Nästan alla mina symtom som hör till diagnoskriterierna har förvärrats av mobbning, misshandel mm! Undrar om fler har råkat ut för detta. Som ung vuxen tordes jag intervjua en främmande tant på en konstutställning!

Min mamma tror därför inte att jag har AS trots att jag uppfyller diagnoskriterierna. Har någon av er vågat göra något socialt? Visste inte vad jag skulle säga då mamma sa så. Men sedan tänkte hon efter och sa att jag har svårt att förstå dolda meningar, jag blev väldigt upprörd då hon sade något efter misshandeln. Hon sade då att det inte var så hon menade. Jag förstod inte vad hon menade. Detta råkar min man nästan dagligen ut för. Men det har förbättrats nu efter diagnos.

Det är väl vanligt att symptom tillkommer eller försvinner, antingen med åren, eller kanske genom speciella händelser.

Som barn var jag nog inte blyg, vad jag vet, och jag var inte det minsta rädd att kontakta personer som inte var självklara för ett barn att kontakta. Uppe i tonåren slog det om, och jag blev blygare och började få svårare att våga ringa telefonsamtal till okända personer etc. Jag blev allmänt mera socialt utanför och osäker. Sedan har jag kämpat hela mitt vuxna liv med att jobba bort dessa problem igen.

Svårt att svara på. Att kunna intervjua en person säger egentligen ingenting om huruvida man har AS eller inte. Det som är intressant är ju om man hade typiskt AS-relaterade problem redan som barn, eller om allting tillkommit i vuxen ålder.

Man kan ju tänka sig ett scenario där ett barn, med samma problematik som du hade som liten, växer upp under de bästa förutsättningar, bra stöd i skolan, förståelse från omgivningen etc, och som vuxen sedan klarar sig bra och kanske inte längre har problem nog för en diagnos, medan det motsatta, den mobbing och misshandel du upplevt, har gjort dig extra aspig. Grundproblemen fanns och var lika i båda fallen, men omvärldens reaktioner på dem är olika, och då blir utfallet också olika.
För mig är det inte otänkbart.

Jag har brottats mycket med funderingar på om enbart mina uppväxtförhållanden varit orsaken till mina problem, men kastat den teorin åt sidan. Jag har alltid haft problem av AS-karaktär, måhända har de förstärkts av min uppväxt, men de har inte tillkommit pga den.

vallesmamma skrev:Har någon av er vågat göra något socialt?

Jadå. Fast kanske inte på rätt sätt. Jag var, relativt med hur jag är nu, väldigt socialt intresserad i tonåren. Men jag tog kontakt på väldigt konstiga sätt, och kunde inte hantera andra människor i förhållande till mig själv. Väldigt naiv och godtrogen, råkade ut för mycket jobbiga saker. Men i efterhand ser jag ju att även om jag var social, så var jag det inte på ett sådant sätt som andra tonåringar var. Jag var väldigt gränslös och förstod inte vare sig mitt eget eller andras behov av integritet.

Min överstimulerade sensibilitet förstärktes sedan jag väl fått reda på min diagnos.

Saker och ting förstärks ju utan tvekan om man väl tänker på det konstant.

Jag har alltid haft AS, men ingen såg mig som barn, varken på skolan eller hemma. Tror min mamma har AS också utan att veta om det.

Ja, symptomen verkar ha sina egna livscykler hos vissa aspergare, det tycker jag mig ha märkt på både mig själv och andra. Kanske särskilt tidigt i livet, men då kan "tidigt" för oss betyda långt upp i medelåldern. Säkert i samverkan med saker i omgivningen (både stora och ibland "löjligt" små), men även "av nervernas egna nycker" såvitt jag förstår.

Vore roligt om någon skulle ha forskat i saken, men jag tvivlar...

Zombie skrev:Ja, symptomen verkar ha sina egna livscykler hos vissa aspergare, det har jag märkt på både mig själv och andra. Säkert i samverkan med saker i omgivningen (både stora och ibland "löjligt" små), men även "av nervernas egna nycker" såvitt jag förstår.

Vill lägga till (utan att läsa tråden innan, lat som jag är) att det mycket väl kan vara så, att om du har en uppsättning funktionsnedsättningar så kommer de att märkas mer eller mindre beroende på vad du sysslar med. Under vissa faser i livet dominerar några, som sedan byts mot andra beroende på vart livet tar dig och som till sist kanske kommer tillbaka igen. Jag har t.ex. märkt att det finns saker som är svårare nu än när jag gick i skolan/läste vid universitetet och har konstaterat att det nog beror på ändrade krav, handlingsmönster och ändrad omgivning.

