Hade stora problem med det där i tonåren, men det gick till största delen över (är 28 idag). Jag hade extremt svårt med hur jag skulle presentera mig och mitt ärende, särskilt för folk som jag bara kände lite grann. Det var faktiskt lättare att ringa till totala främlingar.

walkyrian skrev:Jo jag har ju haft perioder då jag inte svarat i telfon alls men det var inte så populärt... Numera förutsätter ju folk att man har mobiltelefon. Jag får typ höra att svarar jag inte i telefonen när vissa ringer så får jag höra att jag är en dålig människa. Men om jag svarar i telefon när vissa andra ringer så är det dåligt. Just nu vill jag t ex inte prata med mina föräldrar i telefon. De är som hungriga telefonförsäljare som vill lura i mig en massa saker. Jag svarade inte i telefon häromdagen för att det var så många som ringde för att tjata. Givetvis var det precis den dagen som de ringde om filmjobbet jag skulle få i en reklamfilm å de vill ju veta precis på dagen att man kan åta sig uppdraget ... men det går väl fler tåg!

Det är sådant som nummerpresentatören är bra för Har bara mobil, ingen fast telefon, och svarar i stort sett bara i den i jobbet eller om jag avtalat med någon att de ska ringa. Fungerar ganska bra - bekanta och kompisar har fått vänja sig. Fast glada blir de ju inte alla gånger

sugrövmanövern skrev:I dag drog jag ett litet strå till stacken för att bekämpa den allt mer utbredda acceptansen för folks mobiltelefonterror.

Så här gick det till: Jag och min sambo var inne på en affär och kollade på skor. Då börjar någon brud gå fram och tillbaka där framför oss. Hon talade med gäll, hög röst i mobiltelefonen. Hon hade gjort det och känt det och bla bla bla. Då skedde följande:

Bruden sade:

- Jag har varit på vårdcentralen och....

Jag sade då, med gäll, hög röst som liknade hennes:
- Jaha, då vet vi det!

Min sambo sade då till mig:
- Vadå, vad vet vi?

Jag:
- Att hon har varit på vårdcentralen!

Då blev hon tyst . Gick därifrån med sin vidriga mobiltelefon.

LOL Det var skönt gjort. (skall komma ihåg den metoden )

Vågade ALDRIG svara i telefonen när jag var mindre. Nu funkar det dock lite bättre men blir ändå nervös och börjar svettas såfort jag får ett samtal.

ufo skrev:Telefonfobi är något som jag ser som ovanligt ute i samhället. Men här verkar det vara vanligt förekommande.
Hör det ihop med AS.
Själv ringer jag ogärna.

Hur gärna ringer du på telefon
Inte alls 17% [ 10 ]
Ogärna 73% [ 42 ]
Mycket 8% [ 5 ]
Det blev hela 57 röster på en månad.

Endast 8% svarade Mycket.
och 92% svarade Inte alls eller Ogärna.

Det här var intressant då vi med AS helst inte tittar på människan vi samtalar med. (Ser brevid eller rakt ner i golvet). Så tydligen vill vi i allafall se i ögonvrån vad motparten i ett samtal gör.

Ja ringer väldigt sällan till nån utan vill ja nått så skickar ja ett sms eller tar de på msn. Tycker inte om att snacka i telefon.

Jaså, jag hade inte skrivit i den här tråden ändå...

Telefon är rätt jobbigt, man håller ju alltid på med något, så ringer telefonen gör den det ju i princip alltid olämpligt - ljudet av att Pemers telefon ringer åtföljs rätt generellt av Pemer som utbrister "Vad fan är det nu då..."

Är inte mycket för telefonsamtal alls sedan Internet kom till. Skriva mail eller ex.vis pm kan man göra i sin egen takt, och rentav göra annat samtidigt, och jag har blivit på tok för van vid det.

Telefonsamtal med nära och kära kan däremot för det mesta lätt svälla ut och pågå i timmar, jag är själv fortfarande något dålig på att avsluta samtal om jag än har blivit bättre de allra sista åren och känner nästan bara folk som är minst lika dåliga på det, de också, så telefonsamtal tenderar överlag att suga upp alldeles för mycket av ens tid och är definitivt något att kämpa för att undvika.

Så jag strävar efter att inte hamna i telefon alls med de personer jag vet att det kan bli långa samtal med, om jag t ex ska iväg någonstans inom tjugo minuter och har förberedelser för det att göra klara, som inte ens är påbörjade. Så har jag dåligt med tid, det ringer, och jag ser att det är från någon långpratare, så är det bra med nummerpresentation. Och skyddade nummer beror alldeles väldigt på situationen om jag svarar på. Jag skulle helst ta steget fullt ut och aldrig svara alls på samtal från skyddade nummer. Hade det som princip ett tag i slutet av 90-talet, faktiskt.

Jag kan visst prata i telefon, men bara med människor jag känner väl och är van att prata i telefon med. Har jag aldrig pratat med personen i telefon innan är det nästan lika jobbigt som att ringa någon jag inte känner.

Jag har dock blivit bättre på att klara av jobbiga samtal, innan slängde jag i panik på luren så fort personen i andra änden ställde jobbiga frågor eller så. Nu kan jag för det mesta behärska mig, ibland låter jag min bonussyster ta över samtalet.

Men det är ändå värdelöst att ringa mig för att bestämma något eller lämna information för att även om jag tar mig igenom samtalet utan att slänga på luren kommer jag aldrig ihåg efteråt riktigt vad som sades och ifall vi bestämde något i så fall vad. Det är väck så fort jag lagt på luren.

Sen är det tydligen så att nicka fungerar dåligt över telefon, så folk undrar ofta om jag är kvar.

