maddox skrev:Så. Nu har jag varit hos läkaren och kuratorn. Konstaterande: Tydliga aspergersymptom. Också bipolära symptom. Läkaren framhöll att mina Aspergerdrag stod i större proportioner än ADHD-dragen även om jag gjort en skattningsskala i ADHD som visade på en del problematik där. Så jag står i kö för en riktig utredning.

Får jag fråga hur de konstaterade allt det? Genom er samtal och efter vad du berättade? Eller gjorde de några tester?

Ja. Jag har gått hos en psykolog i några år. Jag fick göra ett WAIS-test (så tror jag att det hette) förut med anledning av att jag inte alls kunde förstå siffror. Det testet visade att jag var över normalbegåvad. Men sen var det inte mer än så. Jag har varit deprimerad i många år, från och till. Misstänkt ADHD i flera år. Skojat om det, nämnt det för kompisar och släkt.

Nu har jag haft kontakt med kuratorn och träffat henne en del gånger och redan ganska fort talade jag om att jag, med anledning av sonens diagnos, fastnat i NPF och läser allt jag kommer över om det.
Att jag funnit en del igenkännande i mig själv. Då har de på psykiatrin haft möten och idag skulle jag träffa läkaren för att få veta om det skulle bli någon utredning. De hade bestämt redan innan att jag skulle utredas, men vi skulle tala mer om det idag.

Igårkväll pratade jag och min mamma en hel del. Hon har också Aspergerfunderingar men kan för lite om det och hon pratade också om bipolaritet men det sköt jag förbi.

Sedan när de hade gått igenom mina skattningsskalor så ställde läkaren fler frågor om mig - och frågorna kändes träffande på ett sätt. Som om han förklarade istället för begrundade. Han verkade otroligt kompetent!

Sedan bad jag om tips hur jag skulle kunna fungera "bättre" vid miljöbyten och när jag ska hälsa på folk. Han talade om att en del Aspergare tar fram "plan A, plan B och plan C" - och en del planering krävs innan. Sedan frågade jag hur jag skulle göra när jag var osäker på om jag ska skaka hand eller kramas etc. Han sa att jag inte skulle ha bråttom, utan låta de andra ta steget om vi ska kramas eller ej. Att jag skulle släppa de tankarna och låta de andra sköta det. Om jag känner mig obekväm i situationen ska jag inte tvingas till något jag inte vill.

Så, nu bestämde de att ställa mig i kö för en riktig utredning efter skattningarna och eftersom jag uppvisat och berättat de här svårigheterna (fler än vad jag skriver om här) och det känns... Förlösande!

Jag har tydligen haft stora problem med fixeringar sen jag var barn, detta talade min mamma om för mig igårkväll... Ok!

Ja, så här är vägen till min nyvunna framtid?

Jo, en sak är skönt. Läkaren kändes inte som den "lyssnande och rådgivande" typen utan han kändes realistisk och praktisk, som om han själv visste en hel del om hur det "kändes" att vara som jag. Svårt att förklara här hur jag tänker men jag hoppas att nån förstår ändå.

Jag önskar dig allt väl och att det går som det ska med dina utredningar!
Var beredd på att diagnosen kan kännas lite chockartad, även om du tror att du är väl förberedd.

Mina tankar före diagnosen och de händelser som ledde dit.

Min mamma var döende. Hon hade en gång sagt: "Skyll inte på Mig för att du har misslyckats med ditt liv! Det är DIG det är fel på. Det har alltid varit fel på dig. Du var aldrig som andra barn!"

Man måste bearbeta sina föräldrars bortgång, så jag drog igång ett stort försoningsprojekt: Måste förlåta mamma, förlåta mamma .... men täänk, om jag bara skulle ändra ordet "fel" till "annorlunda". Jag var naturligtvis inte fel, men jag var ANNORLUNDA.

Hmm... nu var jag satt på deckarspåret. På vilket sätt var jag annorlunda. Hmmm...plugghäst, bäst i klassen, söndermobbad, överintelligent, utan vänner, outsider....hmmm???