Så en förstärkning kanske snarare är en ökning inom ett visst spann, där du tidigare legat på ett ganska lågt värde, än en höjning av själva maximalvärdet, "taket". Du kanske har upplevt de här problemen tidigare, men under så kort period att du inte hann lägga märke till dem.

Sen får man tänka på att allt inte är antingen AS (eller npf) eller att man INTE har det utan BARA är skadad av händelser i sitt liv.

Man kan mycket väl klara nåt som yngre som man inte orkar när man är äldre för att man slitits ut av att försöka vara nåt man inte är eller för att stressen var lägre på andra sätt då, osv osv.

Förlåt min konstiga meningsbyggnad, är skittrött.

Tidigare var min sociala fobi antagligen helt överskuggande, troligen ansträngde jag mig betydligt mer för att passa in, men klarade troligen av det sämr än nu. På den tiden hade jag inte så mycket energi över för att bekymra mig om annat än att försöka håll nere ångestnivån på en nivå så jag klarade av att sköta ett arbete.

Vad jag kan se nu var att jag tex lade ner mycket energi på att slippa stöta på människor när jag förflyttade mig mellan två platser. Idag har den sociala fobin klingat av ganska mycket, viket gör att jag ar börjat fundera på hur jag uppfatta omvärlden.

Det jag insett är att jag inte klarar av att tolka min omgivning, särskilt inte när typisk NT semantik används, med inlindade underförstådda meningar används. Likaså har jag förstått att NT anser sig helt i sin fulla rätt att omtolka mina raka uttalanden, så att man läser in det som passa personen ifråga för tillfället.
Efter det jag börjat på alvar inse att jag har typiska ADHD/asperger problem, har jag mer och mer tappat framtidstron. Jag vägrar att inlåta mig på att diskutera på kryptisk NT nivå, vill någon mig något så får dom fan säg vad dom vill mig. Jag insåg nyligen att jag feltolkat flera personer på min arbetsplats.
Nu inser jag att det inte är möjligt för mig att tolka min omgivning, vilket iofs gör att jag mer och mer klarar av att skita, i vad folk omkring mig försöker få mig att förstå. Däremot kan man gärna fråga mig i stort sett vad som helst, jag kommer att ge ett rakt svar, som den aspis jag är.
Den stora förändringen är alltså att jag börjat förstå lita av NT världen, det gör mig inte mindre deprimerad.

Jag försökte också vara social då jag gick på en distansskola där vi träffades på sammankomster. Men det var inte mitt rätta jag. Jag ansträngde mig för att få vänner men fick inga. Hälsade på en av de andra tjejerna en gång men efter det besöket ville hon inte veta av mig längre! Jag fick inte igång något samtal då jag var där, kanske därför som hon reagerade.

Jag har aldrig känt något behov av vänner men just då ville jag försöka, visste ju inte att jag hade begränsningar. Visste inte varför jag kände mig som ett ufo, visste inte varför jag så gärna satt ensam hemma och målade istället för att umgås.

vallesmamma skrev:Visste inte varför jag kände mig som ett ufo, visste inte varför jag så gärna satt ensam hemma och målade istället för att umgås.

Kom du på det senare, då?

Har man misslyckats tillräkligt många gånger så ger man ju upp.

lasseivägen, har du provat att umgås med andra aspergare irl? (Det brukar enligt min erfarenhet gå betydligt bättre.)

lasseivägen skrev:Har man misslyckats tillräkligt många gånger så ger man ju upp.

Eller så fortsätter man framåt och kämpar på. Du är ju fortfarande här, och tills det att du självmant vandrar ur livet så tycker jag inte att det bör kallas "att ge upp". *Thumbs up*

Den enda aspis jag umgåtts med är min bror men han är nog mer autist än jag. Han bor i dalarna, jag på västkusten. Har en arbetskamrat som är bra att diskutera teknik med, som är lite aspig.
Har funderat på att gå på någon typ av träff, men har så otoligt svårt att dyka upp i sammanhang där jag inte känner någon. Då känner jag mig alltid vara ”ivägen”.

På jobbet kan det funka, det är ju inte så svårt att gå om samtalsämnena blidr för tråkiga.

När jag var liten så var jag väldigt känslig för personer som far illa. Föräldrarna försökte köra med "tänk på barnen i afrika" när de ville att jag skulle äta upp, och då fick jag panik och blev jätteledsen. Ville skicka maten dit. Dessa känslor har jag förträngt under skoltiden.

Nu, snart 30, så har det slagit till. Om jag ser djur eller barn som far illa så får jag ångest och bilderna flashar framför min blick när jag ska sova. Det är så illa att jag har adblockat alla bilder på nyhetssidorna och att jag inte vågar se några program eller filmer som inte är typ komedi. För att jag inte ska råka se något obehagligt och må dåligt.

Det här har blivit värre med åren.