Har dock mobiltelefon, även om jag har telefonfobi gillar jag att kunna skicka SMS ett behändigt sätt att meddela något utan att behöva ringa upp, jag använder det som väckarklocka och som kalender, för till skillnad mot en vanlig kalender låter den inte viktiga datum och åtagande passera i tysthet.

Sen är det bra för mig som har dåligt lokalsinne att ha med mig en telefon så jag kan ringa någon om jag tappar bort mig eller om något annt problem uppstår.

Jag har inga som helst problem (okay, liite problem) med att ringa "myndigheter" och likande. Ringa läkare och liknande, no problem! Det är lite läskigt, men på ett spännande sätt, så att säga.

Men privatpersoner.. Usch usch. Jag klarar verkligen inte av det där lösa snacket, när man bara säger saker utan att faktiskt säga något, om ni förstår vad jag menar. Jag svarar aldrig i telefonen om någon "vän" ringer, utan de får sms'a. Har nästan tappat all kontakt med min familj pga detta, så det suger. Jag hade verkligen velat kunna prata sådär, för jag hatar hur ensam jag är. Men skaffa kompisar utan att ringa eller svara i telefonen är lite knepigt.

Min pojkvän, han kan jag dock prata med hur mycket som helst. Visst, ibland blir det knäpptyst, men det gör inte direkt något.

Jag pratar jättegärna i telefon. Vänner, bekanta, affärer, företag, föreningar. För mig är telefonen ingenting annat än ett kommunikationsmedel precis som snigelpost, e-brev, SMS- och MMS-meddelande, kommunikationsradio (ja, jag sysslade med sådant i mitten av 1980-talet ).

Mobiltelefoni är jag förresten lite kluven inför... spelar av princip aldrig något av de spel som finns i min mobiltelefon. Mest är det för att om jag vid något tillfälle behöver kunna ringa ett viktigt samtal, till 112 exempel, och jag inte har ström kvar i mobiltelefonen bara för att jag spelat något av dess spel. Nä.

Elektroniska spel och dataspel avskyr jag väldigt mycket *vinkar till KrigarSjäl*. Gränsen går vid Tetris, schack, "Bounce balls" och Mahjong. Fiaspel och Monopol skulle det aldrig falla mig in att spela på datorn.

Jag har stora problem att tala in på telefonsvarare.

Jag brukar lägga på och få problem när man måste tala in i en "röstbrevlåda" (detta förbannat töntiga ord).

Visst ja, att prata in ett meddelande på telefonsvarare glömmde jag ju... när det gäller sådant sjunger jag med Factory... "jag hatar telefonen, jag vill ha ögonkontakt"...

Jag tycker inte om att ringa, punkt slut. Lite mindre jobbigt att bli uppringd, men obehagligt som satan när en väninna ville prata om ytterst privata saker i telefon. Jag har nämligen fått för mig att folk gärna lyssnar på vad jag säger i telefon, så det var ju inte så kul.

SMS använder jag gärna, en ganska trevlig kommunikationsform. Textkommunikation är överlag trevligt.

Konstigt, jag hade just idag tänkt skriva ett blogg-inlägg om mina telefonproblem. Det kommer under dagen, när jag hinner. Men kort sagt har jag ingen fobi, utan telefonerande är reellt mycket energikrävande för mig. Sen finns ju inget som hindrar att man utvecklar en fobi ovanpå något som är obehagligt av verkliga orsaker.

Maldita skrev:Jag tycker inte om att ringa, punkt slut. Lite mindre jobbigt att bli uppringd, men obehagligt som satan när en väninna ville prata om ytterst privata saker i telefon. Jag har nämligen fått för mig att folk gärna lyssnar på vad jag säger i telefon, så det var ju inte så kul.

SMS använder jag gärna, en ganska trevlig kommunikationsform. Textkommunikation är överlag trevligt.

+1 (med förtydligandet att textkommunikationen skall kunna vara extensiv, t.ex. forum, SMS el. e-brev, och inte i chattform där man måste vara snabb)

Ringer om jag måste.
Annars är det oftast folk som ringer mig.
Jag förbrukar mer pengar på sms än på att ringa.

Har enormt stora problem att ringa myndigheter, brukar börja stamma eller så vet jag inte vad jag ska säga och häver ur mig mycket konstigt innan jag kommer fram till mitt ärende.

Med stigande ålder tycker jag att det blir alltmer besvärande att ringa. Jobbigast är privatsamtal. Jag kommer inte ihåg mitt eget telefonnummer så jag måste ha mitt telefonnummer uppskrivet ifall jag behöver lämna meddelande på telefonsvarare. Kontakter med myndigheter och vårdgivare är dock lättare då jag inte känner något krav på att vara personlig.

Ringt flera samtal idag *stolt* Gillar inte att ringa till som i detta fall folk på ABF, för att fråga om tryckningen av Attention-broschyrer.

Tycker inte heller om att prata i telefon. Men gör det om jag måste.

Jag röstade på ogärna. Kan såklart ringa och prata med folk vid behov, men är inte överförtjust i att göra det.

Telefonsvarare tycker inte jag heller om.

De enda gångerna jag pratar i telefon är när jag behöver kolla något med mamma eller bror (typ om de ska ha något från affärn), eller om Krim ringer.

Jag gillar automatiska telefonsvarare när man ringer till företag och myndigheter. När det blir nödvändigt att prata med en levande människa väntar jag flera dagar ibland.

Jag ringde till en Youtubevän som bor i Malta!

jag är lite stolt över det faktiskt.. och mina engelskakunskaper fick sättas på prov

Men usch så nervös jag var när jag slog nummret..jag tappade nästa telefonen i ren skräck.