Min mamma var också utan vänner, överintelligent, outsider...hmmm???

Min pappa hade svåra tantrums då han helt förlorade kontrollen över sig själv. Han var outsider, knepig, annorlunda...hmmm???

Jag själv var numera så ensam att jag egentligen bara hade en enda riktigt god vän - och han hade Aspergers syndrom...hmmmm???

Pusselbitarna började rasa ned på försoningsbordet framför mig. Jag började lägga pusslet. Logik och samband är mina starka sidor.

Jag började ställa mig själv frågan om jag hade autistiska drag?
Min son hade det. Men det trodde jag hade berott på hans pappa. Men varför var jag då gift med en autistisk man...Hmm....????

Om jag hade AS borde jag ha märkliga specialintressen. Såg att min bokhylla var full med pärmar och utredningar JAG gjort på utstötta människor. Jag hade för vana att analysera människor jag mötte, särskilt om de var vilsna och tycktes behöva hjälp. Jag synade dem i alla sömmar och fick då ofta fram neuropsykiatriska diagnoser, som jag såg till att få bekräftade via vården...Hmmm????

DUNS! Alla bitar föll på plats. Jag insåg att jag var autistisk och bad min psykiatriker (som inget fattat) att remittera mig till neuropsyk!

Jag hade fått diagnosen Borderline men det var itne jag. Det kände jag starkt.

Så när den behandligen skulle sättas i gång hade jag fått en ny psykolog som läst igenom min utredning och tyckte att vi skulle kolla om jag verkligen hade borderline.

Då kollades även Bipolär eftersom man misstänkt det tidigare.

Svaret blev då Asperger och eventuellt ADD.

Jag fick vänta 4 månader i kö och fick då via vårdgarantin komma på utredning. Denna visade då Asperger Syndrom och Generaliserad ångestsyndrom.

Jag är dock "väldigt nöjd" med det för detta är jag! Jag känner igen mig i det. Även om det var en viss chock att få veta att jag faktiskt inte var "lite utbränd" utan att det var något allvarligare och ´mer permanent bakom.

Men jag hoppas på rätt behandling nu och rätt stöd så jag skall bli bättre.'
Det har jag itne haft sedan 2006. Hopp.

Så. Nu har äntligen utredningen börjat. Iallafall första steget. Jag har börjat träffa psykiatikern. Hon och kuratorn ska tillsammans jobba med min anamnes - söka journaler och kontakta mina föräldrar (med mitt medgivande) och i nästa vecka ska jag få hem skattningar att fylla i.

Det som gör mig frustrerad är att jag nu tagit en paus från min egen mamma. Hon har varit speciell under hela min uppväxt och än idag. Hon är 70 år gammal och gör lite som hon själv vill. Och säger vi emot eller försöker förklara för henne att vi inte vill detsamma - så blir hon sur, ledsen och ibland har hon inget liv att leva. Hon har tagit med mig till läkare för att hon misstänkte att jag blivit utsatt för incest (jag var ca 6 år gammal och livrädd för läkarundersökningen) och hon körde förbi min skola på rasterna så jag skämdes ofta. Mina bröder har också problem med hennes förhållningssätt. Min äldste bror håller sig på sin kant och ägnar sig tid till sin familj, jag har börjat göra detsamma. Min yngste bror är däremot "offer" och är med mamma ofta. Hon har ju knappt några vänner.

Så nu funderar jag.. Mina beteenden och känslor - kan de vara förvärvade eller är jag född sådan? Visserligen uppfyller jag en del kriterier inom ADHD och Asperger, men jag undrar ibland om jag "bara har blivit sån" eller om jag föddes sån.

