. Nu ska vi kämpa för att vår dotter ska må så bra som möjligt och att hon ska få komma in på en anpassad skola. Vi har många järn i elden och kämpar på så gott vi kan. Ibland känns det bra och ibland kör man huvudet i väggen .