Mamma påstår att ADHD:n som min son har, kommer från min pappa. Men autism har han absolut inte! Hon blev förbannad när hon fick höra att min son har autistiska drag. Hon anser sig ha utbildning nog att se sånt på barn, hon har nämligen jobbat på bvc, på skolor etc som skolsköterska. Men, jag förklarade att det är flera proffessionella samt skola samt vi som samarbetar tillsammans för att göra det bästa för min son. Att om han får rätt diagnoser får han också förståelse för sina svårigheter och vi förstår honom bättre. Men hon accepterar iallafall inte autismspektrumsstörningen.

Däremot kan hon hålla med om att jag har en del ADHD och Aspiga drag - vi diskuterade det innan jag bestämde att pausa från henne på grund av en konflikt - för jag orkar inte längre.

Hon fortsätter att försöka kontakta mig och hon antar saker som inte är sant och jag har is i magen när jag vägrar svara på hennes sms. Hon är ömsom ödmjuk, snäll, väldigt berömmande och sen kommer anklagelser... Om vartannat i meddelandena som jag får.

Jag blir så trött på den här röran men nu får jag äntligen hjälp att försöka reda upp allting.

Och det ska bli jätteintressant att läsa mina journaler!!! För när jag var liten tog mamma med mig till en psykolog som drog slutsatsen att jag var en högintelligent flicka och ingen DAMP-unge...

Jaja.. Vad i helvete ska man tro...

Men, det är iallafall på G nu... Sen får vi se om jag har någon diagnos eller om allt är förvärvat på grund av en annorlunda uppväxt.. Eller nåt.... Inte vet jag!

Jag bad om utredning för att.. jag viste att jag var konstig..are än andra och att något i mitt huvud verkade fel..

men det var min dåvarande sambo som hela tiden konstaterade att jag var aspig.. han har Själv Asperger och kommenterade många av mina "knäppigheter" Som aspiga.. och tyckte nog att jag var mer aspig än han ibland.. var han nu fått DET ifrån kan jag inte alls förstå!

nåja jag bad om en utredning för asperger skickades till psyklabb på sjukhuset (alla andra jga prtat med har gjort tester på öppenpsyk typ) Psykologen som gjorde testerna med mig började hela grejjen med kommentaren "Du vet att asperger är en väldigt ovanlig diagnos va?, Speciellt hos Tjejer!, chansen är ju väldigt liten att du skulle få den diagnosen" och var väldigt skeptisk.
Jag gjorde massa tester.. iq grejjer och svarade på frågeformulär som var sådär en miljon frågor (nästan) och tester för Adhd också.. + psykologbesök hos någon annan som kompletering och test hos en arbetsterapeuth.. sedan efter hmm 4-5 tillfällen med diverse tester a 3-4 timmar styck.. fick jag Diagnosen Adhd och Asperger.
det kändes skönt då att veta att jag inte var "BARA DUM I HUVVET" men samtidigt hade det varit enklare om det bara hade varit så.. lite vanlig terapi och solsemester i grekland så hade jag varit fine..

Jag blev utredd mer eller mindre helt ofrivilligt. Och mina tankar var ungefär att hela utredingen var gay och att jag hade betyligt bätre saker att pyssla med.

Intressant läsning här!

För min del tänkte jag mest på att jag ville ha en ADD-diagnos för att få tillgång till medicinering (CS) av något slag. Detta eftersom orken uppenbarligen inte räcker till och inte har gjort det under hela mitt vuxna liv.
Psykiatrikern jag pratade med om mina ADD-misstankar föreslog en kombinerad AD(H)D och AS-utredning vilket jag inte hade något emot.

Tankegångarna innan och under utredning kretsade mycket kring allt jag lyckats blunda för dittils. Sedan kom kraschen - total utmattning, utbränd, sjukskrivning osv.
Vet inte ens vad jag ska hoppas på för svar på utredningen. Vet varken ut eller in.

Jag valde själv för att bli utredd då jag tröttnade på att känna mig deprimerad, irriterad konstant och svårt att sammarbeta med samhället. Sedan att min mor var trött på att jag var onormal i psyket och beteende. Så hon pushade mig till att gå till skolans kurator och göra ett psyk-test så VIPS! får jag svar. Så snabbt gick det inte precis...